Justitia integra — en dyster betraktelse
I dunkel medeltid — och i tiden bortom den — hölls ingen klar gräns mellan förvaltning och rättskipning; exekutiv och dömande statsmakt utövades i vad som kan förmodas ha varit ett folkligt huller om buller. Längre fram i tiden kunde överheten, förkroppsligad av konungen, ha hård hand med både förvaltning och rättskipning utan att mycket bekymra sig om någon skillnad mellan dessa båda grenar av samma statsmaktens stam.
    Med Montesquieus maktdelningslära — i vilken principen om förvaltnings och rättskipnings inbördes oberoende utgjorde en hörnsten — blev överhetens öppna inblandning i rättskipningen småningom omodern. Ett gott rättskulturens tillstånd nåddes författningsmässigt med 1809 års regeringsform, vilken erkände domstolarna som självständiga gentemot övrig statsmakt. Men 1974 års regeringsform har igen vänt ett blad i vår rättshistoriska liggare. Folksuveränitetens lättillgängliga men primitivare princip genomsyrar nu den grundlagfästa samhällsordningen och vet ej av några verkliga gränser. Domstolarna skall liksom andra statsmaktens grenar verkställa folkets vilja och har knappt någon särställning i förhållande till förvaltningsmyndigheterna. Exekutiv och dömande statsmakt har på nytt blandats, folkligt men tills vidare inte huller om buller. Ty en rättspolitisk kvarleva av tidigare kulturskede dröjer än i 11 kap. 2 § regeringsformen, så lydande:
     Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i          det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.
    På detta grundlagbud — som, det går jag ut från, inte skiljer mellan skriven och oskriven lag — skall nu medborgaren kunna bygga sin lit till att hans rättssak blir prövad av domstolen utan att handläggande domare kan påverkas utifrån av någon samhällelig eller med samhället lierad kraft. Med detta grundlagbud skall domaren — själv ingalunda fri från mänsklig svaghet kunna värna sin integritet, däri inbegripen den alls inte oväsentliga befogenheten att självständigt bidraga till rättsutvecklingen också genom att gå emot förhärskande kollegial opinion. Av detta grundlagbud, och av samhälleliga krafters spontana respekt för detsamma, skall det svenska rättssamhällets hälsa och fortlevnad bero. Det är möjligen klent fotfäste för allt detta.1
    Låt oss tillfälligt överge vår vanskliga verklighet för dikten och bege oss till en parkomsluten monumentalbyggnad i en stad i ett nordligt land på gränsen mellan Västerland och Österland. I byggnadens ståtligaste rum, vikt för den i byggnaden inhysta handelsrättens chefsdomare, finner vi två herrar i allvarligt samtal. Och stämningen är laddad.

 

1 Jfr Petrén i SvJT 1975 s. 1 ff.

— Men du inser väl att divisionens obstruktion kan leda till att överrätten finner sig, i brist på underlag för realitetsprövning, nödd att ändra divisionens beslut. Chefsdomaren Övermans röst djupnade i ämbetsallvar. Han hade mött motstånd hos en av sina divisionsordförande, handelsrättsrådet Nederman.
    Bakgrunden var den att Nedermans division — i sammansättningen handelsrättsråden Bakström (vice ordförande på divisionen), Långström och Bredström samt handelsrättsassessorn Uppström — hade tagit sig före att, med tre röster mot en, för ådagalagt flagrant oförstånd avvisa ena partens ombud i ett mål på divisionen. Det upprörda ombudet hade fört saken till överrätten. Och därifrån hade besvären remitterats till divisionen för yttrande. På grund av den allestädes grasserande s. k. mänskliga faktorn hade remissen fått en olycklig, barskt förständigande form med delgivningsbevis för Bakström, bestämd tidsfrist osv. Hrr Bakström & Co hade stegrat sig i vrede och bestämt sig för att ej avge något yttrande. De kunde intet foga till redan givna beslutsskäl, som visserligen var knapphändiga nog; Uppströms skiljaktighet finge kasta sådant indirekt ljus över saken som kunde vara behövligt. I hettan hade Bakström låtit sin vän referenten i målet i överrätten veta hur han och kollegerna såg saken. Detta hade kommit till ordförandens i överrätten kännedom och denne hade irriterat gripit telefonluren för att informera sin vän chefsdomaren i handelsrätten som väl kunde återföra sitt folk till ordningen; Överman hade ilat att sluta cirkeln. Nederman höll med sin förman om att divisionen betedde sig oresonligt. Att överrätt remitterade besvär till underrätt för yttrande förekom ju ibland, låt vara att man brukade gå hövligt fram. Han hade, då Bakström med honom vädrade sin vrede, i kollegialt vänlig anda låtit denne förstå att han för sin del — om han varit med i målet — nog skulle ha besvarat remissen med eventuell komplettering av fakta men inte med komplettering av värdering. Längre än till dylik antydan ansåg sig Nederman inte kunna gå — för konstitutionens skull. Där var ju nedlagt det viktiga förbudet mot att gripa in i domares handläggning av rättssak (lika med vår RF). Och fastän Nederman såg annorlunda på saken än kollegerna, kunde han alltså inte lägga sig i vad de gjorde åt den.
— Men, tog hans förman sats igen, Du skulle ju inte säga åt dem vad yttrandet borde innehålla utan bara att de skulle yttra sig. Det är ju absurt att de sätter sig på hasorna så där. Alls inte bra för vårt anseende!
— Jag förstår vad Du menar, genmälte Nederman. Men för den som anser sig inte vara skyldig att yttra sig alls går det ju faktiskt på ett ut om jag säger åt honom att han skall yttra sig eller om jag säger honom vad han skall yttra. För övrigt rymmer väl redan positionen att de ej är skyldiga att yttra sig en rättstolkning som jag inte får lägga mig i. Nej, jag ger mig inte på dem. Jag skulle då bryta mot grundlag för att söka hindra dem att bryta mot vad jag till skillnad från dem menar vara gällande processlag. Vilket av brotten anser Du vara värst?
    De båda herrarna enades om att vara oeniga, fast det kostade på för Övermans del. Han talte själv tingens allvar med Bakström och de andra och fann dem lugnare och mottagliga för hans maning. (Långström erinrade sig att han gärna ville bli ordförande på division en gång, Bredström mindes sina förhoppningar att få ett välbeläget chefsdomarämbete i allmän domstol och Uppström hade hela tiden haft onda aningar med avseende på sin förestående provtjänstgöring i överrätten.) Yttrandet avgavs. Hrr Långström och Bred-

Justitia integra 443ström utvecklade sina skäl — mot vacklande övertygelse — och Uppström biträdde dem från sin utgångspunkt. Men Bakström blev vid att yttra sig blankt.
    När Nederman ordnade sitt skrivbord för nästa dag hörde han diskussionen blomstra på föredragandenas expedition om dagens incident; dörren dit stod öppen. Förstenotarien, som fört protokollet i målet, identifierade sig helt med vice ordföranden. Intet yttrande av substans kunde lagligen avges. Allt som kunde sägas var allaredan sagt. Nya beslutsskäl kunde ej tillverkas i efterhand; i så fall måste man ju — i konsekvensens namn — också kunna ändra sig i efterhand, något som odiskutabelt inte ginge för sig. Andre notarien höll interiktigt med om detta. Nog kunde man tänka sig att mer kunde sägas än vad som redan stod i beslutet. Faktiska iakttagelser av ombudets oförstånd, vilka inte kunde läsas ut av akten, borde kunna redovisas. Men eftersom den tid var gången då domaren behövde värja sig mot klaganden i nästa instans, så borde det varken behövas eller vara honom tillåtet att gå in på värdering igen.
    Tredje notarien åter anslöt sig till den ståndpunkt han antog att hans höge förman intog. Överrätten hade ålagt divisionen att yttra sig. Alltså var divisionen (i berörd sammansättning) nu skyldig att göra det; för det lagliga i förfarandet svarade överrätten. Divisionen måste kunna hållas till sin plikt.
    Här fick han de båda andra emot sig. Chefsdomaren hade ingen befogenhet att gripa in i divisionens suveräna handläggning av rättssak. Och det hade ingen annan heller. Kunde han förresten tänka sig Överstyrelsen för Lag- och Rättskipningen i chefens roll; en dylik justering av rollhäftet läte sig, med ett penndrag av justitieministern, åstadkomma över natt och dag. Om det nu ens behövdes något penndrag, eftersom överstyrelsen faktiskt redan anförtrotts uppgiften att leda och samordna rättskipningen och vaka över dess effektivitet.
    Men tredje notarien stod på sig. Chefsdomaren hade gjort rätt. Han utövade bara arbetsledning då han förmådde divisionens berörda ledamöter att göra sin plikt. Hur kunde det vara fel? Snarare hade Nederman gjort fel då han vägrade att axla sin roll som arbetsledare. Han borde ha ... Notariens tilltänkta föreläsning i ämnet arbetsledning inom domstol kom av sig. Ty bemälde arbetsledare stod själv i dörren.
    Men också Nederman teg. Av hela sitt hjärta ville han visserligen tala ur skägget. Men inte på divisionens expedition. Vi nödgas därför lämna sagan där, på tröskeln till expeditionen, för att själva — var efter sitt kynne och patos- föra diskussionen vidare i den verklighet till vilken det är dags att återvända.
    Den diskussionen måste då taga sin början med frågan om hos oss högre rätt äger kräva att underrätt förklarar sig med anledning av fullföljd talan mot dess beslut. Den historiska bakgrunden lär vara den att part kunde i högre rätt klaga över domares begångna orätt eller fel och att ur den ordningen utvecklats befogenhet för högre rätt att kräva förklaring av underdomare.Det vill synas som om denna befogenhet — säkert väl motiverad på sin tid överlevt till nuvarande rättegångsbalk utan att egentligen ifrågasättas, låt vara att ingen skriven regel i ämnet inflöt i balken.3 Även om det kunde vara frestande att, till fullföljande av diskussionen i sagan, syna denna grundsats

 

2 Se Kallenberg, Rättsmedlen2 s. 373.

3 Se NJA II 1943 s. 681. Jfr Ekelöf, Rättsmedlen8 s. 82.

444 Christer Runenärmre i sömmarna, skall jag inte ge mig in på det utan i stället acceptera den som oskriven lag och gällande processrättsregel — fastän kanske en smula oklar till sin egentliga innebörd och räckvidd.
    Med denna accept har jag då för min del redan tagit det avgörande steget i diskussionen. Ty därmed är det klart att domarens reaktion på högre rätts begäran om förklaring just beror av om han känns vid nämnda processrättsregel och hur han i så fall tolkar och tillämpar den. Och lika klart är att 11 kap. 2 § regeringsformen förbjuder varje myndighet att lägga sig i hur han tillämpar den. Identifiering, tolkning och tillämpning är hans, par excellence. Ingen myndighet kan beröva honom detta. Ingen myndighet kan heller avbörda honom det, ens om han skulle vilja slippa. Han är och förblir i detta stycke suverän och måste så vara. Så är det oavsett om annan myndighet, med rätt eller orätt, skulle anse sig sitta inne med bättre insikt i om regeln finns och hur den i så fall skall tolkas och tillämpas. Så är det också till priset av att domaren stundom tar miste på vad som är rätt; han skall identifiera, tolka och tillämpa lagen under eget ansvar och ej under annans.
    Det yttre inflytande för vilket domaren sålunda grundlagenligt skall vara fredad — till sin och rättssakens fromma — behöver inte komma helt utifrån. Det kan övas inom domstolens väggar och rentav ha sitt ursprung där. Ty vår domarkår är, ingalunda enligt någon självklar tingens ordning, hierarkiskt uppbyggd så att de flesta svenska domare tjänstgör under förman. När detta förmanskap utövas — jag ser då bort från ordförandeskap i rättssal — är det inte som en integrerad del av rättskipningen utan som en på rättskipningen lagrad funktion av förvaltnings karaktär. Förmannen blir lika med myndighet och förmanskapets utövning lika med myndighetsutövning, vare sig man kallar det arbetsledning eller annat. Var gränsen går mellan arbetsledning och integritetskränkning kan väl stundom diskuteras. För min del finner jag klart att chefsdomaren visserligen äger fördela mål mellan kollegerna men då utan att söka förmå någon av dem att på visst sätt taga ställning till rättsfråga i mål. Det är också klart att han kan sätta ut mål till förhandling att handläggas av kollega men jag menar att han inte får, utan att själv taga över, gripa in i hur kollega kallar parter och vittnen i honom tilldelat mål. Chefsdomaren bör kunna påverka expediering av domar och beslut men får då inte lägga sig i hur domarna eller besluten motiveras. Att gränsen kan te sig diskutabel betyder ej att den bör lämnas utan bevakning. Tvärtom är det då så mycket angelägnare att den övervakas uppmärksamt. Förmans gränsöverträdelse förtjänar inte mindre att träffas av förbudet i 11 kap. 2 § regeringsformen för det att den är mindre spektakulär än utomstående myndighets eventuella gränskränkning. Och jag förutsätter därför att grundlagbudet är, direkt eller analogiskt, tillämpligt på chefsdomares utövning av förmanskap.
    Mot denna bakgrund tvekar jag ej att för min del hålla med handelsrättsrådet Nederman i sagan. Vid ett önskat kollegialt råd går gränsen för vad förman kan tillåta sig av påverkan på kollegas rättstillämpning i det enskilda målet. Från den övermanska aktionen måste jag därför bestämt taga avstånd. Att Överman (och för den delen också Nederman) nog satt inne både med rätt kunskap om och med rätt (lika med förhärskande) tolkning av rättsregeln om underrätts skyldighet att yttra sig till högre rätt är irrelevant för bedömningen. Det är viktigt att inte förbise det. Ty eljest kan rättsregeln och dess tillämpning lätt skymma det spörsmål av högre dignitet som står i förgrunden för denna betraktelse. Vad som däremot är relevant är att varken Överman

Justitia integra 445eller Nederman skulle avge yttrandet. Ingen av dem deltog i handläggningen och för divisionens prövning av skyldigheten att komplettera beslutsskälen hade de således intet ansvar. Genom att likväl förmå divisionens berörda ledamöter att yttra sig — i någon mån mot övertygelse dessutom — förgrep sig Överman såsom deras förman i tjänsten både mot dem och mot konstitutionen som jag läser den. För den kritiken går han inte fri ens om han skulle ha klätt sin tillsägelse i det välmenta rådets dräkt. Ledamöterna hade inte frågat efter hans mening. Hans av dem rätt uppfattade syfte var att förmå dem att tillämpa lag så som han, till skillnad från dem, ansåg att lagen borde tillämpas. Och i kraft av sitt förmanskap lyckades han med det.
    Sagan avslöjar inte något nytt under solen. Sinnet för domarens integritet är ej städse allom givet och bevarat. Fenomenet är känt hos oss också.
    I en ledande svensk dagstidning kunde man förra året, sedan en av vår straffrättskipnings mest uppburna klienter just fällts för brott under frigång, på ledarplats läsa att kriminalvårdsstyrelsen stod i begrepp att pröva om domen byggde på rätt bevisvärdering för att styrelsen så skulle kunna taga ställning till om frigången kunde få fortsätta och sagde klient sålunda fullfölja inledd utbildning utom anstalt. När så märklig brist på insikt i och känsla för rättskipningens villkor öppet frodas där god samhällskunskap eljest kunnat förutsättas (hos kriminalvårdsstyrelsen och/eller tidningsredaktionen) kan man inte hoppas på mycket bättre hos folk i allmänhet eller hos våra politiker. Det faller dessvärre väl in i mönstret att dessa politiker för få år sedan frambragte något med rättskipningens bevarade självständighet så svårförenligt — för att inte rent ut säga praktiskt oförenligt — som ett domstolarna överordnat centralt ämbetsverk.4 Ty så höga krav på bibehållen känsla för domstolarnas integritet som en dylik organisation av domstolsväsendet ställer på den administration, vilken dessutom bemyndigats att i lagstiftarens ställe utfärda anvisningar och föreskrifter om hur domstolarna skall besluta och formulera sig, kan inte rimligen väntas bli infriade i längden av ofullkomliga människor.
    Den försvarslinje som då återstår för domarintegriteten här i landet måste vi tydligen söka inom rättsmaskineriet självt. I den riktningen uttalade sig f. ö. den utredning som en gång bar domstolsverket till dops.5 Frågan är emellertid om man kan lita på att ens den försvarslinjen är befäst och bemannad. Sagan ovan har nämligen verklighetsbakgrund som ej är dikten helt olik, låt vara att verkligheten hade färre aktörer. I ett ärende därom hos JK framträdde densamme hösten 1980 såsom skulle han, ifall sagan varit sann och incidenten underställts honom för prövning, dels ha klandrat divisionens ledamöter för att de vägrat yttra sig (och därom är inte mycket att säga), dels ha funnit den övermanska aktionen konstitutionellt invändningsfri eftersom den inte gick ut på att styra yttrandets innehåll (hur något sådant skulle ha gått till då endast ledamöterna själva kände till vad som skulle kunna yttras); kanske skulle han dessutom ha funnit Nederman klandervärd för att ha försummat resp. vägrat att hålla sina ledamöter till ordningen.
    Då det konstitutionella skyddet för domstolsintegriteten — och därmed för enskilds rättssäkerhet — redan enligt lagens bokstav är svagt, åtminstone

 

4 Det är ej ointressant att konstatera att regeringen tydligen, då domstolsverket kreerades, satte sig över vad riksdagen uttalat om förutsättningarna; se Petrén i SvJT 1975 s. 651 ff.

5 Se Petrén i SvJT 1975 s. 14.

446 Justitia integrajämfört med vad det var under 1809 års regeringsform, och då allmänhetens och politikernas insikt i och känsla för skyddsbehovet brister, då är det så mycket angelägnare att sådana institutioner som är satta att vaka över rättssamhällets hälsa är vaksamma i detta värv och dämmer i bäcken hellre än i ån. Därför finner jag det för min del olyckligt att JK inte reagerade motdet visserligen lätt förstuckna symptom på ohälsa som verklighetens incident bragte i dagen. Små symptom kan bli stora, ifall de får hållas. Vi som växte upp under ett för rättskipningen gynnsammare konstitutionellt skede och som har karriären bakom oss kan väl ännu — för vår egen och de rättssökandes skull — stå yttre tryck emot i enskild rättssak. Men det blir svårare för dem som växer upp nu med karriären (och JK:s skrift på väggen) framför sig och förfarna maktens utövare över sig.6 Och särskilt svårt måste det bli, ifall deras förmän i tjänsten, likt Overman i sagan, visar sig mer benägna att öva myndighet inåt nedåt än att hävda domarintegritet utåt uppåt.
    Om emellertid en aktion sådan som den Överman företog sig skulle, mot min förmodan, vara de lege lata konstitutionsenlig hos oss, då framstår det för mig som ännu ett tecken på att vi 1974 valde en väg som leder ut ur den västerländska kulturkrets inom vilken detta rättssamhälle utvecklats. Ty då omfattar den svenske chefsdomarens arbetsledning numera inte bara hur kollegerna skall tjänstgöra utan faktiskt också hur de skall identifiera, tolka och tillämpa rättsregler i sina mål, en säkerligen helt otänklig ordning i exempelvis en brittisk domstol. Då äger alltså (kanske också skall) numera i detta land förman, när han finner det behövligt, skrida in i pågående handläggning av mål för att taga domaren vid örat och säga åt honom hur han skall göra rätt så att han inser vad som är rätt att göra — även om det skulle, visa sig vara fel. Då kan lydnad komma att bli en prydnad för domaren. Med sålunda disciplinerad besättning förblir skeppet Justitia kanske tills vidare sjövärdigt men alls inte rättsvärdigt. Och i så fall behöver vi en ny och bättre regeringsform.

Christer Rune