Vad är skäligt pris?

 

I det fall att säljare och köpare inte har kommit överens om priset för godset är köparen enligt 5 § köplagen skyldig att betala vad säljaren fordrar om det

inte kan anses oskäligt. Köplagsutredningen har i sitt betänkande SOU 1976: 66 föreslagit en ändring av följande lydelse:

 

"Framgår priset ej av avtalet eller omständigheterna, är köparen skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt."

 

Utredningen erinrar (s. 210 f) om att den nuvarande formuleringen av 5 § köplagen har kritiserats bl. a. på den grunden att, läst efter ordalydelsen, bestämmelsen ger säljaren en alltför stor fördel. Även om det skulle finnas ett gängse pris är han fri att kräva ett högre pris, såvida det inte är oskäligt. En sådan tolkning skulle dock inte ha blivit vedertagen utan när det finns ett gängse pris, har man att utgå från detta. Stöd för denna uppfattning kan hämtas från Alméns köplagskommentar (4 uppl., § 5, not 20).
    Rättspraxis på området är sparsam och har i huvudsak rört bevisbördefrågor. Högsta domstolen har i det uppmärksammade och kritiserade pleniavgörandet NJA 1951 s. 1 antagit den rättsgrundsatsen, att vid tvist om huruvida priset lämnats obestämt, säljaren har bevisbördan för att intet pris har avtalats. Köplagsförslaget är avsett att vara neutralt i detta avseende.
    Claes Hägg har i ett inlägg i denna tidskrift (1980 s. 301) under rubriken "Köplagsförslaget och begreppet skäligt pris" gjort en del sociologiskt färgade uttalanden som inte bör förbli oemotsagda. Inledningsvis uttalar Hägg den uppfattningen att den föreslagna nya lydelsen av 5 § köplagen synes lämna ett tämligen vitt spelrum för skönsmässiga bedömningar av vad som är ett skäligt pris och att motiven endast i rätt obetydlig utsträckning skingrar oklarheten kring regelns tolkning. Redan av bestämmelsens ordalydelse måste emellertid anses framgå att det i första hand är marknadspriset — gängse pris — som är avgörande för bedömningen av prisets skälighet. Självfallet måste ett marknadspris alltid anknyta till gods av viss "art och beskaffenhet".
    I betänkandet (s. 212) uttalas att gängse pris är det pris som säljare i allmänhet tillämpar under motsvarande omständigheter. Den enskilde säljarens prisnivå har således i och för sig inte någon betydelse för att fastställa vad som är gängse pris.
    Säkerligen kan det möta svårigheter att i det enskilda fallet bestämma en varas marknadspris. Eventuella kvalitetsskillnader mellan den aktuella produkten och övriga på marknaden förekommande liknande produkter måste beaktas och faktorer såsom sedvanliga kvantitetsrabatter, betalningsvillkor och garantitid kan inverka på vad som är marknadspris.
    En intressant och svårlöst fråga är hur man skall bestämma ett skäligt pris om det inte finns något marknadspris att utgå ifrån. Så är fallet med unika varor och specialtillverkat gods. Enligt köplagsutredningen får priset därvid bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning, och ofta torde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen (s. 213). Jag vill dock anmärka att utslagsgivande i princip inte blir säljarens verkliga kostnader utan fastmer de skäliga kostnaderna. Skulle det alltså kunna visas att säljaren eller hans fångesman har tillverkat produkten på ett föga fackmannamässigt sätt bör detta gå ut över säljaren och inte över köparen. Det synes mig också fullt möjligt att, om varan visserligen är unik i Sverige men finns att tillgå utomlands, det där etablerade priset blir avgörande för skälighetsbedömningen. Givetvis måste därvid eventuella skillnader i den allmänna kostnadsnivån beaktas.

    Hägg betraktar problemet att bestämma det skäliga priset som ett specialfall av problemet att åstadkomma rättvisa i de ekonomiska relationerna mellan två personer. Mot denna bakgrund definierar han det skäliga priset såsom det pris vilket om möjligt ger både köparen och säljaren fördel av köpet samt ger dem lika möjlighet att uppnå en rimlig inkomst. Ett sådant betraktelsesätt är enligt min mening främmande för såväl gällande rätt som köplagsutredningens förslag. Frågan vad som är skäligt pris måste förvisso avgöras från rent objektiva utgångspunkter där parternas individuella förhållanden och förutsättningar lämnas därhän. Ett skäligt pris kan i och för sig vara ett pris som är klart förlustbringande för säljaren men som ger köparen en "rimlig inkomst", nämligen i det fall att säljaren inte förmår anskaffa eller tillverka produkten till ett marknadsanpassat pris.
    Det enda område där man i någon större utsträckning sysslar med begreppet skäligt pris är läkemedelsförsörjningen. Huvudstadgandet på området återfinnes i 6 § läkemedelsförordningen (LF). Enligt denna bestämmelse skall priset på läkemedel vara skäligt. Varken i författningstexten eller i förarbetena lämnas några anvisningar om vilka faktorer som skall påverka skälighetsbedömningen. I 15 § LF stadgas att farmaceutisk specialitet, d.v.s. standardiserat läkemedel som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning, inte får säljas utan att vara registrerat hos socialstyrelsen. Det anmärkes att de farmaceutiska specialiteterna värdemässigt motsvarar cirka 97 % av den totala läkemedelsmarknaden i Sverige. Vid registreringen fastställer socialstyrelsens läkemedelsnämnd skäligt pris för preparatet. Detta pris är apotekens inköpspris (AIP). I samband med förstatligandet av apoteksväsendet 1970 infördes i fråga om prisregleringen viss nyordning. Enligt 17 § tillämpningskungörelsen till LF (SFS 1963: 439) skall tillverkare och importörer förhandla med det statliga monopolföretaget Apoteksbolaget AB om AIP. Pris varom överenskommelse nåtts vid förhandling skall anses som skäligt, såvida inte särskilda skäl talar för annat. I den mån prisförhandlingarna inte leder till överenskommelse fastställer socialstyrelsen priset med beaktande av att detta skall vara skäligt. Talan mot socialstyrelsens beslut kan föras i kammarrätten.
    I fråga om priset på redan registrerade specialiteter gäller sedan den 1 januari 1973 (20 § tillämpningskungörelsen) att priset får ändras efter överenskommelse mellan vederbörande läkemedelsföretag och apoteksbolaget. Kan överenskommelse ej träffas får priset på specialiteten ej höjas utan socialstyrelsens medgivande. Även mot dylikt beslut kan talan föras i kammarrätten.
    Apoteksbolaget har således tilldelats en central roll i den statliga priskontrollen. Endast ett fåtal ärenden har förts vidare till socialstyrelsen för beslut och överklaganden till kammarrätten är ännu ovanligare.
    Vilka faktorer påverkar skälighetsbedömningen vid prisförhandlingarna mellan läkemedelsföretagen och apoteksbolaget? Praxis har utvecklats på så sätt att, såvitt avser priset på nya produkter, svenska och internationella prisjämförelser blir utslagsgivande vid sidan av preparatens effekt på behandlings- och sjukvårdskostnaderna. I sistnämnda hänseende är det alltså fråga om att ta hänsyn till de olika preparatens terapeutiska värde. Emellanåt uppkommer meningsskiljaktigheter mellan parterna om vilka länders priser som skall vägas in vid prisjämförelserna. Vid prissättningen på utländska preparat fäster man särskild vikt vid priset på samma produkt i tillverkarens hemland.

    När det sedan gäller de årligen återkommande förhandlingarna om prishöjningar på redan registrerade preparat, tillämpar apoteksbolaget olika modeller för svenska resp. utländska preparat. I fråga om de i Sverige tillverkade preparaten fastställes prishöjningarna med ledning av inträffade kostnadsstegringar. Prishöjningen utgår i procent av tillverkarens totala omsättning i Sverige, och därefter får tillverkaren fördela prishöjningen på de olika preparaten efter eget gottfinnande, dock under visst hänsynstagande till internationella prisjämförelser. Vad åter beträffar de utländska preparaten fastställes prishöjningarna individuellt för varje preparat och på grundval av utländska och svenska prisjämförelser.
    I slutet av 1977 beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över priskontrollen av läkemedel. I direktiven till utredaren anförde föredragande statsrådet att de priskontrollerande myndigheterna såväl i Sverige som i utlandet ofta bedömer skäligheten av ett läkemedelspris efter prisjämförelse med andra länder och att till följd härav det pris som från början fastställes för ett visst land kommer att i hög grad påverka prissättningen också i andra länder (Dir. 1977: 129 s. 1). Detta är säkerligen en riktig iakttagelse och tendensen mot en enhetlig prissättning på läkemedel i olika västeuropeiska länder är klart märkbar.
    Den särskilt tillkallade utredaren konstaterade i sitt betänkande Pillerpriser (Ds S 1978: 11 s. 35) att i fråga om prissättning av nya produkter som har motsvarigheter på marknaden är prisnivån ganska given. Härmed avses uppenbarligen att marknadspriset blir avgörande.
    Beroende på hur unik en farmaceutisk specialitet är inom ett visst terapiområde, skiljer man mellan originalpreparat, å ena sidan, samt s. k. me-toopreparat och synonympreparat, å andra sidan. Me-too-preparaten uppvisar smärre avvikelser från de preparat som redan finns inom ett visst terapiområde under det att synonympreparaten uppfattas som utbytbara mot redan existerande preparat. För farmaceutiska specialiteter tillhörande sistnämnda två grupper av preparat möter det som regel inte några större svårigheter att fastställa ett marknadspris. Vad åter beträffar originalpreparaten så erbjuder dessa en helt ny terapiform, och de är alltså unika. Utländska originalpreparat är praktiskt taget undantagslöst redan introducerade på en eller flera utländska marknader vid registreringen i Sverige, varför man vid prissättningen utgår från den utländska prisnivån. För de svenska originalpreparatens del kan det förhålla sig annorlunda, vilket innebär att det vid registreringstillfället inte finns något marknadspris. I dylika fall är det svårt för apoteksbolaget att ifrågasätta skäligheten av ett av tillverkaren föreslaget pris. En övre prisgräns säges dock vara kostnaden för alternativ terapi, d. v. s. vad det skulle kosta att behandla patienten på annat sätt, t. ex. genom kirurgiskt ingrepp.
    Sammanfattningsvis kan sägas att bedömningskriterierna i fråga om skäligheten av priset på nyregistrerad farmaceutisk specialitet är:

1. Specialitetens terapeutiska värde

2. Priset på samma preparat i andra länder

3. Priset på synonyma preparat i Sverige.

 

    Kriteriet under 1. motsvarar "godsets art och beskaffenhet" enligt köplagsförslaget och övriga två kriterier motsvarar "gängse pris". Det bör dock anmärkas att den stora betydelse som tillmätes internationella prisjämförelser

vid prissättningen av läkemedel är utmärkande just för den branschen. Den omständigheten att skälighetsbedömningen på läkemedelsområdet i princip sker enligt vad som måste antagas gälla enligt 5 § köplagen, och för övrigt även enligt köplagsförslaget, beror sannolikt inte på en medveten strävan hos de ansvariga att anpassa prissättningen till köplagen. Förhållandet torde i stället kunna förklaras enligt följande. Oberoende av den statliga priskontrollen i olika länder har den internationellt verksamma läkemedelsindustrin en marknadsorienterad prissättning. Detta innebär,, kort uttryckt, att företagen vid sin prissättning tar hänsyn till den långsiktiga försäljnings- och konkurrensutvecklingen, varigenom priset för en ny produkt oftast bestämmes av priset på och konkurrensen från redan etablerade produkter på marknaden. Härtill kommer att det är svårt att finna ett annat lämpligt skälighetskriterium än marknadspriset. Vad som i så fall närmast skulle kunna ifrågakomma vore väl en kostnadsorienterad prissättning. Förutom de stora praktiska svårigheter som skulle vara förenade härmed måste man beakta att en sådan prissättning skulle leda till den egendomliga konsekvensen att två likvärdiga produkter skulle kunna av den priskontrollerande myndigheten åsättas olika priser beroende på tillverkarnas olika förmåga att bedriva en rationell industriell verksamhet, inklusive forskning och utveckling.
    En marknadsorienterad prissättning är förvisso inite något som är utmärkande enbart för läkemedelsindustrin, utan den torde i huvudsak gälla även inom övriga delar av näringslivet. Det kan därför knappast vara meningsfullt att domstolarna, såsom Hägg förordar, vid skälighetsbedömningen av en varas pris skulle tillämpa en allmänt formulerad rättviseprincip.
    Det förtjänar slutligen framhållas att berörda rättviseprincip i någon mån återfinnes i den brittiska priskontrollen på läkemedel. Det brittiska systemet, som är unikt i världen, innebär att priserna kontrolleras indirekt via företagens lönsamhet. Den grundläggande tanken är att så länge inte läkemedelsföretagen uppvisar en högre lönsamhet än övrig industri anses deras priser vara skäliga. Om lönsamheten ligger över en högsta av prismyndigheten tillåten gräns skall företaget sänka priserna och om lönsamheten ligger under en viss lägre gräns tillätes prishöjningar. Inom den angivna ramen är prissättningen i stort sett marknadsorienterad. Det bör observeras att den brittiska priskontrollen — eller snarare vinstkontrollen — inte avser priset på enskilda produkter utan på varje företags hela läkemedelssortiment (Pillerpriser s. 37 f).

Nils E. Segerfors