Uppsägning och avskedande på grund av brottslig gärning enligt lagen om anställningsskydd (LAS) och lagen om offentlig anställning (LOA), en jämförelse
Nedanstående synpunkter har föranletts av Arbetsdomstolens (AD:s) dom den 2 juli 1980 nr 1980: 102 och får ses mot bakgrunden av min mångåriga nyligen avslutade tjänstgöring som chef för postverkets juridiska sektion. Som sådan har jag ingått som föredragande och en av de beslutande i postverkets disciplinnämnd, som numera består av sex ledamöter varav två personalföreträdare.
Omständigheterna i AD-målet var följande. Arbetstagarorganisationen yrkade ogiltigförklaring av arbetsgivarens. uppsägning av tre arbetstagare, sedan dessa genom lagakraftvunnen dom av tingsrätt den 4 december 1979
dömts, A för stöld av verktyg värde ca 4 000 kr till villkorlig dom och 30 dagsböter, B för stöld av verktyg värde ca 4 000 kr och häleri och häleriförseelse beträffande verktyg värde ca 8 000 kr till villkorlig dom och 75 dagsböter samt C för stöld av verktyg värde ca 5 000 kr till villkorlig dom, samtliga brott avseende arbetsgivarens egendom. Organisationen yrkade också skadestånd till A, B och C samt till organisationen. Före tingsrättens dom hade följande förekommit. I december 1978 fick arbetsgivaren en anonym anmälan om att systematiska stölder skulle pågå, vilket föranledde arbetsgivaren att i anmälan till polisen begära utredning. Vid häktningsförhandling inför tingsrätten den 5 februari 1979 erkände A, B och C, som då var anhållna, i allt väsentligt vad som lades dem till last varefter de försattes på fri fot. Den 9 februari 1979 kallades representanter för arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen till polisen, varvid polisen och åklagaren informerade om vad utredningen givit för resultat. Förundersökningsprotokoll upprättades beträffande B och C den 28 mars och beträffande A den 19 april samt åtal väcktes mot A den 23 juli och mot B och C den 16 oktober 1979.
Arbetstagarorganisationen gjorde gällande att, då enligt 7 § tredje stycket LAS uppsägning inte far grundas enbart på omständighet, som arbetsgivaren känt till mer än en månad innan varsel eller underrättelse (enligt 31 § andra stycket LAS) om uppsägning lämnades, samt arbetsgivaren vid sammanträdet den 9 februari 1979 hos åklagare och polis fått sådan kännedom om brottsligheten att månadsfristen då började löpa, arbetsgivaren hade försuttit sin rätt att verkställa uppsägning på grund av arbetstagarnas brottslighet, eftersom varken varsel eller underrättelse om uppsägning lämnades förrän den 3 januari 1980.
Arbetsgivaren gjorde följande invändningar. Syftet med sammanträffandet den 9 februari 1979 var att polis och åklagare ville få information om rutiner i fråga om personalkontroll och dylikt hos arbetsgivaren och åklagaren hade då bett arbetsgivarens representanter att inte vidtaga några åtgärder som kunde försvåra den fortsatta utredningen. Samma begäran hade åklagaren upprepat vid senare kontakter med arbetsgivaren och han hade då också framhållit, att skuldfrågan var fullt klar först när lagakraftägande dom förelåg. På grund av åklagarens agerande väntade man med varsel om uppsägning tills tingsrättens dom vann laga kraft. Uppsägningar redan efter sammanträffandet den 9 februari 1979 hade inneburit en chanstagning från arbetsgivarens sida, eftersom det inte var ovanligt att erkännande vid polisförhör togs tillbaka vid senare förhör eller inför domstolen eller visade sig ha lämnats för att skydda annan person. Vid juridisk bedömning kunde vad som erkänts vid brottsutredningen visa sig inte vara vare sig brottsligt eller ens felaktigt. Vidare är enbart ett erkännande inte tillräcklig grund för fällande dom för så allvarliga brott som de i detta fall aktuella. Arbetsgivaren hade först genom tingsrättens dom fått möjlighet att slutgiltigt bedöma om saklig grund för uppsägning förelåg och det måste vara förenligt med LAS, att man först efter domen tog slutlig ställning i anställningsfrågan.
I domskälen framhöll AD bl. a. följande. Det fick anses ostridigt att A:s, B:s och C:s brott mot arbetsgivaren i och för sig haft sådan karaktär att saklig grund för uppsägning funnits. Tvisten avsåg frågan om hur regeln i 7 § tredje stycket LAS skulle tillämpas då arbetsgivaren först den 3 januari 1980 lämnade varsel och underrättelse om tillämnad uppsägning, trots att företrädare för arbetsgivaren fått information om brottsligheten redan vid sammanträffandet
den 9 februari 1979. Av förarbetena framgick att lagstiftaren med den angivna regeln åsyftat att avskära arbetsgivaren från möjligheten att i uppsägningsfrågor åberopa vad som tilldragit sig långt tidigare. I förarbetena uttalades emellertid också att, om det inträffat ett förhållande som inte genast kunde överblickas av arbetsgivaren, den föreskrivna månadsfristen inte började löpa förrän de närmare omständigheterna blivit utredda och såsom ett exempel angavs fall av trolöshet mot huvudman som är förmål för utredning. Om brottslighet bestritts av den misstänkte arbetstagaren måste huvudregeln vara, att arbetsgivaren hade rätt att dröja med varsel om uppsägning till dess brottsligheten prövats av allmän domstol, och i samband därmed åberopades AD:s dom nr 1976: 51 där fråga var om brottslighet som bestritts. När det gällde erkänd brottslighet måste man taga hänsyn till det befogade intresset för å ena sidan arbetstagaren att få snabbt besked från arbetsgivaren hur denne ställde sig till fortsatt anställning och å andra sidan arbetsgivaren att inte tvingas till ställningstagande på ett beslutsunderlag, som senare kunde visa sig felaktigt eller på annat sätt otillförlitligt.
AD anförde vidare följande. Om arbetsgivaren lämnat varsel om uppsägning efter sammanträffandet med polis och åklagare den 9 februari, hade med all sannolikhet överläggning enligt LAS kommit till stånd och det skulle då ha framkommit om A, B och C stod fast vid sina erkännanden. Om de gjort så hade saklig grund för uppsägning funnits och sannolikt hade sådan åtgärd accepterats av arbetstagarparten och frågan om A:s, B:s och C:s anställningsförhållanden hade därmed kunnat få en snabb lösning. Självklart kunde också ha inträffat att A, B och C vid överläggningen förnekat att de gjort sig skyldiga till den aktuella brottsligheten och i så fall hade samma situation förelegat som i AD:s dom nr 1976: 51, d.v.s. arbetsgivaren hade haft rätt attavvakta med besked i uppsägningsfrågan till dess brottsligheten utretts genom dom i allmän domstol. Genom det beskrivna handlingssättet hade arbetsgivaren kunnat skaffa tillräckligt beslutsunderlag för ställningstagande i uppsägningsfrågan och hade samtidigt undvikits den mindre tillfredsställande situationen, att A, B och C under närmare ett år (tydligen räknat från sammanträdet den 9 februari 1979) levat i osäkerhet om vad brottsligheten skulle få för följder för deras anställningar. Mot denna bakgrund ansåg AD att månadsfristen enligt 7 § tredje stycket LAS borde räknas från den 9 februari 1979 och att arbetsgivaren därmed försuttit sin rätt att åberopa brottsligheten som grund för uppsägning.
AD fann att uppsägningarna av A, B och C den 21 januari 1980 inte haft saklig grund och förklarade därmed uppsägningarna ogiltiga. I skadeståndsfrågan borde beaktas att arbetsgivaren i sitt beslutsfattande syntes ha påverkats av det besked som lämnats av åklagaren, nämligen att skuldfrågan inte var fullständigt utredd innan lagakraftvunnen dom förelåg, och på grund därav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt fann AD att något skadestånd skäligen inte borde utgå. Vid denna utgång skulle vardera parten enligt 18 kap. 4§ rättegångsbalken svara för sina rättegångskostnader. Domen var enhällig.
AD:s dom föranleder följande kommentarer. Förundersökningsprotokoll upprättades beträffande B och C den 28 mars och beträffande A den 19 april och vid sammanträdet den 9 februari 1979 var polisutredningen sålunda ännu inte avslutad. Att i detta läge kräva att arbetsgivaren på grund av informationen vid sammanträdet den 9 februari skulle taga ställning till A:s, B:s och C:s
fortsatta anställningar och om eventuellt entledigande skulle ske genom uppsägning enligt 7 § eller genom avskedande enligt 18 § LAS synes mig vara alltför mycket begärt. Det torde också kunna göras gällande att, innan polisutredningen med allt för polisen tillgängligt material var avslutad, genom sådan överläggning enligt LAS som omförmäles i AD:s domskäl ofullständigt underlag för arbetsgivarens beslut i anställningsfrågan skulle ha förelegat. Om vid sådan överläggning besked begärts om arbetstagarna erkände eller bestred brottslighet och om dennas omfattning, torde detta ha kunnat uppfattas som åsidosättande av den till arbetsgivaren av åklagaren gjorda framställningen om att inte vidtaga några åtgärder som kunde försvåra den fortsatta utredningen. Från arbetstagarorganisationens sida framhölls i målet, att "det är inte arbetstagarens sak att göra polisutredningar" och först då förundersökningsprotokoll upprättats blir vad vid polisutredningen förekommit tillgängligt som allmän handling. För arbetsgivarens val i det aktuella fallet mellan uppsägning och avskedande som påföljd för A, B och C torde ha varit av betydelse hur deras brottslighet av åklagare och domstol rubricerades, i förekommande fall som grovt brott. Skulle hänsyn tagas därtill skulle detta tala för att lagakraftvunnen dom eller i vart fall åtalsbeslut avvaktades. Otvivelaktigt har det, såsom AD framhållit, varit mindre tillfredsställande att A, B och C under närmare ett års tid levat i osäkerhet om vad brottsligheten skulle få för följder för deras anställningar. Anledning får anses ha funnits för arbetsgivaren att efter sammanträdet den 9 februari enligt 11 § lagen om medbestämmande i arbetslivet på eget initiativ förhandla med den lokala arbetstagarorganisationen om vilken åtgärd som skulle vidtagas beträffandede tre arbetstagarna.
Genom AD:s domar, som jag fortlöpande följt sedan 1976, torde några bestämda riktlinjer inte ha uppdragits i fråga om vilken brottslighet som för arbetstagare hos enskild arbetsgivare bör föranleda uppsägning eller i stället avskedande. De i den aktuella AD-domen refererade uttalandena i förarbetena till LAS, varav det mera preciserade avser ett så relativt ovanligt brott som trolöshet mot huvudman, synes inte heller vara mera upplysande. Det får antagas att enskilda arbetsgivare efter AD:s dom nr 1980: 102 kan ha anledning att känna osäkerhet i fråga om vid vilken tidpunkt polisanmäld brottslighet av arbetstagare skall föranleda varsel och underrättelse om uppsägning eller beslut om avskedande för att månadsfristerna i resp. 7 § tredje stycket och 18 § andra stycket LAS skall anses iakttagna. Framhållas må att från polisanmälan till dom i tingsrätt vanligen torde dröja minst sex-tolv månader, förutsatt att vederbörande inte vid domens meddelande är häktad, men att vid överklagning med lagakraftvunnen dom kan dröja betydligt längre tid. Enligt 11 § LAS kan uppsägningstiden för arbetstagare (fyllda 45 år) uppgå till sex månader och att arbetstagare under längre tid kvarstår i anställningen kan dels för arbetsgivaren framstå som otillfredsställande med hänsyn till förhållandena på arbetsplatsen och dels försvaga grunden för uppsägning.
Enligt 7 kap. 2 § LOA gäller att arbetstagare som är förordnad tills vidare får sägas upp enligt lagen om anställningsskydd och i fråga om uppsägning är således bestämmelserna desamma för anställda hos enskilda och offentliga arbetsgivare. I 11 kap. 1 § LOA föreskrives att om arbetstagare begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får han avskedas. I motsvarande situation har enskild arbetsgivare att tillämpa 18 § LAS, enligt vilken förutsättningen för avskedande är att arbetstagaren
grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Någon motsvarighet i LAS till bestämmelserna i 13 kap. LOA om avstängning saknas däremot. Enligt 13 kap. 1 § får avstängning tillgripas bl. a. om åtgärd vidtages för att anställa åtal mot arbetstagare, dock endast "om gärningen i fråga kan antagas medföra avskedande". Här må inskjutas att enligt såväl 11 kap. 1 § LOA som 18 § LAS grund för avskedande kan vara även brott riktat mot annan än arbetsgivaren, att med vidtagande av "åtgärd för att anställa åtal" från offentlig arbetsgivares sida i praktiken torde avses avlåtande av polisanmälan, vilka begrepp om man är målsägande eller fråga är om brott lydande under allmänt åtal torde vara identiska, samt att i de fall som omförmäls i 12 kap. LOA om åtalsanmälan polisanmälan är obligatorisk och således alltid skall göras. Enligt 13 kap. 3 § LOA skall avstängning omedelbart hävas om grunden för avstängningen upphör och avstängning är således en preliminär åtgärd, som kan omprövas t. ex. när förundersökningsprotokoll inkommer. Jämlikt 14 kap. 8 § skall, om avstängning enligt 13 kap. 1 § beslutats, frågan om avskedande snarast upptagas till prövning varvid också prövas om avstängningen skall bestå. Har åtgärd vidtagits för anställande av åtal får ärende om avskedande på grund av gärningen enligt 14 kap. 6 § LOA dock inte avgöras förrän ansvarsfrågan prövats slutligt. Med slutligt avgörande av ansvarsfrågan torde avses också beslut av åklagarmyndighet om åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller på grund av minderårighet. Enligt 17 kap. 3 § LOA har beslut om avstängning bl. a. enligt 13 kap. 1 §, om vilket arbetstagaren och vederbörande lokala arbetstagarorganisationen genast skall underrättas, omedelbar verkan. Föres talan mot sådant beslut kan emellertid domstol för tiden till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger förordna, att beslutad avstängning skall vara hävd.
Motsvarighet saknas i LAS till de ovan redovisade bestämmelserna i LOA om avstängning omfattande förutsättningarna därför, vilka åtgärder som skall föregå och följa efter beslut om avstängning, när omprövning av sådant beslut skall ske och vid vilken tidpunkt i avstängningsfall ärende om avskedande på grund av brottslighet får avgöras, nämligen först sedan ansvarsfrågan slutligt prövats. Betecknande för läget är att i Lunnings "Anställningsskydd" (fjärde upplagan s. 228-29) framhålles att, om överläggning påkallas innan avskedandet verkställts, arbetsgivaren i sådant fall är oförhindrad att avstänga arbetstagaren från arbetet under den tid som fordras för att överläggning skall ske och att något förbud mot avstängning inte finns i LAS utom det fall som avses i 35 § andra stycket. Samtidigt borde väl också § 36 ha nämnts. Då begreppet avstängning omnämnes i LAS — utöver förenämnda lagrum också 34 § andra och tredje styckena — är fråga om situationer där beslut om uppsägning eller avskedande hänskjutits till rättslig prövning.
Med hänsyn till den omfattande penningförmedlingen genom postverket, som föranleder att betydande belopp i kontanter förvaras på och transporteras mellan postanstalterna, och det mycket stora antal försändelser med innehåll av växlande värde som verket dagligen befordrar är anställning i postverket förenad med frestelser för anställd och motsvarande risker för förluster för postverket och försändelsernas avsändare och adressater. Förluster för avsändare och adressater uppkommer i den mån försändelsernas innehåll inte omfattas av postverkets ansvarighet. Då och då beträdes postanställd med att ha tillägnat sig postmedel eller postförsändelser och i sådana fall har postverket att, grundat på vad som framkommit vid verkets egen
förberedande undersökning eller genom polisutredning, taga ställning till huruvida arbetstagaren genom brottsligheten visat sig uppenbarligen olämplig för anställning i postverket eller bör få vara kvar i anställningen, i förekommande fall efter omplacering till annat arbetsområde. I förra fallet prövas frågan om avstängning i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 1 § LOA medan i senare fallet varken avskedande eller uppsägning blir aktuellt. Efter beslut om avstängning följer postverket fortlöpande ärendet genom införskaffande av i tur och ordning förundersökningsprotokoll, åtalsbeslut — i förekommande fall genom kopia av stämningsansökan — samt kopia av i första hand tingsrättens dom. Enligt 33 kap. 9 § brottsbalken må vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare hänsyn tagas till avskedande eller annan följd av brottet, som är medgiven enligt arbetsavtalet eller för anställningsförhållandet gällande författning. Domstol kan därför ha anledning att före dom tillskriva arbetstagare även om i praktiken åtgärd av arbetsgivaren mot arbetstagaren mera sällan torde kunna påverka straffet. I några fall har dock postverket på framställning av domstol avgivit yttrande i nämnda hänseende och om fråga varit om från tjänstgöring avstängd arbetstagare, har i yttrandet detta förhållande omnämnts med framhållande av att jämlikt 13 kap. 1 § LOA därav följer, att postverkets disciplinnämnd bedömt gärningen vara av beskaffenhet att kunna antagas medföra avskedande och att beslut om avskedande efter lagakraftvunnen dom sålunda framstod som troligt. För ett bestämdare besked till domstol utgör ju 14 kap. 6 § LOA hinder. Av efterföljande dom har i en del fall framgått att domstolen vid utmätande av straff beaktat postverkets yttrande t. ex. genom att nedsätta tiden för fängelsestraff. — Under 1979 beslöt postverket att på grund av brottslig gärning avstänga 31 posttjänstemän och med hänsyn till att antalet postanställda är ca 62 000 torde siffran inte vara anmärkningsvärt hög.
Av förestående redogörelse framgår att enskild arbetsgivare i motsats till offentlig sådan vid brottslighet av arbetstagare får anses tvungen att, utan att brottslighetens omfattning och svårhetsgrad blivit prövad av domstol, fatta beslut om den definitiva åtgärd, som avskedande innebär. Angående vid vilket informationsstadium och därmed vid vilken tidpunkt ett sådant beslut måste fattas för att inte kunna angripas enligt preskriptionsbestämmelsen i 18 § andra stycket LAS har enskild arbetsgivare anledning att känna osäkerhet. Om fråga är om uppsägning av arbetstagare på grund av brott med tillämpning av 7 § LAS, vartill 7 kap. 2 § LOA innebär en direkt hänvisning, torde både enskild och offentlig arbetsgivare ha skäl att på samma sätt känna sig osäkra om innebörden av preskriptionsbestämmelsen i 7 § tredje stycket LAS.Osäkerheten torde inte vara undanröjd genom AD:s dom nr 1980: 102.
När det gäller bl. a. anställnings upphörande har LOA inneburit en nära anpassning till LAS som av flera skäl varit motiverad. Det kan ifrågasättas om inte bestämmelserna i LAS till vägledning för både arbetsgivare och arbetstagare borde kompletteras genom införande av föreskrifter om avstängning motsvarande dem i LOA. I vad avser uppsägning anser jag att det skulle vara värdefullt om i sådana fall, då polisanmälan avlåtits (av arbetsgivaren eller annan) mot arbetstagare som misstänkt för brottslighet, månadsfristen i 7 § tredje stycket LAS enligt praxis som huvudregel kom att räknas i vart fall inte tidigare än från den tidpunkt då kopia av förundersökningsprotokoll redovisande verkställd polisutredning kom arbetsgivaren tillhanda. Det förutsättes då att, så snart arbetsgivare (enskild eller offentlig) fick kännedom om att
polisanmälan gjorts mot arbetstagare och det anmälda brottet bedömdes kunna föranleda anställningens upphörande, arbetsgivaren föranstaltade om att kopia av förundersökningsprotokoll utan dröjsmål tillställdes arbetsgivaren. Skulle enligt förundersökningsprotokollet brottslighet av arbetstagaren bestridas bör av AD:s dom nr 1976: 51 följa att månadsfristen börjar löpa först när lagakraftvunnen dom meddelats. Ett klarare rättsläge torde vara till fördel för alla berörda parter.
Gunnar Timelin