Lagstiftningen i riksdagen våren 1980

 

I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats vid 1979/80 års riksmöte under våren 1980. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis tagits med ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om inte annat sägs har lag eller lagändring trätt i kraft. Hänvisning till Svensk författningssamling avser 1980 års samling.

 

Offentlig rätt
Riksdagen har under våren 1980 antagit en ny sekretesslag. Den nya lagen ersätter bl. a. 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och därtill anknytande sekretesskungörelser.
    I den nya sekretesslagen, som bara gäller i allmän verksamhet, regleras inte bara begränsningar i den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar, utan ges också föreskrifter på andra näraliggande områden. Lagen innehåller sålunda bestämmelser om offentliga funktionärers tystnadsplikt och om i vilka fall en tystnadsplikt har företräde framför den s. k. meddelarfriheten. Den innehåller också bestämmelser av betydelse för frågan om när avsteg av sekretesshänsyn får göras från offentligheten vid domstolsförhandlingar. I lagen ges vidare föreskrifter om allmänna handlingar. De avser diarieföring, hemligstämpling, myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra, besvär mot myndighets beslut m. m.
    Bestämmelserna i sekretesslagen reglerar inte bara förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten utan i princip också förhållandet mellan myndigheterna inbördes samt mellan verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Genom skilda bestämmelser om undantag från sekretessen öppnas möjlighet för myndigheterna att på viktiga områden utväxla information. Begränsningar i sekretessen myndigheter emellan gäller sålunda först och främst när fråga är om att lämna uppgifter till riksdagen eller regeringen. Vidare gäller att föreskrifter i lag eller förordning om utlämnande av uppgifter mellan myndigheter länder till efterrättelse utan hinder av sekretessregleringen. Myndigheterna har också getts möjlighet att enligt en generalklausul utväxla uppgifter om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Även andra begränsningar i sekretessen mellan myndigheter än de nu nämnda regleras i sekretesslagen.
    Genom sekretesslagen har åstadkommits en enhetlig reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt (sekretess). Sekretessen anges i allmänhet gälla i visst ärende, i viss verksamhet eller hos viss myndighet. Föremålet för sekretessen är uppgifter av skilda slag, t. ex. om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, oavsett i vilken form uppgifterna förekommer. Sekretessens styrka varierar i de olika bestämmelserna och anges med hjälp av skaderekvisit och tidsgränser. Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är så utformade att offentlighet framstår som huvudregel. Bara om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall, där

sekretessintresset är särskilt betydande, har skaderekvisitet utformats på så sätt att det anger sekretess som det normala förhållandet. Sekretessen viker då bara om det står klart att uppgiften kan röjas utan att risk för skada uppkommer.
    De i lagen uppställda tidsgränserna avser endast handlingssekretessen. Reglerna om dessa gränser anger maximitiden för en handlings hemlighållande.
    Såvitt gäller det sekretesskyddade området anses det rent allmänt vara mindre än enligt hittillsvarande ordning. Sekretessen har dock inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Skyddet för den enskildes integritet stärks på flera punkter. Detta gäller t. ex. inom skolans elevvård och myndigheternas personalvård.
    Bestämmelserna om sekretess hos domstolarna har fått en enhetlig uppbyggnad i sekretesslagen. Som huvudregel gäller att uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domstol. Särskilda sekretessregler för domstol ställs bara upp för vissa fall med anknytning till domstolsväsendet, t. ex. personalia i brottmål, mål om sedlighetsbrott m. m. I lagen ges också regler om domstolsförhandlings inverkan på sekretessen, om sekretessen för innehållet i domstols dom m. m.
    Genom samtidigt gjorda ändringar i rättegångsbalken regleras förhållandet mellan handlingssekretessen hos domstolarna och förhandlingsoffentligheten. En förhandling far under vissa angivna förutsättningar hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att vid förhandlingen kommer att förebringas uppgifter för vilka hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen. Regleringen är inte avsedd att medföra några sakliga ändringar av betydelse i förhållande till äldre rätt (jfr KU 1979/80: 37 s. 41).
    De ändringar som har gjorts i rättegångsbalken berör också frågan om rättens möjligheter att förordna att allmän handling som kan ha betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förundersökning eller rättegång. Vidare regleras i vilka fall vittnesplikten får vika med anledning av olika sekretessregler. Förbud mot vittesförhör gäller sålunda i fråga om personer som har tystnadsplikt enligt bestämmelserna om utrikessekretessen, försvarssekretessen eller sekretessen för finanspolitiken m. m.
    Ändringarna i rättegångsbalken innebär slutligen att en lagstadgad tystnadsplikt åläggs icke offentliganställda advokater. Brott mot tystnadsplikten kan därmed beivras i vanlig straffrättslig ordning eller, vid meddelande för publicering i tryckt skrift, i den ordning som anges i tryckfrihetsförordningen. Justitiekanslern har exklusiv kompetens som åklagare.
    I samma lagstiftningsärende har även gjorts ändringar i brottsbalken, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Ändringarna innebär i huvudsak en anpassning till de nya reglerna i sekretesslagen och rättegångsbalken (SFS 100 f).
    Följdändringar till den nya sekretesslagstiftningen i ett hundratal lagar har beslutats av riksdagen senare under våren 1980. Huvuddelen av dessa följdändringar innebär att hittillsvarande bestämmelser om tystnadsplikt för offentliga funktionärer upphör att gälla. Föreskrifter om tystnadsplikt som riktar sig både till offentliga funktionärer och till enskilda har ändrats så att de avser endast enskilda samtidigt som en redaktionell anpassning har gjorts till sekretesslagens terminologi.
    Andra lagändringar på området innebär att vissa bestämmelser om för-

 

4—13-161 Svensk Juristtidning

handlingssekretess i andra lagar än rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen upphävs, eftersom de har blivit överflödiga genom den nya regleringen.
    Även lagen om försvarsuppfinningar har ändrats som en konsekvens av sekretesslagens bestämmelser. I lagen om försvarsuppfinningar har införts dels en bestämmelse om sekretess i mål och ärenden enligt den lagen, dels en ny bestämmelse om förhandlingssekretess hos domstol (SFS 1980: 158—257).
    Vid början av sessionen antog riksdagen en lag om folkomröstning i kärnkraftsfrågan. Lagen föreskrev att omröstningen skulle äga rum den 23 mars 1980 och behandlade i övrigt frågeställningen vid folkomröstningen och vissa valtekniska frågor i samband med denna (SFS 7).
    I lagen om allmänna förvaltningsdomstolar har ändringar gjorts i reglerna om länsrätts domförhet. Ändringarna innebär att länsrätt är domför med enbart en lagfaren domare dels i mål om ändrad taxering om målet avser ändring med högst 1 000 kr. mot tidigare 500 kr. dels i mål om rättshjälp genom offentligt biträde hos en annan myndighet (SFS 385).
    Genom ändringar i kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse har åstadkommits förenklade rutiner för underrättelse till beskattningsmyndigheterna av kommunernas, landstingskommunernas och församlingarnas beslut om skattesats (SFS 85 f).
    Riksdagen har beslutat om en ny instansordning för kommunalbesvärsmålen. Reformen har kommit till uttryck genom ändringar i framför allt kommunallagen, lagen om församlingsstyrelse och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Kommunfullmäktiges, landstingens samt de kommunala och landstingskommunala nämndernas beslut skall enligt den nya ordningen överklagas hos kammarrätterna. Detsamma gäller kyrkokommunala beslut. Kammarrätterna ersätter alltså länsstyrelserna som första besvärsinstans i kommunalbesvärsmålen. I de landstingskommunala målen, som enligt hittills gällande ordning överklagas direkt till regeringsrätten, har kammarrätterna förts in som första instans. Syftet med den nya instansordningen är främst att förkorta handläggningstiderna för kommunalbesvärsmålen.
    Ändringarna i kommunallagen tar sikte också på förfarandet i besvärsmålen. Sålunda har i lagen tagits in en särskild föreskrift om att besvären skall tas upp till prövning, om besvärshandlingen i rätt tid har kommit in till kommunen eller landstingskommunen. Vidare har den i praxis iakttagna regeln om att klaganden efter besvärstidens utgång inte får anföra nya omständigheter till stöd för besvären lagfästs

     I lagen om allmänna örvaltningsdomstolar har intagits föreskrift om att kammarrätten vid behandling av kommunalbesvärsmål skall bestå av tre lagfarna ledamöter och två särskilda ledamöter som är sakkunniga i kommunala frågor. De särskilda ledamöterna förordnas av regeringen.
    Genom i samma lagstiftningsärende gjorda ändringar i förvaltningsprocesslagen uppställs krav på regeringsrättens prövningstillstånd vid besvär överbeslut av kammarrätt i kommunalbesvärsmål (SF 1980: 273 f).
    Genom ändringar i lagen om kungörande av lagar och andra författningar har öppnats möjlighet för regeringen att i undantagsfall kungöra en regeringsförfattning i annan publikation än Svensk författningssamling eller någon annan författningssamling. Syftet med ändringen är att komma till rätta med vissa praktiska olägenheter som gällande ordning har medfört, t. ex. i fråga om vissa författningar på skolområdet såsom läroplaner, utbildningsplaner och annat material med handboksliknande innehåll (SFS 153).

    Riksdagen har antagit en ny lag om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m. m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter (SFS 607).
    Riksdagen har antagit en lag om ordningsvakter. Ett syfte med lagstiftningen har varit att tillskapa enhetliga regler rörande ordningsvakter och deras verksamhet.
    Enligt den nya lagen far ordningsvakter förordnas att medverka till att upprätthålla den allmänna ordningen huvudsakligen vid offentliga tillställningar, allmänna sammankomster, badplatser, lägerområden samt lokaler eller platser för sport, spel eller annan sådan verksamhet liksom vid lokaler eller utrymmen där alkohol serveras till allmänheten. Lagen innehåller vidare regler om bl. a. kvalifikationskrav, förordnande och allmänna åligganden förordningsvakter.
    I lagstiftningsärendet har gjorts ändringar som berör ordningsvakterna i bl. a. brottsbalken, lagen om rätt till jakt och lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
    Genom samtidigt gjorda ändringar i lagen om bevakningsföretag har bl. a. kravet på auktorisation för bevakningsverksamhet utvidgats. Tillstånd krävssåledes för sådan verksamhet som avser bevakning av fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat sådant. Likaså krävs tillstånd för att få bedriva livvaktsverksamhet.
    Ändringarna i lagen om bevakningsföretag innebär vidare att underlag skapas för en bättre samhällstillsyn över bevakningsföretagen (SFS 578 f).
    En ny epizootilag har ersatt 1935 års lag i ämnet. Lagbestämmelserna har givits en mera lättillgänglig och tidsenlig utformning samtidigt som möjligheter tillskapats till snabba ingripanden för att hindra spridning av en sjukdom och för att bekämpa den. Den nya lagen ger vidgade möjligheter att rekvirera utrustning och personal för bekämpningsarbetet. Reglerna om ersättning av statsmedel har liberaliserats. Samtidigt har antagits en lag om organiserad hälsokontroll av husdjur. Lagen, som trätt i stället för en förordning från år 1969, gör det möjligt att utvidga den organiserade djurhälsokontrollen till att omfatta även hästar och hundar (SFS 369 f)
    Från och med den 1 juli 1980 gäller nya grunder för ersättning vid viltskador. I anslutning till att riksdagen godkänt dessa grunder har beslutats vissa ändringar i lagen om rätt till jakt. Ändringarna avser bl. a. bestämmelsen om bemyndigande att besluta föreskrifter om fällavgifter för älg och kronhjort. Benämningen kronhjort har ersatts med benämningen kronvilt samtidigt som bestämmelsen utvidgats till att avse också dovhjort (SFS 404).
    I avbidan på mera långsiktiga beslut rörande användningen av lövbekämpningsmedel i skogsbruket har riksdagen antagit en lag om förbud under viss tid mot spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Lagen förbjuder spridning över skogsmark av bekämpningsmedel som är avsedda för bekämpning av lövsly. Förbudet gäller intill utgången av juni månad 1981 eller den senare tidpunkt som regeringen föreskriver. Produktkontrollnämnden får medge undantag omdet behövs för vetenskaplig prövning (SFS 368).
    Riksdagen har antagit en ny utlänningslag som trätt i stället för utlänningslagen från år 1954.
    I den nya lagen har flyktingbestämmelserna anpassats till 1951 års Genevekonvention angående flyktingars rättsliga ställning; genomgående används begreppet flykting i stället för "politisk flykting". En nyhet är att en asylsökande som får stanna i Sverige, därför att han är flykting, kan få ett dokument som utvisar hans flyktingstatus (flyktingförklaring).

    Regeln om att polismyndighet kan avvisa den som åberopar förföljelse om påståendet härom är uppenbart oriktigt har behållits. Enligt den nya lagen skall emellertid ett sådant beslut anmälas till statens invandrarverk, som har att omgående ta ställning till vad utlänningen anfört. Dessförinnan får avvisningsbeslutet inte verkställas. Invandrarverket skall överta ärendet, om verket anser att utlänningens påstående inte är uppenbart oriktigt.
    I fråga om reglerna om avlägsnande av utlänning har i terminologiskt hänseende behållits endast begreppen avvisning och utvisning. Möjligheterna att avlägsna en utlänning i samband med lagföring för brott har begränsats något. Enligt den äldre lagen fick en utlänning som, när åtal väcktes, sedan minst ett år innehade permanent uppehållstillstånd eller sedan minst fem år tillbaka varit bosatt i riket förvisas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt den nya lagen kan gränsen för den vistelsetid i Sverige efter vilken fordras synnerliga skäl för utvisning (tidigare förvisning) sänkts från fem år till två år för medborgare i annat nordiskt land och till tre år för övriga utlänningar. Den som har flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting får utvisas endast om han gjort sig skyldig till närmare angiven allvarlig brottslighet.
    I fråga om straffmätning i samband med utvisning har behållits regeln att det men som utlänningen åsamkas genom utvisningen skall beaktas när påföljden för brottet bestäms. I anslutning härtill uttalades under riksdagsbehandlingen angående de onöjaktigheter som regeln tidigare kunnat medföra bl. a. att regeln om flyktingstatus som hinder för beslut om utvisning bör leda till att problemet i praktiken blir mindre aktuellt.
    Tillämpningen av institutet återbrytning har begränsats. Återbrytning på ansökan av enskild utlänning finns kvar endast för utvisning på grund av brott eller asocialitet.
    Ansvarsreglerna har kompletterats så att försök att hjälpa en utlänning att olagligen komma in i riket gjorts straffhart.Vidare har böter införts som påföljd för ringa fall av olovlig vistelse i riket. För sådana fall har också införtsen regel om åtalsprövning.
    Genom en samtidig ändring i rättegångsbalken har skapats möjlighet för domstol att i samband med beslut om utvisning på grund av brott förordna att den dömde i häkte skall avbida att beslutet rörande utvisning vinner laga kraft.
    Smärre ändringar har också vidtagits i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, rättshjälpslagen och passlagen. Ändringarna innebär bl. a. en anpassning till den nya terminologin i utlänningslagen (SFS 376 f)

 

Fastighetsrätt m. m.
Riksdagen har antagit en särskild lag om undantag från fastighetsbildningslagen och jordförvärvslagen vidfriköp av kronotorp. Lagen avser en begränsad kategori av fall som har övergångskaraktär. Den gäller då innehavare av lägenhet under domänverkets förvaltning som upplåtits såsom skogstorp, odlingslägenhet, kolonat, kronotorp eller kronolägenhet förvärvar lägenheten eller del därav med äganderätt. I sådana fall får fastighetsbildning äga rum utan hinder av vad som anges i 3 § fastighetsbildningslagen. Inte heller behövs då förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (SFS 565).
    Bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnaders utformning har ändrats så att särskilda krav kan ställas på bebyggelse inom områden som utgör

värdefulla miljöer; i sådana fall skall särskild hänsyn tas till områdets egenart (SFS 337).
    Riksdagen har antagit en bostadsanvisningslag. Lagen ger kommunen rätt att besluta att ett eller flera bostadsområden i kommunen skall vara bostadsanvisningsområde och att — med vissa undantag — alla eller en del av bostadslägenheterna inom området skall upplåtas enligt bestämmelserna i lagen.
    Ett beslut om bostadsanvisningsområde medför skyldighet för husägarna i området att underrätta kommunen så snart någon lägenhet, som omfattas av beslutet, blir ledig. Om kommunen vill förmedla en ledig lägenhet, kan kommunen antingen föreslå att lägenheten skall upplåtas till en viss bostadssökande eller bestämma att upplåtelsen skall ske till kommunen. Husägaren kan vägra upplåtelse till en bostadssökande men är skyldig att upplåta lägenheten till kommunen om den begär det. Sker upplåtelsen till kommunen, kan kommunen upplåta lägenheten i andra hand utan att något medgivande från husägaren behövs.
    Lagen innehåller också regler om villkoren för de upplåtelser som sker med stöd av lagen och om ersättning i vissa fall för utebliven hyra m. m.
    Samtidigt har ändringar vidtagits i jordabalken, bostadsrättslagen, lagen om arrendenämnder och hyresnämnder, lagen om bostadsdomstol och lagen med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter (bristortslagen). Ändringen i bristortslagen innebär att lägenheter får tas i anspråk för utbyggnad av barnomsorgen utan att tillstånd behöver inhämtas från hyresnämnden (SFS 94 f).

 

Immaterialrätt
I lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och lagen om rätt till fotografisk bild har införts regler om lärares och andras rätt att för sin undervisning göra fotokopior av upphovsrättsligt skyddat material. Liksom tidigare förutsätts upphovsmännens organisationer sluta kollektiva avtal beträffande rätten till sådan kopiering. En nyhet i förhållande till tidigare reglering är att en s. k. avtalslicensbestämmelse införts i upphovsrättslagen. Enligt denna bestämmelse kan kollektiva avtal om rätt till fotokopiering i undervisningsverksamhet bli bindande även för upphovsmän som inte är medlemmar i en avtalsslutande organisation. Sådana upphovsmän blir i ersättningsfrågor och i fråga om förmåner från organisationen vilka bekostas genom ersättningen likställda med organisationernas medlemmar.
    Till förmån för upphovsmän som står utanför en avtalsslutande organisation finns särskilda skyddsbestämmelser. En sådan upphovsman skall ha möjlighet att hos någon av de avtalsslutande parterna meddela förbud mot att kopiering sker med stöd av avtalsbestämmelsen. Vidare har han rätt till full ersättning för mångfaldigandet oavsett om annat skulle ha gällt om avtalet tillämpats. En förutsättning härför är dock att han framställer ersättningskravet inom tre år efter utgången av det år då mångfaldigandet ägde rum. I avtalet får med bindande verkan för upphovsmannen föreskrivas att krav på sådan ersättning får riktas endast mot organisationen.
    Avtalslicensbestämmelsen i upphovsrättslagen är tillämplig även på fotografiska bilder m. m.
    För att främja tillkomsten av kollektiva avtal om fotokopiering på undervisningsområdet har dessutom införts bestämmelser om medlingsförfarande i tvister om ingående av sådana avtal. Dessa bestämmelser har intagits i en nylag om medling i vissa upphovsrättstvister (SFS 610 f).

Skadeståndsrätt
Möjligheterna till ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning har förbättrats på några punkter.
    Sålunda kan numera ersättning lämnas till den som döms för färre eller lindrigare brott än frihetsinskränkningen avsåg, om det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för denna brottslighet. Vidare kan ersättning utgå då någon på grund av svensk myndighets begäran om utlämning e. d. oriktigt har utsatts för en frihetsinskränkning utomlands. Slutligen har bestämmelsen om undantag från rätten till ersättning ändrats så att det är möjligt att ge jämkad ersättning på sätt som gäller inom skadeståndsrätten i övrigt (SFS 422).

 

Straff- och processrätt
I brottsbalken har bestämmelserna om häleribrottet ändrats i vissa hänseenden. Straffbestämmelsen om häleri i 9 kap. 6 § har sålunda kompletterats med ett nytt stycke, i vilket det föreskrivs straffansvar för häleri även om det inte kan visas att den egendom som avses med åtalet har frånhänts någon genom brott. Det utvidgade ansvaret gäller den som förvärvar eller, på annat sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott. Som förutsättning för straffbarhet föreskrivs att befattningen med godset sker i näringsverksamhet eller som led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Lagändringen har tillkommit for att underlätta lagföringen av dem som förvärvar stöldgods, vilket inte kan härledas till viss brottsplats eller viss ägare. På grund av kravet på s. k. styrkt förbrott har i dessa fall den som innehar egendomen inte kunnat fällas till ansvar för häleribrott även om omständigheterna i övrigt starkt talat för att egendomen frånhänts någon genom brott.
    Samtidigt har ändringar skett beträffande åtalsreglerna i 3 kap. 11 § brottsbalken vid brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom. För att öka möjligheterna för de rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot arbetsmiljöbrott har det tidigare kravet på angivelse från målsäganden upphävts för det fäll dåskadan eller sjukdomen har åsamkats målsäganden i verksamhet som arbetstagare (SFS 107).
    Genom ändringar i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen har åstadkommits en rättslig reglering av möjligheten för enskilda personer att göra bandinspelningar vid rättegång. Förutom av rena ordningsskäl får rätten förbjuda sådan inspelning i sådana fäll där inspelningen kan antas så besvära den hörde att det blir till men för utredningen (SFS 262 f).
    I samband med att riksdagen godkänt av regeringen föreslagna riktlinjer för en omorganisation av allmänna reklamationsnämnden och för dess verksamhet har beslutats smärre ändringar i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) (SFS 797).
    Med hänsyn till att allmänna reklamationsnämnden föreslagits få ställning av statlig myndighet har den omnämnts direkt i småmålslagen. Så har skett bl. a. i bestämmelsen om inhämtande av yttrande i vissa fäll från allmänna reklamationsnämnden i tvist mellan näringsidkare och konsument. Bestämmelsen har samtidigt utvidgats till att gälla inte bara tvist rörande vara eller tjänst utan även tvist rörande annan nyttighet. Ändringen i det sistnämnda avseendet har samband med att allmänna reklamationsnämndens verksamhetsområde föreslagits bli utvidgat till att i viss omfattning gälla även tvister

rörande arbete på fast egendom. I anslutning härtill bör nämnas att regeln om småmålslagens tillämplighet på tvist som huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgetts av allmänna reklamationsnämnden inte ändrats i materiellt avseende. Detta innebär att småmålslagen kan tillämpas även för vissa fastighetstvister rörande värden som överstiger gällande beloppsgräns.
    Enligt en av riksdagen antagen ny lag om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader m. m. är en utländsk medborgare som är bosatt i Sverige inte skyldig att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Sådan skyldighet förelåg enligt 1886 års lag i ämnet, som upphävdes genom den nya lagen. Den nya regleringen innebär också en del andra ändringar i förhållande till vad som gällde enligt 1886 års lag. Ändringarna har samband bl. a. med att begreppet "domstol" har en delvis annan innebörd än vid den äldre lagens tillkomst. Även reglerna om säkerhetens beskaffenhet och omhändertagande av säkerheten har omarbetats. Bl. a. har det blivit möjligt att använda bankgaranti som säkerhet (SFS 307).

 

Konkursrätt
Nya regler om näringsförbud i samband med konkurs, s. k. konkurskarantän, har införts i konkurslagen. Reglerna har införts vid sidan av bestämmelsen i 199 a § konkurslagen, enligt vilken en person som försatts i konkurs inte får bedriva bokföringspliktig rörelse under konkursen.
    Den nya regleringen utgörs av ett mer långtgående näringsförbud, som förutsätter prövning i det enskilda fallet. Detta näringsförbud kan meddelas gäldenär som är näringsidkare. Om gäldenären är ett aktiebolag eller en liknande juridisk person, kan förbud meddelas den som är eller senare än två år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av företaget.
    En grundförutsättning för att näringsförbud skall kunna meddelas är att konkurs har inträffat. Vidare skall den ifrågavarande personen ha förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt ha grovt åsidosat tvad som ålegat honom i hans näringsverksamhet. Förbud kan också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.
    Den som meddelats näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet som omfattas av förbudet i 199 a § konkurslagen, dvs. verksamhet som är bokföringspliktig enligt bokföringslagen. Han får inte heller vara styrelseledamot eller i annan egenskap vara ställföreträdare för aktiebolag eller vissa andra slag av juridiska personer eller — utan att formellt vara ställföreträdare — faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av företaget.
    Näringsförbud kan meddelas att gälla inte bara under konkursen utan också sedan denna avslutats. Förbudet är emellertid tidsbegränsat. Maximitiden är fem år med viss möjlighet till förlängning.
    Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare.
    Den som bryter mot ett meddelat näringsförbud kan dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader (SFS 264).

Trafiklagstiftning m. m.
Genom ändringar i väglagen och anläggningslagen har tillskapats en ordning enligt vilken staten svarar för förrättningskostnader som uppkommer när väghållare — till följd av att en väg dras in från allmänt underhåll — för att ordna väghållningen påkallar förrättning enligt anläggningslagen (SFS 265 f).
    I anslutning till att riksdagen har godkänt 1972 års internationella konvention om säkra containrar har antagits en containerlag. Lagen innehåller bl. a. centrala bestämmelser om prövning och godkännande i säkerhetshänseende av containrar. Ägare av container åläggs enligt lagen skyldighet att hålla den i säkert skick och att kontrollera den enligt särskilda föreskrifter. I lagen föreskrivs bl. a. förbud att använda container som är i sådant skick att det klart framgår att den utgör en uppenbar säkerhetsrisk. Tullmyndigheterna skall kontrollera efterlevnaden av bl. a. denna föreskrift. Tillsynen över efterlevnaden av lagen tillkommer den myndighet som regeringen utser (sjöfartsverket). Regeringen har bemyndigats besluta om lagens ikraftträdande. I sina huvuddelar har lagen trätt i kraft den 1 oktober 1980 (SFS 152, 641).
    Riksdagen har beslutat ny lagstiftning om arbetsmiljön på örlogsfartyg. Genom ändringar i arbetsmiljölagen har denna lag sålunda gjorts tillämplig på skeppstjänst på örlogsfartyg. Sjöfartsverket har givits uppgiften att för örlogsfartygens del vara tillsynsmyndighet enligt arbetsmiljölagstiftningen. I samband därmed har beslutats en mindre ändring i lagen om säkerhet på fartyg. Ändringen gäller skyldighet för redare eller befälhavare att anmäla uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för ett fartygs sjövärdighet (SFS 428 f).
    I anslutning till att riksdagen godkänt 1978 års s. k. MARPOL-protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg har antagits en ny lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Den nya lagen har ersatt 1972 och 1976 års lagar i ämnet. I lagen ges bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrift om förbud mot utsläpp av skadliga flytande kemikalier som transporteras i bulk och om mottagning av lastrester av sådana kemikalier. Lagen innehåller en bestämmelse om förbud mot uttagande av särskild avgift för omhändertagande av annat avfall från fartyg än förorenat barlast- och tankspolvatten. Lagen ger grundläggande bestämmelser om tillsyn av fartyg i form av besiktningar och inspektioner. Lagen öppnar möjlighet att meddela föreskrifter om bl. a. begränsning av eller förbud mot fartygstraik i vissa farvatten. Straffpåföljderna för olaga utsläpp m.m. har skärpts i förhållande till den äldre lagstiftningen.
    Samtidigt har vidtagits följdändringar i lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten, renhållningslagen och brandlagen. Lagstiftningen har trätt i kraft i sina huvuddelar (SFS 424 f).

 

Sociallagstiftning
Riksdagen har fattat beslut om huvuddelen av en ny social vårdlagstiftning. Sålunda har riksdagen antagit en socialtjänstlag som skall ersätta nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag, socialhjälpslag och barnomsorgslag. Den nya lagen är gemensam för hela vårdområdet och har karaktären av ramlag. I fråga om vård utan samtycke av barn och ungdom kompletteras socialtjänstlagen av en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Ändringar har

samtidigt vidtagits i körkortslagen och lagen om allmän försäkring. Ikraftträdandet av den beslutade lagstiftningen har bestämts till den 1 januari 1982 (SFS 1620 f) .
    I anslutning till att riksdagen i samma lagstiftningsärende avslagit ett av regeringen framlagt förslag till ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har riksdagen uttalat att det är nödvändigt att frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare görs till föremål för fortsatt utredning. Enligt riksdagens beslut bör utredningsarbetet bedrivas så att förslag kan läggas fram i sådan tid att en ny lagstiftning kan träda i kraft samtidigt med att nu gällande vårdlagar ersätts av socialtjänstlagstiftningen.
    Behandlingen av i lagstiftningsärendet föreliggande regeringsförslag om ett stort antal ändringar i annan lagstiftning, bl. a. brottsbalken och rättshjälpslagen, har av riksdagen uppskjutits till 1980/81 års riksmöte.
    Genom ändringar i lagen om allmän försäkring har garantinivån inom föräldraförsäkringen höjts från 32 kr. till 37 kr. per dag. Samtidigt har den tid under vilken särskild föräldrapenning utgår förlängts från tre månader till sex månader. För den ytterligare tiden om tre månader utgår den särskilda föräldrapenningen enligt garantinivån lika för alla. Ändringen i denna del gäller för barn som är födda år 1980 eller senare (SFS 125).
    Vissa ändringar har beslutats i studiestödslagen. Ändringarna avser bl. a. uppräkningar fr. o. m. den 1 juli 1980 av vissa belopp i syfte att kompensera prisstegringar. Ändringarna innebär vidare beträffande studiemedel bl. a. att makeprövningen vid tilldelning av studiemedel slopats, att studiemedel skall utbetalas två gånger per termin och att barntillägget alltid skall utgöra återbetalningspliktiga studiemedel. Samtidigt har vidare återkrävs- och avskrivningsreglerna ändrats. Ändringarna berör också reglerna om vuxenstudiestöd. Genom en senare under våren beslutad ändring har också slopats makeprövning vid rätten till återbetalningspliktiga studiemedel inom studiehjälpssystem för 18—19-åringar i gymnasial utbildning som har brutit den ekonomiska gemenskapen med föräldrarna (SFS 282, 354).

 

Arbetsrätt
Lagen om arbetarskyddsavgift har ändrats så att forsknings-, utbildnings- och informationsinsatser beträffande arbetslivs- och inflytandefrågor fr. o. m. den 1 januari 1981 finansieras med arbetarskyddsavgiften, som redan enligt tidigare ordning täcker bl. a. utgifterna för liknande insatser på arbetarskyddsområdet. I anslutning härtill har arbetarskyddsavgiften fr. o. m. samma dag höjts från 0,1 % till 0,155 % av lönesumman (SFS 320).
    Under hösten 1979 antog riksdagen en ny lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (se SvJT 1980 s. 213). Den nya lagen har under våren 1980 kompletterats bl. a. med vissa regler om rättegången i arbetstvister och om förfarandet hos jämställdhetsnämnden. Vidtagna ändringar berör också bl. a. lagen om rättegången i arbetstvister. Ändringarna har trätt i kraft samtidigt med jämställdhetslagen den 1 juli 1980 (SFS 412 f).

 

Bank- och valutalagstiftning m. m.
Under hänvisning bl.a. till att silvermynten har försvunnit ur myntcirkulationen har 1975 års lag om förbud mot nedsmältning av mynt upphävts (SFS 364).
    Genom en lag om tillämpning av valutalagen har valutaregleringen förlängts att gälla ytterligare ett år, dvs. för tiden den I juli 1980—den 30 juni 1981 (SFS 362).

    Riksdagen har beslutat om ändringar i lagen om kreditpolitiska medel. Härigenom har med kreditinstitut enligt lagen jämställts finansbolag, dvs. sådana factoring-, leasing- och kontokortsföretag m. fl. som omfattas av 1980 års lag om finansbolag (jfr SvJT 1980 s. 215). Ändringarna innebär att emissionskontroll och utlåningsreglering enligt lagen om kreditpolitiska medel kan avse också finansbolagen samt att dessa blivit skyldiga att lämna riksbanken de uppgifter som behövs för tillämpningen av de angivna kreditpolitiska medlen. Ändringarna har trätt i kraft samtidigt som lagen om finansinstitut.
    I samma lagstiftningsärende har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit. Bemyndigandet har upptagits i en särskild lag i ämnet. Samtidigt har vidtagits en följdändring i konsumentkreditlagen (SFS 522 f).
    Riksdagen har vidare beslutat om följdändringar till lagen om finansbolag. Ändringarna berör lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, inkassolagen och kreditupplysningslagen. Samtidigt har beslutats vissa ändringar i lagen om finansbolag. Ändringarna innebär bl. a. att obehörigt användande av benämningarna finansbolag och finansaktiebolag har strafssanktionerats (SFS 525 f).

 

Näringsrättslig lagstiftning i övrigt
Som ett led i statsmakternas åtgärder för att minska krångel och onödig byråkrati i den offentliga förvaltningen har riksdagen beslutat vissa ändringar i lagen om handel med drycker. Ändringarna gäller partihandel med öl och starköl, servering av alkoholfria drycker och ordningen för kommunfullmäktiges avgivande av yttrande i ärende om serveringstillstånd. Ett av regeringen i samma lagstiftningsärende framlagt förslag om avskaffande av gällande krav på tillstånd för bl. a. servering av alkoholfria drycker i personalmatsal till slutet sällskap avslogs av riksdagen (SFS 290).
    Patentlagen har ändrats. Ändringen innebär att en patentsökande i fortsättningen skall betala avgift för kungörelser som patent- och registreringsverket utfärdar enligt 88 och 91 § patentlagen (SFS 105).
    I samband med att riksdagen godkänt en överenskommelse år 1973 mellan medlemsstaterna i Europarådet om internationella transporter av lik har lagen om gravrätt m. m. ändrats. Genom ändringen har regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigats utfärda föreskrifter om transport av stoft efter avlidna till och från Sverige (SFS 127).
    Genom ändring i lagen om hotell- och pensionatsrörelse har det tidigare systemet med lagreglerad gästkontroll inom hotell- och pensionatrörelse avskaffats i fråga om medborgare i Sverige och andra nordiska länder (SFS 345).
    Riksdagen har beslutat om fortsatt giltighet till utgången av år 1982 av 1976 års lag om styrelserepresentation för samhället i vissa aktiebolag och stiftelser (SFS 468).

Björn Edqvist