Svensk rättspraxis.

 

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1976-1979

 

Av justitierådet BERTIL BENGTSSON

 

Översikt av innehållet:
1. Förutsättningar för ansvar. 1.1. Principalansvar s. 519. 1.2. Bristfälliga anordningar s. 520. 1.3. Produktskador s. 521. 1.4. Miljöfarlig verksamhet s. 522. 1.5. Djur s. 523. 1.6. Sjöfart s. 523. 1.7. Järnvägstrafik s. 523. 1.8. Vägtrafik s. 523. 1.9. Väghållning s. 524. 1.10. Halka vid gångtrafik s. 524. 1.11. Konsult s. 525. 1.12. Arbetstagare och värnpliktiga s. 525. 1.13. Barn s. 525. 1.14. Psykiskt abnorma s. 527. 1.15. Myndighetsutövning s. 528. 1.16. Ren förmögenhetsskada i övrigt s. 529.
2. Skadeståndet. 2.1. Kausalitet s. 530. 2.2. Medvållande s. 533. 2.3. Allmänna jämkningsregeln s. 534. 2.4. Personskada s. 534. 2.5. Sakskada s. 535. 2.6. Lidande s. 535.
3. Andra frågor. 3.1. Skadeståndslagens tillämpningsområde s. 536. 3.2. Forum s. 536. 3.3. Andra processuella frågor s. 537.

 

Vid periodens början — 1976 — trädde väsentliga ändringar i skadeståndslagen (SkL) i kraft; de rörde särskilt personskadeersättning men även medvållande och jämkning av oskäligt betungande skadeståndsskyldighet. Samma år började också trafikskadelagen (TL) tillämpas, och bilansvarighetslagen upphörde att gälla. Rättspraxis angående de nya reglerna är dock ganska mager under de år översikten avser.— Reformarbetet på skadeståndsrättens område har i övrigt gått i långsammare takt under perioden. Av betydelse är främst 1978 års brottsskadelag (berörd nedan i 1.13).
    När översikten författades, hade Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling (FFR) publicerats endast för åren 1976-78. Jag avser att i nästa rättsfallsöversikt beröra sådana hovrättsfall av intresse som kommer att refereras i FFR 1979.

 

1. Förutsättningar för ansvar.

 

1.1 Principalansvar. Genom SkL löstes ett av de väsentliga problemen rörande arbetsgivares ansvar för anställdas vållande: han svarar numera för alla sina anställda, inte bara för arbetsledningen. En kvarstående fråga av betydelse är emellertid när skadan vållats "i tjänsten" i den vidsträckta mening som uttrycket användes i 3 kap. 1 § SkL (se NJA II 1972 s. 620f, 629 ff; jfr docklagrådets antydan till skepsis s. 556). Mot bakgrunden av motiven är bedömningen i NJA 1977 s. 639 inte särskilt överraskande. En förman hos skogsvårdsstyrelsen, som hade till uppgift att med sitt arbetslag röja på kraftledningsgator, utförde under tjänstetid i nära anslutning till detta arbete avverkning på en tomt, enligt vissa önskemål av ägarna; på grund av ett missförstånd kom emellertid betydligt flera träd att avverkas än ägarna avsett. Ägarna krävde skadestånd av styrelsen. HD hade delade meningar, om skadeståndsskyldighet förelåg eller ej — majoriteten ansåg inte vållande ha förekommit hos förmannen — men ledamöterna var eniga om att avverkningen skett i tjänsten.

 

1 Närmast föregående översikt i SvJT 1978 s. 504 ff.

520 Bertil Bengtsson    Ganska komplicerade frågor om principalansvar prövades i NJA 1979 s. 773. En rörledningsinstallatör hade för arbete på en villatomt hyrt en grävmaskin med förare av ett bolag. Grävningen utfördes så illa av den oerfarne grävmaskinisten att villan skadades. Villaägaren yrkade skadestånd av installatören och bolaget solidariskt; installatören, som så småningom medgav ansvar på grund av eget vållande, fordrade regressvis ersättning av bolaget. Till stöd för bolagets ansvar åberopade dess motparter att bolaget svarade för den utlånade grävmaskinistens vållande. Frågan blev alltså till en början, om installatören, som kontrollerat och lett arbetet, eller maskinistens arbetsgivare bolaget — bar principalansvar i detta läge. Efter diskussion av vissa motivuttalanden till 3 kap. 1 § SkL fann HD bolaget i princip ansvara för försummelse av maskinisten, närmast eftersom bolaget yrkesmässigt uthyrde maskiner jämte förare, medan installatören utförde arbetet utan anställda, och vidare hyresförhållandet var kortvarigt. På grund av maskinistens bristande kvalifikationer att utföra arbetet ansågs han dock inte vållande till skadan däremot bolaget, som utsett honom utan att göra sig underrättad om förhållandena vid arbetet. Installatören och bolaget fick inbördes svara med hälften var för skadeståndet. — Även om resultatet kan anses stämma med SkL:s synsätt, gäller detta knappast resonemanget i alla delar. För att fel eller försummelse skall föreligga enligt 3 kap. 1 § (och 2 §) SkL fordras bara att skadegöraren objektivt åsidosatt vad som ålegat honom (se NJA II 1978 bl. a. s. 619 f, 643);1a en sådan subjektiv ursäkt som att den anställde inte varit kvalificerad för uppgiften hindrar inte att hans arbetsgivare utan eget vållande svarar för hans felgrepp och misstag. En av poängerna med 1972 års reform är just att man inte som förr behöver ställa frågan, om arbetsgivaren brustit i urval, tillsyn eller instruktion av sin anställde; man kan direkt åberopa dennes felaktiga handlande. Resonemanget i 1979 års fall kanske kan förklaras av den speciella situationen — ansvar för utlånad arbetskraft — men bör inte i normala fall befria en arbetsgivare från principalansvar.
    1.2 Bristfälliga anordningar. I NJA 1976 s. 1 hade efter ett reparationsarbete en plåtbit blivit kvar högst uppe på en rullställning, som tillfälligt ställts upp i en skolas gymnastiksal. Plåtbiten, som inte upptäckts vid kontroll av städningen, ramlade ned och skadade ögat på en 13-åring, som med några kamrater lekte i den i övrigt tomma lokalen. HovR:n ansåg kommunen ansvarig på grund av bristfällig kontroll, men HD ogillade enhälligt pojkens skadeståndstalan. Skaderisken ansågs ha varit särdeles ringa vid lokalens normala användning, pojkarna uppehöll sig olovligen där, och skadan hade berott på att olyckliga omständigheter sammanträffat på ett svårförutsebart sätt; även om kontrollen av städningen inte varit till alla delar helt effektiv, kunde kommunen inte anses i detta avseende ha visat "försummelse av sådan beskaffenhet" att den kunde medföra ansvar. Inte heller annars förelåg vållande på kommunens sida. — De citerade orden antyder möjligen att en viss ringa oaktsamhet i fråga om kontrollen inte ansetts tillräcklig för att grunda skadeståndsansvar. Ett tänkbart skäl kan i så fall ha varit det ganska säregna och svårförutsebara händelseförloppet, möjligen i förening med att den skadelidande obehörigen var i lokalen (jfr NJA 1973 s. 141, behandlat i SvJT 1978 s. 506 f). Resonemanget kan bli aktuellt bl.a. i andra lägen, där oberäkneliga och kanske otillåtna handlingar av den skadelidande spelat en avgörande roll

 

1a Jfr också Nordenson — Bengtsson — Strömbäck, Skadestånd, 2 uppl. (1976) s. 116.

Svensk rättspraxis: Skadestånd 521för skadefallet. I vart fall tyder rättsfallet på en tendens att ställa måttliga krav på lokal innehavarens förutseende. (Jfr SvJT 1978 s. 505.) Numera kanman knappast tala om någon benägenhet att "fingera" vållande i fall av denna typ.
    Just vid skadefall på grund av riskabla handlingar i lokaler o.dyl. är det över huvud taget vanligt att den skadelidandes oväntade eller obetänksamma handlande spelar en väsentlig roll för skadeförloppet. Av intresse är här NJA 1979 s. 129, som rörde en skada vid dykning från en brygga på grunt vatten i ett kommunalt friluftsbad. Kommunen ålades ansvar på grund av försummelse att varna för dykning på det farliga stället, vilket skett andra somrar. Skadeståndet jämkades till hälften på grund av den skadelidandes betydande medvållande (skadan inträffade år 1975, innan den nuvarande regeln infördes i 6 kap. 1 § 1 st. SkL). I sådana fall är det närliggande att åberopa mot skadeståndsskyldighet, att den skadelidande uppträtt så obetänksamt att innehavaren inte hade skäl att varna för handlandet; en skiljaktig HD ledamot (Petrén) gick på den linjen. Majoriteten anförde emellertid bl. a., att kommunen haft att räkna med badbesök av ett stort antal människor i skilda åldrar och med olika förutsättningar att bedöma dykningsrisken, att skaderisken borde stått klar och att det hade varit en enkel och föga kostnadskrävande åtgärd att sätta upp en varningsskylt. Man synes alltså på vanligt sätt vägt riskens storlek mot besväret och kostnaden att vidta åtgärder mot den. Att bedöma, hur pass huvudlösa handlingar som besökare kan väntas företa, är emellertid inte så lätt. Eftersom vid skadefall efter 1975 skadeståndet inte kan jämkas annat än vid grovt medvållande, blir bedömningen vanligen avgörande för frågan, om det skall utgå fullt skadestånd eller inget skadestånd alls. Jfr FFR 1977 s. 219, där i ett liknande fall hovrätten fann staten ej vara ansvarig vid en värnpliktigs dykning från en båtbrygga på militärt område; här ansågs inte särskilda varningar eller förbud mot dykning motiverade, och den skadelidande hade enligt hovrätten varit medveten om att dykning måste ske med viss försiktighet. Denna senare omständighet har dock knappast varit ett skäl mot ansvar för vållande; bristande försiktighetsmått från bryggägarens sida bör normalt bedömas oberoende av vad den enskilde skadelidande råkar ha begripit. Detta kan på sin höjd vara ett argument för jämkning på grund av medvållande.
    1.3 Produktskador. Ett viktigt rättsfall angående det utomobligatoriska ansvaret för skada orsakad av farliga produkter är NJA 1977 s. 538. På grund av termostatfel i en s. k. curlerapparat (för uppvärmning av hårrullar) kom hett vax att sprutas ut i ansiktet på en pojke. Skadeståndstalan fördes mot apparatens importör, eftersom den danske tillverkaren var i konkurs. HD ålade importören ansvar, i huvudsak med motiveringen, att det från säkerhetssynpunkt inte varit försvarligt av tillverkaren att föra ut apparaten på marknaden, att tillverkaren därför skulle ha blivit ansvarig enligt svensk rätt, och att åtminstone beträffande produkter avsedda för enskilt bruk en importör, som för ut dem på marknaden, svarade för brister vilka skulle ha medfört ansvar för tillverkaren; det tillades att en sådan ordning stämde väl med senare års utveckling på konsumentskyddets och skadeståndsrättens område. — Importörens ansvar i målet var visserligen inte rent strikt — ett vållande hade ju förekommit, fast inte hos honom utan i tidigare säljled — men domen tyder ändå på en utveckling mot ett skärpt produktansvar även för tillverkaren, när det gäller konsumentvaror. Bl. a. borde enligt ett motsvarande resonemang

522 Bertil Bengtssontillverkaren av en slutprodukt kunna bli ansvarig för vållande hos annan företagare, som fabricerat en skadebringande beståndsdel i produkten. Det återstår att se, om HD är beredd att gå ännu längre och ålägga tillverkare ett ansvar helt oberoende av vållande åtminstone för personskador. Frågan har ännu inte ställts på sin spets i HD. Ett föreliggande lagförslag (SOU 1979: 79), som går ut på strikt ansvar för både tillverkare och importörer vid defekter som orsakar personskada, lär knappast leda till lagstiftning under de närmaste åren.2
    Ett exempel på den stränga vållandebedömningen vid tillverkning av farliga produkter ger NJA 1977 s. 788. På grund av en farlig anordning i en excenterpress skadades en arbetare. Fast anordningen tidigare godkänts av arbetarskyddsstyrelsen, ansågs den inte erbjuda sådan säkerhet mot olycksfall som avsågs i 45 § i den då gällande arbetarskyddslagen, och detta hade stått klart för tillverkaren; han kunde därför inte undgå ansvar. — Att en anordning godtas av vederbörande kontrollmyndighet fritar alltså inte tillverkaren från skadeståndsskyldighet. Här sker en självständig bedömning av vållandefrågan, och den behöver inte stämma med myndighets synsätt. Ett belägg på detta ger f. ö. också NJA 1977 s. 538, där curlerapparaten godkänts av Svenska elektriska materialkontrollanstalten (SEMKO).
    FFR 1976 s. 169 rörde skadeståndstalan mot en kommun på den grund att förorenat vattenledningsvatten skadat vattnade växter i ett växthus; talan ogillades, eftersom vattnet inte ansågs ha varit otjänligt för hushållsändamål. En klausul i växthusägarens ansökan om vattenanslutning, att anslutningen endast avsåg bevattning i växthus, bedömdes inte som någon garanti av kommunen: denna hade inte därigenom åtagit sig ansvar för att vattnet kunde användas på angivet sätt utan att skada växterna. — Avtalet om vattenleverans lär emellertid vara av speciellt slag, och ingenting utesluter att vid leveranser av annan typ ett preciserat uttalande om leveransens ändamål någon gång kan grunda strikt ansvar (jfr NJA 1968 s. 285).

 

1.4 Miljöfarlig verksamhet. I 30 § miljöskyddslagen föreskrivs ett strikt ansvar för skada genom miljöfarlig verksamhet, dock endast för olägenhet som är av någon betydelse och bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Alla dessa undantag från ansvaret — rörande olägenhetens oväsentlighet, dess ortsvanlighet och dess allmänvanlighet — var aktuella i NJA 1977 s. 424. Målet gällde visserligen ersättning enligt väglagen, men den lagen hänvisar till expropriationsregler, och dessa innehåller motsvarande begränsningar i ersättningsskyldigheten som miljöskyddslagens regel (se 4 kap. 2 § expropriationslagen). Frågan i målet var, i vad mån fastighetsägare i ett villaområde utanför Stockholm, vilka haft oturen att beröras av en ny anlagd trafikled (Värmdöleden), var berättigade till ersättning för den minskning av fastigheternas marknadsvärde som trafikstörningarna medförde. Invändningen om störningarnas oväsentlighet ansågs oberättigad — vägen gick fram i villornas omedelbara närhet. I fråga om ortsvanligheten var det avgörande, att villaområdet i fråga inte tidigare berörts av någon sådan trafikled; man tog alltså inte hänsyn till att lika besvärande störningar allmänt sett inte var ovanliga i Storstockholmsområdet. Det återstod att pröva störningarnas

 

2 Jfr härom artiklar i Nordisk försäkringstidskrift 1980 s. 147 ff, 153 ff.

Svensk rättspraxis: Skadestånd 523allmänvanlighet. Miljöskyddslagens förarbeten ger visst stöd för att trafikimmissioner får uppgå till särskilt hög intensitet utan att ersättningsskyldighet inträdde (jfr NJA II 1969 s. 306). HD, som sökte ledning främst i vissa förslag av den s. k. trafikbullerutredningen om normer för tillåtet vägtrafikbuller, fann de fem aktuella villaägarna berättigade till ersättning; en minoritet av två ledamöter ansåg dock ägarna till de två villor som låg längst från vägen böra tåla störningarna utan kompensation. Ersättningarna reducerades i samtliga fall med omkring 5 % av fastigheternas värde före immissionsskadorna; den värdeminskningen ansågs alla fastighetsägare få finna sig i vid immissioner på grund av sådan allmännyttig verksamhet som vägtrafik. Fast motiveringarna varierade något inom domstolen, var man i stort sett ense i fråga om de principiella resonemangen. Domen torde ge stöd för en reduktion av ersättningen vid störningar på grund av vägtrafik, möjligen också annan trafik (t. ex. vid störningar från flygplats); hur man skall se på annan miljöfarlig verksamhet som kan sägas vara av någorlunda samhällsnyttig natur är däremot ovisst. Det är också tveksamt om man skall sätta ned ersättning vid alla typer av skada — i vart fall knappast när personskada inträffat t. ex. på grund av bullerstörningar. (Jfr om domen även Gyllensvärd i SvJT 1981 s. 349 f.)
    Angående kausalitetsfrågor, som ofta vållar svårigheter vid miljöskador, se FFR 1976 s. 151 och HD:s dom DT 18, 1981 (båda omtalade nedan i 2.1).

 

1.5 Djur. I FFR 1977 s. 208 ansågs en hundägare ersättningsskyldig för skada, som hans hund orsakat genom att betäcka en löpande tik av annan ras, med påföljd att hon inte kunde paras på avsett sätt under löptiden.

 

1.6 Sjöfart. I NJA 1978 s. 334 fann HD:s majoritet reglerna i 10 kap. SjöL om begränsning av redaransvaret inte vara tillämpliga när skada vållats av en ubåt i undervattensläge — däremot SkL:s "allmänna begränsningsregler" (t. ex. 3: 6?), vilka dock inte åberopats i målet. — Jfr även NJA 1978 s 14 (fritidsbåt; refererat i 1.13 nedan).

 

1.7 Järnvägstrafik. I FFR 1976s. 126 hade en bil i samband med möte fastnat på en järnvägsövergång, med påföljd att den påkördes av tåget. Fastän viss anordning på övergången betraktades som mindre tillfredsställande, ansågs vållande inte ligga järnvägen till last; talan mot SJ ogillades.

 

1.8 Vägtrafik. Sedan trafikskadelagen trätt i kraft år 1976 får tvister om ansvar för skada till följd av biltrafik betydelse främst då det gäller ersättning för skada och fördelningen av det slutliga ansvaret för en kollision mellan trafikförsäkringarna på ömse sidor. Flertalet refererade fall under perioden rör tillämpningen av bilansvarighetslagen men har alltjämt intresse. NJA 1976 s. 161 gällde frågan om företräde mellan två kolliderande bilar, som från var sitt håll närmade sig en huvudled på en mindre gata. Den ena bilisten skulle svänga till vänster på huvudleden, den andra fortsätta rakt över korsningen. Den svängande bilen ansågs såsom fordon på huvudleden ha företräde, sedanden svängt förbi en trafikdelare mitt i korsningen. Se även NJA 1977 s. 214 (kollision mellan bil och moped), som berörs nedan (2.2).
    En rad hovrättsfall förekommer också om ansvarsfördelning vid kollisioner: FFR 1977 s. 186, FFR 1977 s. 193, FFR 1977 s. 232, FFR 1978 s. 170, FFR 1978 s.

524 Bertil Bengtsson173, FFR 1978 s. 179, FFR 1978 s. 188, alla om korsande möte; FFR 1977 s. 202 och FFR 1977 s. 256 om kollision mellan vänstersvängande fordon och bakifrån kommande trafik; FFR 1977 s. 191 om kollision vid start från busshållplats; FFR 1976 s. 238 om påkörning av olämpligt uppställd bil. Ambulanskollisioner bedömdes i FFR 1976 s. 242, FFR 1977 s. 197 och FFR 1977 s. 228; kollision med polisbil i FFR 1978s. 191. — Se även FFR 1977 s. 294 (seriekrock; omtalat i 2.1 nedan).
    Frågan om en skada uppkommit till följd av biltrafik var uppe i FFR 1977 s. 183, där i samband med bärgning av ett lastbilsekipage en platta jämte ögla vid vinschning lossnade från påhängsvagnen och kastades mot den person som skötte vinschningen. Hans skada ansågs inte uppkommen genom trafik med lastbilsekipaget. Se även FFR 1976 s. 208 (en skada, vilken på okänt sätt tillfogats en berusad taxipassagerare som taxiföraren släpat ur taxin och lagtvid vägkanten, ansågs inte bevisligen uppkommen i följd av trafik med taxin).
    I NJA 1976 s. 379 har en fotgängare, som trots förbud mot gångtrafik av förbiseende uppehöll sig på en cykelbana och där påkörts av en cyklist, ansetts ansvarig till 1/3 för skada som tillfogats cyklisten. Äldre medvållanderegler var tillämpliga.
    Frågan om grov vårdslöshet förekommit vid bogsering av bärgad lastbil (jfr 38 § lagen om inrikes vägtransport) prövades i FFR 1978s. 195. Vårdslösheten ansågs, som i så många andra skadeståndsrättsliga avgöranden, ej vara grov.

 

1.9 Väghållning. NJA 1977 s. 281 rörde statens ansvar för en kollision som kl 8 en höstmorgon (den 16 oktober) inträffade på en hal motorvägsbro; rapport om halkan hade kommit in till vägförvaltningen först en halvtimme före olyckan, och man hade då genast sänt ut en bil för saltning av bron. HD:s majoritet ansåg inte någon försummelse ha förekommit hos vägförvaltningen i fråga om övervakning eller tillsyn av väglaget på bron och ogillade skadeståndstalan mot staten. En skiljaktig ledamot fann staten ansvarig på grund av vållande hos förvaltningen, då med hänsyn till årstiden och temperaturen under natten väglaget hade bort kontrolleras. Jfr FFR 1978 s. 202 (jämkat skadestånd utdömt på grund av otillräcklig sandning). — Se vidare NJA 1977 s. 176, behandlat nedan på tal om kausalitet.
    I FFR 1976 s. 182 hade en bil sjunkit ned i en 1 m djup grop, sedan vägbanan på en gata underminerats genom att ett vattenledningsrör under gatan sprungit läck. Kommunen ansågs ej ansvarig i brist på styrkt vållande. — I FFR 1976 s. 212 hade under tjällossning en svacka bildats tvärs över en norrlandsväg, med påföljd att en bil fick oljetråget skadat. Bilföraren, som hållit 70 km:s hastighet eftersom vägen dittills inte uppvisat tjälskador, ansågs exculperad (bilansvarighetslagen gällde alltjämt) och fick fullt skadestånd.

 

1.10 Halka vid gångtrafik. NJA 1976 s. 196 gällde en person, som på väg förbi en bensinstations pumpar halkat på en isfläck; troligen hade denna uppkommit genom vattenspill från någon kund. Skadeståndstalan fördes mot bensinstationens ägare. Det ansågs visserligen åligga denne att hålla rent efter kunderna, men i målet hade inte visats att isfläcken uppkommit så lång tid före olyckan att försumlighet förelegat. — I FFR 1977 s. 272 hade en halkningsolycka inträffat på en enkel gångstig, där fastighetsägaren (en sparbank) tillåtit gångtrafik av grannar m. fl. Fast området inte utgjorde allmän plats, fann hovrätten sandningsskyldighet kunna föreligga för banken — dock inte i

Svensk rättspraxis: Skadestånd 525den aktuella situationen, då bara enstaka isfläckar förekommit och banken ej känt till halkan. Skadeståndstalan ogillades alltså.

 

1.11 Konsult. Sedan byggnadsarbete utförts med grundkonstruktion enligt ritningar av en ingenjörsfirma, uppkom sprickor i byggnaden. Eftersom firman vid utförandet av konsultuppdraget försummat vissa undersökningsåtgärder, ansågs den ansvarig; att uppdragsgivaren underlåtit att delge byrån sina misstankar om markbeskaffenheten kunde med hänsyn till firmans sakkunskap inte medföra jämkning på grund av medvållande (FFR 1976 s. 130). — Tydligen har en osakkunnig uppdragsgivare ansetts i sådana fall kunna förlita sig på konsultfirmans expertis, i vart fall i skadeståndstvister med medkontrahenten.

 

1.12 Arbetstagare och värnpliktiga. Genom SkL infördes också principen, att arbetstagaren blir skadeståndsansvarig — mot tredje man eller mot sin arbetsgivare — bara då synnerliga skäl föreligger; motsvarande gäller även bl. a. värnpliktiga. (4 kap. 1 § och 6 kap. 4 § SkL.) Regeln kan onekligen verka påfallande mild i många situationer, bl. a. då det gäller förkommen egendom. Några HD-domar om dess innebörd förekommer inte under den aktuella perioden (se däremot NJA 1981 s. 302 angående ansvar för anställda vid försvaret, när stöldbegärlig materiel kommit bort). — Några hovrättsfall kan däremot nämnas. I FFR 1977 s. 278 hade en spritpåverkad person skadats vid fall i en trappa i samband med att ordningsvakterna på en dansrestaurang avvisat honom; fastän dessa förfarit oaktsamt, ansågs inte synnerliga skäl föreligga att de skulle bli skadeståndsskyldiga. Motsatt utgång blev det i FFR 1976 s. 217, där en värnpliktig hade apterat en handgranattändare på en övningshandgranat och slängt in denna i ett rum för att skrämma några kamrater; en av dem skadades då han tog upp granaten. Den värnpliktige befanns regressansvarig mot staten, som betalat ersättning till den skadade. Det framhölls att grov vårdslöshet förelåg. — I FFR 1977 s. 239 ansågs värnpliktiga enligt 4 kap. 1 § undgå ersättningsskyldighet för förlorad militärmateriel (fältmössa, halsduk och bajonett). Utgången stämmer väl med motivuttalanden till lagrummet (se särskilt NJA II 1972 s. 730) men kan möjligen synas något tveksam, om man fäster större vikt vid preventionen än departementschefen gjorde.

 

1.13 Barn. Efter 1972 års lagstiftning har också de tidigare talrika domstolstvisterna angående barns skadeståndsskyldighet blivit färre: man skall ju numera enligt 2 kap. 2 § SkL döma ut fullt skadestånd, i den mån det täcks av ansvarsförsäkring. En besvärlig fråga är emellertid, hur långt ned i åldrarna ansvaret går. Uttalanden i SkL:s förarbeten tyder på att frågan, om ett barn "vållat" en skada, skall bedömas i viss mån objektivt; trots att barnets handlande är förklarligt med hänsyn till dess ålder, skulle det ibland bli ansvarigt om ansvarsförsäkring föreligger. Man skulle dock inte bedöma barnet som vållande så snart motsvarande handlingssätt skulle ha ansetts b vårdslöst hos en vuxen. (Jfr NJA II 1972 s. 592 f, 597 f.) De "minsta" barnen — enligt lagrådet de "allra minsta barnen, t. ex. 2-3-åringar" — skulle dock nästan aldrig bli skadeståndsskyldiga (NJA II 1972 s. 587, 598). Vad detta innebär ställdes på sin spets i NJA 1977 s. 186, där en pojke på 3 år 2 månader skadat en kamrat i ögat genom att under lek kasta ett metallrör på honom.

526 Bertil BengtssonSkadeståndstalan mot pojken ogillades i alla instanser; HD åberopade, att barn i den åldern inte kunde anses ha nått den mognad och ha förvärvat det omdöme och de insikter som fordrades för att handlandet skulle kunna anses som vållande enligt 2 kap. 2 §. — I sådana fall kan alltså inte den skadelidande hänvisa till att försäkringen skulle betala skadan. Man kan väl inte vara alldeles säker på att bedömningen skulle ha blivit densamma vid ännu farligare handlingar, t. ex. om pojken slagit kamraten i ansiktet med röret. Sannolikt skulle det dock också då ha ansetts alltför svårförenligt med det allmänna betraktelsesättet att anse så små barn ansvariga på grund av vållande. — Å andra sidan vore det onekligen mera konsekvent att låta barnet alltid svara för objektivt sett oförsvarliga handlingar och sedan använda sig av skälighetsbedömningen för att utesluta skadeståndsskyldighet, i den mån denna inte omfattades av försäkring. När det gäller äldre barn är i varje fall ett sådant resonemang möjligt, t. ex. vid oaktsamt beteende i trafiken.
    Även barn under 15 år kan bli skadeståndsskyldiga enligt regler, som förutsätter brottslig gärning; då måste dock alla brottsrekvisit utom straffmyndighet föreligga. Detta illustreras av FFR 1976 s. 137, där skolbarn på 1314 år blev skyldiga att utge skadestånd för psykiskt lidande till en lärare som de kallat vid öknamn. Tydligen ansågs "ärekränkning eller dylik brottslig gärning" föreligga (1 kap. 3 § SkL) — närmast missfirmelse av tjänsteman.
    Skadeståndskrav mot oförsäkrade minderåriga torde över huvud taget bli aktuella främst vid brottsliga gärningar; regeln i 2 kap. 2 § gäller ju ungdomar upp till 18 år. I NJA 1976 s. 121 hade en 15-årig yngling av svartsjuka misshandlat en flicka, som han tidigare haft sällskap med, bl. a. genom sparkar. En spark träffade flickan så olyckligt att mjälten brast. Tingsrätten och två hovrättsledamöter nedsatte skadeståndet till flickan med stöd av 2 kap. 2 §, men HD dömde ut fullt skadestånd — 7.500 kr. Skälen var framför allt att det gällde uppsåtlig misshandel, som efter vad 15-åringen måste ha förstått kunnat vålla flickan allvarliga skador; vidare åberopades 15-åringens ekonomiska förhållanden (han hade arbete i hemorten). Utgången ter sig ganska naturlig — skadeståndet var överkomligt, även med dåvarande penningvärde. Målet har visst intresse också för innebörden av den år 1975 införda allmänna regeln om jämkning av oskäligt betungande skadestånd (6 kap. 2 § SkL); regeln i 2 kap. 2 § skall tillämpas på väsentligen samma sätt, såvitt gäller ungdomar över 15 år.
    Ett annat avgörande, som i någon mån belyser också regeln i 6 kap. 2 §, är NJA 1978 s. 14. En 16-åring utan ansvarsförsäkring hade år 1973 med sin lilla fritidsbåt kört på en annan båt, vars förare skadades svårt. 16-åringen ansågs ha redaransvar enligt sjölagen, vilket enligt motivuttalande av lagrådet inte kunde nedsättas med stöd av 2 kap. 2 §. HD satte i fråga, om detta skulle gälla även nöjessjöfarten, men fann sig inte kunna inlägga någon begränsning i uttalandet. Visserligen gav 6 kap. 2 § större jämkningsmöjligheter; med hänsyn till att skadefallet inträffat innan denna bestämmelse tillkom var det dock inte möjligt att låta grunden för bestämmelsen påverka tillämpningen av 2 kap. 2 §. Fullt skadestånd utdömdes alltså. En skiljaktig ledamot (Palm) ville tillämpa 2 kap. 2 §, varvid hon bl. a. åberopade att beträffande fartyg under 300 ton Sverige gjort förbehåll i fråga om konventionen rörande redaransvaret som gjorde jämkning förenlig med konventionen och att lagrådets uttalande tydligen skett utan tanke på nöjessjöfarten. — Det skadestånd som utdömdes var obestridligen mycket betungande från den ansvariges syn-

Svensk rättspraxis: Skadestånd 527punkt. Att HD:s majoritet ändå inte liksom minoriteten ville utnyttja möjligheten att avvika från motivuttalandet kan antas ha berott på hänsyn till den skadelidande — dennes intresse skall beaktas vid tillämpning av både 2 kap. 2 § och 6 kap. 2 §. Om motsvarande skadefall inträffat idag, borde man ha viss möjlighet att nedsätta skadeståndsbeloppet i varje fall med stöd av 6 kap. 2 §. Efter tillkomsten av den regeln verkar det knappast angeläget att söka tillämpa 2 kap. 2 § på skärpt ansvar enligt speciallagstiftning. Exempelvis minderåriga hundägare bör kunna få sin strikta skadeståndsskyldighet jämkad med stöd av 6 kap. 2 §, om den skulle vara oskäligt betungande.
    Beträffande minderårigas ansvar vid lek kan nämnas NJA 1976 s. 458 (behandlat 2.1 nedan) och vidare FFR 1977 s. 212. Tre pojkar i 14-15 årsåldern lekte med tillgripna sprängämnen, varvid en av dem skadades genom explosion. Med hänsyn till den skadelidandes frivilliga medverkan vid leken och insikt om dess farlighet ansågs kamraterna inte genom vållande i förhållande till honom ha ådragit sig ansvar. Bedömningen synes ha påverkats av det liknande avgörandet NJA 1963 s. 39, vars prejudikatvärde dock är i någon mån diskutabelt efter 1975 års ändringar i SkL; det stämmer inte såväl med tanken bakom de nya medvållandereglerna att tillmäta den skadelidandes medverkan sådan väsentlig betydelse vid gemensam lek.3
    Bl. a. när det gäller personskada vållad av minderåriga bör framhållas den betydelse 1978 års brottsskadelag får för den skadelidandes ersättningsmöjligheter. Lagen gäller ju också vårdslöshetsbrott, såsom vållande till kroppsskada som inte är ringa (3 kap. 7 § brottsbalken), och även om gärningsmannen inte kan straffas t. ex. därför att han är under 15 år utgår ersättning så snart han kan anses ha gjort sig skyldig åtminstone till oaktsamhet; att skadeståndet jämkas spelar här ingen roll (se NJA II 1978 s. 56 f). Man kan säga att den skadelidande numera garanteras full ersättning för alla allvarliga personskador som vållats uppsåtligen eller oaktsamt — något som skulle ha blivit aktuellt i både NJA 1976 s. 121 och NJA 1978 s. 14. Är väl den skadelidande tillgodosedd, möter det mindre betänkligheter att utnyttja de möjligheter lagen ger till ansvarslindring. — Denna väsentliga utvidgning av allmänhetens skydd också vid ouppsåtligt vållad skada beaktades knappast så mycket som den förtjänade, när reformen genomfördes.
    Om vårdnadshavarens ansvar för barnets handlande se NJA 1976 s. 458 (2.1 nedan).

 

1.14 Psykiskt abnorma. Reglerna i 2 kap. 3 § SkL om ansvar för sinnessjuka och andra psykiskt abnorma har samordnats med 2 kap. 2 §, och på liknande sätt kan deras tillämpning belysa också innebörden av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § särskilt vid uppsåtliga brott. I NJA 1979 s. 581 hade den psykiskt abnorme T begått ett postrån under vapenhot tillsammans med en kamrat (okänd i målet); såvitt utretts fick T ingen del av pengarna. HD utdömde fullt skadestånd, ca 9.600 kr, med motiveringen: T hade handlat med full insikt om vad han företog sig. Även i fall av detta slag kunde skadestånd utdömas enligt 2 kap. 3 §, om det inte var obilligt mot den skadevållande; för detta borde dock fordras, att med hänsyn till beloppets storlek och den skadeståndsskyldiges situation det kunde antas på ett avgörande sätt försvåra dennes anpassning i samhället, om han ålades fullt skade-

 

3 Jfr SOU 1973: 51 s. 320.

528 Bertil Bengtssonståndsansvar. Såvitt framkommit var detta inte fallet för T:s del. — Det är tydligt, att förutsättningen att jämka tillräkneliga personers ansvar för brott av detta slag inte gärna kan gå längre än HD angett i 1979 års fall. Ett minimumkrav får alltså antas vara att full skadeståndsskyldighet på ett avgörande sätt försvårar resocialiseringsmöjligheten. Förmodligen kan vid så pass grova brott som rån jämkning bara ske någon gång, då skadeståndet är mycket stort och den ansvarige spelat en underordnad roll vid tillgreppet. — På liknande sätt som i HD-fallet bedömdes skadeståndsfrågan i FFR 1977 s. 234, också rörande postrån av psykiskt abnorm person.

 

1.15 Myndighetsutövning. Genom SkL infördes ansvar för staten och kommun för fel i myndighetsutövning, dock med åtskilliga inskränkningar (jfr 3 kap. 27 §§). Refererade domstolsavgöranden är än så länge fåtaliga. De svårigheter som bedömningen kan innebära illustreras av NJA 1979 s. 180. Byggnadsnämnden i Kalmar hade oriktigt vägrat en fastighetsägare byggnadslov förrivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, något som på den tiden var enda möjligheten att hindra rivningen. Ståndpunkten stred visserligen inte klart mot författningstext men däremot mot uttalanden i byggnadsstadgans förarbeten och i den allmänt använda lagkommentaren samt mot ett rättsfall av regeringsrätten — visserligen 35 år gammalt. Bakom nämndens medvetna avsteg från härskande rättsuppfattning låg tydligen förhoppningen att få tillstånd en ändring i praxis, som gav den möjlighet att i dessa sammanhang beakta hänsyn till byggnadsmiljön. Fastighetsägaren förde skadeståndstalan mot kommunen. HD — tre ledamöter mot två — ogillade talan, varvid framhölls bl. a. att rättsläget inte var helt entydigt samt att nämnden ville tillgodose ett tungt vägande samhällsintresse, som också varit erkänt i byggnadslagstiftningen; beslutet innebar därför inte fel eller försummelse som kunde medföra skadeståndsansvar för kommunen. Minoriteten betonade vikten av den enskildes rättsskydd i dessa sammanhang. Det är också tydligt, att man bara under speciella omständigheter kan anse det allmänna undgå skadeståndsansvar i fall som det aktuella (jfr det särskilda yttrandet i HD, med hänvisningar). Annars förlorar skadeståndsregeln i 3 kap. 2 § mycket av sitt värde. I Kalmarfallet har emellertid miljöhänsyn framträtt i särskild grad. Att märka är också att enligt 3 kap. 3 § SkL inte varje fel eller försummelse grundar ansvar för det allmänna; också när vållande förekommit kan skadeståndstalan ogillas, bl. a. om allmänheten av ena eller andra skälet inte med full säkerhet kan förutse en viss bedömning av myndigheten.4
    En viktig inskränkning i den enskildes rätt till skadestånd vid myndighetsutövning är att talan mot staten grundad på påstått felaktiga beslut av bl. a. regeringen, HD och regeringsrätten inte får föras alls, om inte beslutet upphävts eller ändrats t. ex. genom resning (3 kap. 7 § SkL); detta gäller f. ö. även beslut om vägrat prövningstillstånd. I NJA 1978 s. 125 har förbudet ansetts omfatta också talan grundad på försummelse att fatta beslut, här av regering

 

4 Avgörandet har kritiserats av Brita Sundberg-Weitman. Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning s. 283 ff, bl. a. på den grund att den s. k. organisatoriska specialitetsprincipen inte iakttagits. Som hon påpekar, åberopades den inte direkt i målet; frågan är om den alls var aktuell, då byggnadsnämnden i andra sammanhang haft att beakta byggnadsmiljöhänsyn. — Inverkan av 3: 3 SkL berörs inte av Sundberg Weitman; den bestämmelsen har väsentlig betydelse i dessa sammanhang.

Svensk rättspraxis: Skadestånd 529en — en tolkning som knappast framgår av bestämmelsens ordalag men stämmer väl med dess grunder.5
    Ansvar för staten vid myndighetsutövning var uppe också i hovrättsfallet FFR 1977 s. 249. Staten ansågs ansvarig för att statens provningsanstalt felaktigt satt silverstämpel på en ishink av nysilver, vilket föranlett en köpare att betala för mycket för ishinken. Att sedermera anstalten utan direkt författningsstöd utplånat den oriktigt påsatta stämpeln betraktades däremot inte som ansvarsgrundande fel. Det var här fråga om en åtgärd som torde ha kunnat utverkas vid domstol (jfr 36 kap. 3 och 5 §§ RB); att anstalten i stället gjorde det på eget bevåg var därför förhållandevis ursäktligt. — Domstolen hade ingen anledning att gå in på frågan, om ersättningsgill skada förelåg. Normalt torde detta vara fallet, även om en annan myndighet skulle ha kunnat besluta med samma verkan6; men när det gäller rättelseåtgärder av det aktuella slaget, ter sig denna huvudprincip något tvivelaktig.

 

1.16 Ren förmögenhetsskada i övrigt. NJA 1976 s. 282 rörde i första hand en immaterialrättslig fråga men belyser också en väsentlig skadeståndsrättslig grundsats. Ett tidskriftsförlag förvärvade en bild av en skådespelare, som Sveriges radio tagit vid inspelning av en TV-film, och använde den sedan utan skådespelarens samtycke i samband med reklam för en av företagets veckotidningar. Skådespelaren yrkade skadestånd av förlaget, i första hand med stöd av 45 § upphovsrättslagen och i andra hand med hänvisning till allmänna rättsgrundsatser. HD:s majoritet fann inte 45 § tillämplig på enstaka bilder av det aktuella slaget och ansåg någon rättsgrundsats av påstått slag inte gälla; minoriteten tillämpade däremot 45 § och utdömde ersättning för nyttjande av bilden. Den allmänna princip som här framför allt blir aktuell är att ren förmögenhetsskada (se 1 kap. 2 § SkL) i utomobligatoriska förhållanden ersätts bara då den orsakats genom brott (2 kap. 4 §) eller då annars lagstöd finns för ansvar. Efter vad som JR Knutsson utvecklade i ett särskilt yttrande, lägger SkL: s reglering inte hinder för en rättsutveckling i riktning mot ett utvidgat ansvar för sådana skador; det fanns också enligt honom goda skäl för att inte enskild persons bild borde fa användas i reklam utan dennes samtycke. Med hänsyn till pågående lagstiftningsarbete bl. a. angående frågan om rätten till egen bild var det dock enligt hans mening inte lämpligt att nu genom rättspraxis införa skadeståndsansvar till skydd för denna rätt. I vad mån övriga ledamöter i majoriteten anslöt sig till detta resonemang är ovisst. Det visar i varje fall den försiktighet man ofta iakttar, när det gäller att i rättstillämpningen införa nya regler på ett område där lagstiftning är aktuell — en tendens som bl. a. framträtt i olika skadeståndsrättsliga sammanhang. Något hinder torde däremot inte finnas för domstolarna att införa en skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada i andra situationer, där analogier blir aktuella t. ex. med kontraktsrättsliga, immaterialrättsliga eller associationsrättsliga skadeståndsregler.7 Detta är ett område där gällande skadeståndsregler kan förefalla väl restriktiva. Å andra sidan är situationerna av vitt skiftande slag, och några mera generella grundsatser lär vara svåra att formulera.

 

5 Jfr om dessa frågor Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning H (1978), avsnitt 11.1.

 6 Jfr Bengtsson, a. a. s. 68.

7 Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 3 uppl. (1976) s. 33 f.

 

34-13-168 Sv J uristtidning

530 Bertil Bengtsson2. Skadeståndet.

 

2.1. Kausalitet. Frågor om orsakssammanhang o. likn. har prövats i flera prejudikat under perioden. Av principiellt intresse för det mycket praktiska problemet om beviskravet för kausalitet är NJA 1977 s. 176. Tvisten rörde främst frågan, om en bilolycka genom sladdning berott på en grop i vägen, som den skadelidande hävdade, eller om den hade andra orsaker — t. ex. punktering, fjäderbrott på den förolyckade bilen eller körning mot kantstenar. HD: s majoritet — tre JR — gjorde ett principiellt uttalande om situationen, att i sådana tvister flera av varandra oberoende sakförhållanden framstår som möjliga skadeorsaker. I stora drag gick det ut på, att visserligen full bevisning i uttryckets egentliga bemärkelse knappast någonsin kunde åstadkommas i sådana fall; men om i betraktande av samtliga omständigheter det orsaksförlopp som den skadelidande påstått framstod som klart mera sannolikt än det som motparten gjort gällande, borde ändå den skadelidandes påstående läggas till grund för avgörandet. — I enlighet med detta resonemang fann majoriteten att olyckan på ett avgörande sätt orsakats av gropen. Minoriteten ansåg däremot att möjligheten av en annan förklaring inte kunde anses så osannolik att den borde lämnas utan beaktande, och ogillade skadeståndstalan. Resonemanget om beviskravet ansågs tydligen vara av principiellt intresse, något som bl. a. antyds av rubriken.8 Det får i så fall betydelse i åtskilliga andra sammanhang, t. ex. då det gäller förgiftningar som påstås ha uppkommit genom skadliga produkter eller föroreningar. Majoritetens resonemang torde dock böra förses med reservationen, att det förutsätter att den skadelidandes påstående även i och för sig är sannolikt; om påståendet saknar egentligt stöd i utredningen men dock förefaller mindre orimligt än motpartens förklaringar, är det knappast nog för att bifalla skadeståndstalan. (Jfr HD:s dom d. 29 april 1981, DT 18, där principen i 1977 års fall åberopades i ett mål om ansvar för fiskdöd genom vattenförorening.)
    En fråga om kausalitetsbevisning av något annorlunda slag var uppe i NJA 1978 s. 281. Svaranden — en arbetsgivare — medgav i princip skadeståndsskyldighet mot en anställd kvinna, som skadats i huvudet på arbetsplatsen; han gjorde emellertid gällande att hennes arbetsoförmåga endast under en kortare tid orsakats av olyckshändelsen och därefter föranletts av psykiska och neurologiska besvär, som hon lidit av redan före olyckan. Han fick här medhåll av socialstyrelsen, som enligt avgivet yttrande fann det inte vara sannolikt att arbetsoförmågan under den aktuella tiden orsakats av olyckan. Hovrätten fann för sin del, att det saknades tillräckligt stöd för antagande att den tidigare sjukdomen skulle ha orsakat kvinnans arbetsoförmåga, om inte olyckan hänt, och utdömde skadestånd. HD kom till samma resultat med bl. a. den motiveringen, att olyckan i varje fall utlöst arbetsoförmågan och att det fick hållas för sannolikt att kvinnan under den omtvistade tiden skulle ha varit åtminstone partiellt arbetsför, om inte olyckan inträffat. — HD synes alltså ha ansett bevisbördan i frågan, om olyckan var nödvändig orsak till arbetsoförmågan, vila på den skadelidande, men samtidigt lindrat beviskravet.9 Att märka är att resonemanget fördes mot bakgrunden av att en klar försämring i

 

8 Jfr om fallet Nordenson i Nordisk försäkringstidskrift 1979 s. 237 och även Bengtsson i SvJT 1980 s. 609.

9 Jfr om dessa frågor Agell i Festskrift till Ekelöf s. 1 ff, Hellner, a. a. 12.6 — 12.12 och Peczenik, Causes and Damages bl. a. s. 318 ff.

Svensk rättspraxis: Skadestånd 531hennes tillstånd inträtt efter olyckan; det skulle knappast ha varit rimligt, om den skadelidande i detta läge måst förebringa full bevisning för att vederlägga invändningen, att sjukdomen skulle ha lett till samma resultat. Bevislindringen är alltså inte anmärkningsvärd; man kan snarare fråga, om inte hovrättens placering av bevisbördan ligger väl så nära till hands. Men eftersom också HD biföll skadeståndstalan, bör man nog inte dra mera långtgående slutsatser av att HD formulerade domskälen på annat vis.
    NJA 1979 s. 157 gällde det speciella orsakssammanhang som fordrades enligt 209 § i 1944 års aktiebolagslag (motsvarande 15 kap. 1 och 2 §§ i 1975 års lag) för att skadeståndsskyldighet skall föreligga mot borgenär. En borgenär, som inte fått betalning i ett aktiebolags konkurs, krävde ersättning av bolagets styrelseledamot och revisor på den grund att han tillfogats skada genom viss lagstridig åtgärd. I ett längre resonemang konstaterade HD:s majoritet, att för bifall till skadeståndstalan det krävs att den skadegörande handlingen medfört insolvens eller förvärrat en insolvens som redan förelegat; härvid kunde dock bara ersättas belopp för vilket borgenären före den skadegörande handlingen kunde påräkna betalning i händelse av normal gäldsavveckling. Dessa uttalanden fick dock inte någon avgörande betydelse för utgången, eftersom av processuella skäl en yrkad mellandom angående orsakssammanhanget inte ansågs möjlig att meddela. — Det antydda resonemanget kan sägas gälla frågan, hur händelseförloppet skulle ha utvecklat sig, om svarandena handlat riktigt. Detta tänkta, hypotetiska händelseförlopp skall, enligt ett vanligt betraktelsesätt, jämföras med det verkliga förloppet för att man skall kunna konstatera, i vad mån det föreligger ersättningsgill skada ("differensmetoden"). B1. a. när ersättning krävs för ren förmögenhetsskada kan det vara nödvändigt att resonera på detta vis för att konstatera skadan. Just konstruktionen av det hypotetiska händelseförloppet efter riktigt handlande blir emellertid ytterligt besvärligt, när förloppet sträcker sig över längre tid och beror av frågan, hur olika berörda personer sannolikt skulle ha beslutat i en framtid.10 (Jfr att en skiljaktig ledamot, Conradi, ansåg sig böra räkna med att prioriterad borgenär skulle komma att få företräde bara då förmånsrätt faktiskt gjorts gällande för att tillämpas i fördelning mellan bolagets borgenärer.) — Svårigheten att bedöma, hur förhållandena kunde ha utvecklat sig i framtiden, kan göra det frestande i sådana fall att uppskatta skadan enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Men detta lär man inte vara berättigad till, så länge det är oklart om alls någon skada orsakats.
    I NJA 1976 s. 458 kom bl. a. upp en teoretiskt komplicerad fråga, besläktad med orsaksproblematiken. En nioåring (C) hade en cykelpump, ändrad så att man kunde skjuta ut en kork med den. Han lånade pumpen till en 6-åring (D) som ville leka med den. Eftersom korken fastnade, bad D en annan 9-åring (G) om hjälp; under dennes försök att få pumpbössan att fungera sköts korken ut och skadade D i ögat. Frågan var nu om C eller C:s far, som tillåtit C att leka med pumpen, kunde göras ansvarig för D:s skada på grund av vållande till denna. HD konstaterade — i denna del enhälligt — att pumpen inte kunde betraktas som en så farlig leksak att yngre barn generellt borde förbjudas inneha eller leka med den; för barns sunda utveckling torde det vara nödvändigt att de då och då tillåts att ägna sig åt lekar som inte är helt ofarliga. Tre

 

10 Jfr om liknande problem vid ren förmögenhetsskada orsakad av myndighetsutövning Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, avsnitt 10.1-10.3.

532 Bertil Bengtssonledamöter fann av sådana skäl att det inte förelåg vållande vare sig hos C:s far eller C. Ett skiljaktigt justitieråd (Alexanderson) ansåg trots det sagda att det var sådana risker att lämna pumpen till en 6-åring att C var vållande till skadan och ansvarig för denna. Den femte ledamoten (Nordenson) delade uppfattningen att C varit oaktsam men fann likväl inte denne skadeståndsskyldig, eftersom skadeförloppet inte innebar att någon av de speciella risker förverkligades som lett till att hans handlande bedömdes som vållande — det var ju inte den impulsive 6-åringen D utan den mera mogne 9-åringen G som orsakat skadan. — I ett särskilt yttrande av stort intresse utvecklade Nordenson sin mening. Bl.a. framhöll han, att även då adekvat orsakssammanhang föreligger mellan en otillåten eller oaktsam handling och en skada, man brukar kräva att skadan drabbat det intresse som den åsidosatta handlingsnormen skall skydda. Sålunda anses t. ex. den som kan sälja smuggelgods billigt och konkurrerar ut andra näringsidkare inte skadeståndsskyldig mot dem.11 Detta resonemang brukar bli aktuellt när någon, liksom smugglaren, överträtt en straffbestämmelse eller en speciell skyddsföreskrift i författning; men efter vad Nordenson utvecklade får det betydelse också i andra sammanhang, när en handling betraktas som vårdslös med tanke på en viss bestämd risk. Om man inte får lämna farliga leksaker till tanklösa 6-åringar, följer därav inte att ett sådant handlande medför skadeståndsansvar då skadan berott på något helt annat än leksakens farlighet och 6-åringens tanklöshet. Och detta, påpekade Nordenson, innebär inte detsamma som att adekvansen brister — i och för sig kan det ha varit förutsebart och inte osannolikt att händelseförloppet skulle utspela sig på sätt som skedde.
    Den lära om det skyddade intresset som Nordenson här anknyter till hör till de allra krångligaste skadeståndsrättsliga problemen — ett lämpligt föremål för subtila teoretiska analyser, om man vill ytterligare komplicera bedömningen för bekymrade praktiker i domstolar och försäkringsbolag. Det kunde verka tilltalande att i möjligaste mån inskränka utrymmet för resonemang av detta slag. Men dessvärre tror jag att Nordenson har rätt: det är faktiskt fråga om en självständig förutsättning för ansvar, som skiljer sig från den sedvanliga adekvansbedömningen och blir aktuell i åtskilligt flera fall än man brukar anse. Formuleras kravet på adekvat kausalitet som en fordran att följden skall ha varit "typisk" eller ha "legat i farans riktning", kan man möjligen på detta vis motivera en ansvarsfrihet i ett fall som det diskuterade. Men som Nordenson antytt är ett adekvanskrav med detta innehåll i princip något annat än att skadan skall framstå som inte alltför oförutsebar, osannolik eller avlägsen det är fråga om artskilda situationer och artskilda resonemang. Antingen får man ge adekvansläran en vittgående och ganska svårhanterlig innebörd, eller också får Nordensons uppfattning accepteras.
    Samma problematik kan i någon mån illustreras av hovrättsfallet FFR 1978 s. 182. En bilförare, som svängt av vägen åt vänster för att undvika att kollidera med en älg, kom i stället att köra på timmer som lagts upp någon meter från vägkanten. Han förde skadeståndstalan mot den som lagt upp timret, varvid han framhöll att det lagts upp nära vägen utan länsstyrelsens tillstånd (jfr 47 § väglagen) och på ett trafikfarligt vis. Hovrätten ogillade emellertid talan, eftersom dessa omständigheter inte typiskt sett var av be-

 

11 Jfr bl. a. Hellner, a. a. s. 35 ff, 62.

Svensk rättspraxis: Skadestånd 533skaffenhet att kunna medföra de ifrågavarande skadorna. Skälen tyder på att man tillämpat adekvansläran. Men i och för sig var det knappast så säreget och svårförutsebart, att timret kunde bli påkört av en bil som av någon anledning kommit utanför vägkanten. Däremot kan sägas, att timret i vart fall inte utgjort en (nämnvärd) fara för trafik på motsatta sidan av vägen; man är då inne på ett resonemang liknande det Nordenson förde i NJA 1976 s. 458.
    Adekvansläran åberopades i NJA 1976 s. 620 beträffande en situation av helt annat slag. En person dödade en kvinna genom dråp. Kvinnans dotter, som vid underrättelsen om dråpet drabbats av psykiska besvär och neuros, krävde skadestånd av dråparen för mistad arbetsförtjänst. Dotterns depression ansågs inte ha haft sådant samband med dråpet att skadeståndsskyldighet förelåg. Avgörande torde ha varit att här, i motsats till i bl. a. NJA 1971 s. 78, den skadelidande inte varit närvarande vid den händelse som föranlett depressionen; att ge skadade och omkomna personers familjemedlemmar ersättning för psykiska besvär i andra fall har tydligen ansetts leda för långt. Annars måste skadeverkningarna ha framstått som både förutsebara och typiska vid handlingar av detta slag. Däremot kunde utgången motiveras med att skadan varit alltför avlägsen för att adekvanskravet skulle vara uppfyllt. — I målet inhämtades yttranden från Svenska försäkringsbolags riksförbund och advokatsamfundet.12
    Kausalitetsfrågor prövades också i hovrättsfallen FFR 1976 s. 151 (i mål om ansvar enligt miljöskyddslagen på grund av sprängning ansågs kausalitet med byggnadssprickor inte styrkt) och FFR 1977 s. 294 (en vårdslös omkörning, som vållat kollision, ansågs ha adekvat orsakssammanhang med en sammanstötning, som omedelbart därpå inträffade mellan andra bilar till följd av det plötsliga stoppet i trafiken).

 

2.2 Medvållande. Frågor om medvållande av den skadelidande har numera mindre praktisk betydelse, eftersom vid skadefall efter 1975 jämkning av skadestånd för personskada i regel sker endast när medvållandet är grovt (6 kap. 1 § SkL). Beträffande äldre skadefall framhölls i NJA 1979 s. 129 (refererati 1.2 ovan) att det redan före 1976 förekom en utveckling mot en mildare bedömning av medvållande till personskada, något som i detta fall ledde till en relativt välvillig bedömning av den skadelidandes klart vårdslösa handlande. — Den nämnda utvecklingen framträdde bl. a. när det gällde skadadecyklisters medvållande till kollisioner med bilar; det framhölls, att biltrafiken allmänt sett är långt farligare för cyklister än cykeltrafiken för bilister, vilket medförde att man lade större del av ansvaret på bilisten än skuldgraden motiverade (se bl. a. NJA 1973 s. 118). Motsvarande resonemang tillämpadesav hovrätt i det omvända fallet, då en bilist krävde skadestånd av en cyklist (FFR 1977 s. 243). Däremot avvisades resonemanget i NJA 1977 s. 214, där en personbil kolliderat med en moped — onekligen ett förhållandevis ofarligt fordon även detta. Avgörande var tydligen, att bilansvarighetslagen gällde för båda slagen av fordon. Denna synpunkt torde få betydelse också vid ansvarsfördelning enligt trafikskadelagen vid kollisioner mellan bil och moped. Det verkar dock tveksamt, om ett sådant formellt resonemang bör vara avgörande i alla lägen; skall det gälla också om mopeden kolliderar med en långtradare?

 

12 Utförliga litteraturhänvisningar i rättsfallet; se även Peczenik, a. a. bl. a. s. 213 ff.

534 Bertil BengtssonAtt TL är tillämplig för båda fordonen borde knappast motivera mer än en presumtion för ungefär lika farlighet.
    Medvållande i kontraktsförhållande prövades i NJA 1978 s. 432 (ansvar för researrangör mot resenär, som kommit för sent till hemresan). Jfr även NJA 1979 s. 85 (också angående ansvar för researrangör; närmast självförvållad skada).

 

2.3 Allmänna jämkningsregeln. Tillämpningen av 6 kap. 2 § har inte direkt varit uppe i något HD-avgörande under perioden. I underinstanserna synes bestämmelsen inte så sällan åberopas, när skadeståndstalan förs i brottmål. Ett refererat exempel är FFR 1978 s. 186, där den tilltalade ur ett skyltfönster stulit smycken för minst 25 000 kr. (sålda för 1 500 kr.) och bl. a. för detta dömts till skyddstillsyn jämte anstaltsbehandling. Mot skadeståndskravet på 25 000 kr. invände han att skulden skulle försvåra hans återanpassning och att han aldrig kunde betala den, och yrkade jämkning till 10 000 kr. Hovrätten framhöll, att jämkning enligt 6: 2 vid uppsåtligt brott borde medges endast när särskilda omständigheter med betydande styrka talade härför, vilket inte var fallet i målet; fullt skadestånd utdömdes. Jfr vad som förut (1.14) sagts om NJA 1979 s. 581. — Tillämpningen av 6: 2 belyses i viss mån också av de (i 1.13) berörda fallen NJA 1976 s. 121 och NJA 1978 s. 14.

 

2.4 Personskada. Några HD-domar avser vårdkostnader. I NJA 1976 s. 103 hade en svårt hjärnskadad ung man vårdats i sitt hem i stället för på allmän vårdinrättning, som var en betydligt billigare vårdform. Sådana fördyrade vårdkostnader anses ersättningsgilla bara under särskilda omständigheter, främst att vården påkallats av medicinska skäl (NJA II 1975 s. 506). Detta var enligt HD fallet här; vården i hemmet antogs ha haft stor betydelse för den (ganska ringa) rehabilitering som förekommit. Ersättning utdömdes alltså, fast reducerad med hänsyn till att den skadelidande under samma tid fåttgottgörelse från andra håll för förlorad arbetsinkomst. Avgörandet tyder på en ganska generös bedömning av dessa vårdfall, där ofta starka billighetsskäl talar för kompensation åt de anhöriga. I FFR 1976 s. 189 ansågs dock en hjärnskadad man med 75 % medicinsk invaliditet inte berättigad till skadestånd för vård, ombesörjd av hans hustru, utöver vad som utgått som kommunalt hemsjukvårdbidrag. Att hustrun hjälpt sin finskspråkige make med tolkning vid läkarbesök gav inte heller mannen rätt till ersättning. — NJA 1977 s. 247 rörde ersättning för kostnader för kommunal hemhjälp, lämnad åt en trafikskadad husmor; enligt avtalet med husmodern skulle kommunen få full ersättning för sina kostnader, inte bara ersättning enligt gällande taxa. Eftersom hemhjälpsorganet saknade rätt att gå ifrån taxan, ansågs dock husmodern inte ha kunnat förbindas att betala ut högre ersättning; följden blev att kommunen, till vilken husmodern överlåtit sin rätt till skadestånd, inte fick kräva åter den högre ersättningen av trafikförsäkringsbolaget.
    I FFR 1977 s. 291 har ersättningskrav för förlust av fritid i samband med sjukhusbesök ogillats. Det gällde här en obetydlig post, som det knappast funnits skäl att ersätta vare sig inom ramen för inkomstförlust eller som ideell skada (jfr NJA II 1975 s. 506 f).
    En rad mål, dock av mindre principiell betydelse, har rört storleken av ideellt skadestånd: NJA 1976 s. 121 (sveda och värk samt lyte och men för förlust av mjälte jämte ärr; ej refererat med hänsyn till denna fråga), FFR 1976

Svensk rättspraxis: Skadestånd 535s. 121 (lyte och men under begränsad tid, då blindhet inträtt något tidigare än sjukdom skulle ha medfört), FFR 1976s. 143 (sveda och värk vid misshandel; i ett fall har vissa smärtor kring armbågen ansetts så obetydliga att skadestånd ej borde utgå), FFR 1976 s. 189 (sveda och värk, lyte och men vid hjärnskada som medförde 75 % medicinsk invaliditet), NJA 1977 s. 538 (sveda och värk, lyte och men vid 12-årings brännskador i ansiktet; målet ej refererat i denna fråga), FFR 1977 s. 256 (2 tänder måste förses med nya kronor; ej ersättning för lyte och men).

 

2.5 Sakskada. Frågor om stilleståndsersättning vid skada på privatbil prövades i NJA 1978 s. 207. Den särskilda fördröjning, som föranleddes av underhandlingar om en vagnskadegaranti skulle anlitas, ansågs inte behöva ersättas (frågan var inte uppe i HD i hela dess vidd). Full ersättning ansågs däremot böra utgå för hela reparationstiden, som kom att uppgå till 173 dagar på grund av olyckliga omständigheter — arbetsanhopning på verkstäder, sjukdomsfall och svårigheter att få fram reservdelar för bilen, vilken var av ovanlig typ. Yttranden avgavs av Svenska försäkringsbolags riksförbund och Motormännens riksförbund. Skadan ansågs tydligen såvitt gällde reparationstiden falla inom adekvansens ram; bilägaren behövde inte, som ifrågasattes i målet, själv stå risken för att bilen var ovanligt svårreparerad. Någon försumlighet från ägarens sida påstods inte ha förekommit.

 

2.6 Lidande. Lidande som inte utgör en följd av personskada ersätts enligt 1 kap. 3 § SkL bara vid vissa brott. I NJA 1979 s. 657 hade en bostadsrättsförenings styrelse gjort sig skyldig till olaga diskriminering genom att i ett förhandsbesked avstyrka överlåtelse av bostadsrätt till en utlänning. Styrelseledamöterna fälldes till ansvar för detta brott men ansågs ej skadeståndsskyldiga mot utlänningen, eftersom brottet inte innebar en sådan kränkning av utlänningen personligen att grund för skadestånd förelåg enligt 1 kap. 3 §.Tydligen bedömdes diskriminering åtminstone i detta fall inte som "ärekränkning eller dylik brottslig gärning", en ståndpunkt som hade stöd i motiven (NJA II 1972 s. 733). Den synes i någon mån diskutabel: diskriminering riktar sig ju direkt mot individer, om också den nedsättande behandlingen kan sägas inte bero på deras person utan på deras tillhörighet till viss grupp el. likn. Kanske kan saken ses på annat vis, om det diskriminerande beteendet i högre grad än i 1979 års fall tagit sikte på en viss enskild person. Jfr här NJA 1978 s. 3, där målsägandetalan om skadestånd inte ansågs möjlig vid det besläktade brottet hets mot folkgrupp (som dock på ett annat sätt framstår som kränkning av ett kollektiv).
    Frågan om ersättning för lidande vid oriktig myndighetsutövning var under bedömning i NJA 1977 s. 43. En domare hade vid huvudförhandling på ett bryskt sätt visat ut en part och dennes ombud för att de skulle ytterligare fundera på om målet skulle återkallas. HD fann visserligen handlandet olämpligt, men det var inte ägnat att kränka den personliga integriteten och innebar inte ärekränkning eller dylik brottslig gärning (jfr 1 kap. 3 § SkL). Skadeståndstalan ogillades alltså. Det spelade enligt domstolen ingen roll, om gärningen utgjorde tjänstefel enligt då gällande regler. Numera, sedan straffbarheten i sådana fall ytterligare inskränkts (se 20 kap. 1 § brottsbalken), torde möjligheterna till skadestånd vara än mindre, något som inte synes helt tillfredsställande.13

 

13 Jfr om frågan Bengtsson, a. a., avsnitt 10.12.

536 Bertil BengtssonOm barns ersättningsskyldighet vid ärekränkning o. likn. se FFR 1976 s. 137 (1.13 ovan).
    Längre gående möjligheter till ersättning för lidande än SkL ger 1974 års lag om ersättning för frihetsinskränkning (se 5 §). I NJA 1979 s. 297 hade en person häktats som misstänkt för olaga vapeninnehav och olaga överlåtelse av vapen; därefter åtalades han för förberedelse till mord. Åtalet blev emellertid ogillat. Ersättning för frihetsberövandet bestämdes till 3 000 kr., med beaktande av att mannen såsom häktad utsatts för publicitet i dagspressen som gått ut på att han misstänktes för mord. Man tog alltså hänsyn inte bara till det lidande frihetsberövandet i och för sig medförde (jfr NJA II 1974 s. 376) utan också till förhållandena kring häktningen. Som framhölls i domen, är det svårt att hålla isär dessa båda moment, men en generös bedömning är motiverad. Det torde dock knappast vara möjligt att låta förhållanden, som helt saknar samband med frihetsberövandet, påverka ersättningens storlek t. ex. de påfrestningar som den skadelidande utsatts för då misstanken blev känd eller vid huvudförhandling i målet.

 

3. Andra frågor.

 

3.1 Skadeståndslagens tillämpningsområde. I NJA 1978 s. 234 förde kommun skadeståndstalan i mål om ansvar för socialhjälpsbedrägeri för att få tillbaka vad som utbetalats som socialhjälp. Denna talan, som grundades på 2 kap. 4 § SkL, ansågs böra prövas enligt SkL:s regler, inte enligt socialhjälpslagens bestämmelser om ersättningsskyldighet för hjälptagare. Här finns alltså möjlighet för kommunen att undgå den för hjälptagaren gynnsammare specialregleringen. Som HD påpekade, kan numera 6 kap. 2 § SkL åberopas för att lindra återbetalningsskyldigheten, när den skulle bli oskäligt betungande; den regeln torde emellertid ge den ersättningsskyldige sämre skydd än särbestämmelserna i sociallagstiftningen.

 

3.2 Forum. Reglerna om forum för skadeståndstalan på grund av miljöskyddslagen har vållat bekymmer också under denna period (jfr SvJT 1978 s. 519). Talan skall ju i dessa fall väckas vid fastighetsdomstol, medan den skall föras vid allmän underrätt om den grundas på 3 kap. JB eller allmänna principer om farlig verksamhet. I NJA 1978 s. 104 hade den skadelidande väckt talan vid allmän underrätt på de senare grunderna, men kom under förberedelsen på att han i stället skulle åberopa miljöskyddslagen. Frågan uppkom då, om talan skulle avvisas på den grund att den borde stämts in vid fastighetsdomstol såsom särskild domstol (10 kap. 17 § 1 p, jfr 19 § RB) — ett alternativ som kunde verka särskilt stötande i det aktuella fallet, eftesom den tingsrätt där målet var anhängiggjort samtidigt var fastighetsdomstol. HD:s majoritet fann med hänsyn härtill, att oavsett om fastighetsdomstol var särskild domstol målet inte skulle avvisas. En ledamot (Conradi) kom till samma resultat på den grund att fastighetsdomstol var särskild domstol; en annan (Welamson) utvecklade i ett längre yttrande motsatt mening och fann därför avvisning böra ske. — I NJA 1978 s. 113 intog en annan avdelning i HD i ett liknande fall ståndpunkten att fastighetsdomstol var särskild domstol; eftersom den skadelidande i detta mål bara åberopat allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser om strikt ansvar, blev hans talan ändå inte avvisad. I plenimålet NJA 1979 s. 107 tog HD slutgiltigt ställning till fastighetsdomstolens karaktär och fann

Svensk rättspraxis: Skadestånd 537med 15 röster mot 8 att den var särskild domstol. Det är alltså tvunget att avvisa talan som felaktigt instämts till allmän underrätt, hur opraktiskt det änkan te sig i det enskilda fallet . De båda avgörandena från 1978 torde dock ha behållit sitt prejudikatvärde. Man borde alltså bl. a. kunna undgå avvisning, om visserligen miljöskyddslagen åberopas men den tingsrätt där man stämt in målet samtidigt fungerar som fastighetsdomstol. Det räcker med att lämna över målet till rätt avdelning inom domstolen.

 

3.3 Andra processuella frågor. Om handläggning av fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet se NJA 1976 s. 289. Frågan om rättegångskostnad i mål om skadeståndsskyldighet i kontraktsförhållanden var uppe i NJA 1978 s. 307, där full ersättning tillerkändes en skadelidande, fast yrkat skadestånd nedsatts; målet hade nämligen huvudsakligen rört frågan om skadeståndsansvar förelåg eller ej. Jfr också NJA 1978 s. 383, angående kostnad i mål om försäkringsersättning bestämd efter skälighetsuppskattning; fast den försäkrade till viss del vann bifall till sin talan, ogillades hans yrkanden om ersättning för rättegångskostnad. Utgången torde ha betydelse också i skadeståndstvister av liknande typ.