Individualprevention ./. allmänprevention än en gång

 

Sten Heckscher har haft vänligheten att i SvJT 1981 s. 143 uppmärksamma mitt inlägg 1980 s. 568 under rubriken "Individualprevention ./. allmänprevention". Med risk för att ånyo få veta att jag "kastar" mig in i den kriminalpolitiska debatten, som Sten Heckscher måhända anser borde vara förbehållen sådana specialister som Sten Heckscher själv m. fl., vågar jag mig på att med några rader bemöta en del av hans påståenden.
    För det första göres gällande, att mina slutsatser beträffande begagnandet av ovillkorligt frihetsstraff vid beivrandet av skattebrott jämfört med annan brottslighet, t. ex. vanliga förmögenhetsbrott, skulle vara dåligt underbyggda. Heckscher anför viss statistik till stöd för sin kritik. Det hade emellertid ej skadat, om Sten Heckscher upplyst, att de personer, som av domstolarna fälles till ansvar för brott mot 8 kap. BrB, är betydligt flera än de som dömes för brott mot skattebrottslagen. Fördjupas jämförelsen på det sättet tror jag icke att mina farhågor är så betydligt överdrivna som Sten Heckscher vill göra gällande även om mina uttalanden — det skall erkännas — var tillspetsade.Ur Rättsstatistisk årsbok 1980 tabell 3.4.14 kan inhämtas, att totalantalet personer, som godkänt föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande eller som dömts för brott mot 8 kap. BrB, år 1979 uppgick till ej mindre än 20 977, därav 2 809 till fängelse, 2 482 till skyddstillsyn och 2 805 till villkorlig dom. Totalantalet personer, som på motsvarande sätt kommit i kontakt med skattebrottslagen, utgjorde endast 452, varav 118 dömdes till fängelse, fyra till skyddstillsyn och 138 till villkorlig dom.
    Men ej heller denna jämförelse är rättvisande. I såväl 8 kap. BrB som skattebrottslagen behandlas brott, som ej förskyller annat straff än böter. Rånbrottet (8 kap. 5 och 6 §§ BrB) med högt minimistraff saknar motsvarighet i skattebrottslagen. Begränsas jämförelsen till stöld och grov stöld (BrB 8 kap. 1 och 4 §§), å ena, samt skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri (2 och 4 §§), å andra sidan, vinnes fördelen, att brott med samma strafflatituder kommer att jämföras. Siffrorna är:

	summa  domar	fängelse	skydds- tillsyn	villkorlig- dom
8 kap 1 0. 4 §§ BrB	8 587	2 047	1 976	2 508
2 0. 4 §§ skattebrottts- lagen	236	111	4	116

                                 

 

Härav framgår att procenten fängelsedomar för stöld och grov stöld var 24, medan för skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri relationstalet blir 47 %.
    För det andra påstår Sten Heckscher att, ehuru mina referat av de tre rättsfall, som jag behandlar, skulle vara föredömligt korta, de också skulle vara ensidiga. Härom är att säga följande.
    Vad angår det första målet (NJA 1979 s. 418) har jag upplyst att vederbörande icke hade "någon nämnvärd tidigare kriminell belastning" (s. 570). Jag har vidare omtalat att den dömdes bil och vissa andra värden tagits i mät för betalning av skadestånd (s. 568). Att mannen i det andra målet (NJA 1979 s. 517) icke fick med sig stöldgodset torde vara uppenbart, eftersom han blev livshotande skadad när poliserna grep honom. Vad gäller det tredje målet (NJA 1979 s. 524), har jag förvisso talat om att det var fråga om falsk bokföring och jag har också uttryckligen nämnt det antal år under vilka den brottsliga verksamheten pågick (s. 569). Storleksordningen av det undandragna skattebeloppet framgår också av mitt referat, om man tar subtraktion till hjälp. Jag har däremot icke uppehållit mig vid butikstjuvens och inbrottstjuvens familjeförhållanden, dock att den sistnämndes goda sociala utveckling redovisats (s. 568). Skattebedragarens sociala situation har däremot behandlats utförligt. Detta beror helt enkelt på att enligt referatet hustruns sjukdom och hela familjesituationen — i förening med det i aktiebolagslagen införda låneförbudet — var avgörande för att skattebedragaren "tvangs" in på brottets bana. Däremot lär det vara svårt att påstå att den beväpnade inbrottstjuven, som var ute för att förse sig med reservdelar till sin fritidsbåt, föranleddes att stjäla för att draga försorg om sin familj. Ej heller kan sådant motiv spåras hos butikstjuven såvitt referatet utvisar.
    För det tredje gör Sten Heckscher några reflektioner om min förmåga till inlevelse i olika kategoriers villkor. Jag tror han skulle ha underlåtit detta.
    Enligt min ringa mening skall rättstillämpningen — om över huvud någon "udd" skall riktas åt något speciellt håll — främst söka bekämpa narkotikalangning och brott å person. I övrigt gäller det att efter bästa förstånd tillämpa lagarna så att största möjliga brottsförebyggande effekt ernås och så att laglydiga människor skyddas till liv, hälsa och egendom.
    Vid bedömningen av brott mot skattebrottslagen måste vissa speciella förhållanden beaktas. Jag tillåter mig fortfarande vidhålla, att det i Sverige rådande skattetrycket är katastrofalt, och detta gäller så gott som alla kategorier skattebetalare. Det står givetvis Sten Heckscher fritt att tycka annat. Det förefaller emellertid, som om åtminstone de fyra större politiska partierna nu vore tämligen ense om att något måste göras för att bringa ned skattetrycket, även om det politiska käbblet hur så skall ske pågår för fullt.
    Som det nu är anser stora kategorier medborgare att skatteuttaget så långt avlägsnat sig från vad som är rättvist och billigt att "rätt till nödvärn" föreligger gentemot fiscus. Detta gäller även människor, som i andra sammanhang utmärkes av laglydnad. Med andra ord, den förda skattepolitiken har lett till en mycket allvarlig uppluckring av det allmänna rättsmedvetandet, något som statsmakterna bär ansvaret för.

    Till varje missförstånds undvikande vill jag understryka att vad jag här sagt icke innebär, att jag skulle anse, att brott mot skattebrottslagen ej skall beivras med till buds stående medel.

Bengt Westerling