Ny dommer i Norges Høyesterett. Høyesterettsadvokat hos Regjeringsadvokaten Gunnar Aasland er utnevnt till dommer i Norges Høyesterett. Gunnar Aasland er født i 1936, tok juridisk embetseksamen i 1961 og var frem til 1967 — avbrutt av en tid som dommerfullmektig — stipendiat ved Det juridiske fakultet ved Universitetet i Oslo. Fra 1967 til 1969 var han advokat ved regjeringsadvokatembetet, fra 1969 til 1972 advokat i Norsk skibsrederforening, og fra 1972 igjen hos regjeringsadvokaten til han ble utnevnt til høyesterettsdommer.

P. L.

 

Svenskspråkigt register i Finlands HD:s årsbok. Vid samtal med jurister i de övriga nordiska länderna har det ofta visat sig, att man inte känner till att Finlands högsta domstols årsbok sedan år 1969 innehåller ett svenskspråkigt register. Registret är ett alfabetiskt sakregister med uppslagsord, t. ex. "Aktiebolag", "Arvskifte", "Köp av lösegendom", "Skadestånd" osv., samt korsreferenser mellan uppslagsorden. Under varje uppslagsord återges ifrågavarande rättsfallsrubrik(er). Rubrikerna är för det mesta rättutförliga och ger därför läsaren en tämligen klar uppfattning om de centrala frågorna i varje enskilt fall och den rättsregel som tillämpats. Ett motsvarande register finns också i högsta förvaltningsdomstolens årsbok.

P. L-m

 

Stephan Hurwitz +. Stephan Hurwitz, född 1901, var en i juristkretsar i hela världen välkänd man. När han 1955 utsågs till förste innehavare av det nyinrättade ämbetet såsom Folketingets ombudsmand i Danmark, hade han under 20 år varit professor vid Köpenhamns universitet och hade bakom sig en betydande vetenskaplig produktion, främst på straffrättens område.
    När ombudsmansämbetet inrättades i Danmark, skedde det mot bakgrunden av en tidigare betydande expansion av de offentliga regleringarna och därav framkallade önskemål om en institution vars innehavare skulle efter svensk förebild ha till uppgiftatt värna den enskilde mot en mäktig administration. Det är förståeligt att ämbetets inrättande av många offentliganställda uppfattades som uttryck för bristande tillit till

dem och deras arbete. Hurwitz förmådde emellertid genom sitt sätt att fullgöra sina uppgifter såsom ombudsman snabbt övervinna denna reaktion. Redan i slutet av 1950 talet fick Hurwitz' kollega i Sverige vid samtal med tjänstemän i de danska ministerierna höra, att ombudsmannen inte, såsom man befarat, gjorde väsen av småfel utan såg som sin uppgift att vara administrationen till hjälp vid utvecklandet av en rättsäker praxis i myndigheternas verksamhet. Hurwitz tillvann sig sålunda på kort tid ett erkännande från myndigheternas sida såväl för det sätt, varpå ombudsmannens tillsyn utövades, som för denna verksamhets betydelse för rättsäkerheten.
    Grunden för detta erkännande synes ha varit att Hurwitz i sina beslut i de ärenden som prövades av honom lade huvudvikten vid att söka klargöra vad en riktig tillämpning av förvaltningsrättsliga principer och bestämmelser bort leda till i de hänseenden som var relevanta i det särskilda ärendet. Besluten fick härigenom inte främst karaktär av kritik. Fastmera fick hans uttalanden i många beslut en rättskapande funktion.
    Även det sätt varpå arbetet inom den nya institutionen organiserades och proceduren vid handläggningen av förekommande ärenden utformades bidrog till det förtroende och den auktoritet ämbetet snabbt tillvann sig i Danmark. Hurwitz hade otvivelaktigt goda medhjälpare i sin stab, men det kan inte råda någon tvekan om att den enastående framgång som ombudsmansämbetet haft i Danmark främst är att tillskriva hans personliga insatser. De rättsäkerhetsideal som kom till uttryck i hans tidigare författarskap har präglat även hans gärning såsom ombudsman. När Hurwitz 1971 vid 70 års ålder avgick från det ämbete han förvaltat så väl, kunde han göra detta i medvetande om att han lagt en god grund för ämbetets fortsatta verksamhet.
    Hurwitz hade även förtjänsten att vara den som först gjorde ombudsmansinstitutionen mera allmänt känd utanför Nordens gränser.
 

ABx.