Rolf Nöteberg 635En dom om gäldenärsbrott


SvJT innehåller i 1981 s. 286 ff en uppsats av docent Madeleine Löfmarck om rekvisitet gäldenär i ansvarsbestämmelser om gäldenärsbrott. Därvid berör förf. bl. a. en dom av Stockholms tingsrätt, avd. 15, den 19 november 1979, DB 538 (s. 292 f). Det konstateras att tingsrätten funnit att statens fordran på inkomstskatt, såvitt fråga är om ansvar för gäldenärsbrott, kan beaktas först när beskattningsåret har gått till ända. Vidare upplyses att tingsrätten likväl har funnit ansvar kunna utdömas. Skälen härför är emellertid, uppges det, svårförståeliga och förefaller bestå i en glidning.
    Huvudförhandlingen i tingsrätten handlades av mig som ordförande jämte nämnd. Jag har alltså skrivit domen. Denna innehåller jämförelsevis vidlyftig rättslig argumentering (vilket också, såvitt det är aktuellt för uppsatsen, anmärks där). Det ankommer naturligtvis inte på mig att uttala mig om riktigheten av tingsrättens bedömning. Denna har i den "svårförståeliga" delen inte godtagits av Svea hovrätt.
    Sedan jag på nytt har tittat på tingsrättens dom, förefaller mig förf:s kortfattade beskrivning av skälen inte helt rättvis. En annan men också ofullständig beskrivning är att hela händelseförloppet från befattning med den skattskyldiges egendom fram till uppkomsten av en oundviklig skatteskuld kan beaktas (under förutsättning bl. a. av subjektiv täckning).
    Enstaka avgöranden av första instans har väl sällan intresse för en tolkning av innehållet i gällande rätt utöver bärkraften i skälen. Frågan är då: är det meningsfullt att i en tidskrift av SvJT:s karaktär kritisera en ofullständigt redovisad och för flertalet läsare inte tillgänglig underrättsdom?

Rolf Nöteberg