Harry Guldberg


På sin 90-årsdag den 21 oktober 1980 tog Harry Guldberg emot oss sittande i sin stol, den med hög, rak rygg. Hans syn var försvagad, hans hörsel var nedsatt och han föreföll allmänt bräcklig. "Ni får ursäkta att jag sitter", sade han, "men egentligen mår jag ganska bra, nu när de dragit in på hjärtmedicinen som jag fick magsår av. Men strunt i mig, nu vill jag höra hur ni har det i hovrätten och i domstolen". Och vi berättade och vi förstod att hans bräcklighet bara var av det yttre slaget. Vi kom också att tala om hans egen juristbana, om hans tid i lagberedningen med arbete på lagar om testamente, om boutredning och arvskifte och om skuldebrev, om hans år i högsta domstolen från 1933 och framåt och om de sju åren som president i Svea hovrätt. På en fråga om vilken tid som han helst ville minnas svarade han: "Samarbetet i lagberedningen med Sjögren, Ekeberg, Lindhagen och de andra, ja även med Marks, var högst stimulerande men när jag lämnade beredningen var jag ganska slutkörd — riktigt stark har jag väl förresten aldrig varit — och det kändes skönt att komma till högsta domstolen och det mer regelbundna arbetssättet där. Men sjutton år i domstolen räckte mer än nog. Att få återvända till hovrätten, att få syssla både med dömande och med lagstiftning, genom alla lagremisserna, och att i det administrativa arbetet till sist få bli sin egen, det var nog det bästa."
    Om sitt liv och om sin juristbana har Harry Guldberg berättat själv i sina år 1965 utgivna minnen "En domare ser tillbaka" (anm. i denna tidskrift av Sture Petrén 1966 s. 678). Man får följa honom från det sörmländska barndomshemmet och studieårens Uppsala — i Uppsala läste han till en början filosofi för Hägerström — över tingssittningen i Nyköping, aspirant- och fiskalsåren i Svea hovrätt och tjänstgöringen som revisionssekreterare och som lagbyråchef i Ernst Wigforss' (och konsulten Karl Schlyters) finansdepartement fram till tiden i lagberedningen, högsta domstolen och hovrätten.
    Det är en fängslande memoarbok. Med sina skildringar från ganska särpräglade arbetsmiljöer och med sina balanserade men ändå konturskarpa personteckningar av många av den svenska juristvärldens främsta har Guldberg åstadkommit ett tidsdokument av högt kulturhistoriskt värde. Men först och sist förmedlar boken en bild av författaren själv. Han framträder, utan åthävor, som något långt mer än den skicklige lagskrivaren och den plikttrogne ämbetsmannen och domaren. Bilden av Harry Guldberg är bilden av en rikt utrustad

Harry Guldbergt 499människa med levande intresse för väsentliga samhällsfrågor och med kärlek till litteratur, konst och musik, balanserad i sin syn på världen och på sig själv.
    Efter sin pensionering gjorde Guldberg under många år betydande insatser som ordförande eller styrelseledamot i företag, organisationer och föreningar men liksom han i början av 30-talet tackat nej till anbud om en statsrådspost avböjde han på sin ålders höst erbjudande om ett än-högre ämbete; det skulle råda balans i hans "otium cumdignitate". Hans intresse för vad som tilldrog sig i omvärlden var emellertid oförminskat. Därom vittnar bl. a. flera artiklar i denna tidskrift. I inlägg i straffrättsliga och kriminalpolitiska frågor visadehan ett öppet sinne för behovet av förändringar men han såg alltid dagens problem i ett längre tidsperspektiv. Hans sista bidrag till SvJT rörde frågan om den svenska kyrkans ställning efter en skilsmässa från staten (1979 s. 122). Det hade då gått nära femtio år sedan han första gången framträdde i tidskriften, i en artikel rörande villfarelseproblemet i avtalsrätten (1931 s. 523).
    När vi skildes från Harry Guldberg på 90-årsdagen och han till avsked fick frågan om det var något han önskade svarade han: "Jag skulle vilja leva några månader eller ett halvår till och, med eller utan mediciner, få känna mig ganska kry och se'n vill jag, nöjd och utan oro, få tacka för mig". — Ungefär så blev det, vill jag tro.

Sten Rudholm

 

Harry Guldberg, som avled d. 11 juni 1981, var född i Julita i Södermanland d. 21 okt. 1890. Han blev fil. kand. i Uppsala 1910 och jur. kand. 1914. Efter tingstjänstgöring inträdde han i Svea hovrätt, där han blev assessor 1921 och hovrättsråd 1929. Han var lagbyråchef i finansdepartementet 1926, ledamot i lagberedningen 1926—33 och justitieråd 1933—50. Under åren 1950—57 var han president i Svea hovrätt. Han blev jur. hedersdoktor 1947.
    Han var styrelseordförande i Sveriges domareförbund 1950—58, i Föreningen Sveriges hovrättsdomare 1951 — 58, i Olycksfallsförsäkringsbolaget Land och sjö 1959—69, i Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) 1957—1965 och i Institutet för rättsvetenskaplig forskning 1961—64. Han var styrelseledamot i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1930—33, i Musikaliska akademien 1939—50, i den svenska lokalstyrelsen för de nordiska juristmötena 1948—57 och i Sandvikens Jernverk AB 1963—70. I styrelsen för föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning var han ledamot 1949—60 och ordförande 1961—67.