Tillrättaläggande angående bankomatmissbruk

 

HD har genom dom den 14 maj 1980 i ett uppmärksammat mål om bankomatmissbruk löst den segslitna frågan huruvida sådan gärning skulle bedömas som stöld eller eventuellt som något annat (NJA 1980 s. 224). Enligt en tidigare hovrättsdom i annat mål utgjorde missbruk av stulet bankomatkortstöld (SvJT 1977 rf s. 45). I det nya målet, som gällde uttag med eget bankomatkort, ansågs förfarandet av Svea HovR straffritt men av HD utgöra stöld. I den friande hovrättsdomen, vari undertecknad deltog, uttalades ändå, att förfaranden av detta slag otvivelaktigt var straffvärda. Jag anser det därför naturligt nog tilltalande, att HD i sin vägledande dom också kunnat finna stöldförutsättningarna uppfyllda, och hade nu inte haft anledning att ta till orda, om inte Per-Edwin Wallén i SvJT 1980 s. 707 ff kommenterat domstolarnas avgöranden på sätt som visar att han missuppfattat hovrättsdomen just i den avgörande frågan, nämligen om det förelåg tillgrepp eller inte.
    Wallén "utgår" från att HovR:n ansett ett tagande, d.v. s. ett tillgrepp, föreligga, och han diskuterar "tagandets olovlighet" som det intressanta problemet. I själva verket är det tvärtom så att HovR:n enbart tagit upp det första rekvisitet vid stöldbrott, tillgreppsrekvisitet, och ansett redan detta brista. Både av ingressen och det övriga innehållet i det stycke av domskälen där prövningen av åtalet redovisas och av slutsatsen i det följande stycket framgår tydligt, att det enbart är tillgreppsrekvisitet som bedömts. HovR:n har därför inte haft anledning att ta upp olovligheten till bedömande. Indirekt har den dock klargjort att den, liksom nu HD, ansett bankomatuttagen olovliga. Av domskälen framgår sålunda, att banken på grund av att kontot

saknade täckning inte skulle ha samtyckt till uttagen, och den tilltalades åtgärd karakteriseras så att hon skaffat sig en icke avsedd kredit.
    Hur HovR:n resonerat i frågan om tillgrepp torde också framgå av domskälen. Den tilltalade har (liksom vid s. k. automatbedrägeri) haft nära tillgång till sedlarna (varorna), som hon utan annan persons medverkan kunnat få fram och även fått fram enbart genom att följa anvisningarna för apparatens användande. Hon har inte heller kunnat smita från sitt ansvar. De gjorda överuttagen har visserligen inte kunnat förhindras av bankomaten, men uttagen har samtidigt belastat hennes konto och ådragit henne en skuld till banken. Med hänsyn till det nu anförda har HovR:n inte ansett någon (typisk) besittningsöverföring föreligga. I domskälen antyds att ansvar förförfarandet i stället är en fråga för lagstiftaren. Walléns jämförelse med tillgrepp från självbetjäningsbutiker synes inte rättvisande. Det är ju just kundens fria tillgång till varorna där som föranlett tvekan, huruvida ett fullbordat tillgrepp kunde anses ha skett före kundens mera definitiva åtgärd att passera kassan (resp. lämna en fristående varuhusavdelning) utan att göra rätt för sig. Vid bankomatuttag finns ingen motsvarighet till denna åtgärd.
    Jag förstår inte heller Walléns uttalande att det inte framgår av HovR:ns dom, om domstolen ansett förfarandet straffritt enligt nu gällande lagstiftning. HovR:n har inledningsvis diskuterat och avvisat både ansvar för bedrägeribrott och ansvar enligt 74 § checklagen, och såsom åklagarens gärningsbeskrivning utformats har inte andra alternativ än stöld (alt. egenmäktigt förfarande) eller straffrihet funnits vara för handen. Att olovligt förfogande skulle kunna falla inom gärningsbeskrivningen är en alltför besynnerlig tanke. Inte ens Wallén själv tycks tro på den.
    Slutligen uttalar Wallén, att HovR:n genom sin jämförelse med de s.k. automatbedrägerierna påvisat en inkonsekvens i den straffrättsliga bedömningen; den som far en varuautomat att fungera med hjälp av t. ex. falska mynt anses inte göra sig skyldig till tillgrepp. Det sist sagda torde vara en helt vedertagen uppfattning, och HovR:n har som domskälen visar sett jämförelsen som ett stöd för att någon besittningsöverföring inte heller sker vid bankomatuttag. Enligt min mening gör Wallén det alltför lätt för sig, när han vill komma till rätta med berörda inkonsekvens bara genom att, med en annan författare, "hävda" att tillägnelse av varor ur varuautomater bör bedömas som tillgreppsbrott, även om den sker med hjälp av falska mynt eller på något annat sätt som gör att automaten fungerar (och inte bryts upp).

Anders Hedström