Enfalden i lagspråket — replik till Per Lundahl

Det dubbeltydiga ordet "en" har uppenbarligen fört även Lundahl på villovägar beträffande 21 § fjärde stycket tingsrättsinstruktionen (SvJT 1980 s. 564). Innebörden av detta stadgande är nämligen alls icke, att "högst en" tingsfiskal får deltaga i rätten. Jfr RB 1: 3 1 st. samt 21 § 1—3 st. tingsrättsinstruktionen, av vilka stadganden framgår, att då fyra lagfarna domare deltager i rätten två av dessa kan vara tingsfiskaler. Statsrådsberedningens språkexpert har — sit venia verbo — gått i egen fälla.
    Jag noterar med tillfredsställelse, att "icke" och "ej" ännu ej förbjudits i lagspråket; må man hoppas, att även lagskrivarna är medvetna härom.
    Slutligen kan jag apropå Lundahls vackra allegori, där han liknar Svensk författningssamling vid en frökatalog, icke avhålla mig från att, likaledes i botanisk anda, uttrycka som min mening, att vårt svenska lagspråk numera företer bilden av en illa ansad rabatt, där de mest olikartade stilblomster prunkar sida vid sida, insnärjda och snart förkvävda av ett snabbväxande ogräs i form av obestämda artiklar.

Carl-Axel Weiertz

 

 

Författningsspråket än en gång

Tingsfiskalen Carl-Axel Weiertz har i SvJT 1980 s. 223 f uttalat sig om det nu anbefallda författningsspråket, varvid han framfört kritiska synpunkter. Den kulan visste tydligen var den tog, ty i SvJT 1980 s. 564 ff har Per Lundahl sett sig föranlåten rycka ut till försvar för det påtalade språkbruket. Som förklaring till detta försvar har Lundahl anfört, att han är en av de ansvariga för den promemoria, där nymodigheterna i författningsspråket presenterats.
    Om nu Lundahl känner så starkt för dessa nymodigheter är det givetvis naturligt och hedervärt att han vill försvara dem. Hans inlägg är emellertid så ensidigt och mästrande att det ej kan få stå oemotsagt.
    Ur Weiertz' inlägg väljer Lundahl två exemplar, nämligen bruket av obestämd artikel ävensom användandet av negationsformen inte framför icke och ej. I fråga om negationsformen försöker han visa att äldre former ej utmönstrats men att de likväl utmönstrats enär blott formen inte bör förekomma. Tillika försvarar han det pleonastiska bruket av den obestämda artikeln "en" eller "ett". I denna del påstår han att ett s. k. naket substantiv ej utgör den enda möjligheten att uttrycka varje exemplar av substantivet, varvid han tillägger att den obestämda artikeln givetvis (sic!) ej skall betonas vid uppläsning. Såsom allmänt försvar för det s. k. moderna författningsspråket anför Lundahl slutligen för säkerhets skull, att författningsspråkets förmenta särart skulle medföra att texten för många (sic!) blir svårläst, högtidlig och främmande. Han frågar därvid retoriskt vem som är satt att döma om vad som är överflödigt i språket, avsändaren eller mottagaren.
    Visserligen säges en retorisk fråga ej kräva något svar, men jag vill dock i egenskap av gammal domare gärna hjälpa frågaren ett stycke på vägen.

L. Ålund 315Givetvis skall språket, såväl i författningar som i andra texter, utgöra en förbindelse mellan "avsändare och mottagare" för att nu använda Lundahls språkbruk. Avsändaren skall själv förstå vad han vill säga. I vart fall bör han förstå det vill man kanske tillägga efter att med lidande ha läst vissa författningstexter och myndighetsskrivelser. Det avsändaren vill ha sagt skall han dessutom utforma så, att en normalt begåvad mottagare kan förstå innebörden. Därvid kan givetvis samma stilart icke brukas för varje text, något slags pidginsvenska om uttrycket tillåtes. Det är nästan genant att nödgas påpeka, att skilda texter, avsedda för skilda mottagargrupper, måste formuleras på olika sätt.
    Helt visst förhåller det sig så, att den traditionella författningstexten — liksom exempelvis domsprosan — för många ter sig "svårläst, högtidlig och främmande". Detta går emellertid aldrig att undvika, därest någon exakthet och pregnans skall bevaras. Författningstext kan icke skrivas efter barnkammarnivå. Den skall i stället klart, knappt och entydigt uttrycka sitt tankemässiga innehåll. Det måste därvid kunna krävas, att domstolar och andra myndigheter, som ha att tillämpa författningen, liksom övriga vilka beröras av denna kunna förstå och därmed tillgodogöra sig textens innehåll. Om därvid texten ter sig högtidlig och främmande för dem, vilka blott tillägnat sig den nuvarande skolbildningen, eller svårläst för dem, vilkas enda litteratur utgöres av kvällstidningarna eller seriemagasinen, är detta i och för sig naturligt, om än beklagligt. Det betyder dock icke, att författningsspråket skall anpassas efter dessa "mottagares" standard. I stället bör den påstådda svårlästheten utgöra en anledning till höjande av folkbildningen. Önskvärt vore givetvis att en författning kunde skrivas så, att den utan att bliva svulstig eller löjeväckande kunde förstås av envar. Ett sådant ideal torde emellertid liksom andra ideal vara ouppnåeligt.
    Låt mig så efter denna suck se litet närmare på Lundahls argumentering. Han börjar med negationerna. Därvid synes han antaga att "de subtila nyanserna" i den rätta användningen av orden icke eller ej skulle så störa en författare i dennes koncentration, att han till följd därav ej förmådde skapa klarhet och reda i sin text. Ett sådant antagande synes mig innebära en avsevärd kränkning av kunskaper och förståndsförmåga hos kanslihusets jurister. I vart fall har jag aldrig påträffat någon skribent, som blivit så hämmad vid valet mellan de tidigare vedertagna negationerna, att han ej förmått uttrycka det han velat säga.
    Jag betvivlar ej att ordet inte är den vanligaste negationen i det nutida skriftspråket. Detta utgör väl dock intet argument för användande av denna negation i författningstext? Såsom torde vara väl känt kunna de flesta skribenter numera ej skilja mellan "varken — eller" och "vare sig — eller". Oftast skriver man "vare sig — eller" då man i själva verket menar "varken — eller". Med Lundahls argumentering borde alltså i författningstext skrivas exempelvis: "Vare sig en tingsfiskal eller en tingsnotarie får avgöra tvistemål om mindre värden." Exemplen på allmänt språkbruk, som dock är oriktigt, skulle kunna mångfaldigas.
    Den andra av Lundahls huvudteser utgör hans motvilja emot "nakna substantiv". I stället för sådana skall man använda "den normala sakprosans sätt att hantera substantiven". Varför detta, frågar man sig. De av Lundahl här åberopade förebilderna, bl. a. "morgontidningsledare", böra väl ej nödvändigtvis utgöra stilbilder för författningsspråket? Då Lundahl tillika ut-

316 Författningsspråkettalar, att slopandet av nakna substantiv utgör en mer saklig hållning till språkformen, "inte minst av effektivitetsskäl", blir åtminstone jag förundrad. Är det mer effektivt att förlänga (och förfula) en text genom att onödigtvis inskjuta den obestämda artikeln "en" eller "ett"? Min oförmåga att begripa innehållet av vad Lundahl skrivit kändes givetvis nedslående. Dock blev jag betydligt tröstad då jag märkte, att Lundahl själv ej förstår vad han skriver. Han har "på allmänspråkets villkor" formulerat följande föreskrift: "Högst en tingsfiskal får deltaga i rätten." (Jag utgår ifrån att ordet en i detta fall är ett räkneord som skall betonas och att Lundahl ej avsett att skriva: "Högst tingsfiskal får deltaga i rätten.") — Den först citerade formuleringen skulle enligt Lundahl betyda ett förbud för "fiskalen B-son att sätta sig till doms i defall då kollegan A-son redan har gjort det". Det var för mig välgörande att få denna förklaring. Med normalt språkbruk innebär den citerade formuleringen eljes, att tvenne tingsfiskaler ej må samtidigt deltaga i rätten vid avgörandet av ett mål. Antingen är Lundahls utformning av bestämmelsen helt vilseledande för andra än dem, som uppdragit "några riktlinjer för författningsspråket", eller också är formuleringen sådan att ej ens Lundahl förstår dess innebörd.
    Jag har hittills hållit mig uteslutande till utformningen — sakligt sett — av författningstexter. Man bör dock ej heller bortse från två andra aspekter, nämligen skönhet och tradition. Det synes mig i stilistiken böra ingå även ett syfte att så vitt möjligt utforma texten ej blott klart och tydligt utan även språkligt vackert. Dessutom synes mig den traditionella anslutningen till äldre språkbruk ha ett egenvärde. Allt detta viftar Lundahl bort med en klyscha om "språkestetiska frågor för finsmakare". Detta är att göra saken lätt för sig. Vad är det för övrigt för fel med "finsmakare"?
    Självfallet är språket ej statiskt och lika självfallet måste språket liksom allt levande förändras och utvecklas. En förändring efter de av Lundahl hävdade linjerna, vilka dessvärre synas anses såsom bindande direktiv för lättpåverkade skribenter, torde dock ej innebära någon utveckling, i vart fall ej till det bättre. Även Lundahl tyckes — om än omedvetet — ha en känsla härav. Mot slutet av sitt inlägg uttalar han nämligen att det till sist säkert kommer att visa sig att de verkliga problemen med författningarnas utformning kvarstå. Det synes under sådana omständigheter särdeles befängt att till ingen nytta framlägga "några riktlinjer". Dessa framstå i stället som en ren klåfingrighet.
    Professor Erik Wellander utformade i sitt betänkande "Kommittésvenska" (SOU 1950: 26) vad han blygsamt benämnde ett försök till riktlinjer. Därvid uttalade han bl. a. (s. 8): "Lika visst som kanslispråket, hanterat av en klåpare eller en fuskare, blir ett synnerligen klumpigt meddelelsemedel, lika visst kan det i en mästares hand formas till ett utomordentligt redskap för tanken." Dessa ord föllo mig osökt i minnet vid läsande av Lundahls "riktlinjer".
    Enär Lundahl var för mig tidigare helt okänd sökte jag honom i statskalendern. Av detta verk framgår — såsom ock var att förmoda — att han ej är jurist och att han alltså saknar den skolning i god kanslisvenska som förhoppningsvis medföljer detta yrke. Han är i stället sakkunnig i statsrådsberedningen.

L. Ålund