Frihetsskydd i England

 

I Runnymede den 18 juni 1215 förmådde mäktiga baroner tyrannen kung John av England att underskriva Magna Carta, Stora Frihetsbrevet, vilket reglerade maktfördelningen mellan kungen och hans män i förhållande till den besuttna adeln.
    Magna Carta kom snart att uppfattas som ett frihetsbrev ej endast för de feodala baronerna utan för menige man. Det mesta i frihetsbrevet saknar numera konstitutionellt intresse, medan de ord som avhandlar medborgarens

personliga frihet enligt professor Jackson bidragit till att forma nationalkaraktären och förblivit levande i engelsmännens sinnen¹.

 

Judges' Rules
En vördad domare, Lord Kevlin, säger att engelsmannen hyser motvilja mot fixa lagparagrafer och föredrar en viss flexibilitet i rättstillämpningen, grundad på beprövad sedvana, common law, medborgarnas sunda omdöme, common sense, och ärligt spel, fair play².
    Ett lärorikt exempel utgör de domarregler, Judges' Rules, vilkas ändamål är att skydda den enskildes integritet och personliga frihet vid brottsutredningar.
    Judges' Rules formades 1912 av domare i High Court, vilka senare kompletterat och reviderat reglerna. De är inte bindande utan anses som rekommendationer till polismyndigheterna — inte utan styrka, ty utredning, vilken tillkommit under åsidosättande av reglerna, har domaren i ett följande brottmål diskretionär rätt att förkasta som processuellt otillåten.
    Polismyndigheterna är angelägna om att såvitt möjligt åtlyda reglerna, ehuru de stundom försvårar polisens uppgift.
    En person har efter arrestering förts till polisstation eller efter kallelse frivilligt inställt sig där för förhör. Kevlin indelar förhöret i två skilda faser. Den första betecknar han som ett administrativt förfarande, avsett att konstatera huruvida den förhörde kan hjälpa polisen med upplysningar. Kommer förhörsledaren till den uppfattningen, att den förhörde skäligen bör misstänkas för det brott som är under utredning, börjar den andra fasen, vilken Kevlin betecknar som judiciell och som sådan bör stå under domarkårens tillsyn. Förhören sker ju bakom stängda dörrar utan publik insyn. Judges' Rules skall tillförsäkra den förhörde fair play bakom de stängda dörrarna.
    Den väsentligaste regeln i Judges' Rules ålägger förhörsledaren att, så snart han finner skälig misstanke föreligga, formellt anklaga den förhörde, charge honom, och samtidigt uttryckligen varna honom för att vad han därefter yttrar kan komma att begagnas som bevisning i kommande brottmål samt förklara att han har rätt att vägra uttala sig.
    Andra viktiga anvisningar i Judges' Rules:
    Är den förhörda personen villig att avge en förklaring, så får förhörsledaren inte avbryta honom, ställa frågor eller utöva psykisk press. Förhörsledaren skall skriva ner förklaringen i den förhördes egna ord, läsa upp den för honom och låta honom underteckna handlingen med en bekräftelse att hans uppgifter lämnats frivilligt.

 

¹ No freeman shall be taken or imprisoned or disseised or exiled or in any way destroyed, nor will we go upon him or will we send upon him except by the lawful judgment of his peers and the law of the land.

   Hundra år senare tillkom Sveriges Magna Carta. Den 8 juli 1319 valdes treårige Magnus Eriksson på Mora äng utanför Uppsala till kung. Gossen satt på drotsen Matts Kettilmundssons axlar när drotsen läste kungaeden, vari lovades att kungen inte skulle fängsla någon, fattig eller rik, utan att vederbörande befunnits skyldig enligt lagen.

² Patrick Devlin, The Criminal Prosecution in England (Oxford University Press 1960). Devlin erinrar i detta sammanhang om att Storbritannien inte har en skriven konstitution. Statsskeppet styrs av vedertagna conventions. L. P. Curzon, A Dictionary of Law (MacDonald & Evans, 1979): Conventions are understandings, tacitly agreed, resulting from long practice by which the conduct of the Crown and Parliament is regulated in the absence of formal legal rules.

    Föreligger förklaringar från andra personer, vilka misstänks vara gärningsmän eller ha medverkat till det brott som är under utredning, skall avskrift av dessa förklaringar lämnas till den förhörde, och polisen kan fråga honom om han önskar yttra sig med anledning av deras innehåll men får ej söka påverka hans svar.
    Förhörsledaren skall i sin tjänstebok anteckna tiden för början och avslutande av förhör, eventuella vilopauser och förfriskningar jämte annat, som vid en kommande rättegång kan utgöra stöd för polisens korrekta handläggning.
    Så långt Judges' Rules.
    Efter avslutad förhörsprocedur beslutar polisbefäl huruvida den förhörde skall friges mot eller utan borgen, bail, eller kvarhållas i polisarrest. Polisborgen är ett åtagande av den frigivne att åtlyda en senare stämning till domstol vid äventyr att borgenssumman annars är förverkad. Den har väl närmast karaktären av ett vite.

 

Borgen eller häktning
Inom 24 timmar eller, när arrestering skett omedelbart före en helg, närmast följande vardag skall en i polisarrest kvarhållen person inställas inför fredsdomare i Magistrates' Court för beslut om bail eller häktning, custody.
    Folket, representerat av lekmän, fredsdomare och juries, avgör ju en för brott misstänkt persons skuld, och i linje därmed skall ingen person genom häktning berövas friheten med mindre fredsdomare beslutat därom.
    Bail består vanligen av den misstänktes vitesåtagande men kan, då fråga är om allvarligare brott eller om frestelsen att avvika anses påtaglig, förstärkas med borgensmän. De kan kallas till Magistrates' Court för att under ed bekräfta sin villighet att stå borgen och klargöra sin förmåga att fullgöra borgensåtagandet.
    Bail utgör vanligen måttliga belopp. I extrema fall kan synnerligen stora summor ifrågakomma. I det bekanta fallet J. Thorpe et al. utgjorde borgen 5.000 £ för envar av de fyra åtalade. En person misstänkt för finanssvindel i stor skala efterspanades genom Interpol, häktades i Frankrike och utlämnades till den engelska polisen en dag sommaren 1980. Morgonen därpå inställdes han inför Magistrates' Court. Vänner hade skyndat till och erbjudit borgen om sammanlagt 165.000 £. Magistrates' Court ansåg 100.000 £ tillfyllest.
    Med bail kan förenas frihetsinskränkande föreskrifter, deposition av pass, reseförbud, regelbunden rapportering till polisen m. m.
    Judiciellt anses borgensman ha övertagit uppsikt över den misstänkta personen. Borgensmannen kan hos Magistrates' Court begära fritagande från sitt åtagande därest vederbörande åsidosätter villkoren för bail. Magistrates' Court inmanar honom då i häkte.
    En häktad förpassas till allmän fångvårdsanstalt och skall där ha vissa förmåner: rätt att bära egna kläder, bekosta bättre föda, motta besök av familjemedlemmar, frihet från brevcensur, men framför allt skall fångvårdspersonalen hjälpa honom med förberedelser för hans försvar. Han får tala med sin solicitor under tillsyn av fångvaktare men utan att denne hör på, fängelsedirektören skall bistå med Habeas Corpus-förfarande (varom mera nedan), ansökan om fri rättegång m. m.
    Inrikesdepartementet har utfärdat detaljerade rekommendationer till ledning för fredsdomarnas val mellan bail och custody. I stort sett går de ut på att custody skall väljas endast om fara anses föreligga för undanröjande av bevis,

påverkan av vittnen, (fortsatt) brottslighet eller avvikande. Har den misstänkte tidigare brutit mot ett åtagande om bail eller saknar han fast adress eller ordnat arbete blir han i allmänhet häktad.
    Enligt statistiken blir bortåt hälften av samtliga häktade slutligen frikända av jury, dömda till böter eller påföljd vilken icke eller ej omedelbart innebär frihetsförlust, t. ex. villkorlig dom. Domstolarna är numera så överbelastade med arbete att häktningstiden ofta vida överstiger vad som anses tolerabelt, 4 högst 8 veckor.
    Magistrates' Court bestämmer dag, högst en vecka, för omprövning av häktningsbeslut, intill dess åklagarmyndigheten formellt beslutat åtal, indictment, vilket skall precisera det påstådda brottet. Åtalet är därmed anhängiggjort och en ny prövning av häktningsbeslutet ankommer på domstolen.
    Opinionen är bekymrad över dessa förhållanden, vilka ofta medför svåra lidanden för oskyldigt häktade och deras familjer. Ingen reell möjlighet föreligger att erhålla kompensation av statsmedel. Visserligen kan vederbörande yrka skadestånd genom civil stämning mot den polisman som utfärdat arresteringsorder eller den fredsdomare som beslutat om häktning, men vid en sådan talan har klaganden bevisbördan för att frihetsberövandet varit opåkallat.

 

Habeas Corpus
Historiker daterar Habeas Corpus till tiden för Magna Carta och anser att Habeas Corpus bidragit till förverkligande av frihetsbrevets löfte, att ingen skall berövas sin personliga frihet utan stöd av landets lag.
    Habeas Corpus, Thou must have a Body, eller fritt översatt Ni håller en person, är ett extraordinärt rättsinstitut, enligt vilket en frihetsberövad, eller annan på hans vägnar, äger påkalla en snabb judiciell prövning av frihetsförlustens laglighet.
    En herreman hade kastat en sturig statare i sin slottskällare. Ett främmande fartyg med slavar kedjade ombord hade angjort en engelsk hamn. En sträng far hade hållit sin giftaslystna dotter instängd för att han inte gillade föremålet för hennes ömma låga. Stataren, slavarna och ungmön återvann friheten genom Habeas Corpus-förfarandet.
    The Habeas Corpus Act av 1679 gav närmare regler för proceduren. Under de närmaste seklerna ansåg juristerna att stämning, the Great Writ, kunde sökas hos vilken domare som helst, och om denne vägrade kunde man gå från den ene domaren efter den andre, tills man fann en som var villig att kalla till sig den person, vilken höll vederbörande inom lås och bom. Juristerna hade fel, enligt vad prejudikat senare fastslog. Man skulle hålla sig till en High Court Judge, och denne skulle utan tidsutdräkt avgöra om frihetsförlusten var lagligen grundad.
    Habeas Corpus-institutet är nu reglerat i the Administration of Justice Act 1960. Writ mot den för frihetsberövandet ansvarige skall begäras hos en High Court eller, när domstolen har ferier, hos en enskild domare. Särskilda regler gäller för skilda kategorier, i korthet enligt följande:

1 En för brott misstänkt hålles i polisarrest under brottsutredningen eller har häktats och avförts till fängelse. Domaren prövar huruvida arresteringen eller häktningen beslutats av behörig myndighet, vid laga forum. Besvaras denna fråga jakande, så avslutas ärendet emedan domaren ej lägger sig i frihetsberövandets grund, vilken skall prövas den ordinarie instansvägen.

2 En person har mot sin vilja intagits på sjukhus eller psykiatrisk anstalt, eller en immigrant hålles i förvar i avbidan på immigrationsmyndighetens prövning huruvida han äger stanna i landet eller skall avvisas. Bevisbördan för lagligheten av omhändertagandet åvilar anstaltschefen respektive immigrationstjänstemannen.
3 Den numera viktigaste kategorin avser familjeförhållanden. En mor har tilldelats vårdnaden om sitt barn, som undanhålles henne av fadern. En åldring har berövats sin rörelsefrihet emedan familjen som har honom i sin vård anser honom senil och oförmögen att reda sig på egen hand. Domaren håller förhandling i sådana fall enskilt på sitt ämbetsrum, in Chambers. Domarens beslut kan överklagas i appellationsdomstolen och vidare i House of Lords

Har Habeas Corpus spelat ut sin roll? Rättslärda noterar att frekvensen av 

Habeas Corpus-förfaranden med tiden minskat, men anser att rättsinstitutets värde förblir betydande, emedan det utgör en ständig uppmaning till myndigheterna att förfara varsamt med frihetsberövanden. Den ovarsamme riskerar i flagranta fall genom civilmål personlig ersättningsskyldighet för olaga fängslande.

 

Kunglig nåd
Inrikesministern, the Home Secretary, mottar årligen omkring 4 000 petitioner från personer som genom lagakraftvunnen dom befunnits skyldiga till brott. Petitionerna avser i regel lindring av påföljd, i begränsad utsträckning undanröjande av felaktig dom, miscarriage of justice.
    Inrikesdepartementet är i princip obenäget att upptaga petitionerna till prövning. Den verkställande statsmakten skall ju blott i nödfall ingripa i domstolarnas rättsvård. Departementet är f. ö. ej utrustat med personal och övriga resurser för sådan prövning i större skala.
    Förebringas emellertid starka skäl för att en dom varit felaktig, kan inrikesministern föreslå appellationsdomstolen att ompröva målet eller i exceptionella fall hemställa hos Her Majesty om nåd, free pardon, eller om att återstående strafftid skall efterskänkas.
    Medan juries skall frikänna en för brott åtalad vid rimligt tvivel, reasonable doubt, om dennes skuld, erfordras för nåd otvivelaktigt bevis om att den dömde varit oskyldig. Sådan bevisning kan bestå i att annan person framträtt och bekänt sig skyldig till brottet under omständigheter som övertygar om att denne verkligen varit gärningsmannen, eller att vattentätt alibi utesluter att den dömde varit inblandad i brottet, eller att vittnesbevisningen mot honom varit falsk.
    Nåd kan ges postumt.

 

Det makabra rättsfallet Rex versus Timothy Evans: I 10 Rillington Place, London — ett slumkvarter — bodde Evans med hustru och liten dotter. Ägare till huset och boende på nedre botten var John Christie, vilken under andra världskriget en tid haft polistjänst. I ett skjul på tomten anträffades Evans' fru och barn strypta. Evans, illiterat och med en 10-årings intelligensnivå, medgav efter långvariga polisförhör att han varit gärningsmannen. Hans förvirrade medgivanden nedtecknades på polisspråk, avvikande från Evans' cockney-dialekt.
    Evans åtalades för mord på dottern genom strypning, varvid åklagaren inte stack under stol med att Evans också mördat sin hustru. Evans återtog inför Old Bailey sina medgivanden och påstod att Christie varit mördaren. Christie var kronans huvudvittne.
    Juryn fann Evans skyldig. Domaren iklädde sig den traditionella svarta huvudkåpan och avkunnade det för mord föreskrivna dödsstraffet. Evans hängdes 1950.

    Christie sålde 1953 sitt hus och flyttade. Den person som övertagit hans bostad fann innanför en övertapetserad skåpdörr tre kvinnolik och under golvplankor ett fjärde. Polisen anträffade ytterligare två, nedgrävda på tomten. Alla hade varit prostituerade. Christies metod hade oföränderligt varit att gasa sina offer till medvetslöshet, varefter han strypt och sexuellt förgått sig mot dem.
    Inför Old Bailey erkände Christie lugnt att han mördat de sex och att han låtit Evans' fru undergå samma öde. Däremot bestred han mord på barnet.
    Christies försvarare, en framstående Q. C., sökte förgäves övertyga juryn om att Christie varit otillräknelig — i vilket fall juryn skulle ha förklarat honom guilty but insane och domaren skulle ha sänt honom till sinnessjukhus för kriminella. Han hängdes i juli 1953³.
    En upprörd opinion krävde hos inrikesministern en officiell utredning, huruvida domen mot Evans varit ett justitiemord.
    Utredningskommittén, under ordförandeskap av en Q. C., fann ej skäl till tvivel, att Evans begått morden på såväl hustrun som dottern. En ny utredning 1965 resulterade i att Evans postumt beviljades kunglig nåd. Hans kvarlevor flyttades till vigd jord⁴.

 

The Ombudsman
Efter skandinavisk förebild (för Sveriges del riksdagens justitieombudsman) tillkom genom lag av 1967 ett nytt judiciellt förtroendeämbete, the Parliamentary Commissioner for Administration, genom massmedia allmänt känd som the Ombudsman.
    Det skandinaviska ursprunget får motivera en kort redogörelse här, trots att the Ombudsman knappast sysslar med ärenden avseende personligt frihetsberövande i egentlig mening men väl med andra medborgerliga fri- och rättigheter⁵. Bl. a. är det allmänna domstolsväsendet undantaget från hans tillsyn, vilken huvudsakligen avser centraladministrationen (departementen och dem underställda institutioner).
    Her Majesty utnämner the Ombudsman att upprätthålla ämbetet during good behaviour. Liksom en superior judge kan han avsättas endast efter framställning till suveränen från parlamentets båda kamrar.
    Ämbetets inflytande avhänger av ombudsmannens personliga anseende. Någon självständig makt att rätta administrativa felgrepp har han inte.
    Den enskilde medborgare eller det enskilda företag, som anser sig ha anledning att klaga över en administrativ oförrätt, äger ej vända sig direkt till ombudsmannen utan kontaktar den medlem av underhuset, M. P., inom vars valdistrikt klaganden bor eller verkar. Det är en M. P.'s plikt att representera samtliga personer och företag inom valdistriktet och att, när han finner skäl, beakta deras missnöjesanledningar genom att väcka frågor i underhuset eller påkalla ombudsmannens uppmärksamhet. Finner vederbörande M. P. att ärendet faller under ombudsmannens behörighet och förtjänar dennes ingripande, så föreslår han en undersökning.
    Ombudsmannen har rätt att höra vittnen under ed och att infordra dokument och upplysningar från den presumtivt felande myndigheten. Ombudsmannen avger ett yttrande till den anmälande M. P. och till myndigheten i fråga. Ombudsmannens eventuella kritik mot en myndighet leder regelmäs-

 

³ Bevisbördan för otillräknelighet åvilar försvaret. — Dödsstraffet för mord avskaffades1965 genom Abolition of Death Penalty Act.

⁴ Till utgången bidrog väsentligt en bok av Ludovic Kennedy, 10 Rillington Place(Gollancz).

⁵ R. Gregory & P. Hutchesson, The Parliamentary Ombudsman (G. Allen & Unwin, London 1975), 683 s., redogör ingående för ämbetets tillkomsthistoria och tillämpad praxis. — Författarna förutser en framtida breddning av ombudsmannens befogenheter.

sigt till rättelse på myndighetens eget föranstaltande. Över sin verksamhet avger ombudsmannen en årsberättelse, vilken granskas av ett särskilt parlamentsutskott. Erfarenheterna från den korta tid ämbetet fungerat anses synnerligen lovande. Befarade motsättningar mellan denne parlamentets förtroendeman och de verkställande statsorganen har uteblivit, och även om många klagande inte vinner framgång synes de värdesätta den omsorg och koncilians varmed deras ärenden behandlats.

 

Ersättning för frihetsberövande
Juris professor Harry Street6 anser att det i England är särskilt viktigt att oskyldiga personer inte kastas i fängelse, emedan England är ett av de få länder i västvärlden som inte tillförsäkrar en oskyldigt dömd skadeersättning av statsmedel.
    Han nämner att av de 64 fångar, vilkas domar under 1964 hävdes av appellationsdomstolen, ingen uppbar någon ersättning. De hade suttit fängslade i genomsnitt 18 veckor efter underinstansens fällande dom, och alla utom tre hade därtill i häkte avvaktat rannsakningen — endast tre hade varit på fri fot mot borgen. Under 20-årsperioden 1950-70 blev 52 till fängelse dömda personer benådade. Nåd förutsätter som nämnts fullt bevis om att fängelsedomen varit felaktig.
    Inrikesministern kan på ansökan tillerkänna en benådad ersättning ex gratia av statsmedel. Långtifrån alla benådade kompenseras. Gratifikation bestämmes främst med hänsyn till rättegångskostnader, i den mån de ej bestritts genom statlig rättshjälp, samt förlorad arbetsinkomst. Ersättning för lidande ges ej.
    I ett uppmärksammat arbete om vrånga fängelsedomar⁷ föreslås att envar oskyldigt dömd skall erhålla en i lag reglerad rätt till skadeersättning från staten⁸, oberoende av om fängelsedomen hävts av högre rättsinstans eller förklarats ogiltig genom nådebeslut.
    Författarna framhåller därjämte, att det för de benådades upprättelse är viktigt att nådebeslut kungöres. Massmedia är i regel föga intresserade av att rapportera dem, med mindre brottmålen varit sensationella och väckt allmänt uppseende. De föreslår att nådebeslut skall publiceras i dagspressen på inrikesdepartementets initiativ och statens bekostnad, så som sker i Frankrike, där den benådade väljer fem tidningar för publiceringen.
    Följande rättsfall illustrerar på åtskilliga punkter vad som i dessa uppsatser berättats om brottsinstansernas funktion. Sparsamma uppgifter från en vidlyftig utredning och bevisning återges som bakgrund till ett osedvanligt rättsförfarande⁹.
 

Den 10 september 1969 blev postkontorsföreståndaren R. Stevens i Luton, Bedfordshire, skjuten till döds med ett avsågat gevär, när han låst sitt kontor för dagen och på en närbelägen parkeringsplats stigit in i sin bil för att resa hem. Fyra män iakttogs när de flydde från platsen.
    Polisutredning om mordet leddes av chefen för Scotland Yard's Flying Squad K. Drury.

 

⁶ Harry Street, Freedom, the Individual and the Law (Penguin Books 1973).

⁷ R. Brandon & C. Davies, Wrongful Imprisonment (Allen & Unwin Ltd., London 1973).

⁸ Jfr vår lag den 31 maj 1974 om ersättning vid frihetsinskränkning.

⁹ Utförlig redogörelse i Ludovic Kennedy, Wicked Beyond Belief (Granada Publishers, London 1980).

    Postverket utfäste omedelbart en belöning av 5.000 £ till den eller dem, som bidrog till att avslöja de skyldiga.
    Efter några dagar lät Drury anhålla 53-årige A. Matthews, en man med ett digert brottsregister. Matthews, bosatt i Londons Eastend, medgav att han morddagens eftermiddag kört sin bil de sju milen till Luton, bestred att han haft något att göra med ogärningen och angav tre män från Eastend, alla vaneförbrytare men liksom Matthews själv ej förut inblandade i våld på person med skjutvapen.
    De tre männen var i 25-årsåldern, tapetseraren Murphy, fönsterputsaren Cooper och måleriarbetaren McMahon. Matthews och Cooper hade tidigare samarbetat vid några få brottstillfällen, medan Murphy och McMahon ej känt Matthews. Den sistnämnde förklarade, att de fyra i en skåpbil och två personbilar följts åt till Luton och att Matthews' eget ärende endast varit att där hämta några paket.
    De fyra häktades som misstänkta för mord. Matthews frigavs emellertid, utlovades avpolisen immunitet mot åtal för inblandning i mordet i anslutning till hans angivelse mot de övriga, och blev Kronans huvudvittne vid rättegången i Crown Court inför jury och judge. Åtalen stod och föll med trovärdigheten av Matthews' vittnesmål. De tre bestredatt de varit i Luton morddagen och åberopade alibin av nära anförvanter, enligt vilkade varit i London vid tiden för mordet.
    Polisen hade tillvaratagit mordvapnet, som kastats över ett järnvägsplank i Luton.
    Rättegången började den 26 februari 1970.
    Kort före rättegångens början erbjöd åklagaren de åtalade genom deras försvarare att erkänna, Cooper och McMahon att de konspirerat för att råna postkontoret (maximistraff 5 års fängelse) och Murphy att han begått manslaughter (dråp eller kanske snarare grovt vållande till Stevens' död). Åklagaren skulle i så fall begränsa sin talan i överensstämmelse med dessa erkännanden. Anledningen skall ha varit svaghet i åklagarens bevisning och möjligheten att Stevens i sin bil gjort motstånd när man sökt stjäla nycklarna till postkontoret från honom, varvid geväret råkat gå av och döda honom. De åtalade avböjde var för sig denna plea bargain. De kunde inte erkänna något som de ej kunnat göra sig skyldiga till, eftersom de ej varit i Luton den kritiska dagen.
    Juryn fann de tre skyldiga till mord, och domaren dömde dem till livstids fängelse, med rekommendation att de på grund av brottets avskyvärdhet borde avtjäna minst 20 år innan någon av dem släpptes fri.
    Postverkets belöning fördelades av Drury, varvid 2,000 £ tilldelades Matthews.
    De dömda hemställde i appellationsdomstolen om fullföljdstillstånd under åberopande av nya vittnen. Domstolen avslog deras framställningar i februari 1971 och förklarade, att vittnesberättelserna icke vore ägnade att ha påverkat juryns tillit till Matthews' vittnesmål, även om berättelserna syntes indikera att Matthews själv varit djupare inblandad i händelserna än han velat vidgå.
    Under 1972 förekom åtskilliga tidningsartiklar och ett utförligt TV-referat om rättsfallet, huvudsakligen gående ut på att i varje fall Murphy hade fullgott alibi och alltså blivit oskyldigt dömd. Medlemmar av parlamentet tog upp saken och övade press på inrikesministern att låta återförvisa målet till appellationsdomstolen.
    I december 1972 anhöll inrikesministern att appellationsdomstolen ville ompröva Murphys sak på basis av ett nytt alibivittne, T. Edwards, vilken sett Murphy i London vid tiden för mordet.
    I november 1973 hörde tre Lords of Appeal Edwards på ed och fann hans vittnesmål rättframt och trovärdigt, varför Matthews' identifiering av Murphy som en av Lutongänget finge betraktas som osäker grund för juryns verdict of guilt. Domen mot Murphy hävdes därför. Detta, förklarade domstolen, borde leda till ett antagande att juryns fällande av Cooper och McMahon blivit i något avseende osäkert. Deras sak hade ej nu varit föremål för domstolens prövning.
    Murphy återfördes till fängelse för att avtjäna återstoden av ett straff för inbrott i ett postkontor i London.
    Efter förnyade framställningar till inrikesministern beslöt denne i maj 1974 att föreslå omprövning av Coopers och McMahons sak i appellationsdomstolen, enär ministern kommit till den uppfattningen att fallet Murphy väckt frågan om Matthews' trovärdighet också i avseende på de två andra.
    Fem år efter rannsakningen i Crown Court, i februari 1975, behandlades saken i appellationsdomstolen, alltså för tredje gången.
    Coopers försvarare yrkade att Matthews skulle inkallas för korsförhör. Domstolen vägrade detta, enär det stred mot processuell praxis att ett vittne, som hörts inför jury, kallades till högre instans för korsförhör. Detta kunde ifrågakomma endast i exceptionella fall, till vilka det förevarande ej ansågs höra.

    Annan ny utredning förebragtes av försvaret, bl. a. gående ut på att göra sannolikt, att Drury på ett tidigt stadium gjort upp med Matthews om att de skulle dela på postverkets belöning, vilket skulle indikera att de konspirerat för att få fast de tre senare livstidsdömda, så att Matthews ej riskerade fortsatta spaningar efter dem som jämte honom var skyldiga till brottet.
    Appellationsdomstolen förklarade att dess tidigare frikännande av Murphy icke var grundat på att Matthews nödvändigtvis ljugit utan kunde innebära att han misstagit sig om den tredje mannens, Murphys, identitet.
    Domstolen förkastade Coopers och McMahons yrkanden om frikännande. De hemställde om fullföljdstillstånd till House of Lords, vilket avslogs.
    McMahon begärde utan framgång fri rättegång för att anhängiggöra talan mot Matthews för mened.
    Genom en tillfällighet kom Coopers bröder i kontakt med en gammal man, W. Slade, vilken syntes vara i stånd att producera ett gott alibi för Cooper. Slade hade morddagen två gånger mött Cooper i London. Detta föranledde en enträgen hemställan till inrikesministern om föranstaltande om en fjärde prövning i appellationsdomstolen. Ministern anhöll att domstolen ville gå med härpå och föreslog i ytterst hovsamma ordalag att domstolen måhända nu skulle finna skäl att kalla Matthews som vittne.
    Målet utsattes till den 12 juli 1976. Denna gång inkallades och hördes Matthews. Slade visade sig vara ett svagt vittne.
    Domstolen yttrade att dess ledamöter, efter att ha noga observerat Matthews under dennes vittnesmål, enhälligt kommit till den uppfattningen att denne uti de nu vitala delarna av vittnesmålet talat sanning. De såg intet berättigande i att ifrågasätta juryns verdict vilket ansågs vara entirely correct.
    Coopers och McMahons försvarare anhöll därefter hos inrikesministern om tillstånd att begära nåd hos Her Majesty. Ministern fann ej möjlighet att bifalla detta, liksom ej heller en alternativ begäran om opartisk rättslig undersökning (inquiry).
    McMahon anhöll i appellationsdomstolen att personligen få förelägga domstolen sina skäl för fullföljd till House of Lords. Detta avslogs omedelbart, enär fråga ej vore om lagtolkning.
    Vid denna tid dömdes Drury till långvarigt fängelsestraff för korruption i samband med en stor pornografihistoria i Londons ökända Soho-distrikt.
    Luton-affären föreföll att ha nått slutpunkten. Men i mars 1977 dök ett nytt alibivittne upp, denna gång till McMahons försvar. En man vid namn R. Hurn hade goda skäl att anföra varför han ej givit sig till känna tidigare. Han hade flyttat till landsorten och aldrig hört talas om Luton-mordet. I London hade han sett McMahon vid den kritiska tiden.
    Hurns berättelse sändes till inrikesministern, vilken vidarebefordrade den till appellationsdomstolen med en fråga, huruvida domstolen vore beredd att betrakta den som nytt bevis.
    Domstolen höll enskild överläggning, in camera, och beslöt den 11 april 1978 att besvara frågan nekande, emedan McMahon, efter att ha blivit sedd i London av Hurn, skulle haft tid att bila till Luton i tid för mordet. Därtill ansåg domstolen att Hurn efter så lång tid väl kunde ha misstagit sig om dagen för mötet med McMahon.
    Detta var alltså femte gången appellationsdomstolen övervägt olika aspekter i Lutonfallet. Något motsvarande hade aldrig tidigare förekommit i domstolens historia.
    (Man bör lägga märke till hur regeringen, här representerad av inrikesministern, genom hela saken undvikit att ens ge sken av att söka påverka domstolsmaskineriets oberoende.)
    Parlamentsvalen 1979 medförde regeringsskifte och följaktligen en ny inrikesminister. Denne hade åtskilligt att syssla med innan han fick tid att sätta sig in i Luton-affären.
    Den 18 juli 1980 släpptes Cooper och McMahon, nu i 35-årsåldern, efter att ha suttit inne i 10 år, sedan ministern hos Her Majesty rekommenderat att återstoden av deras strafftid skulle efterskänkas. Ministern förklarade i underhuset, att detta ej innebure att han blivit övertygad om de frisläpptas oskuld. Men, slutade han, enough is enough¹⁰.
    De blev alltså ej benådade - free pardon skulle ha rentvått dem från mordet — utan är även fortsättningsvis att anse som lagligen skyldiga.

 

¹⁰ Detta inträffade efter publicering av Ludovic Kennedys bok.

Den röda tråden genom det tio år långa rättsförfarandet synes vara appellationsdomstolens respekt för juryns suveränitet i skuldfrågan och den kungliga nådens beroende av fullgod bevisning om ohållbarheten i juryns avgörande.

 

    Slutligen några ord om centrala kriminaldomstolen i the City of London, världsberömda Old Bailey med anor djupt in i medeltiden. Den nuvarande väldiga domstolsbyggnaden uppfördes vid senaste sekelskiftet under en kupol, krönt av en förgylld bronsstaty, föreställande the Lady of Justice. Den fruktade damen dominerar Citys silhuett, bär en törnekrona, håller i utsträckta händer rättvisans svärd och våg och får var femte sensommar, medan domstolen har ferie, ny kostbar klädnad av bladguld.
    Domstolen, en Crown Court, arbetar på 23 avdelningar och handlägger årligen 2 000 brottmål, bland dem de mest avskyvärda i kriminalhistorien. De värsta hänvisas företrädesvis till Court No. I. där ordförandestolen är reserverad för the Lord Mayor of London när överborgmästaren vid ett eller annat ceremoniellt tillfälle kommer tillstädes som Citys främsta representant.
    Atmosfären i rättssalarna är tung, regin barsk. Någon gång lyckas ett ljusare inslag tränga in i rättsproceduren.
    Den aktade domaren Alan King-Hamilton hade efter en lång, prövande process avslutat sin summing-up till juryn och beordrat den till juryrummet, när en rättstjänare bugande bragte domaren ett budskap.
    King-Hamilton läste, log och lät kalla juryns förman tillbaka. Juryn, sade domaren, blir glad att höra att England nu står 4 mot 1 i cricket-turneringen mot Australien.
    Det påstås att the Lady of Justice saktmodigt log vid tanken på de många Albions svarta får som hon under grymmare tider förvisat till den unga kontinenten down under.

Lars Bennich