Materiell processledning och medling

 

I Södra Roslags tingsrätt, som har ett mycket betydande antal dispositiva tvistemål, har de domare vilka under senare år företrädesvis sysslat med dylika mål haft stort intresse för materiell processledning och medling. I båda avseendena har dessa domare i allt väsentligt delat de åsikter som förespråkas av Ekelöf i hans artikel i SvJT 1979 s. 546 ff (citeras i fortsättningen "Ekelöf').
    Med detta synsätt blir medlingen en naturlig del av den materiella processledningen, och det är undantag att domaren åtminstone inte undersöker medlingsförutsättningarna. Ett stort antal mål vid Södra Roslags tingsrätt har, efter medlingsarbete av rätten, resulterat i avskrivning på grund av återkallelse efter förlikning, vars innehåll ej alltid blivit känt för rätten, eller i dom med stadfästelse av förlikning. Insatserna från domarens sida har under förberedelsen varierat. Han kan ha nöjt sig med att "puffa" mot förlikning. I den andra ytterkanten ligger "mangling". Ibland har rätten framlagt direkt förlikningsförslag. Det har även förekommit "paket" som kan ha omfattat frågor som utan att tillhöra processföremålet berörts under förberedelsen och uppfattats som värdefulla moment i medlingsförsöken. Undantagsvis har förekommit att medlingens resultat kommit först då huvudförhandling inletts.
    Domarna i Södra Roslags tingsrätt har sålunda avlägsnat sig ganska långt från RB 42: 17 och dess motiv såsom de tidigare uppfattats (jfr Ekelöf s. 557 2 st.). Skälen till medlingsförsöken är främst processekonomiska. Trots att det i de flesta förmögenhetsrättsliga tvister av någorlunda stor omfattning och betydelse kan förutsättas att parternas ombud sökt nå förlikning på det förprocessuella stadiet — som Luterkort säger (SvJT 1980 s. 379) träffas naturligtvis de flesta förlikningarna på advokatkontoren — kan förlikningsmöjligheterna ändock urskiljas i de flesta mål inför rätten. Förlikningsvilligheten blir ofta påtaglig, när ombuden ställs inför den bistra processuella verkligheten, enkannerligen tidsfaktorn, ovissheten om utgången och hotet om att behöva betala dyra rättegångskostnader. Huvudmännen är som regel mindre förlikningsbenägna. Omedvetna som de naturligtvis ofta är om vanskligheten att bedöma bevisningen och de rättsliga faktorerna (jfr Ekelöf s. 562 1 st.) hyser de en alltför stor tilltro till domstolens förmåga att finna den materiella sanningen, dvs. den som skall tala till deras förmån. Samtidigt framstår kostnadsaspekten ej som tillräckligt betydelsefull i rättegångens inledningsskede. Så småningom når man ofta i medlingsarbetet till den punkt, där en förlikning är tämligen väl förankrad hos ombuden men då det återstår för dem att vilja och kunna övertyga sina huvudmän om det lämpliga i att förlikas. Jag skall återkomma till denna situation något längre fram.
    I Ekelöfs uppsats (s. 554 f) skiljs mellan två förlikningstyper. Den ena beskrivs som en förlikning som så nära som möjligt stämmer med det materiella rättsläget och den andra som en "konfliktlösning". Södra Roslags tingsrätts tvistemålsdomare tillämpar vanligen förstnämnda typ, men det finns även exempel på den andra modellen, och i mål enligt lagen om handläggning av tvistemål om mindre värden är "konfliktlösningen" ganska vanlig (se

Michael von Koch 33nedan). Typerna får dock inte renodlas, och modellerna kan ibland blandas.
    Som en allmän maxim kan sägas att, i ett mål där parternas intresse att driva en tvist till process i och för sig är befogat, en förlikning inte får i någon mera påtaglig mån hindra en part att få sin rätt, såvida inte motparten i ungefär samma mån ger avkall på sin rätt. För att en part genom rättens medling skall förlora målet mer än till en mindre betydande del, är det nödvändigt att han förstår att resultatet mycket väl kunde ha blivit något åt det hållet även om målet fullföljts till dom. Detta belyses även av ett uttalande av Ekelöf i Nordisk Försäkringstidskrift 3/1979 s. 221: "Huvudsakligen bestäms förlikningens innehåll av vad parterna tror sig veta om vad en dom kommer att lyda på. Detta medför att förlikningar inte brukar avvika så mycket från det materiella rättsläget, varigenom även dessa medverkar till att de civila reglerna får genomslagskraft i samhället."
    Följande fall är exempel på förlikning med materiellt "riktigt" innehåll. I ett mål om nedsättning av köpeskilling för fast egendom hade rätten i fullsutten sammansättning före huvudförhandlingen syn på stället. Därvid framkom förhållanden, bestyrkande intrycket under förberedelsen att käromålet var ytterst svagt grundat, särskilt med hänsyn till att käranden-köparen uppenbarligen slarvat vid utförandet av sin undersökningsplikt. Positionerna var låsta mellan de enskilda parterna, av vilka säljaren förklarade sig djupt kränkt av att köparen kunde gå till domstol med sitt anspråk. Det blev nödvändigt att hålla huvudförhandling. Vid denna beslöt rätten att — till skillnad mot vad som vanligtvis sker — innan parterna hördes under sanningsförsäkran höra kärandens huvudvittne, en tekniker som skulle yttra sig om fastighetens skick, möjligheterna att iaktta fel och brister osv. Teknikern hade varit med om synen och där lämnat intressanta upplysningar. Tanken var nu att vittnesmålet skulle kunna ge en förnyad medlingsmöjlighet (5 andra vittnen hade åberopats, och det var risk för att huvudförhandlingen skulle dra ut över även nästa dag). Bedömningen visade sig riktig; vittnesmålet var förödande för kärandens talan. Rätten bad omedelbart ombuden att efter kontakt med sina huvudmän söka åstadkomma en förlikning som skulle gå ut på att käranden tilldömdes en symbolisk summa.
    Svaranden var emellertid fortfarande djupt kränkt och förklarade att hennes make aldrig skulle förlåta henne om hon betalade ett öre till köparen. I det läget inkallades käranden jämte sitt ombud, jag gav en "summing up", redogjorde för rättsläget, bevisbördan och rättegångskostnadskonsekvenserna samt föreslog en förlikning som skulle gå ut på att käranden avstod från ersättning och att vardera parten skulle stå sin kostnad. Detta accepterades omgående. Resultatet var tillfredsställande från alla synpunkter, men helst borde målet aldrig ha gått så långt som till huvudförhandling.
    Exemplet visar också att medling måste grundas på god kunskap om sakförhållandena, här förvärvad genom syn på ett tidigt stadium. Medling som sätts in i ett alltför tidigt skede, innan sakläget är tillräckligt belyst, är ofta bortkastad.
    Förlikningssituationer uppkommer ofta i mål om nedsättning av köpeskilling för fast egendom. Dessa mål har ökat starkt efter införandet av nya jordabalken 1972; försäkringsbolagens till en början alltför generösa s. k. fastighetsöverlåtelseförsäkringar har uppenbarligen medverkat. Ett annat exempel är följande. Omedelbart efter tillträdet, på vintern, av en villafastighet upptäckte köparna att vattenledningen var frusen och att taket läckte. Ned-

 

3—13-161 Svensk Juristtidning

34 Michael von Kochsättning av köpeskillingen begärdes med ca 20 000 kr. Under förberedelsen framkom att det med visst fog kunde göras gällande att utfästelse förelåg om ordentlig vattenförsörjning (i själva verket var det närmast en sommarledning, som var svårupptäckt), medan å andra sidan läckorna i taket förmodligen kunde ha iakttagits med större noggrannhet. Sedan parterna fått klart för sig vilken riktning målet kunde tänkas ta förliktes de, varvid säljaren stod för upprustning av vattenledningen och köparna för takreparationen.
    Eftersom jag från tidigare verksamhet har erfarenhet av 1969 års nya hyresnämndsprocess och 1972 års nya arrendenämndsprocess, båda med materiell processledning och medling som viktiga inslag, kan det här påpekas att i medlingen i hyresmål inslaget av  "konfliktlösning" är mera påtagligt än i domstol. Orsakerna härtill ligger bl. a. i tvisternas natur och lagstiftningens vida utrymme för skälighet och billighet. I arrendenämndsprocessen är inslaget av "konfliktlösning" mindre, eftersom det gäller andra slags ekonomiska och praktiska frågor och mera utrymme för hänsynstagande till det materiella rättsläget. Exempel på konfliktlösning kombinerad med ett "rättvist" avgörande är att man i en tvist om arrendets storlek för in ett väl avvägt index eller ändrar något sidoordnat villkor.
    Ett exempel på "bred" lösning medlingsvägen i ett domstolsliknande arrendemål är följande. Jordägaren, som var mor till arrendatorns hustru och bodde i en bostad på gården, hade sagt upp avtalet till upphörande och arrendatorn yrkade förlängning. Som uppsägningsgrund anfördes att gården skulle säljas. Den personliga spänningen mellan parterna var stor. Vid förhandlingen föreföll läget låst. Arrendatorn hade gjort betydande ekonomiska insatser på gården i en av allt att döma välgrundad förhoppning att få behålla arrendet till dess gården ärvdes av dottern. Uppsägningen hotade arrendatorn och hans familjs existens. Så småningom kunde man börja lirka fram vissa gemensamma punkter, och resultatet blev, inte minst genom de jordbrukskunniga ledamöternas insatser, ett "paket", i vilket ingick att gården något senare såldes till arrendatorn och hans hustru för ett av lantbruksnämnden som "skiljedomare" föreslaget pris, varjämte ägaren avflyttade till ett pensionärshem. Jag vill påstå att resultatet var betydligt mera tillfredsställande än ett avgörande i vanlig ordning.
    I domstol intar de förenklade tvistemålen ("småmålen") en mellanställning. De flesta enkla småmålen — en del mål blir småmål endast genom värdegränsen men har annars vanliga måls karaktär — skulle inte behöva dras inför domstol och skulle inte heller komma dit om parterna hade ombud. Sakfrågorna är dunkla, dokumentation saknas ofta och parterna har en absolut tro på sin egen rätt samtidigt som de obetingat litar på att domstolen skall "hjälpa" dem.
    I sådana fall är det ofta nödvändigt att försöka få parterna att förstå att konflikten måste lösas och sedan gå rakt på en praktisk lösning utan djupare sidoblickar på det materiella rättsläget. Handläggningen erinrar här om hur det går till i forliksrådene i Oslo, som jag besökt och studerat (jfr Ekelöf s. 555 nederst). Om forliksråden, som finns i varje kommun och vars ordförande som regel inte är jurist, pågår en debatt i Norge. Erfarenheterna är inte odelat goda. En viktig omständighet är att det råder advokatförbud.
    Om man, som Sterner säger (SvJT 1980 s. 384), bör överväga en förlikningsinstans med ensam fackdomare, kan man fråga sig varför man inte kan bygga in denne domare i själva målet, och då är man ju tillbaka till vad jag

Materiell processledning 35förespråkar, nämligen kraftfull processledning med medling av den domare som handlägger förberedelsen (och i regel är med om hela målet).
    För att återvända till de vanliga dispositiva tvistemålen kan den klassiska medlingens förlopp skildras ungefär på följande sätt. Vid den muntliga förberedelsen, som föregåtts av stämningsansökan och skriftligt svaromål, utvecklar parterna sina huvudmäns talan under ledning av ordföranden som, om förberedelsen skall vara meningsfull, måste vara väl insatt både i sakfrågorna, sådana de hittills framkommit, och i de rättsfrågor som kan vara aktuella. Jag vill särskilt understryka att det är svårt att utöva materiell processledning utan att vara någorlunda väl insatt i rättsfrågorna, liksom det ofta är nödvändigt att föra in rättsfrågorna i medlingen.
    En annan viktig sak är att den materiella processledningen inte får övergå i medling innan parterna haft tillfälle till fullständiga redogörelser för grunder och omständigheter. Ordföranden måste fullt ut respektera parternas uppläggning till dess sakläget börjat klarna. Så småningom klarnar förhoppningsvis sitationen för domaren i tillräcklig grad för att han skall kunna leda parterna in på medlingsfunderingar. Han kan då "stöka undan" vissa frågor genom antydan att de bör kunna bli ostridiga eller att de saknar betydelse i ett större sammanhang, och domaren kan genom komplettering av vad som dittills förekommit försöka få en bild av vilken bevisning som kan tänkas komma att åberopas. Ofta räcker det att därefter försiktigt diskutera frågorna med parterna, erinra dem om rättegångskostnadsrisken, bevisbördan eller ovissheten om vad bevisningen kan komma att innebära. (Ang. bevisbördans betydelse för förlikningsmöjligheterna, se Ekelöf, Materiell processledning i underrätt, Rättegången i arbetstvister s. 275.) Inställelsen kan sedan avslutas med olika förelägganden, som bör ha karaktären av fortsatt tydlig materiell processledning i förlikningens riktning. Ibland kan en part erinras om att rättsfrågan är komplicerad och praxis osäker osv., något som ombud normalt fäster ganska stort avseende vid (jfr Ekström, Domarens processledning — vad är det? TSA 5/1979 s. 106).
    I bästa fall kommer en återkallelse eller en hemställan om stadfästelse av träffad förlikning. I andra fall får medlingsförsöken återupptas vid nästa inställelse och kan då få en mera bestämd karaktär. Två kritiska punkter kan då uppnås. Den ena är om och när det blir nödvändigt att, för att få till stånd en förlikning, om vars riktighet och rimlighet domaren är övertygad, avslöja sin uppfattning, åtminstone delvis eller antydningsvis, om sak- och rättsläget. Engström är (SvJT 1980 s. 377) orolig för hur en sådan situation kan utveckla sig. Jag tror att man kan vara alldeles lugn; den domare som är så intresserad av medling och mån om den att han når denna punkt kan förmodas sköta medlingen med tillräcklig finess. Luterkort (s. 381) går så långt att han vill införa förbud för domare som handlagt förberedelsen att delta i huvudförhandlingen. Idén är alldeles orimlig. Det skulle kräva ökad domarinsats och tidsutdräkt och ge sämre handläggning. Att en domare är med hela tiden är i verklig mening processekonomiskt. För egen del — och jag tror att de flesta domare delar den uppfattningen — har jag aldrig ansett mig böra föra på tal frågan huruvida jag borde avträda ordförandeskapet, om medlingen skulle misslyckas; tvärtom tror jag att, om medlingsförsöket sköts rätt, parterna accepterar samma domare vid målets avgörande. Jag har vid diskussion med advokater aldrig hört en motsatt uppfattning (jfr Ekelöf s. 559 6 st.). Däremot har jag i enstaka fall betonat att vad jag sagt om min uppfattning om läget i

36 Michael von Kochmålet grundas på vad som hittills framkommit, vilket kan ändras senare under målet (jfr Ekelöf, Rättegång V 5 uppI. s. 47). Att göra ett sådant uttalande har ibland betydelse för den enskilde parten, medan ombuden knappast behöver upplysas härom. Den vidare handläggningen av medlingen får bero på vilken inställning parterna har. Den andra kritiska punkten är när domaren inser att ombuden är "klara för förlikning" men det återstår att få med huvudmännen. Man kan då förfara på olika sätt. Man kan be att få resonera enbart med ombuden och kanske antyda vissa jämkningar eller "skrivningar", som skulle kunna tillfredsställa en "besvärlig" huvudman. I allmänhet bör man dock undvika att ge de enskilda parterna anledning misstänka någon sorts maskopi mellan jurister. Man kan tala med huvudmännen direkt i eller utan ombudens närvaro, i det senare fallet givetvis med ombudens samtycke. Situationen växlar här från mål till mål. Ofta ger en viss ihärdighet resultat; i andra fall kommer resultatet oftast något senare, eventuellt efter telefonsamtal. Det är självklart att man , som Luterkort uttalar (s. 379), måste undvika "tjat".
    Här skall tilläggas något om domarens direkta förslag till utformning av en förlikning. Om läget ser någorlunda hoppfullt ut men situationen av någon anledning är låst — det saknas en verklig öppning eller något som kan åstadkomma den avgörande effekten — kan domaren fråga om parterna önskar ett förlikningsförslag (alternativt kan parterna "skickas hem" med en upplysning att domaren ställer sig till förfogande för förlikning efter anmälanav parterna). Om denna fråga ställs i den psykologiskt riktiga situationen (och inte för tidigt), blir svaret nästan alltid jakande. Om domaren anser att vissa bifrågor, som berörts utan att tillhöra processföremålet, kan bidraga till en förlikning, om de tas upp i denna, kan han fråga parterna hur de ställer sig härtill, men det är givet att man då får vara ytterst försiktig.
    En annan viktig sak är att ett förlikningsförslag inte bör ges karaktären av "slutbud"; det bör finnas manöverutrymme kvar.
    Som exempel på mål där en förlikning, grundad på tingsrättens skriftligen utformade förslag, kom att omfatta många frågor (och där rätten dessutom drev en klar egen uppfattning om rättsläget) kan nämnas följande. En äldre man hade efter sin hustrus död — innan skifte skett — sammanflyttat med en kvinna, och deras ekonomi och egendom hade sammanblandats. Oklara förhållanden rådde angående en bostadsrättslägenhet. Mannen hade också köpt en fritidsfastighet, dit kvinnan, fört inventarier och på vilken hon nedlagt åtskilliga kostnader. Sedan mannen avlidit förde kvinnan talan mot hans dödsbo (två söner) om bl. a. bättre rätt till åtskillig egendom, även fastigheten, ehuru den var lagfaren för mannen ensam. Den personliga fiendskapen mellan parterna var påtaglig. Olika yrkanden och påståenden från ömse sidor bestreds intensivt. Det var uppenbart att målet skulle bli långvarigt och tillspetsat; parterna desavuerade även ibland sina ombud.
    Det gällde till en början för domstolen att avveckla småfrågor och få parterna att avstå från orimliga ståndpunkter för att kunna koncentrera målet på huvudfrågorna. Då ett visst utrymme för förlikning började skymta, framställde kvinnan ett tilläggsyrkande avseende en större s. k. hushållerskelön. Yrkandet, som stod i klar strid med den övriga uppläggningen av käromålet, retade motparten och höll på att äventyra varje möjlighet till överenskommelse. Jag försökte då få kvinnans ombud att återkalla yrkandet genom att få honom att inse, att det med hänsyn till praxis och omständigheterna i målet

Materiell processledning 37var svagt grundat. Detta lyckades och parterna kunde undan för undan komma närmare varandra. Jag erbjöd mig vid lämplig tidpunkt att framlägga ett skriftligt medlingsförslag.
    Förslaget omfattade en rad punkter, bl. a. angående samäganderättsfrågor och deras lösning, värdering av fastigheten, betalning av skatter och skulder m. m. Målet förliktes i huvudsak enligt förslaget. De processekonomiska vinsterna var utomordentligt stora, och hela härvan nystades upp.
    I entreprenadmål avseende mindre arbeten — t. ex. målning av småhus — förekommer ofta att svaranden gör gällande i första hand att fäst pris avtalats och i andra hand att det begärda priset är oskäligt.
    Det är inte alls ovanligt att sådana tvister kan förlikas genom att svaranden efter medling avstår från ett — ofta mindre väl grundat — påstående om fast pris och att käranden i gengäld går svaranden till mötes i fråga om skäligheten. Jag tror att just den situationen lämpar sig väl för domarmedling; motsättningarna mellan parterna personligen hindrar här ofta advokaterna att nå förlikning före processen.
    Medlingsarbetets betydelse för processekonomin kan ytterligare belysas av följande fall. Målet avsåg från början återfående av handpenning för en segelbåt och ett till detta yrkande knutet skadeståndskrav men fick annan karaktär genom kvittningsinvändning avseende fel i ett större byggnadsarbete; bakom låg ytterligare en bedömning av en byggmästares personliga ansvar för förpliktelserna i ett bolag, som påstods borde ha likviderats enligt aktiebolagslagen. I detta mål kom parterna så småningom genom diskussion om bevis- och rättsfrågor nära varandra, men förlikning syntes svåruppnåelig genom att det ena ombudet — ej advokat — inte insåg vilka stora risker hans huvudman löpte. I stället för att kalla till huvudförhandling, för vilken reserverats tre dagar, anordnade jag fortsatt muntlig förberedelse, där jag skisserade en ungefärlig lösning, som kunde anses vara rimlig och svara mot det vid det laget ganska väl klarlagda rättsläget. En kort tid senare förliktes parterna i den antydda riktningen med förbigående av det nyss nämnda ombudet; enligt vad hans huvudman uppgav då han personligen överlämnade förlikningen var det de processekonomiska riskerna som kom honom att gå med på en viss betalningsskyldighet, som han i och för sig ogillade.
    Jag har tidigare framhållit att rättegångskostnadsfrågan är av stor betydelse i medlingsarbetet. Otvivelaktigt har den utvidgade rättshjälpen liksom rättsskyddsförsäkringen försvagat förlikningsmöjligheterna. Tidsfaktorn är emellertid av desto större betydelse, och det bör framhållas att inte bara ombuden utan även i allmänhet de enskilda parterna inser värdet av att någorlunda snabbt få klarhet i sina ekonomiska mellanhavanden, även om denna klarhet nås på bekostnad av en viss — måhända osäker — vinst.
    Ett fall som belyser rättegångskostnadernas betydelse gällde nedsättning av köpeskillingen för en villa med 23 000 kr. Genom att ena parten var bunden av en försäkringsgivare omintetgjordes en förlikning, som ombuden enats om och som var rimlig och rättvis. Rättegångskostnaderna nådde slutligen upp till nära 40 000 kr, när målet trots allt blev förlikt.
    Mot bakgrund av det anförda är det naturligt att jag är skeptisk mot tanken att utse särskild medlare enligt RB 42: 17 (jfr Ekelöf s. 566 f). En annan sak är att särskild medlare kan vara lämplig i vissa speciella tvister t. ex. av utpräglat teknisk beskaffenhet. En av rätten förordnad sakkunnig utövar också ibland medlingsfunktioner.

38 Michael von Koch    Luterkort ivrar i sitt inlägg starkt för särskild medlare (s. 380 f). Frånsett att det kostar pengar — i min domstol har vi ett färskt avskräckande exempel, där den särskilde medlaren (en domare i en annan domstol) tog 10 000 kr i förskott innan han började medla i ett inte allför omfattande mål — tror jag att Luterkort förbiser två saker. Den ena är att även den särskilde medlaren måste sätta sig in i målet och bedriva ett slags materiell processledning innan han på allvar kan börja medla; ty Luterkort vill väl ha en "rättvis" medling och inte bara "konfliktlösning"? Det andra som Luterkort förbiser är den betydande tidsutdräkten som följer av särskild medling; Luterkort (s. 381) vill ju själv att man gör en "kraftansträngning" för att komma tillrätta bl. a. med långsamheten i processen.
    Några ord om medlingsverksamhetens betydelse för domstolen själv. De domstolar som har många dispositiva tvistemål skulle drabbas av stora svårigheter, om inte åtskilliga mål blev förlikta (jfr Ekelöf, Nordisk försäkringstidskrift 3/1979 s. 221). Tingsrätterna har ytterst begränsade möjligheter att få domarförstärkning, och under de närmaste åren kommer domarresurserna att minska. I många domstolar skulle en relativt obetydlig ökning av huvudförhandlingarna leda till inte bara balanser i dispositiva tvistemål utan även fördröjning av brottmål och familjemål, eftersom åtgången på domarnas arbetskraft är så stor i de dispositiva mål som fullföljs till huvudförhandling i fullsutten rätt. En betydande risk föreligger då för allmän försening av målen. Ett exempel härpå är hovrätterna, där dröjsmålen både i brottmål och, särskilt, i tvistemål måste framstå som oacceptabla för dem som berörs av målen.
    Av vad jag anfört och av de redovisade exemplen torde framgå att jag anser att domaren kan, far och bör gå mycket långt i sin strävan att åvägabringa förlikning under främst två förutsättningar, nämligen att den är processekonomiskt förmånlig från enskild och helst även allmän synpunkt och att ingen part tvingas att i avsevärd mån mer än motparten avstå från sin rätt, dvs. att lösningen blir rimlig och kan uppfattas som rättvis.
    Rättens metoder måste därvid kunna växla och stundtals tillåtas vara kraftfulla, men medlingen måste hela tiden ske under fullständig oväld och objektivitet och med insikt om att domaren kan komma i situationen att med bevarad integritet behöva döma i tvisten. Även om metoderna ibland uppfattas som "hårda", måste medlingen ske på samma tålmodiga och omsorgsfulla sätt som bör prägla sedvanlig handläggning. Det får inte vara fråga om att rätten till varje pris söker tvinga fram en förlikning. Som jag tidigare understrukit måste förlikningen vara rimlig och rättvis, ej endast en "konfliktlösning" i den mening ordet används av Ekelöf. Många gånger är det givetvis bättre för den enskilde att domstolen genom dom bestämmer vad som är rätt. Framför allt kan det vara bättre än en enskild uppgörelse utom rätta, som en part kan misstro. Men ser man saken i ett lite större perspektiv är det enligt min uppfattning många gånger minst lika bra om tvisten, sedan den gått till domstol, slutar i förlikning; ännu en gång vill jag betona att det som regel är fråga om en omsorgsfull förlikning med rimligt hänsynstagande till rättsläget. Men framför allt — och här tror jag mig ha stöd hos de flesta advokater — är det rättegångskostnadernas höjd som bör ge anledning till aktiv och effektiv förlikningsverksamhet. Om den moderna civilprocessen skall tjäna ett förnuftigt ändamål och utnyttjas rätt, måste medling och förlikning ges ett stort utrymme och onödigt processande motverkas.

Materiell processledning 39    Engströms och Luterkorts inlägg genomsyras av vissa farhågor för alltför kraftig domardominans, om domarna utövar materiell processledning och medlar mera än enligt den traditionella uppfattningen. Jag tror att tiden ridit förbi Engström och Luterkort.
    Jag tror också att deras oro är betydligt överdriven. Jag hoppas att det framgår av min redogörelse och mina exempel, som kan mångfaldigas ur många "medlande domares" erfarenhet. Det är angeläget att bestämt framhålla att de flesta domare har mycket stor respekt för de flesta advokaters arbete med målen och inte alls bedriver sin materiella processledning eller medling av lust att sätta sig på advokaterna eller av tro att de begriper sig på målen bättre än advokaterna. Att ha "överlägsna egenskaper när det gäller klokhet, lärdom och erfarenhet" (Engström s. 376) gör vi domare inte anspråk på. Men vi har en fördel framför advokaten eller parten: vi är absoluto beroende, i sak, ekonomiskt och prestigemässigt. Omvänt föreställer jag mig att de flesta advokater har respekt för de flesta domares arbete och gärna medverkar i en på rätt sätt skött processledning eller medling. Ökad diskussion mellan advokater och domare skulle närma dem till varandra och eliminera farhågorna, om nu dessa finns i någon omfattning att tala om. I den s. k.processrättsliga klubben i Stockholm föreföll enigheten om Ekelöfs teser ganska stor mellan domare och advokater, då Gunnar Sterner i vintras höll ett föredrag där, i vilken han framlade ungefär samma åsikter som i sitt inlägg i SvJT. 

Michael von Koch