Om svensk exekutionsbehörighet

 

Av docent MICHAEL BOGDAN*

 

1. Inledning

När man i den svenska internationella processrätten diskuterar svensk behörighet avser man som regel svensk domsrätt, d.v.s. de svenska domstolarnas jurisdiktion i tvistemål vilka har anknytning till utlandet. De svenska exekutiva myndigheternas behörighet har inte rönt någon nämnvärd uppmärksamhet. Det är dock uppenbart att innehavet av ett svenskt domstolsavgörande eller annan i Sverige verkställbar exekutionstitel skulle förlora mycket av sitt värde om de svenska exekutiva myndigheterna inte skulle vara behöriga att medverka till verkställigheten. Samtidigt torde det vara helt klart att den svenska exekutionsbehörigheten ingalunda alltid behöver sammanfalla med den svenska domsrätten. Som exempel på en situation där exekutionsbehörigheten är mera vidsträckt än domsrätten kan nämnas att ett utländskt barns rent tillfälliga vistelse i Sverige knappast räcker för svensk domsrätt i vårdnadsfrågan1 men torde räcka för svensk behörighet att verkställa en i Sverige gällande vårdnadsdom. Att exekutionsbehörigheten å andra sidan kan vara snävare än domsrätten kan illustreras med att en här i riket företagen skadegörande handling normalt grundar svensk domsrätt att pröva skadeståndsfrågan2 men att den rimligtvis inte kan räcka för svensk behörighet att verkställaavgörandet.
    Frågan om svensk exekutionsbehörighet är bortsett från vissa specialfall inte reglerad i lag.3 I detta avseende föreligger vissa likheter med den svenska domsrätten, ty även den senare saknar i många fall reglering i författningar. Man skulle därför måhända känna sig lockad att vid bestämmandet av den svenska exekutionsbehörigheten använda samma metod som när svensk domsrätt i brist på skrivna domsrättsregler bestämmes genom analogisk tillämpning av de interna

 

* Förf. står i tacksamhetsskuld till docent Lars Heuman och professor Rune Lavin, båda i Lund, for deras värdefulla synpunkter.

1 Se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, Lund 1980, s. 180.

2 Se Bogdan a.a. (not 1) s. 105.

3 Se dock lagen (1938: 470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m.; lagen (1939: 6) om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg; 5 § i lagen (1974: 744) om verkställighet av utländsk dom som meddelats enligt vissa internationella järnvägsfördrag m.m.; lagen (1976: 661) om immunitet och privilegier i vissa fall. 

 

26-13-166-67 Sv. Juristtidning

402 Michael Bogdanforumreglerna; svensk exekutionsbehörighet skulle i så fall i princip bero på om någon lokalt kompetent exekutionsmyndighet kan uppbringas här i riket.4 Inte heller den lokala kompetensfrågan har dock fått en uttömmande lagreglering. Lagfästa regler om vilken länsrätt som är lokalt kompetent att verkställa överflyttning av barn saknas.Såvitt gäller utsökning finns endast 8 § införsellagen (1968: 621) och utsökningslagens (1877: 31 s. 1) lokala kompetensregler avseende utmätning, kvarstad och skingringsförbud (56 § 1 och 2 st., 183 § 1 st. samt 185 § 2 st.). I förslaget till utsökningsbalk (prop. 1980/81: 8) har frågan om lokalt kompetent kronofogdemyndighet däremot fått en relativt utförlig reglering, se förslagets 2 kap. 3 §, 4 kap. 8 §, 15 kap. 7 §, 16 kap. 1 och 10 §§. I förarbetena till de lokala kompetensreglerna i både den nuvarande utsökningslagen och förslaget till utsökningsbalk har emellertid särskilt framhållits att dessa regler inte är avsedda att lösa några internationellt rättsliga spörsmål och att "andra överväganden" bör avgöra huruvida svensk exekutionsmyndighet överhuvud är behörig.6 De lokala kompetensreglerna torde dock på så sätt avgränsa svensk exekutionsbehörighet att denna i varje enskilt fall är meningsfull endast om någon konkret lokalt behörig kronofogdemyndighet finns. Detta har faktiskt i vissa fall uttryckligen uppmärksammats i samband med utformningen av de lokala kompetensreglerna. Regeln att utmätning av lön i brist på utmätningsgäldenärens hemvist i riket må sökas där arbetsgivaren finns motiveras således med att löneutmätning i annat fall överhuvudtaget inte skulle få ske om utmätningsgäldenären var bosatt utomlands.7 De lokala kompetensreglerna har helt allmänt fått en så liberal utformning8 att de, i allt fall vid extensiv tolkning9, torde tillhandahålla lokalt kompetent kronofogdemyndighet för alla de fall där svensk exekutionsbehörighet bör anses föreligga i enlighet med de "andra överväganden" för vilka redogöres i denna artikel.
    Det är viktigt att uppmärksamma att frågan om svensk exekutionsbehörighet i motsats till domsrättsfrågan egentligen består av två delfrågor: dels svensk behörighet att upptaga verkställighetsansökan

 

4 Om den analogiska tillämpningen av de interna forumreglerna på domsrättsfrågan se Bogdan a.a. (not 1) s. 98-100.

5 I litteraturen se Mattson/Norström, Överflyttning av barn. Kommentar till 21 kap. föräldrabalken och 50 § barnavårdslagen, Stockholm 1971, s. 25; Walin, Kommentar till föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 3 uppl., Stockholm 1979, s. 451.

6 Se NJA II 1964 s. 5; SOU 1973: 22 s. 224; prop. 1980/81: 8 s. 374.

7 Se prop. 1980/81: 8 s. 1130. Se också NJA II 1964 s. 22.

8 Ett extremt exempel är 16 kap. 10 § i förslaget till utsökningsbalk, enligt vilken annan utsökning än utmätning, införsel och avhysning får sökas bl. a. hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt verkställighet "med fördel kan äga rum".

9 Se t. ex. nedan i avsnitt 4.4 om lokalisering i utmätningshänseende av ett svenskt patent.

Om svensk exekutionsbehörighet 403till prövning, dels svensk behörighet att vidtaga en viss konkret verkställighetsåtgärd. Dessa två delfrågor är dock nära förknippade med varandra. Föreligger inte svensk behörighet att pröva exekutionsansökan, kan naturligtvis inte heller svenska verkställighetsåtgärder komma till användning. Å andra sidan kan det tänkas att ansökan upptages till prövning i Sverige men att den svenska myndigheten därvidlag inte är behörig att vidtaga viss typ av verkställighetsåtgärd trots att svensk exekutionsrätt, vilken såsom lex fori tillämpas på förfarandet, i normala "interna" fall skulle tillåta åtgärden. Antag exempelvis att en i Sverige bosatt person i ett bankfack i utlandet förvarar ett smycke som han enligt en svensk lagakraftvunnen dom är skyldig att överlämna till exekutionssökanden. Som det kommer att visas torde verkställighetsansökan med hänsyn till svarandens hemvist kunna upptagas till prövning här i riket, men verkställighet kan inte ske genom direkt fysiskt uttagande av smycket utan endast genom vitesföreläggande (se nedan).
    Den principiella utgångspunkten vid bedömningen av svensk exekutionsbehörighet bör enligt min mening vara att själva existensen av en svensk eller annan i Sverige verkställbar exekutionstitel utgör ett tillräckligt bevis på att det ur svensk synvinkel föreligger ett intresse att exekutionstitelns innehavare erhåller behövlig hjälp med verkställigheten. Någon ytterligare anknytning till Sverige behövs således icke för att "svenskt verkställighetsintresse" skall anses finnas. Det är åandra sidan uppenbart att svenskt exekutionsförfarande kan vara meningsfullt endast om det förväntas kunna leda till någon konkret svensk verkställighetsåtgärd av praktisk betydelse, vilket förutsätter att exekutionsobjektet eller svaranden har viss relevant anknytning till Sverige. Huvudprincipen torde kunna sammanfattas så att en verkställighetsansökan skall upptagas till prövning här i riket om det med hänsyn till objektets eller svarandens anknytning till Sverige är tänkbart att svensk myndighet kan vidtaga någon effektiv verkställighetsåtgärd. Är det på förhand klart att ingen sådan åtgärd ifrågakommer, bör exekutionsansökan överhuvudtaget inte upptagas till prövning. Svensk behörighet att vidtaga viss exekutionsåtgärd bör således enligt min mening utgöra den centrala frågeställningen även när det gäller att avgöra svensk behörighet att pröva verkställighetsansökan.
    I litteraturen brukar helt kort anges att svensk utsökningsåtgärd endast får företagas på svenskt territorium och att en sådan åtgärd följaktligen blott kan riktas mot person eller egendom som finns i Sverige.10 Dylika formuleringar döljer dock åtskilliga oklarheter. Är

 

10 Se Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl., Stockholm 1960, s. 35; Olivecrona, Utsökning, 9 uppl., Lund 1978, s. 23.

404 Michael Bogdanexempelvis ett svenskt vitesföreläggande, varigenom någon ålagts att i utlandet något göra eller låta, en åtgärd "å svenskt territorium"? Under vilka förutsättningar kan t. ex. en immaterialrättighet eller en fordran anses "finnas" i Sverige? Räcker det med ett tillfälligt besök för att en människa skall anses "finnas" här, eller krävs det en stadigvarande bosättning? För att kunna besvara dessa och liknande frågor måste man vara medveten om att den i litteraturen hävdade territoriella begränsningen av svensk exekutionsbehörighet har en folkrättslig bakgrund vilken förtjänar en närmare presentation. De begränsningar i exekutionsbehörigheten vilka framgår av den allmänna folkrätten bör utan tvekan beaktas av de svenska myndigheterna även utan uttryckligt stadgande därom i svensk lag", medan traktatreglerna normalt måste genom svensk författning införlivas med svensk rätt.12

 

2. De på den allmänna folkrätten grundade begränsningarna i svensk exekutionsbehörighet
En av de få i grunden oomtvistade reglerna i den allmänna folkrätten stadgar att en stat inte får ägna sig åt maktutövning på främmande stats territorium. I detta sammanhang brukar man som regel citeraden fasta mellanfolkliga domstolens uttalande i det s. k. Lotus-fallet, avdömt 1927, att "a State must not exercise its power in any form in the territory of another State".13 Det torde vara helt klart att någon direkt utövning av svenskt fysiskt exekutivt tvång på främmande territorium inte får ske, vare sig det rör sig om omhändertagande eller utmärkning av egendom, hämtning av barn, rivande av byggnad, vräkning genom fysiskt tvång, uttagande genom dylikt tvång av lös sak eller annan liknande exekutionsåtgärd. Å andra sidan är sådana svenska åtgärder i princip folkrättsligt tillåtna när de vidtages på svenskt territorium; bland de fåtaliga undantagen bör särskilt nämnas vissa främmande rättssubjekts exekutiva immunitet.14 I fråga om fartyg gäller särskilda folkrättsliga regler om bl. a. flaggstatens jurisdiktion på det fria havet och s. k. oskadlig genomfart i territorialhavet.15
    Frågeställningen blir något mera komplicerad när man frågar om den folkrättsliga tillåtligheten av sådant svenskt exekutivt tvång som visserligen utövas i Sverige men vars syfte är att tvinga någon att

 

11 Sålunda tillämpar de svenska domstolarna regler om främmande staters jurisdiktionella immunitet, trots att man i Sverige inte har några allmänna lagregler därom.

12 Se de i not 3 ovan omnämnda författningarna, vilka alla bygger på internationella överenskommelser.

13 P.C.I.J. Ser. A, No. 10, s. 18-19.

14 Till en del är immunitetsfrågor reglerade i författningar, se not 3 ovan.

15 Se t. ex. prop. 1973: 167 s. 45 och 86.

Om svensk exekutionsbehörighet 405något göra eller låta i utlandet. Det typiska exemplet är att någon genom svenskt vitesföreläggande ålägges att utlämna en sak som han förvarar i utlandet. Ett annat exempel är att någon hotas med bestraffning i Sverige om han i utlandet bryter mot svensk exekutionsmyndighets förbud att utlämna, sälja eller skingra gods.
    Frågan huruvida en stat inom sina gränser får använda tvång för att påverka människors handlande i utlandet har blivit diskuterad i många olika sammanhang. Det synes vara en i folkrätten allmänt vedertagen princip att en stat har s. k. personlig jurisdiktion över sina medborgare även när dessa befinner sig i utlandet. En stat överskrider således inte sina folkrättsligt bestämda behörighetsgränser om den tvingar sina egna medborgare att i utlandet något göra eller låta, förutsatt att de inte på detta sätt tvingas att bryta mot lagarna i det land där de befinner sig.16 Det är mera omtvistat i vad mån dylikt tvång också får riktas mot personer vilka inte är medborgare i den tvångsutövande staten (härmed avses också utländska juridiska personer). Problemet aktualiseras i så olikartade situationer att det är tveksamt om ett enhetligt svar överhuvudtaget kan ges. Några av situationerna förtjänar att omnämnas.
    I fråga om den internationellt straffrättsliga jurisdiktionen synes det i princip inte vara förbjudet för en stat att bestraffa även utlänningar för i utlandet begångna brott. Detta framgår för övrigt också av det ovan omnämnda avgörandet i Lotus-målet, där Turkiet ansågs ha varit i sin fulla rätt när en turkisk domstol dömde en fransk medborgare för brott som begåtts ombord på ett franskt fartyg på det fria havet. Också den svenska internationella straffrätten, i huvudsak reglerad i 2 kap. brottsbalken, utgår från att Sverige har rätt att utdöma straff även för av utlänningar i utlandet begångna brott, detta även när handlingen inte varit straffbelagd i det främmande landet, se särskilt brottsbalkens 2 kap. 3 § 3 mom. (brott mot Sverige) och 6 mom. (mycket grova brott). Liknande "extraterritoriell" tillämpning av straffrättsliga bestämmelser förekommer i många rättsordningar. Det kan å andra sidan nämnas att den svenska regeringen, tillsammans med ett antal andra regeringar inklusive regeringarna i Danmark och Norge, har protesterat mot de amerikanska domstolarnas praxis att i anti-trust-mål genom hot med tvång i USA (s. k. subpoena) försöka förmå icke-amerikanska, men i regel i USA på ett eller annat sätt verksamma, företag att framlägga dokument vilka befann sig utanför USA, t. ex. i Sverige. Den svenska protesten tycks dock ha byggt på den enligt min mening felaktiga uppfattningen att det amerikanska

 

16 Jfr t. ex. prop. 1978/79: 196 s. 29.

406 Michael Bogdantvånget i USA var en amerikansk åtgärd på svenskt territorium.17 Frågeställningen var senast föremål för en relativt omfattande diskussion i Sverige i samband med införande av den svenska lagen (1979: 487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia.18 Denna lag innebär i praktiken bl. a. att man genom hot om straff här i riket utövar påtryckningar vilka i realiteten syftar till att påverka också de svenska moderbolagens dotterbolag i Sydafrika, d. v. s. sydafrikanska rättssubjekt. Vissa remissinstanser, bl. a. juridiska fakultetsnämnden i Stockholm, ansåg att dylika påtryckningar var folkrättsstridiga såsom utövande av svensk jurisdiktion i Sydafrika. Föredraganden kunde dock inte finna att den svenska lagen skulle innebära sådant utövande av svensk suveränitet eller jurisdiktion gentemot Sydafrika som kan uppfattas som otillbörligt.
    Problemet skulle säkerligen förtjäna rättsvetenskaplig behandling i form av en omfattande monografi. Inom ramen för denna uppsats kan jag endast helt kortfattat ange att användningen i exekutionssammanhang av svenskt vitesföreläggande eller hot om straff för att påverka utlännings handlande i utlandet enligt min mening inte strider mot den allmänna folkrätten.19 Jag förutsätter dock härvidlag, på samma sätt som i fråga om tvång som riktar sig mot de egna medborgarna, att man här i riket avstår från att tvinga någon att i utlandet bryta mot de på platsen gällande lagarna. Den svenska tvångsutövningen måste vidare ske i ett folkrättsligt acceptabelt syfte, vilket i huvudsak betyder att den inte får användas som instrument för ett folkrättsbrott, t.ex. för inblandning i ett främmande lands inre politiska angelägenheter. Någon fara i detta avseende torde dock knappast föreligga i de fall som behandlas i denna uppsats, d. v. s. vid svensk utsökning ellersvensk verkställighet av överflyttning av barn.

 

17 Den svenske ambassadörens not daterad den 29 februari 1960, citerad i utdrag i Reports of the International Law Association 1964 s. 405: "In this context the Government of Sweden finds it important to emphasize that in international law no State is called upon to acquiesce in acts of other States in its territory." Jfr den danska protesten, citerad i utdrag i samma volym på s. 404: "With respect to documents in the lawful possession of shipping companies in Denmark, it is incompatible with the fundamental sovereign rights of Denmark that a foreign tribunal, under the threat of penal sanctions, require the production thereof." Om extraterritoriell tillämpning av svenska antitrustregler se Marknadsdomstolens avgöranden 1977 nr 16. Se också Nerep, De amerikanska antitrustlagarna och den exterritoriella tillämpningen på icke amerikanska företag, Stockholm 1978, med vidare hänvisningar.

18 Se särskilt prop. 1978/79: 196 s. 25-30, 102-131 och 160.

19 Se bl. a. Bogdan, Expropriation in Private International Law, Lund 1975, s. 15; Munch, UfR 1966 s. 225-226. Jfr också Philip, Dansk international privat- og procesret, 3 uppl., København 1976, s. 107-108. Naturligtvis kan även vitesföreläggande o.d. hindras av svarandens immunitet.

Om svensk exekutionsbehörighet 4073. Verkställighet av förpliktelse som ej avser betalningsskyldighet
I detta avsnitt behandlas svensk exekutionsbehörighet beträffande en grupp ganska olikartade verkställighetsformer, nämligen överflyttning av barn, vräkning, uttagande av lös sak (exhibition), verkställighet av leveransskyldighet, verkställighet av annan förpliktelse till positiv prestation (förpliktelse att något göra) samt verkställighet av förpliktelse till negativ prestation (förpliktelse att något tåla). Det gemensamma för dessa verkställighetsformer är att de ej avser betalningsskyldighet, vilket i hög grad påverkar urvalet av användbara verkställighetsåtgärder.
    Enligt svensk rätt kan verkställighet av förpliktelse som ej avser betalningsskyldighet ske genom exekutionsmyndighetens direkta fysiska åtgärder som hämtning av barn, avlägsnande av svaranden från fastigheten, uttagande genom fysiskt tvång av en bestämd lös sak eller av vara av viss art och mängd, fysiskt ingripande för att förebygga överträdelser av svarandens förpliktelse till negativ prestation m. m. Svarandens förpliktelse till positiv prestation kan i vissa fall verkställas så att sökanden förklaras berättigad att själv utföra behövlig åtgärd, t. ex. att riva ett stängsel. I stället för dylika direkta fysiska ingripanden är det enligt svensk exekutionsrätt praktiskt taget alltid formellt möjligt att använda sig av vitesföreläggande, se 21 kap. 3 § föräldrabalken, 38 § 2 st. utsökningslagen och 2 kap. 15 §, 16 kap. 9 och 12 §§ i förslaget till utsökningsbalk.
    Av avsnitt 2 ovan framgår att svensk exekutionsmyndighet, bortsett från immunitetsfall o. d., är behörig att vidtaga fysiska tvångsåtgärder på svenskt territorium, men att den saknar behörighet att vidtaga motsvarande tvångsåtgärder i utlandet. Icke heller får svensk myndighet bemyndiga sökanden att i utlandet företaga någon dylik handling. Av det sagda följer att det för svensk exekutionsbehörighet i princip är tillräckligt att den direkta fysiska verkställigheten kan ske här i riket (t. ex. att det barn som skall överflyttas eller den sak som skall uttagas finns i Sverige), men också att verkställighetsansökan överhuvudtaget inte bör upptagas till prövning när det på förhand är klart att verkställighet endast kan ske genom motsvarande fysiska tvångsåtgärder i främmande land. För att den sistnämnda situationen skall kunna uppstå krävs det dock att inte heller svenskt vitesföreläggande kan användas. Ett svenskt vitesföreläggande kan i vissa fall vara en mycket effektiv verkställighetsåtgärd trots att exekutionsobjektet (barnet, saken o. s. v.) befinner sig i utlandet och några direkta fysiska exekutionsåtgärder därför inte kan vidtagas av svensk myndighet. För att ett svenskt vitesföreläggande skall kunna tänkas vara effektivt räcker

408 Michael Bogdandet t. ex. med att svaranden äger utmätningsbara tillgångar här i riket. Frågan är dock huruvida och under vilka förutsättningar man i Sverige är beredd att använda sig av vitesföreläggande för att påverka svarandens handlande i utlandet, t. ex. för att förmå honom att till sökanden överlämna ett barn som undanhålles utom riket. Att folkrätten i princip inte hindrar en sådan användning framgår av det som sagts i avsnitt 2 ovan, men vilken är den svenska internationella processrättens inställning?
    Ett lärorikt rättsfall finner man i Regeringsrättens Årsbok 1968 ref.74. Genom svenskt lagakraftvunnet avgörande tillerkändes fadern, vilken var en i Sverige bosatt norsk medborgare, viss rätt till umgänge med sina barn under hemskillnadstiden. Modern, som var svensk medborgare och som fått vårdnaden om barnen, lämnade emellertid tillsammans med barnen Sverige och vistades under viss angiven adress i Spanien, där hon arbetade som reseledare för en svensk researrangör. Modern och barnen var dock alltjämt kyrkobokförda i Hallands län och fadern ansökte hos länsstyrelsen där om verkställighet av nämnda avgörande i vad det rörde hans rätt till umgänge med barnen. Modern, som blev delgiven ansökningen, invände att länsstyrelsen icke syntes lagligen kunna upptaga denna till prövning, då hon med barnen vistades i Spanien. Fadern genmälde att länsstyrelsen syntes vara behörig eftersom modern (svaranden) var svensk medborgare och att det var en annan sak hur verkställighet sedan skulle ske. Länsstyrelsen fann sig i ett avgörande med röstetalen 2: 1o förhindrad att upptaga ansökningen till prövning och förpliktade, med hänsyn till vad i övrigt förekommit i ärendet, modern att vid äventyr av ett vite av 1. 000 kronor beträffande ett vart av barnen fullgöra sin skyldighet att låta fadern komma i åtnjutande av umgängesrätten. Modern anförde besvär. Regeringsrättens majoritet, bestående av tre ledamöter, förenade sig om följande yttrande:

 

Enligt vad utredningen i målet ger vid handen, vistas (modern) tillsammans med sönerna sedan våren 1968 stadigvarande i Spanien. (Faderns) ansökan får därför anses avse yrkande om att hemskillnadsdomens bestämmelser om umgängesrätt skall verkställas genom åtgärd i Spanien. Enär länsstyrelsen icke ägt förordna om sådan verkställighet, prövar regeringsrätten lagligt upphäva länsstyrelsens beslut.

 

Två regeringsråd var skiljaktiga och även deras argument förtjänar att bli citerade:

 

Så länge (modern) och sönerna vistas i Spanien kan verkställighet av hemskillnadsdomens bestämmelser om umgängesrätt genom hämtning icke komma i fråga. Däremot kan vistelsen i Spanien icke anses i och för sig ha utgjort

Om svensk exekutionsbehörighet 409hinder för länsstyrelsen att genom vitesföreläggande söka förmå (modern) att ställa sig hemskillnadsdomen i nämnda del till efterrättelse. Vi finner således — utan att därmed ha tagit ställning till frågan huruvida sådant föreläggande med hänsyn till omständigheterna i målet lämpligen bort i förevarande fall meddelas — att länsstyrelsen varit lagligen oförhindrad att upptaga (faderns) ansökan till prövning.

 

Regeringsrättens avgörande, vilket med hänsyn till bl. a. rösternas fördelning torde vara av begränsat prejudikatvärde, har blivit kritiserat av Walin.20 Att helt falla till föga när vårdnadshavare och barn flyttat utomlands synes enligt Walin betänkligt. Vidare menar Walin att en verkställighetsförklaring utan tvångsmedel kan ha sin betydelse och att vitesföreläggande kan ha effekt även om vederbörande vistas utomlands.
    För egen del ansluter jag mig i det stora hela till minoritetens och Walins uppfattning. Till att börja med har jag svårt att hålla med majoriteten när den tycks mena att den omständigheten, att modern och barnen stadigvarande vistades i Spanien, nödvändigtvis innebar att ansökningen fick anses avse yrkande om verkställighet "genom åtgärd i Spanien".21 I motsats till en hämtning av barnen, vilken onekligen skulle utgöra en åtgärd i Spanien och således inte kom i fråga, kan ett svenskt vitesföreläggande knappast anses utgöra en svensk verkställighetsåtgärd på främmande territorium. Jag menar därför att — som det också har framhållits av minoriteten — moderns och barnens vistelse i Spanien i och för sig inte hindrade ett svenskt vitesföreläggande och följaktligen icke heller en svensk prövning av verkställighetsansökningen. På denna punkt synes också Walin vara av samma åsikt (se ovan). Jag kan å andra sidan inte hålla med Walin när han säger att en svensk verkställighetsförklaring kan ha sin betydelse även utan tvångsmedel, om han därmed menar att svenskt verkställighetsförordnande bör kunna meddelas även när det i förväg är klart att ingen svensk verkställighetsåtgärd kommer att kunna vidtagas.22 I detta avseende kan jag stödja mig inte bara på majorite-

 

20 Se Walin a.a. (not 5) s. 452 not 8.

21 Majoritetens formulering synes böra tolkas så att den avser exekutionsmyndighetens åtgärd, inte t. ex. moderns åtgärd varigenom hon faller till föga för ett vitesföreläggande.

22 Walin syftar här möjligtvis på verkställighetsförklaringens rent psykologiska verkan, men en person som inte visat sig mottaglig för en doms psykologiska verkan kommer knappast att falla till föga för en "maktlös" verkställighetsförklaring. Föräldrabalkens 21 kap. 2 § och 3 § 1 st. 2 p. ger länsrätten vidare möjlighet att före eller i samband med verkställighetsbeslut uppdraga åt lämplig person att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom. I förarbetena (NJA II 1967 s. 488) uppfattas dylikt uppdrag, när det ges i samband med förordnande om verkställighet, som ett alternativ till tvångsmedel. Jag har likväl svårt att betrakta uppdraget som en egentlig verkställighetsåtgärd och har för övrigt svårt att föreställa mig någon

410 Michael Bogdanten utan också på minoriteten i regeringsrätten. Minoriteten menade att verkställighetsansökningen kunde prövas här i riket och motiverade detta med att moderns och barnens vistelse i Spanien inte hindrade ett svenskt vitesföreläggande. Om svensk rätt i fråga om verkställighet av domar avseende umgängesrätt inte skulle tillåta användning av vitesföreläggande utan endast verkställighet genom hämtning, så skulle minoriteten förmodligen ha anslutit sig till majoritetens votum. Skillnaden mellan majoriteten och minoriteten kan egentligen beskrivas som skillnad i uppfattningen huruvida någon svensk verkställighetsåtgärd stod till buds.
    Minoritetens motivering till varför länsstyrelsen varit lagligen oförhindrad att upptaga ansökningen till prövning, d v. s. att vistelsen i Spanien inte utgjorde ett hinder, kan knappast betraktas som fullständig, i vart fall om man anser att det för svensk behörighet rimligtvis måste krävas någon positiv anknytning till Sverige. Bristen på diskussion rörande dylik positiv anknytning kan tolkas på två olika sätt. Enligt den första tolkningen grundade minoriteten, utan att öppet redovisa detta, svensk behörighet på någon eller några av de i målet föreliggande anknytningarna till Sverige, t. ex. faderns (sökandens) svenska hemvist, moderns (svarandens) svenska medborgarskap samt moderns och barnens kyrkobokföring i Sverige. Särskilt den sistnämnda anknytningen (kyrkobokföringen) skulle kunna tänkas ha varit av betydelse, ty det torde ha varit kyrkobokföringsorten som hade grundat länsstyrelsens i Hallands län interna lokala kompetens (se därom s. 192 i rättsfallsreferatet); det måste dock påpekas att kyrkobokföring i Sverige inte är tillräcklig för att personen skall anses ha sitt internationellt privat- och processrättsliga hemvist här i riket.23 Minoritetens argumentering skulle å andra sidan också kunna tolkas så att man i Sverige, i sådana fall där svensk exekutionsrätt tillåter användning av vitesföreläggande, alltid är behörig att upptaga verkställighetsansökan till prövning. Huruvida svaranden eller saken i övrigt har en så stark anknytning till Sverige att ett svenskt vitesföre-

 

realistisk situation där uppdraget kan vara meningsfullt trots att anknytningen till Sverige är så svag att varken verkställighet genom hämtning eller verkställighet genom vitesföreläggande ifrågakommer. Särskilt bör nämnas att uppdraget inte får ges när detav någon anledning är troligt att det inte kommer att leda till barnets överlämnande, se NJA II 1967 s. 487.

23 När man diskuterar svensk exekutionsbehörighet bör man använda sig av det internationellt privat- och processrättsliga hemvistbegreppet. Se om detta Bogdan a.a (not 1) s. 114-117 med vidare hänvisningar. Den hemvistdefinition som finns i 56 § 1 st. utsökningslagen och i 2 kap. 3 § 2 st. förslaget till utsökningsbalk torde dock vid rimlig tolkning sammanfalla med den internationellt privat- och processrättsliga definitionen, jfr 7 kap. 2 § i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap samt not 31 nedan.

Om svensk exekutionsbehörighet 411läggande kan tänkas bli meningsfullt är enligt denna tolkning ensenare fråga, som studeras först inom ramen för den lämplighetsprövning som enligt svensk rätt alltid24 skall föregå ett vitesföreläggande. Inom ramen för denna lämplighetsprövning bör i så fall särskilt beaktas att ett vitesföreläggande inte anses lämpligen böra användas annat än när det kan väntas ge resultat.25
    De beskrivna två tolkningarna av minoritetens argumentering representerar således två tillvägagångssätt för hur svensk exekutionsbehörighet kan bestämmas när direkt fysisk verkställighet på grund av exekutionsobjektets befintlighet i utlandet e. d. inte får ske men vitesföreläggande är formellt möjligt. Enligt den första tolkningen undersökes anknytningen till Sverige redan som en förutsättning för att en ansökan överhuvudtaget skall upptagas till prövning här i riket. Enligt den andra metoden undersökes anknytningen till Sverige först inom ramen för sagda prövning när man undersöker huruvida vitesföreläggande lämpligen bör meddelas; denna metod förutsätter attnågra krav på dylik anknytning inte uppställes såvitt gäller behörigheten att pröva en ansökan.
    Mig förefaller det vara naturligare att redan som en förutsättning för en ansökans upptagande till prövning undersöka huruvida anknytningen till Sverige är så stark att svenskt vitesföreläggande kan tänkas bli ett effektivt påtryckningsmedel, dock utan att därigenom uteslutaatt samma omständigheter beaktas också inom ramen för den senare lämplighetsprövningen. Tillvägagångssättet skulle måhända kunna beskrivas så att vissa relativt lindriga krav på anknytning till Sverige uppställes redan för att ansökningen skall upptagas till prövning, medan en mera grundlig undersökning av anknytningen och av dess samspel med övriga omständigheter ingår i lämplighetsprövningen. Genom att upptaga ansökningen till prövning tar man således inte ställning till huruvida ett svenskt vitesföreläggande verkligen kommer att meddelas.
    För att ett svenskt vitesföreläggande skall kunna tänkas bli effektivt- och således för att en verkställighetsansökan skall kunna upptagas till prövning här i riket — räcker det säkerligen med att svaranden har hemvist i Sverige. Det torde dock också vara tillräckligt att svaranden äger tillgångar i Sverige och därför kan antagas vara mottaglig för det ekonomiska hot som vitesföreläggandet innebär. Så länge möjligheten att förvandla viten till fängelse består torde svarandens blotta vistelse i riket utgöra tillräcklig grund för en verkställighetsansökans uppta-

 

24 Se t. ex. NJA II 1967 s. 494.

25 Se NJA II 1967 s. 494; prop. 1980/81: 8 s. 798.

412 Michael Bogdangande till prövning. Också svarandens svenska medborgarskap torde vara tillräckligt, ty en svensk medborgare kan oavsett hemvist ofta antagas vilja undvika konflikter med hemlandets myndigheter.
    Trots förefintligheten av någon eller några av de just beskrivna förutsättningarna för en ansökans upptagande till prövning kan lämplighetsprövningen utmynna i att vitesföreläggandet inte meddelas. Det kan exempelvis tänkas att vitesföreläggande inte anses lämpligen böra meddelas när sökanden enligt den svenska exekutionsmyndighetens mening har möjlighet att på ett enklare, smidigare och för svaranden mindre besvärande sätt erhålla verkställighet utomlands, vilket dock torde förutsätta att sökanden har eller utan svårigheter (t. ex. genom ett exekvaturförfarande) kan skaffa sig en i det främmande landet verkställbar exekutionstitel. Svaranden bör vidare inte tvingas att i utlandet bryta mot de lokala lagarna (se avsnitt 2 ovan). Det kan vidare vara mindre lämpligt att genom svenskt vitesföreläggande försöka åstadkomma verkställighet av t. ex. en svensk vårdnadsdom när barnet är stadigvarande bosatt i ett land vars domstolar har tillerkänt svaranden vårdnaden. Möjligheterna att delge förelägganden bör också beaktas, på samma sätt som alla de hänsyn som även i rent interna fall kan påverka vitesföreläggandets lämplighet.
    Innehållet i detta avsnitt kan sammanfattas på följande sätt. Svensk behörighet att till prövning upptaga en ansökan om verkställighet av förpliktelse som ej avser betalningsskyldighet bör sammanfalla med svensk behörighet att på ett effektivt sätt vidtaga någon svensk verkställighetsåtgärd. Ansökningen kan därför prövas icke blott när verkställighet kan tänkas ske direkt genom fysiska åtgärder på svenskt territorium, utan också när svaranden genom sitt hemvist eller eljest (t. ex. genom sitt medborgarskap, sin vistelseort eller sina tillgångar) har en sådan anknytning till Sverige att svenskt vitesföreläggande kan tänkas bli ett effektivt påtryckningsmedel. I det sistnämnda fallet betyder ansökningens upptagande till prövning inte att vitesföreläggande vid själva prövningen nödvändigtvis kommer att anses lämpligen böra meddelas.

 

4. Utmätning

 

4.1. Huvudregeln
Verkställighet av betalningsförpliktelse sker i svensk exekutionsrätt genom utmätning. Även införsel kan, såvitt gäller svensk utsökningsbehörighet, ses som en speciell typ av utmätning av lön eller liknande förmån. Utmätningsförfarandet går ut på att gäldenärens egendom

Om svensk exekutionsbehörighet 413omhändertages eller utmärkes för att försäljas, varefter borgenären får betalt ur egendomen eller ur den erhållna köpeskillingen.
    Själva termen "utmätning" kan härvidlag avse olika saker. Utmätning i inskränkt mening är likvärdig med själva utmätningsförklaringen, d. v. s. med den myndighetsakt varigenom viss egendom förklaras utmätt. I något mera vidsträckt mening inbegriper utmätning också följdåtgärder avsedda att säkerställa utmätningen, t. ex.omhändertagande eller utmärkning av de utmätta egendomsobjekten. I ännu vidsträcktare mening inbegriper termen även det följande förfarandet med realisation och redovisning för vad som influtit.26 Jag skall här huvudsakligen diskutera svensk behörighet att förklara viss egendom utmätt, men den svenska behörigheten i detta avseende beror, som det kommer att visas, i hög grad på den svenska behörigheten att vidtaga de i den svenska exekutionsrätten stadgade följdåtgärderna.
    För att kunna komma fram till en huvudregel förenklar jag i början framställningen genom att bortse från de särskilda regler och problem som aktualiseras i samband med utmätning av vissa speciella typer av egendom som fartyg, luftfartyg, immaterialrättigheter, fordringar och andra liknande rättigheter, värdepapper och andra presentationspapper. Av samma skäl bortser jag i början också från utmätning av egendom som befinner sig i tredje mans besittning.
    Har utmätningsgäldenären tillgångar i Sverige måste svensk utmätningsbehörighet rimligtvis praktiskt taget alltid föreligga, ty dessa tillgångar skulle i annat fall vara helt undanhållna borgenärerna.27Detta är för övrigt tanken bakom regeln om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § 1 st. 1 p. rättegångsbalken, av vilken framgår att den som icke äger hemvist inom riket, varmed man också avser utländska juridiska personer, i tvist rörande betalningsskyldighet här må stämmas om han har egendom i riket. Förmögenhetsforum har tillkommit för att göra det möjligt för borgenären att skaffa sig en med hänsyn till gäldenärens svenska tillgångar behövlig svensk exekutionstitel och det vore därför märkligt om denna exekutionstitel sedan inte kunde leda till utmätning av sagda tillgångar.28 Att svaranden (utmätningsgäldenären) äger tillgångar i Sverige räcker, bortsett från immunitetsfall o. d., således alltid för svensk exekutionsmyndighets behörighet att pröva en utmätningsansökan, att förklara de svenska tillgångarna utmätta och att vidtaga följdåtgärder för att säkerställa utmätningen

 

26 Jfr Olivecrona a.a. (not 10) s. 44.

27 Det torde vara oomtvistat att en utländsk utmätning, i brist på speciell konventionsreglering, i Sverige inte tillerkännes verkningar beträffande här befintliga tillgångar.

28 Se Bogdan a.a. (not 1) s. 102-104; NJA II 1935 s. 544 och 1943 s. 99.

414 Michael Bogdanm. m. Svarandens hemvist här i riket eller någon annan ytterligare anknytning till Sverige är härvidlag inget krav.29 Det förutsättes dock att den svenska egendomen är av sådan typ att den överhuvudtaget får tagas i mät. Beneficiumreglerna påverkar däremot inte svensk behörighet att pröva utmätningsansökan utan beaktas först inom ramen för den vanliga utmätningsprövningen.
    Frågan om svensk utmätningsbehörighet rörande i utlandet befintliga tillgångar kräver ett något längre svar. Till att börja med måste uppmärksammas att det, när utmätning sökes i det distrikt där svaranden har sitt hemvist, enligt svensk exekutionsrätt inte är en förutsättning för ansökningens upptagande till prövning att svaranden överhuvudtaget äger några tillgångar. Den som i svarandens hemvistort ansöker om utmätning behöver inte påstå att svaranden har egendom och ange var egendomen är, utan allt detta undersökes av kronofogdemyndigheten först efter det att ansökningen upptagits till prövning, d. v. s. inom ramen för själva utmätningsförfarandet.30 Visar undersökningen att svaranden saknar utmätningsbar egendom, betyder det inte att utmätningsansökan "avvisas", utan att utmätningsförsöket har misslyckats. Svarandens svenska hemvist torde därför utgöra en tillräcklig grund för att utmätningsansökningen skall kunna prövas här i riket. Huruvida prövningen kan leda till utmätning av tillgångar utanför Sveriges gränser är emellertid en helt annan fråga. Kronofogdemyndigheten i det distrikt, där svaranden i enlighet med hemvistdefinitionen i 56 § 1 st. utsökningslagen resp. 2 kap. 3 § 2 st. förslaget till utsökningsbalk har sitt hemvist,31 är lokalt kompetent att utmäta egendom både inom och utom distriktet. I lagförarbetena kan man hitta vissa formuleringar vilka rent språkligt måhända skulle kunna tolkas så att även utomlands befintlig egendom kan tas i mät av kronofogdemyndighet i svarandens svenska hemvistort: " Om gäldenären har hemvist här i riket, kan borgenären alltid vända sig till utmätningsmannen i den orten, oavsett vilken tillgång han önskar få utmätt och var den finns."32 Men vore en sådan tolkning riktig?
    Det torde vara klart att svensk exekutionsmyndighet saknar behörighet att på främmande territorium vidtaga fysiska följdåtgärder avsedda att säkerställa en svensk utmätning. Att t. ex. bereda sig

 

29 Jfr det danska avgörandet UfR 1972 s. 675.

30 Se 4 kap. 9 § i förslaget till utsökningsbalk; prop. 1980/81: 8 s. 378-380. Utmätningsgäldenären är enligt förslagets 4 kap. 14 § skyldig att härvidlag lämna de uppgifter om sina tillgångar som behövs i målet.

31 I sagda lagrum förstås med svarandens hemvist den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. 1 § 3 st. rättegångsbalken gäller som hemvist. Se ock not 23 ovan.

32 Se NJA II 1964 s. 26.

Om svensk exekutionsbehörighet 415tillträde till en i Sverige bosatt utmätningsgäldenärs sommarstuga i utlandet och omhändertaga eller utmärka där befintliga lösören är något som svenska myndigheter inte får göra (se avsnitt 2 ovan). Rent folkrättsligt skulle det å andra sidan kunna hävdas att svensk utmätningsförklaring beträffande egendom i utlandet likväl kan ske, eftersom en sådan "distansförklaring" i sig själv inte innebär någon maktutövning på främmande mark. En dylik utmätningsförklaring skulle inte nödvändigtvis sakna praktiskt värde, i vart fall såvitt gäller tillgångar vilka visserligen befinner sig i utlandet men förväntas att inom överskådlig tid komma till Sverige, t. ex. när svaranden är en svensk speditionsfirma som äger ett antal långtradare vilka vid tidpunkten för den påtänkta utmätningsförklaringen befinner sig utanför Sverige på väg till eller från sina utländska destinationsorter. Här visar det sig dock att svensk utmätningsrätt närmast ser utmätningsförklaringen och utmätningens säkerställande (följdåtgärderna) som två komponenter av en enhet vilken i princip inte får delas.
    Den med utmätningsförklaringen inledda utmätningsförrättningen förutsätter enligt utsökningslagen att egendomen är omedelbart tillgänglig för förrättningsmannen. Utmätning av lös egendom är enligt 77 § 1 st. utsökningslagen i princip inte fullbordad förrän egendomen omhändertagits, utmärkts eller utmätningen på annat sätt blivit säkerställd. I det beskrivna exemplet rörande långtradare kan kronofogdemyndigheten i svarandens svenska hemvistort i och för sig förordna om provisorisk åtgärd enligt 60 a § utsökningslagen, men även denna åtgärd kan i princip genomföras först efter bilens ankomst till Sverige. Själva utmätningsförklaringen bör följaktligen också uppskjutas till dess bilen blivit omedelbart tillgänglig för myndigheten.33
    Förslaget till utsökningsbalk utökar möjligheterna till s. k. skrivbordsutmätning, d. v. s. utmätning av egendom som inte är omedelbart tillgänglig för förrättningsmannen, men endast inom mycket snäva gränser. I förslagets 4 kap. 7 § föreskrives att lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid förrättningen eller om egendomen ändå på grund av registrering, upplysningar vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder ej kan antagas möta mot säkerställande av utmätningen enligt föreskrifterna i förslagets 6 kap. Detta betyder att säkerställande måste antagas kunna ske "utan dröjsmål" (se förslagets 6 kap. 1 § 2 st. 1 p.), varmed enligt förarbetena menas att följdåtgärderna helst bör ombesörjas i direkt anslutning till utmätningsbeslutet men att de får anstå "några timmar eller till följande dag, om saken inte bedöms som särskilt brådskande".34

 

33 Se NJA II 1964 s. 5.

34 Se prop. 1980/81: 8 s. 511.

416 Michael BogdanAv detta framgår att egendom som inte förväntas att inom mycket kort tid komma till Sverige, och i desto högre grad egendom som permanent befinner sig i utlandet, inte heller enligt förslaget till utsökningsbalk kan vara föremål för svensk utmätningsförklaring.
    Det sist sagda gäller också i utlandet befintlig fast egendom, trots att 77 § 1 st. utsökningslagen och 4 kap. 7 § i förslaget till utsökningsbalk endast talar om lös egendom. Att dessa lagrum inte omfattar fast egendom torde bero på att utmätning av svensk fastighet anses alltid kunna säkerställas.
    Några rättsliga möjligheter att genom vitesföreläggande, straffhot e. d. tvinga svaranden att flytta sina utländska tillgångar till Sverige för att därigenom möjliggöra svensk utmätning torde normalt inte finnas.34a Den borgenär som önskar få till stånd utmätning av de utländska tillgångarna är således hänvisad till att skaffa sig en i tillgångslandet verkställbar exekutionstitel och att söka utmätning där.
    Huvudregeln rörande svensk utmätningsbehörighet kan således sammanfattas på följande sätt. En utmätningsansökan kan upptagas till prövning av svensk exekutionsmyndighet när svaranden har hemvist eller tillgångar i Sverige. Endast tillgångar i Sverige kan bli föremål för svensk utmätningsförklaring. Enligt förslaget till utsökningsbalk kan dock svensk myndighet i vissa fall utmäta också egendom som förväntas att inom några timmar eller följande dag ankomma till Sverige.

 

4.2. Egendom i tredje mans besittning
Utmätningsgäldenärs egendom som finns i tredje mans besittning förtjänar en särskild kommentar, ty utmätning av sådan egendom kan ofta formellt sett säkerställas även när egendomen befinner sig i utlandet. Enligt 74 § 2 st. utsökningslagen och 6 kap. 7 § 1 st. 3 p. i förslaget till utsökningsbalk kan säkerställandet ske genom att tredje man (i det följande kallad besittaren) meddelas förbud att utlämna egendomen. Förbudet är straffsanktionerat genom 17 kap. 13 § brottsbalken ("överträdelse av myndighets bud"). Sanktionen förutsätter naturligtvis att besittaren har blivit underrättad om förbudet, men

 

34a Icke heller kan svaranden tvingas till att utfärda fullmakter som skulle göra det möjligt för utsökningsmyndigheten att övertaga hans tillgångar i utlandet, jfr det danska avgörandet UfR 1964 s. 224. Ett separat problem, till vilket jag återkommer i en särskild uppsats, är huruvida bristen på tillräckliga utmätningsbara tillgångar i Sverige i vissa fall kan leda till att gäldenären — oavsett de tillgångar som han äger utom riket — betraktas som insolvent i konkurslagens mening. Skulle gäldenären på detta sätt bli försatt i svensk domicilkonkurs torde han vara skyldig att medverka till att hans utländska tillgångar tillförs det svenska konkursboet, se Bogdan, SvJT 1980 s. 334.

Om svensk exekutionsbehörighet 417dylik underrättelse kan ofta ske även när själva egendomen finns utomlands. Det bör också påpekas att överträdelse av myndighets bud enligt doktrinen utgör ett sådant brott mot Sverige som avses i brottsbalkens 2 kap. 3 § 3 mom., vilket torde innebära att gärningsmannen oavsett sitt hemvist och medborgarskap kan straffas i Sverige och enligt svensk lag även när brottet begåtts i ett främmande land enligt vars lag handlingen inte var straffbelagd.35 Eftersom säkerställande på detta sätt kan ske, utgör egendomens befintlighet i utlandet formellt inget hinder för en svensk utmätningsförklaring. Detta är dock enligt min mening ett alltför formalistiskt synsätt.
    Det svenska förbudet kommer förmodligen inte att erkännas i det land där egendomen finns. Utmätningsgäldenären, eller t. ex. den till vilken utmätningsgäldenären överlåtit egendomen, kommer därför att med hjälp av rättsmaskineriet i det främmande landet kunna utkräva egendomen från besittaren. Denne kan således bli tvungen att trots det svenska förbudet utge egendomen; han kan för övrigt inte i Sverige straffas för detta eftersom han handlat under tvång. Det svenska förbudet kan under sådana omständigheter knappast utgöra något verkligt säkerställande av utmätningen, samtidigt som det är svårt att föreställa sig att utmätningen skulle kunna säkerställas genom ytterligare svenska myndighetsåtgärder vidtagna enligt 6 kap. 10 § i förslaget till utsökningsbalk. Någon rättslig grund för att kunna tvinga besittaren att flytta egendomen till Sverige torde som regel inte finnas. Även om man skulle anse att utmätningen är tillfredsställande säkerställd genom det svenska förbudet, vore det praktiskt taget omöjligt att på ett acceptabelt sätt realisera egendomen, eftersom icke heller den eventuella köparens rätt torde kunna påräkna erkännande i det land där egendomen finns.
    Kontentan av det sagda blir således att svensk utmätning av egendom i utlandet icke heller bör ske när egendomen befinner sig i tredje mans besittning, d. v. s. att man även i sådana fall bör följa den ovan utvecklade huvudregeln.

 

4.3. Fartyg och luftfartyg
I enlighet med 77 § 2 st. utsökningslagen och 4 kap. 7 § 2 st. i förslaget till utsökningsbalk kan svenskregistrerat skepp eller luftfartyg utmätas även när det inte är tillgängligt vid förrättningen och hinder mot säkerställande av utmätningen kan antagas föreligga. Med detta avses i första hand det fallet att skeppet resp. luftfartyget befinner sig i

 

35 Se Falk, Straffrätt och territorium, Stockholm 1976, s. 254-256. Brottsbalkens 17 kap. 13 § avser endast förbud som meddelats av svensk myndighet. Se också 2 kap. 5 § 2 st. brottsbalken. 

 

27-13-166-67 Sv. Juristtidning

418 Michael Bogdanutlandet. Huvudtanken är att man i Sverige alltid skall vara behörig att utmäta svenskregistrerade skepp och luftfartyg. En lokalt kompetent svensk kronofogdemyndighet torde alltid kunna uppbringas, se 56 § 2 st. utsökningslagen och 4 kap. 8 § 2 st. i förslaget till utsökningsbalk.
    I fråga om utländska fartyg och luftfartyg, samt sådana svenska fartyg vilka inte är införda i skeppsregistret, gäller den vanliga huvudregeln om svensk utmätningsbehörighet.36 Denna bör således kunna kompletteras med ett tillägg, enligt vilket utmätningsansökan avseende svenskregistrerat skepp eller luftfartyg alltid får upptagas till prövning här i riket och svensk behörighet att meddela utmätningsförklaring beträffande sådant skepp eller luftfartyg också alltid föreligger. Säkerställande av utmätningen kan dock ske först när skeppet resp. luftfartyget har kommit till Sverige ("sedan hindret har bortfallit", se 6 kap. 1 § 2 st. 2 p. i förslaget till utsökningsbalk).

 

4.4. Immaterialrättigheter
Som egendomsobjekt är en immaterialrättighet en skapelse av rättsordningen i skyddslandet, d. v. s. i det land där immaterialrättigheten åtnjuter rättsligt skydd. I internationellt privat- och processrättsliga sammanhang brukar en immaterialrättighet jämställas med i skyddslandet befintlig egendom.37 Detta synsätt är berättigat också såvitt gäller svensk utmätningsbehörighet. Endast skyddslandets myndigheter har faktisk möjlighet att säkerställa utmätningen och på ett meningsfullt sätt realisera immaterialrättigheten.
    En i Sverige skyddad immaterialrättighet, i den mån den enligt svensk rätt överhuvudtaget kan tas i mät,38 grundar således svensk behörighet att pröva utmätningsansökan och genomföra utmätning.39 Å andra sidan får svensk kronofogdemyndighet inte utmäta utländska immaterialrättigheter, t. ex. ett utländskt patent.
    Saknar utmätningsgäldenären hemvist i Sverige kan utmätningssökanden möta praktiska problem när han vill söka utmätning av en utmätningsbar svensk immaterialrättighet, t. ex. ett svenskt patent. Enligt 56 § 2 st. 1 p. utsökningslagen och 4 kap. 8 § 2 st. 1 p. i förslaget till utsökningsbalk är sökanden i ett sådant fall hänvisad till att söka utmätning hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där

 

36 Se prop. 1973: 167 s. 137. Om vad som menas med "skepp" se 2 § 1 st. sjölagen (1891: 35 s. 1).

37 Se Bogdan, NIR 1980 s. 269-272.

38 Se t.ex. 34 § 3 st. varumärkeslagen (1960: 644), enligt vilken rätt till varumärke inte får utmätas.

39 Se Hassler a.a. (not 10) s. 36.

Om svensk exekutionsbehörighet 419egendomen "är" resp. "finns".40 Ett svenskt patent kan visserligen anses utgöra i Sverige befintlig egendom, men det är svårt att lokalisera det till en bestämd kronofogdemyndighets distrikt.41 Att anse att ett svenskt patent i utmätningsavseende befinner sig i hela riket, med den följden att utmätning kan sökas hos valfri kronofogdemyndighet, förefaller mig inte vara en lämplig lösning. Det vore inte orimligt att anse att patentutmätning bör kunna sökas i det distrikt där patent- och registreringsverket är.42 Möjligtvis bör utmätning kunna sökas även där patentinnehavarens svenska patentombud har sitt hemvist.43

 

4.5. Fordringar och andra rättigheter
Medan man i fråga om ett svenskt patent med hänsyn till dess oupplösliga band till Sverige troligtvis kan säga att patentet är ett egendomsobjekt som, låt vara inte i fysisk mening, finns här i riket, måste lokalisering av fordringar och andra liknande rättigheter (t. ex. rätt att mot viss betalning erhålla viss vara) i ännu högre grad vara en fiktion. Annorlunda förhåller det sig med sådana fordringar och rättigheter vilka förkroppsligats i värdepapper resp. andra presentationspapper: dessa kommer att diskuteras särskilt i nästa avsnitt. För enkelhetens skull kommer jag i detta avsnitt att tala endast om utmätning av enkla fordringar, men samma grundsatser bör för det mesta vara bestämmande också för svensk utmätningsbehörighet beträffande andra liknande rättigheter.
    Att diskutera en enkel fordrans fiktiva lokalisering kan vara meningsfullt endast om diskussionen avser att på sakliga grunder söka fastställa huruvida och under vilka omständigheter en fordran i utmätningshänseende kan likställas med en på en viss ort befintlig sak. Såvitt gäller svensk exekutionsmyndighets interna lokala kompetens har den traditionella uppfattningen varit att en fordran borde lokaliseras hos borgenären, d. v. s. i utmätningshänseende hos utmätningsgäldenären.44 Hade utmätningsgäldenären inte hemvist inom riket, var man, uppenbarligen för att möjliggöra svensk utmätning, däremot

 

40 Regeln i 4 kap. 8 § 2 st. 3 p. i förslaget till utsökningsbalk, enligt vilken utmätning av "rättighet" får sökas där den förpliktade finns, kan inte tillämpas på immaterialrättigheter, eftersom det i dessa fall inte finns någon "förpliktad", se prop. 1980/81: 8 s. 1206.

41 Denna lokaliseringsfråga har i förarbetena överlämnats åt rättstillämpningen, se NJA II 1964 s. 27.

42 Jfr Bogdan, NIR 1980 s. 273-274.

43 Om skyldighet för sådan innehavare av svenskt patent vilken ej har hemvist i Sverige att ha ett här i riket bosatt ombud se 71 § patentlagen (1967: 837).

44 Se NJA 1892 s. 351; NJA II 1935 s. 31-32; SOU 1961: 53 s. 48; Hassler a.a. (not 10) s. 36 och 48; Eilard, Svensk exekution i lagstiftning och rättstillämpning, Borås 1960, s. 28; Kallenberg, TfR 1905 s. 174; Trygger, Kommentar till utsökningslagen, 2 uppl., Uppsala & Stockholm 1916, s. 262-263.

420 Michael Bogdanbenägen att anse fordran befinna sig hos sekundogäldenären, i vart fall när denne hade hemvist i Sverige.45 Vissa författare menade att lokaliseringen hos sekundogäldenären borde gälla helt allmänt, d. v. s. även när utmätningsgäldenären hade hemvist här i landet.46 För att undvika dylika lokaliseringsproblem föreskrevs 1963 i 56 § 2 st. 3 p. utsökningslagen att utmätning av penningfordran får sökas också där den förpliktade sekundogäldenären är, detta "även om fordringen skall anses finnas på annan ort". Förslaget till utsökningsbalk har i 4 kap. 8 § 2 st. 3 p. utvidgat denna specialregel till att omfatta även andra rättigheter än fordringar, vilket dock redan gällde i rättspraxis.47 Formuleringen "där sekundogäldenären eller annan förpliktad finns" avser den ort där denne, om han är en fysisk person, har sitt hemvist eller, om han är en juridisk person, där styrelsen har sitt säte eller där den filial till vilken fordringen hänför sig finns.48 Av regelns ordalydelse framgår att den inte tar avstånd från eller ändrar den traditionella uppfattningen att en fordran befinner sig hos sin ägare, men sagda uppfattning är numera utan större betydelse för den lokala kompetensfrågan. Fordringens ägare är ju samtidigt utmätningsgäldenär och kronofogdemyndigheten i hans hemvistort är således redan på den grunden lokalt kompetent att pröva utmätningsansökningen och utmäta fordringen, se 56 § 1 st. utsökningslagen och 4 kap. 8 § 1 st. i förslaget till utsökningsbalk. Av betydelse är dock att en fordran i vissa fall kan anses befinna sig också på annan ort än hos utmätningsgäldenären eller sekundogäldenären, t. ex. på den ort där den för fordringen ställda panten finns.49 Huvudproblemet är dock i vad mån man i internationellt privat- och processrättsliga sammanhang kan och bör följa samma principer som utvecklats för att lösa den interna lokala kompetensfrågan.
    Enligt min mening bör en fordran, såvitt gäller svensk utmätningsbehörighet, i princip behandlas som i Sverige befintlig egendom om sekundogäldenären har sitt hemvist här. En fordran på en i Sverige bosatt person, eller på en juridisk person med säte i Sverige,50 skall

 

45 Se NJA 1905 s. 527 och 1938 s. 322; SOU 1961: 53 s. 48; Hassler a.a. (not 10) s. 36 och 48; Kallenberg, TfR 1905 s. 174; Trygger a.a. (not 44) s. 263. Jfr också NJA 1980 s. 84.

46 Se Bomgren, TSA 1941 s. 238-239; Schmeling, TSA 1960 s. 117-124. Jfr SvJT 1960 rf. s. 2.

47 Se NJA 1980 s. 84.

48 Se SOU 1973: 22 s. 224; prop. 1980/81: 8 s. 374 och 1206.

49 Se Hassler a.a. (not 10) s. 36.

50 Måhända även fordran på en sådan juridisk person i utlandet vars filial, som står bakom förpliktelsen, finns här.

Om svensk exekutionsbehörighet 421således kunna utmätas här i riket. Detta har stöd i doktrinen51 och bekräftas också av ett antal svenska rättsfall.52 En indirekt bekräftelse utgöres även av 10 kap. 3 § 2 st. rättegångsbalken, enligt vilken — analogt tillämpad på domsrättsfrågan — talan rörande betalningsskyldighet må väckas i Sverige redan om svaranden har en enkel fordran på en här i riket bosatt sekundogäldenär. Regeln syftar till att möjliggöra för borgenären att erhålla en för fordringsutmätningen nödvändig svensk exekutionstitel53 och den bör således kunna åberopas också i utmätningssammanhang.54 Det är ju också som regel hos sekundogäldenären som utmätning rent faktiskt kan säkerställas och slutföras.55 Det vore emellertid att gå för långt att hävda att en sekundogäldenär, som har hemvist i Sverige, befinner sig inom svenskt maktområde "på samma sätt som en här befintlig sak".56fråga om i Sverige befintliga saker har Sverige monopol på direkt fysisk maktutövning. Detsamma kan inte sägas om fordringar, ty även en i Sverige bosatt sekundogäldenär kan tänkas bli avtvingad betalning i utlandet, t. ex. om han äger utmätningsbara tillgångar där. Att med hänvisning till en rättslig fiktion, enligt vilken fordran anses befinna sig i Sverige, vägra att ta hänsyn till detta vore enligt min mening orimligt.57 Skulle den i Sverige bosatte sekundogäldenären trots den svenska utmätningsförklaringen och det svenska betalningsförbudet bli tvungen att betala i utlandet, så torde han normalt även i svenska myndigheters ögon betraktas som fri, förutsatt att han verkligen inte haft annat val än att betala. Han torde sålunda inte vara skyldig att betala än en gång till den svenska kronofogdemyndigheten.58 Hade kronofogdemyndigheten däremot redan inkasserat betal-

 

51 Se t. ex. Beckman, Svensk domstolspraxis i internationell rätt, Stockholm 1959, s. 32 och 59; Karlgren, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, 5 uppl., Lund 1974, s. 87; Nial, Internationell förmögenhetsrätt, 2 uppl., Stockholm 1953, s. 109.

52 Se NJA 1905 s. 527, 1938 s. 322 och 1980 s. 84.

53 Se not 28 ovan.

54 Se avsnitt 4.1 ovan. Ang. sambandet i främmande rätt mellan förmögenhetsforum och utmätningsbehörighet se t. ex. det norska avgörandet N. Rt. 1933 s. 500; det danska avgörandet UfR 1949 s. 1021; Västtysklands Zivilprozessordnung, 828 § 2 st. och 23 §.

55 Utmätningen säkerställes genom att sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar, se 75 § 2 st. utsökningslagen och 6 kap. 3 § 1 st. i förslaget till utsökningsbalk. Om sekundogäldenär överträder förbudet, torde han inte kunna straffas enligt 17 kap. 13 § brottsbalken (se prop. 1980/81: 8 s. 517) men han blir skyldig att prestera på nytt.

56 Se Nial a.a. (not 51) s. 109.

57 Dylikt orimligt åberopande av fordringarnas "situs" har förekommit t. ex. vid diskussioner om en utländsk fordringskonfiskations verkningar. Se därom Bogdan a.a. (not 19) s. 174.

58 Jfr prop. 1980/81: 8 s. 513 och 517. Denna typ av problem gör att en fordringsutmätnings säkerställande genom ett till sekundogäldenären meddelat betalningsförbud inte kan ge samma "säkerhet" som t. ex. en sakutmätnings säkerställande genom omhändertagande av saken.

422 Michael Bogdanningen från en sekundogäldenär som därefter avtvingats ny betalning i ett främmande land, kan sekundogäldenären knappast påräkna någon återbetalning av det till kronofogdemyndigheten erlagda beloppet. Man torde dock som regel kunna utgå från att en i Sverige bosatt sekundogäldenär, vilken i enlighet med svensk exekutionsrätt betalat till en svensk kronofogdemyndighet, inte kommer att avtvingas ny betalning i utlandet.59
    Att en fordran i utmätningshänseende i princip behandlas som i Sverige befintlig egendom när sekundogäldenären har hemvist här i riket behöver inte nödvändigtvis innebära att sekundogäldenärens hemvist i utlandet på motsvarande sätt likställer fordran med i utlandet befintlig egendom och omöjliggör svensk fordringsutmätning. Sakliga skäl kan åberopas både för och mot svensk fordringsutmätning i sådana fall där sekundogäldenären saknar hemvist i Sverige men kan avkrävas betalning ur sina svenska tillgångar. Mot svensk utmätning i dylika fall talar att det ofta kan vara svårt att nå sekundogäldenären med underrättelse om den svenska utmätningen. Kan hinder antagas möta mot underrättelsen får utmätning inte ske, se 4 kap. 7 § och 6 kap. 3 § 1 st. i förslaget till utsökningsbalk. Det kan vidare nämnas att utlandets benägenhet att erkänna betalning till svensk kronofogdemyndighet (eller den som myndigheten anvisar) som befriande prestation väsentligt minskar när sekundogäldenären vid tiden för utmätningen inte hade hemvist i Sverige.60 Detta ökar risken för dubbel betalningsskyldighet för sekundogäldenären. Observeras bör också att regeln om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § rättegångsbalken inte anser det tillräckligt för svensk domsrätt att svaranden äger en fordran på en sekundogäldenär som har egendom i Sverige, bortsett från det speciella fallet där sekundogäldenärens svenska egendom utgöres av en för fordringen ställd pant.
    Som argument för svensk fordringsutmätning i den beskrivna situationen kan dock åberopas att utmätningsgäldenären själv har möjlighet att få sin exekutionstitel mot sekundogäldenären verkställd med de svenska exekutionsmyndigheternas hjälp (det antages ju att sekundogäldenären äger tillgångar i Sverige) och att det förmodligen skulle förefalla märkligt om samma svenska myndigheter, vilka således är behöriga att driva in fordringen till utmätningsgäldenären, inte skulle vara behöriga att utmäta den. Viktigare är att det utan svensk utmät-

 

59 Se t. ex. Munch, Udlæg i fordringer på en skyldner i udlandet, UfR 1966 s. 217-227; Rheinstein, Die inländische Bedeutung einer ausländischen Zwangsvollstreckung in Geldforderungen, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht 1934 s. 277-309.

60 Ibid.

Om svensk exekutionsbehörighet 423ningsbehörighet i vissa fall överhuvudtaget inte skulle vara möjligt att i något land tvinga sekundogäldenären att respektera en fordringsutmätning, exempelvis när sekundogäldenären har hemvist i utlandet men äger utmätningsbara tillgångar endast i Sverige. Den i det föregående stycket omnämnda ökade risken för dubbel betalningsskyldighet kan lindras genom att man i Sverige avstår från fordringsutmätning när sekundogäldenären visar att han i sitt hemvistland allvarligt hotas av att behöva betala en gång till.61 Slutligen kan hänvisas till att svensk utmätningsbehörighet förefaller närmast självklar i sådana fall där den i utlandet bosatte sekundogäldenärens svenska tillgångar utgöres av en säkerhet han ställt för den fordran vars utmätning är i fråga.62
    Efter åtskillig tvekan är också jag benägen att anse att man i Sverige under vissa förutsättningar bör kunna utmäta fordringar även när sekundogäldenären har egendom men inte hemvist här i riket.63 Det måste dock röra sig om utmätning av en penningfordran och, bortsett från sådana fall där den svenska egendomen är en för fordran ställd säkerhet, utmätningen måste vara en "domicilutmätning", d. v. s. det förutsättes att utmätningsgäldenären har hemvist i Sverige.64 Sistnämnda begränsning kan motiveras med flera skäl.65 En utmätnings-

 

61 Se Munch, UfR 1966 s. 227.

62 Har pant ställts för fordringen brukar fordringen anses befinna sig också där pante när, se Hassler, a.a. (not 10) s. 36 och 10 kap. 3 § 2 st. 3 p. rättegångsbalken. Jfr Munch, UfR 1966 s. 218. I internationellt processrättsligt avseende förefaller det inte orimligt att med pant jämställa vissa andra säkerhetsrätter, t. ex. en intecknad svensk fastighet eller en i Sverige bosatt borgensman; se dock Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, Stockholm 1961, s. 172 not 17.

63 Från utländsk rätt kan nämnas att den tyska Reichsgericht i avgörandet RGZ 140 s. 340 antagit att dylik utmätning i enlighet "mit der herrschenden Meinung" i princip kan ske, men endast under förutsättning att den i främmande land bosatte sekundogäldenären (Drittschuldner) kan delges genom internationell rättshjälp eller andra officiella kanaler (jfr 199 § Zivilprozessordnung). En sådan delgivning är dock i regel svår att uppnå, eftersom de kompetenta västtyska myndigheterna oftast vägrar att medverka, se Stein-Jonas, Kommentar zur Zivilprozessordnung, 19 uppl., vol. 3, Tübingen 1975, § 829 I 2 a. I dansk rättspraxis har förekommit fordringsutmätningar även när sekundogäldenären inte hade hemvist i Danmark, se UfR 1920 s. 434 och 626 samt UfR 1964 s. 224; denna praxis blev dock kritiserad som knappast hållbar, se Andersen, Juristen 1972 s. 444. Munch, UfR 1966 s. 227, är under vissa förutsättningar beredd att godkänna dansk utmätningsbehörighet även när sekundogäldenären inte har hemvist i Danmark.

64 Jfr motsvarande problem i samband med konkurs, där indrivning av konkursgäldenärens fordringar till det svenska konkursboet, när sekundogäldenären inte har hemvist här i riket, endast torde få ske vid domicilkonkurs. Se Bogdan, SvJT 1980 s. 333.

65 Man får dock inte falla för frestelsen att bland dessa skäl åberopa att den nordiska konkurskonventionen anser konkursgäldenärens enkla fordringar vara belägna i konkurslandet, d.v.s. hos konkursgäldenären (konventionen avser endast domicilkonkurser). Konventionsbestämmelsen har i svensk rätt kommit till uttryck genom 9 § lagen (1981: 6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och 10 § lagen (1981: 7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Eftersom konkursgäldenären är borgenär i fråga om fordringen skulle man måhända känna sig lockad att åberopa regeln som stöd för uppfattningen att fordringar i internationellt processrätts-

424 Michael Bogdangäldenär med hemvist i Sverige kommer förmodligen snarare än en utmätningsgäldenär med hemvist i utlandet att finna sig i den svenska utmätningen och avstå från att kräva sekundogäldenären på ny betalning i något annat land. Att generellt tillåta svensk fordringsutmätning även när varken utmätningsgäldenären eller sekundogäldenären har hemvist i Sverige skulle också kunna framstå som orimligt och uppfattas som betingat av nationellt egoistiska hänsyn. I dylika fall skulle det för övrigt bli svårt att uppbringa någon lokalt kompetent svensk kronofogdemyndighet att vända sig till med utmätningsansökningen. I brist på både utmätningsgäldenärens och sekundogäldenärens hemvist i riket skulle man vara hänvisad till den myndighet i vars distrikt egendomen (fordringen) "är" resp. "finns", samtidigt som det knappast kan hävdas att man därmed avser varje ort där sekundogäldenären äger tillgångar. Annorlunda förhåller det sig när de svenska tillgångarna utgöres av en för fordringen ställd säkerhet, ty fordringens lokalisering till exempelvis den plats där panten finns är inte helt orimlig (se not 62 ovan).
    Svensk behörighet i fråga om utmätning av eller införsel i lön eller liknande förmån torde följa samma principer som svensk utmätningsbehörighet rörande fordringar.

 

4.6. Värdepapper och andra presentationspapper
Fordringar och andra rättigheter vilka förkroppsligats i värdepapper har i utmätningshänseende traditionellt ansetts befinna sig där handlingen är. Med värdepapper avses här dokument vilka i den meningen representerar rättigheter att den förpliktade inte med befriande verkan kan prestera till annan än till dokumentets innehavare. Visst stöd finns emellertid också för den åsikten att även andra presentationspapper, d.v.s. dokument vars företeende utgör villkor för rätt att kräva prestation, innebär att rättigheten skall anses befinna sig där handlingen finns.66 För egen del anser jag att handlingen och rättigheten i

 

ligt avseende anses befinna sig hos borgenären. Konventionsregleringen har emellertid sin speciella förklaring i att konventionen i princip omvandlat hela Norden i ett enda "konkursterritorium" i fråga om nordiska domicilkonkurser. Fordringarnas lokalisering i konventionen kan således anses utgöra en "intern" lokalisering som inte kan åberopasi internationella sammanhang i övrigt. Detta framgår för övrigt klart av förarbetena till konventionen, där fordringarnas lokalisering hos borgenären försvaras med att domicilkonkurs i en fördragsslutande stat utesluter specialexekution i annan sådan stat, se NJA II 1935 s. 32; Nial a.a. (not 51) s. 108; Munch, UfR 1966 s. 219. Jfr också 7 § lagen (1935: 45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge; NJA II 1935 s. 405.

66 Se t. ex. Hassler a.a. (not 10) s. 36 och 47-48. Se ock not 68 nedan. Munch, UfR 1966 s. 217-218, anser det vara avgörande huruvida det rimligen kan antagas att utmätningsgäldenären utan handlingen icke erhåller betalning, t. ex. huruvida det på grund av allmän sedvänja kan antagas att sekundogäldenären kommer att vägra att betala när presentationspapperet inte företes.

Om svensk exekutionsbehörighet 425utmätningssammanhang bör behandlas som ett endast såvitt fråga är om verkliga värdepapper,67 men både utsökningslagen och förslaget till utsökningsbalk tycks skära alla presentationspapper över en kam.68 Det är viktigt att påpeka att handlingens egenskap av värdepapper resp. presentationspapper bestämmes av den rättsordning som enligt de svenska. kollisionsreglerna är tillämplig på den rättighet som handlingen representerar, således inte nödvändigtvis alltid av svensk rätt.69
    Finns handlingen i Sverige föreligger säkerligen svensk utmätningsbehörighet. Det är något mera tveksamt huruvida en i ett värdepapper resp. annat presentationspapper förkroppsligad rättighet kan utmätas av svensk myndighet när handlingen visserligen befinner sig i utlandet men förutsättningar finns för svensk utmätning av rättigheten som sådan (d.v. s. svensk utmätning skulle enligt avsnitt 4.5 ovan kunna ske om det rörde sig om en enkel fordran eller rättighet). Av 75 § 1 st. och 77 § 1 st. utsökningslagen samt 4 kap. 7 § och 6 kap. 2 § i förslaget till utsökningsbalk framgår att utmätning av en i presentationspapper förkroppsligad rättighet i princip förutsätter att handlingen kan tas i förvar, vilket som regel inte kan ske när den befinner sig utomlands. Till skillnad från utsökningslagen innehåller dock förslaget till utsökningsbalk en särskild undantagsregel i 6 kap. 2 § 3 st. Kan det antagas att handlingen undanhålles, skall utmätningen kunna säkerställas genom att sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar. Detta betyder att utmätningsgäldenären normalt inte skall kunna hindra utmätning av sina i presentationspapper förkroppsligade fordringar och andra rättigheter genom att undanhålla handlingen i utlandet, förutsatt att svensk behörighet för vanlig fordringsutmätning föreligger. Innehavet av handlingen kan dock underlätta för utmätningsgäldenären att trots den svenska utmätningen tilltvinga sig prestation i utlandet. I fråga om dubbel betalningsskyldighet gäller det som sagts om motsvaran deproblem i samband med utmätning av enkla fordringar, se avsnitt 4.5 ovan. Observera att sekundogäldenären inte kan av kronofogdemyn-

 

67 Så ock Beckman a.a. (not 51) s. 59; Karlgren a.a. (not 51) s. 87 not 2; Nial a.a. (not 51) s. 108 not 1.

68 Se 75 § 1 st. utsökningslagen; 6 kap. 2 § 1 st. i förslaget till utsökningsbalk. Observera att det i dessa fall för utmätningens säkerställande kräves att handlingen tages i förvar, men inte att sekundogäldenären underrättas. Vid presentationspapper vilka inte är värdepapper riskerar man således att sekundogäldenären trots utmätningen med befriande verkan kan betala till utmätningsgäldenären. I förarbetena nämns dock att underrättelsen till sekundogäldenären kan ha praktiskt värde, se prop. 1980/81: 8 s. 512 samt 6 kap. 10 § i förslaget till utsökningsbalk.

69 Jfr Munch, UfR 1966 s. 218.

426 Michael Bogdandigheten avkrävas betalning så länge det undanhållna presentationspapperet inte har blivit dödat. En möjlighet att döda undanhållna presentationspapper införes därför genom prop. 1980/81: 84 s. 186-191. Denna möjlighet kan dock utnyttjas endast om handlingen överhuvudtaget kan dödas i Sverige enligt svensk rätt.

 

5. Kvarstad
Såvitt gäller sättet för verkställighet av kvarstad skiljer förslaget till utsökningsbalk i 16 kap. 13 och 16 §§ mellan kvarstad för fordran (d. v. s. kvarstad för säkerställande av fordringsanspråk) och kvarstad till säkerhet för bättre rätt.70
    Det föreligger stora principiella likheter mellan kvarstad för fordran och utmätning, i fråga om både ändamålet och genomförandet. Av 183 § utsökningslagen och 16 kap. 13 § i förslaget till utsökningsbalk framgår att dylik kvarstads verkställighet i stora delar följer reglerna om utmätning, bl. a. reglerna om utmätnings fullbordande resp. säkerställande. Kvarstad för fordran syftar till att möjliggöra utmätning och den svenska behörigheten i båda fallen torde vara densamma.
    Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet förbättre rätt hänvisar 16 kap. 16 § i förslaget till utsökningsbalk till reglerna om säkerställande av utmätning. Av detta synes följa att dylik kvarstad far verkställas endast beträffande sådan egendom som skulle kunna säkerställas vid svensk utmätning, d. v. s. i huvudsak egendom i Sverige. En i utlandet befintlig sak torde inte kunna bli föremål för svensk verkställighet av kvarstad, detta trots att svensk exekutionsmyndighet i vissa fall kan vara behörig att pröva ansökan om uttagande av sagda sak och även att verkställa exhibition genom vitesföreläggande (se avsnitt 3 ovan).

 

70 Förslaget till utsökningsbalk utgår från att kvarstad och skingringsförbud skall sammanföras i ett rättsinstitut kallat kvarstad. Se därom prop. 1980/81: 84, vilken även innehåller övrig följdlagstiftning till utsökningsbalken.