Jan Sandström 463De nya bolagsreglerna

    I SOU 1978: 67 s. 101 f har 1974 års bolagskommitté uppehållit sig vid frågan om förändringar i delägarkretsen i handelsbolag genom överlåtelse av andel och det särskilda spörsmålet om överlåtelse av de enligt gällande 23 § BL fritt överlåtbara och utmätningsbara ekonomiska rättigheter, som ingår i en handelsbolagsmans delägarskap. Med avseende på de senare rättigheterna uttalar kommittén (s. 102) att det enligt kommitténs mening inte finns anledning att förbjuda klausuler om hembudsskyldighet och anser sig finna stöd härför i ett uttalande av mig i min bok Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, Lund 1976, på s. 19. I överensstämmelse med kommitténs rekommendationer har sedermera regler om hembudsskyldighet, utformade efter mönster av 3 kap. 3 § ABL, upptagits i 21 § i den nya lag om handelsbolag och enkla bolag, som nyligen antagits av riksdagen och som träder i kraft den 1 juli 1981.
    Med anledning härav vill jag till undvikande av missförstånd påpeka att den av lagstiftaren nu valda lösningen, att efter mönster av aktiebolagslagen öppna möjlighet till avtalsvisa överlåtelsebegränsningar i form av hembudsklausuler, går stick i stäv emot de resultat, som jag redovisat i min ovannämnda undersökning. Min rekommendation avseende lämpliga överlåtelsebegränsningar i fåmansaktiebolag, en rekommendation som i än högre grad gäller beträffande det på förtroendeförhållande mellan delägarna grundade handelsbolagsavtalet, innebär nämligen ett underkännande av hembudsklausulerna såsom ett verksamt och lämpligt begränsningsmedel till förmån för den s. k. förköpsklausulen, d. v. s. den klausultyp som föreskriver lösningserbjudande till övriga delägare innan någon överlåtelse ännu har ägt rum.

Jan Sandström

 

Replik om återkrav av bostadsbidrag
I SvJT 1980 s. 645 har Bengt Lion tecknat några reflektioner kring problemet angående återkrav av obehörigen uppburna bostadsbidrag.
    Lion utgår från att beskedet om återkrav inte utgör exekutionstitel. (Veterligen förekommer inte i svensk rätt att en fordran är direkt exigibel i andra fall än då uttryckligt lagstöd föreligger.)
    Därefter för Lion emellertid ett resonemang om att — för det fall den krävde inte godvilligt betalar — inkassoåtgärder inte skulle erfordras innan anspråket presenteras i en ansökan om betalningsföreläggande. Lion åberopar till stöd härför 7 § inkassolagen som medger undantag om det föreligger särskilda skäl från skyldigheten att tillställa gäldenär krav enligt 5 § inkassolagen och att avvakta med domstolsansökan till dess fristen i kravet löpt ut enligt 6 §. Den administrativa myndighetens lagakraftvunna beslut om återbetalningsskyldigheten torde, enligt Lion, utgöra sådana "särskilda skäl". Detta resonemang synes inte ha stöd i lagens förarbeten och knappast heller i praxis.
    Undantagsregeln i 7 § är avsedd att användas i undantagsfall då kravrutiner kan förväntas bli helt resultatlösa eller då fara för preskription föreligger. Vidare kan det administrativa beslutet knappast ses som en ersättning för inkassokravet. Det är i stället ett underlag för fakturering av återbetal-

464 Återkrav av bostadsbidragningsanspråket. Förekomsten av ett i vederbörlig ordning tillkommet underlag för en faktura är ingalunda något sådant särskilt skäl som medger undantag enligt 7 § inkassolagen. I förekommande fall bör således, efter det betalningsanspråket fastställts av kommunen, gäldenären på lämpligt sätt faktureras, och om likvid inte inflyter senast angiven förfallodag bör inkassoåtgärder vidtas före eventuellt erforderliga rättsliga åtgärder.

G. A. Westman