Personuppgifter i rättsfall
Nog är det absurt att driva finkänsligheten så långt att enskilda parter inte skall få nämnas vid efternamn i NJA och den nya Rättsfall från hovrätterna (RH) — publikationer som studeras av ett fåtal personer vilka utnyttjar rättsfallen för juridisk argumentation inför domstolar och ämbetsverk eller i vetenskapliga sammanhang. Namnuppgifterna är nämligen inte helt likgiltiga för denna läsekrets. Vi behöver efternamnen för att få vettiga beteckningar på våra rättsfall.
Rättsfallen utgör en oskattbar rättskälla som dock inte utnyttjas särskilt intensivt i Sverige. När ser man någonsin i de juridiska tidskrifterna artiklar som diskuterar ett bestämt färskt rättsfall? Sådana betraktelser förekommer genomgående i stort antal i varje nummer av anglosaxiska tidskrifter ("noteson cases", "cases of the month" etc.). (Svaret att detta skulle bero på att common-law-systemet enbart bygger på rättsfall har knappast numera någon större giltighet som förklaringsgrund.) Och varför är en bok som Beckman & Höglund, Svensk familjerättspraxis så gott som unik i svensk doktrin? Mitt intryck som advokat är också att rättsfallsmaterialet i praktiken inte används i den utsträckning det borde.
Till stor del beror detta på att våra rättsfall är ohanterliga — de döljer sig bakom årtal och sidnummer, en anonym sifferkod som är mycket svår att komma ihåg, medan en kombination av parternas namn utan större svårighet skulle fästa sig i minnet. Människan har nu en gång lättare att memorera namn än siffror och man associerar tämligen snabbt en namnkombination med en viss uppsättning fakta och en rättsregel. I de anglosaxiska länderna
torde de flesta jurister veta vad som åsyftas då man nämner Donoghue v. Stevenson1 eller Hadley v. Baxendale,2 men hur många kan ens ange årtalet på rättsfallen?
Fördelarna med namnbeteckningar framträder bl. a. i juridiska resonemang. Vill man samtidigt diskutera flera rättsfall så är det väsentligt lättare att göra detta om man har namn på rättsfallen än om man skall bolla med identifikationer som består av ett årtal plus sidhänvisning. Tämligen snart har läsaren rört ihop sifferkoderna, om han ens gittat notera dem. Etiketterna både fastnar och sitter betydligt bättre om de består av namnkombinationer. Vidare lånar sig rättsfallsnamnen utmärkt till beteckningar för olika rättsprinciper och förfaranden. Bland otaliga engelska exempel på detta kan man nämna The Moorcock3 och "a Mareva injunction".4
Några svenska författare har tagit fasta på detta och angivit rättsfall med partsnamn — man tänker kanske främst på Lars Hjerner i Främmande valutalag och internationell privaträtt. Deras texter har vunnit på förfaringssättet. Exemplet är efterföljansvärt. Men härvidlag duger det inte med rättsfallsnamn av typen Hans v. Greta. De är inte tillräckligt särskiljande. Och när vi nu alltmera börjar framträda i den internationella juridiska diskussionen,5 bör vi inte dra löjet över oss med ett apart förnamnssystem, hur tjänis vi än må vara med varandra här hemma. Namnkombinationer som Tommy v. Peter och Kenneth v. Elsy kommer man att skratta åt utomlands. Och ännu mer komisk kommer man att finna tanken att förnamnsknepet skulle skydda de inblandade från offentlig chikan.
Ty det är naturligtvis inte genom ett omnämnande i NJA, SvJT eller RH som folk blir trakasserade — dessa juridiska specialpublikationer som läses av en handfull domstolsjurister och rättsvetenskapsmän, för övrigt just den krets som antagligen har den minst fördomsfulla och sensationslystna inställningen till de felsteg och svagheter, som omnämns i en del av rättsfallen. Tror verkligen Jan Linders (se SvJT 1981 s. 456) att de "småhandlare" han talar om ens indirekt inspirerats till sina listor över snattare från namnskicket i NJA och SvJT? Sådana tilltag kommer man bara åt genom att direkt förbjuda dem eller genom att avskaffa vår offentliga process. Sensationsmakarna lär inte heller låta sig hindras av att efternamnen försvinner ur rättsfallsreferaten. Samtidigt med att detta skrives är massmedia i full färd med att basunera utnamnen på två personer som förklarats häktade och sålunda bara är misstänkta för brott. Men det är sant: namnreformen har kanske ännu inte hunnit verka.
Helt obegripligt är det varför efternamnen skall behöva undertryckas i rent förmögenhetsrättsliga eller processrättsliga mål. Det är väl ändå ingen skam att hävda olika meningar angående tolkningen av en rättsregel eller en avtalsklausul. Och om det är så farligt att över huvud förekomma i rättsfalls-
referaten, varför skall då namnen på bolag publiceras? Skadeverkningarna drabbar ju då inte bara en enskild person utan samtliga anställda, kanske hundratals personer (för att inte tala om aktieägarna).
Låt oss åtminstone få behålla efternamnen i förmögenhetsrättsliga, testamentsrättsliga och processrättsliga mål. Den gränsdragningen kan inte vara särskilt svår att göra.
För övrigt är det egendomligt i vilken utsträckning man anser sig kunna vidta genomgripande reformer inom rättsväsendet utan föregående offentlig utredning, remissförfarande och debatt så snart det är fråga om språkliga förändringar. Sålunda har vårt lagspråk radikalt förändrats på tjugo år praktiskt taget utan någon offentlig diskussion före reformerna. Samma förfaringssätt har nu tillämpats beträffande namnen i de båda rättsfallssamlingarna. Med allt erkännande av det förnämliga arbete som de ansvariga visat sig utföra då det gäller själva redigeringen av rättsfallen, så kan det ju hända att andra än redaktörerna har beaktansvärda synpunkter på en sådan sak som namns nämnande i referaten. Varför tas inte en sådan fråga upp till debatt innan ändringar genomförs?
Ulf Holmbäck