Lagstiftningen i riksdagen våren 1981
I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor som behandlats vid 1980/81 års riksmöte under våren 1981. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om inte annat sägs har lag eller lagändring trätt i kraft; ikraftträdandet har i de flesta fall skett den 1 juli 1981. Hänvisning till Svensk författningssamling avser 1981 års samling.
Offentlig rätt
Under våren har beslutats vissa ändringar i riksdagsordningen och i tilläggsbestämmelser till den.
Såsom vilande har riksdagen sålunda antagit förslag till ändringar i fråga om beslutsordningen i riksdagen vid lika röstetal och i fråga om rätten att avge reservation eller röstförklaring efter ett ärendes avgörande i kammaren. Ändringarna innebär bl. a. att det nuvarande systemet med närmast automatiska beslut om återförvisning till utskott vid fall av lika röstetal ersätts med en ordning, där ärendet i stället bordläggs och tas upp på nytt vid ett kommande sammanträde (KU 1980/81: 21, rskr 220).
Andra ändringar har beslutats med ikraftträdande den 1 juli 1981. Dessa gäller interpellations- och frågeinstituten samt riksdagens insyn i statliga företag (SFS 287).
Vallagstiftningen har ändrats. Ändringarna innebär bl. a. att beslutanderätten i ärenden om valkretsindelning flyttats från länsstyrelserna till kommunfullmäktige och att skyddet för registrerade partibeteckningar stärkts. Lagstiftningsärendet har berört vallagen, lagen om kyrkofullmäktigval, kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse (SFS 525 f).
Som ett led i arbetet med att stärka den kommunala självstyrelsen och förbättra kontakterna mellan medborgarna och samhällsorganen har vidtagits ändringar i kommunallagen och lagen om kommunal beredskap. Ändringarnainnebär bl. a. att kommuner och landstingskommuner inte behöver ha regeringens medgivande för att ta kapitalfond i anspråk för driftändamål och att kommunernas skyldighet att underställa länsstyrelsen beslut om beredskapsplan tagits bort. En annan nyhet är att kommunstyrelser och förvaltningsutskott ålagts att verka för sådana förenklingar i verksamheten som kan underlätta enskildas kontakter med kommunen eller landstingskommunen (SFS 165 f).
Riksdagen har antagit en lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag.
Lagen gäller filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur. Sådana filmer och videogram får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till barn under 15 år eller spelas upp vid särskilt
anordnad visning när något sådant barn är närvarande. Förbudet avser inte filmer som statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under 15 år enligt förordningen med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. Förbudet gäller inte heller videogram med samma innehåll. Från lagens tillämpningsområde undantas offentliga förevisningar av biograffilm som avses i den nyssnämnda förordningen liksom sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av 5 § första eller tredje stycket radiolagen eller med stöd av lagen om försöksverksamhet med närradio. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa bryter mot förbudet kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Lagen innehåller också en förverkandebestämmelse.
Under riksdagsbehandlingen har understrukits att det är fråga om en provisorisk lagstiftning i avvaktan på att frågorna skall prövas i ett större sammanhang (SFS 485).
Ett i lagstiftningsärendet föreliggande förslag till stadgande om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsskildringar av extrem karaktär oavsett mottagarens eller åskådarnas ålder skall enligt riksdagens beslut vila i minst 12 månader på sätt föreskrivs i 2 kap. 12 § regeringsformen (KU 29, rskr 424).
Genom rundradiosändning av s. k. taltidningar skall innehållet i dagstidningar kunna spridas till synskadade. Lagregleringen rörande radiotaltidningar har upptagits i en lag om radiotaltidningar och en lag om ansvarighet för radiotaltidningar. Regleringen av ansvarigheten ansluter mycket nära till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om ansvaret för periodiska skrifter. I sammanhanget har vidtagits ändringar i radiolagen, rättegångsbalken och sekretesslagen. Lagstiftningen har trätt i kraft utom såvitt gäller en ändring i rättegångsbalken som utgör en följdändring till utsökningsbalken (se nedan). I den delen träder ändringen i kraft samtidigt med utsökningsbalken, dvs. den 1 januari 1982 (SFS 507 f).
Lagen om avgift för innehav av televisionsmottagare har ändrats i syfte att bidra till att nedbringa avgiftsskolket. Sålunda har påföljden för underlåtenhet att anmäla innehav ändrats från böter, högst femhundra kronor, till dagsböter (SFS 199).
Riksdagen har godkänt vissa riktlinjer för skogsvårdsstyrelsernas organisation och arbetsuppgifter som bl. a. går ut på att skogsvårdsstyrelserna ombildas till statliga regionala organ med skogsstyrelsen som chefsmyndighet. I anslutning härtill har lagen om skogsvårdsstyrelser upphävts. Vidare har antagits en lag om statens övertagande av skogsvårdsstyrelsernas egendom. Vissa följdändringar har beslutats i bl. a. lagen om offentlig anställning (SFS 369 f).
I samband med behandlingen av en proposition rörande allmänna riktlinjer för en reform av polisväsendet har riksdagen antagit en lag om medborgarvittnen. Lagen ger kommunerna rätt — men inte skyldighet — att utse medborgarvittnen för insyn i den lokala polisverksamheten. Medborgarvittnen skall bl. a. kunna vara med vid förhör och när frihetsberövade personer förs in till polisstationerna (SFS 324).
Ändringar har vidtagits i lagen, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Ändringarna syftar till att ersätta det nuvarande systemet på elområdet med särskilda expeditionsavgifter med ett system med särskilda avgifter för att täcka kostnader för handläggningen (SFS 596).
Enligt en ny föreskrift i lagen om kommunal energiplanering skall i varje kom-
mun finnas en av kommunfullmäktige beslutad aktuell plan för att minska oljeanvändningen i kommunen. Lagändringen träder i kraft den 1 juli 1982 (SFS 601).
Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. har ändrats i syfte att möjliggöra en effektivare beredskapsplanering och ett kraftfullt agerande om olyckor hotar. Ändringarna innebär bl. a. att länsstyrelsernas skyldighet enligt lagen att sörja för att erforderliga åtgärder vidtas inträder redan när det föreligger överhängande fara för sådana utsläpp som anges i lagen (SFS 539).
Militärlagstiftning
I anslutning till att riksdagen godkänt riktlinjer för den framtida u-landsutbildningen har riksdagen beslutat ändringar i bl. a. värnpliktslagen, lagen om vapenfri tjänst och familjebidragslagen. Ändringarna innebär bl. a. att viss ulandsutbildning inte längre kommer att vara ett alternativ till värnpliktstjänstgöring samt att möjligheten att tillgodoräkna u-landstjänstgöring som en del av vapenfri tjänst lagregleras. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 416 f).
Genom andra ändringar i familjebidragslagen har maximibeloppet för familjepenning och för näringsbidrag höjts med verkan från halvårsskiftet (SFS 419).
Fastighetsrätt m. m.
Den s. k. utmätningsräntan enligt 6 kap. 3 § jordabalken har höjts från 6 till 10 % (SFS 194).
En lag om förnyelse av vissa inskrivningar för nyttjanderätt och servitut har antagits. Lagen avser fastigheter som före den 1 juli 1968 bildats av samfälld mark. Inskrivningar för servitut och nyttjanderätt som förts över till sådana fastigheter från stamfastigheterna förfaller enligt lagen, om de inte förnyas senast på sista inskrivningsdagen år 1982 (SFS 333).
Vissa ändringar har skett i bostadsrättslagen för att hyresgästerna skall skyddas i samband med ombildningen av hyresfastigheter till bostadsrättsfastigheter. Ändringarna innebär att en uthyrd lägenhet i princip inte får upplåtas med bostadsrätt så länge hyresförhållande består. Upplåtelse av bostadsrätt som strider mot förbudet är ogiltig. Lagändringen träder i kraft den 1 oktober 1981 (SFS 603).
Riksdagen har infört bestämmelser som gör det möjligt att använda fastighetsreglering eller expropriation för att anpassa fastighetsförhållandena till ändringar av riksgränsen. Bestämmelserna innebär bl. a. att svenska fastighetsägare får ersättning för förlust av fast egendom som förs över till något annat land. De nya bestämmelserna har tagits upp i en lag om fastighetsreglering i samband med ändring av riksgränsen och i expropriationslagen (SFS 381 f).
Reglerna i byggnadslagstiftningen om fastighetsägares skyldighet att betala ersättning för gatukostnader har ändrats. De nya reglerna, som har tagits upp i byggnadslagen och byggnadsstadgan, träder i kraft den 1 januari 1982. De innebär bl. a. att kommunerna får ökade möjligheter att täcka sina kostnader för gator och andra allmänna platser inom områden med stadsplan. Samtidigt förenklas hanteringsordningen för beslut om ersättningar för gatukostnader m. m. (SFS 872 f).
Genom andra ändringar i byggnadsstadgan har införts bestämmelser med krav på byggnadslov för vissa slag av vindkraftverk samt en ny reglering av
kraven på byggnader i fråga om uppvärmningssystem. Ändringarna träder i kraft, beträffande vindkraftverk den 1 januari 1982 och beträffande uppvärmningssystem den 1 januari 1983 (SFS 591 f).
En ny lag om fiskevårdsområden har antagits av riksdagen. Lagen syftar till att göra det enklare och billigare att bilda fiskevårdsområden än vad som är möjligt med nuvarande lag i ämnet. Genom samtidigt beslutade ändringar i lagen om rätt till fiske har bestämmelserna om samhällets ingripande mot vanskötsel av enskilt fiske förenklats. Vidare har expropriationslagen ändrats så att expropriation får ske för att möjliggöra fiskevårdsåtgärder samt vetenskapliga undersökningar och försök i fråga om fiske.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 533 f).
Riksdagen har godkänt förslag att begränsa antalet frilevande vildsvin i landet. En därav föranledd ändring i lagen om rätt till jakt har samtidigt beslutats. Ändringen innebär bl. a. att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får, beträffande områden där det finns stammar av vildsvin, besluta om jakt efter djuren för att söka utrota eller minska stammarna. Jakten skall bedrivas av särskilt utsedd jägare eller genom jakträttsinnehavarens försorg (SFS 174).
Aktiebolagsrätt
Vissa ändringar har skett i aktiebolagslagen. Ändringarna innebär bl. a. att möjligheten till s. k. fattiglikvidation enligt 13 kap. 15 § aktiebolagslagen avskaffas och ersätts med en skyldighet för likvidatorerna att ansöka om att bolaget försätts i konkurs, när de finner att bolaget är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna. Också reglerna om tvångsinlösen av aktier har ändrats. Lagstiftningen, som även berört lagen om handläggning av domstolsärenden, träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 458 f).
Vissa lagändringar har gjorts som berör äldre aktiebolag med ett aktiekapital under 50 000 kr. Sedan år 1975 gäller att alla aktiebolag måste ha ett aktiekapital på minst 50 000 kr. Äldre bolag har dock fått anstånd till utgången av år 1981 med att höja sitt aktiekapital till detta belopp. Höjs inte aktiekapitalet skall bolaget avföras ur aktiebolagsregistret och blir därmed upplöst. Tidigare gällde att ett beslut om höjning av aktiekapitalet måsteregistreras hos patentverket före den 1 januari 1982 om bolaget skall undgå att upplösas. Efter ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag räcker det emellertid numera att ett beslut om ökning av aktiekapitalet anmäls hos patentverket före tidsfristens utgång och att beslutet sedermera registreras. Vidare har i den nämnda lagen den ändringen skett att det solidariska ansvaret för ett aktiebolags förpliktelser, som inträder för aktieägarna när bolaget tvångsvis upplöses vid årsskiftet 1981 — 1982 eller frivilligt upplöses dessförinnan, ersatts med ett proportionellt ansvar. Begränsningen av ansvaret gäller dock inte den som är eller efter den 30 mars 1981 varit styrelseledamot eller verkställande direktör (SFS 460).
Familjerätt m. m.
Reglerna om adoption i föräldrabalken har ändrats. Sålunda har kravet på samtycke av den som skall adopteras slopats för fall då vederbörande är varaktigt förhindrad att lämna samtycke på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag eller på grund av något annat liknande förhållande. Vidare har bestämmelserna om dom-
stols tillstånd till adoption förtydligats så att det klart framgår att tillstånd får lämnas bara om sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan adoptanten och det blivande adoptivbarnet finns särskild anledning till adoptionen (SFS 363).
Också i ärvdabalken har vidtagits ändringar. Bl. a. har slopats regeln att dödsbodelägarna blir personligen ansvariga för den avlidnes skulder om inte boet inom en viss tid avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I stället har införts bestämmelser om att en bodelning eller ett arvsskifte, som sker innan den dödes skulder har betalats, skall gå åter.
Vidare har antagits nya bestämmelser om dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet. Enskilda dödsbodelägare har under vissa förutsättningar rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning.
Bestämmelserna om dödförklaring har ändrats på några punkter. Bl. a skall den som har befunnit sig i livsfara och därefter försvunnit kunna förklaras död redan när ett år, och inte som tidigare tre år, har förflutit från försvinnandet. Slutligen har polisen befriats från skyldigheten att ta hand om avlidna personers egendom.
I lagstiftningsärendet, som även berört giftermålsbalken och 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, har ändring också vidtagits i lagen om allmänna arvsfonden. Genom ändringen har arvsfonden fått rätt att avstå från arv som utgörs av egendom av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt (SFS 359 f).
Privaträtt i övrigt
104 § försäkringsavtalslagen har ändrats så att ogift sammanboende man fått samma rätt till försäkringsbelopp på grund av en tjänstegrupplivförsäkring som ogift sammanboende kvinna (SFS 486).
Tillämpningsområdet för lagen om dödande av förkommen handling har utvidgats till att omfatta vissa typer av obligationer och förlagsbevis. Vidare har dödningsförfarandet vid domstol förenklats. Bl. a. skall domstol ex officio ta upp en ansökan om dödande av förkommen handling till slutlig behandling. Slutligen har kronofogdemyndighet eller konkursbo fått möjlighet att ansöka om dödande av en handling, som inte kunnat anträffas vid utmätning av fordringen eller rättigheten på grund av handlingen eller vid konkurs. En förutsättning är att det kan antas att handlingen undanhålls. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 770).
Utsökningsrätt
Det omfattande reformarbete som sedan länge pågått på utsökningsrättens område har slutförts genom att riksdagen antagit en utsökningsbalk. Balken ersätter inte bara 1877 års utsökningslag utan också vissa andra lagar, bl. a. lagstiftningen om exekutiv försäljning av registrerat skepp, luftfartyg och fast egendom.
I 1 kap. ges bestämmelser bl. a. om balkens tillämpningsområde och om de exekutiva myndigheterna. Balken är direkt tillämplig såväl på verkställighet beträffande civilrättsliga anspråk (enskilda mål) som i fråga om böter, skatter m. m. (allmänna mål). Vissa undantag finns dock för allmänna mål. Verkställigheten ankommer helt på kronofogdemyndigheterna. Överexekutorsinstitutionen avskaffas och de uppgifter som hittills åvilat överexekutor i utsökningsmål förs i princip över till kronofogdemyndigheterna.
2 kap. innehåller gemensamma bestämmelser om förfarandet hos kronofogdemyndigheten. Denna kan hålla förhör med svaranden och i viss utsträckning även med en tredje man. För att tvinga fram upplysningar i mål om utmätning eller kvarstad för fordran eller för att fa till stånd verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet kan kronofogdemyndigheten förelägga vite. Under särskilda förutsättningar kan en tredskande gäldenär eller tredje man häktas av domstol. Vidare finns närmare föreskrifter om i vad mån kronofogdemyndigheten får bereda sig tillträde till någons bostad eller annat utrymme och får använda fysiskt våld och annat tvång.
Bestämmelser om exekutionstitlar finns i 3 kap. Där ges en katalog över exekutionstitlarna och anges de närmare förutsättningar under vilka olika exekutionstitlar får verkställas.
Själva utmätningen regleras i 4 kap. En nyhet är att kronofogdemyndighetens plikt att undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar uttryckligen slagits fast.
Uppgifter om utmätningsbara tillgångar skall i större utsträckning än hittills inhämtas från gäldenären eller genom undersökning i register m. m. Gäldenären är skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar och att bekräfta uppgifterna under straffansvar. För tredje man har upplysningsplikten vidgats till att innefatta en skyldighet att uppge eventuella mellanhavanden mellan honom och gäldenären. Rutinmässiga utmätningsförrättningar i gäldenärens bostad skall inte längre behöva ske. Det ankommer på vederbörande kronofogdemyndighet att avgöra om ett besök i gäldenärens bostad är befogat eller om det räcker med förhör, registerslagning m. m.
Beträffande förhållandet till tredje man vid utmätning av lös egendom skall liksom f. n. egendom som gäldenären har i sin besittning presumeras tillhöra honom. För att presumtionen skall brytas krävs att tredje man styrker sin rätt. Detsamma gäller när gäldenären sammanbor med sin make eller med annan under äktenskapsliknande förhållanden och de har egendom i gemensam besittning. I de fall gäldenären, hans make eller sammanboende påstår att egendom i deras gemensamma besittning innehas med samäganderätt räcker det emellertid med sannolika skäl för att presumtionen skall brytas.
Liksom f. n. skall tredje man som påstått bättre rätt till lös egendom men inte kunnat styrka sin rätt till fullo kunna hänvisas till att väcka talan motgäldenären. I andra fall, då äganderättsfrågan är oklar men sannolika skäl föreligger för att egendomen tillhör gäldenären, kan den utmätas med förbehåll för tredje mans rätt. Möjligheten till självrättelse av utmätning har vidgats något.
I 5 kap. ges bestämmelser om beneficium och andra undantag från utmätning. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler. 6 kap. behandlar frågan om säkerställande av utmätning, d. v. s. vilka åtgärder som efter beslut om utmätning skall vidtas beträffande egendomen.
I 7 kap. regleras utmätning av lön och liknande förmåner. Bestämmelsernaöverensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Den längsta tid under vilken löneutmätning får pågå har dock utsträckts från tre till sex månader om året. Samtidigt har möjligheten för gäldenären att medge löneutmätning utöver maximitiden slopats.
I 8-12 kap. behandlas försäljning av utmätt egendom. 8 kap. innehåller allmänna bestämmelser, som i princip är gemensamma för all slags försäljning. När en andel i viss egendom har utmätts, skall försäljningen under vissa
förutsättningar kunna vidgas till att avse hela egendomen. Frågan om tredje mans rätt till betalning ur utmätt egendom regleras ingående. I 9 kap. ges bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet och om indrivning av en utmätt fordran. Underhandsförsäljning jämställs i princip med försäljning på auktion. Särskilda regler finns om försäljning av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt. Till 10, 11 och 12 kap. har överförts nuvarande bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfartyg m. m. och av fast egendom med i allt väsentligt oförändrat innehåll.
I 13 kap. ges föreskrifter om redovisning av influtna medel. För det fall att en borgenär har rätt till betalning inte bara för ett kapitalbelopp utan också för ränta, rättegångskostnader m. m. ges en regel om i vilken ordning avräkning skall ske.
I 14 kap. behandlas verkan av exekutiv försäljning när egendomen tillhör tredje man. Som huvudregel gäller att exekutiv försäljning ger köparen samma rätt som en frivillig försäljning. Beträffande registrerat skepp och fast egendom kan köparen dock ha ett mera långtgående skydd. När exekutivt såld egendom frångår köparen resp. när försäljningen medför att tredje mannen förlorar sin rätt är gäldenären strikt ersättningsansvarig och borgenären ersättningsskyldig vid ond tro. Ersättningen är i båda fallen maximerad till den vinst som gäldenären resp. borgenären har gjort.
15 kap. reglerar införsel i lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser. Möjligheten för kommun att få införsel för fordringar på vissa bidrag har dock slopats som en följd av socialtjänstlagen.
I 16 kap. behandlas verkställighet av dels förpliktelser som avser annat än betalningsskyldighet, dels kvarstad m. m. Avhysning regleras ingående. Avhysning skall om möjligt ske inom fyra veckor från det att handlingarna kom in till kronofogdemyndigheten men får ske tidigast en vecka från det att svaranden bereddes tillfälle att yttra sig. Kronofogdemyndigheten far medge anstånd under högst fyra veckor. Om sökanden lämnar anstånd som varar över sex månader från ansökningen, förfaller denna i allmänhet. Kvarstad för fordran skall inte i och för sig medföra förmånsrätt, men om den kvarstadsbelagda egendomen utmäts eller tas i anspråk genom betalningssäkring för en annan fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt, skall egendomen anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran.
I 17 kap. ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmål. 18 kap. slutligen behandlar klagan i utsökningsmål. Talan mot kronofogdemyndighetens beslut och åtgärder skall föras i hovrätten genom besvär. Hovrättens beslut kan överklagas i högsta domstolen.
Utsökningsbalken träder i kraft den 1 januari 1982. En bestämmelse om ikraftträdandet liksom erforderliga övergångsbestämmelser har tagits in i en lag om införande av utsökningsbalken (SFS 774 f).
Införandet av utsökningsbalken har krävt ändringar i ett stort antal olika lagar. Bl. a. har avskaffandet av överexekutorsinstitutionen medfört att de uppgifter som f. n. ankommer på överexekutor enligt andra lagar än utsökningslagen och därtill anslutande författningar fördelats mellan kronofogdemyndigheterna, tingsrätterna och länsstyrelserna. Till tingsrätterna har vidare förts ärenden om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder, som handlagts av överexekutor. De nya bestämmelserna om säkerhetsåtgärder har tagits in i
15 kap. rättegångsbalken. I samband därmed har kvarstad och skingringsförbud sammanförts till en säkerhetsåtgärd, kvarstad. Vidare har möjligheten att meddela reseförbud till säkerhet för civilrättsliga fordringsanspråk slopats. I jordabalken har bl. a. den ändringen gjorts att kvarstadsbeslut beträffande fast egendom och tomträtt skall antecknas i fastighetsboken resp. tomträttsboken. Sådan anteckning skall utgöra hinder för lagfart, inteckning och inskrivning av nyttjanderätt, servitut m. m.
Som en följd av avskaffandet av överexekutorsinstitutionen har vidare den summariska processen inför överexekutor enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen, d. v. s. handräckning för återställande av rubbad besittning m. m. samt vräkning, ersatts med ett liknande förfarande vid allmän domstol. Reglerna om den nya skriftliga summariska processen har tagits in i en handräckningslag. Det nya förfarandet står öppet för all slags fullgörelsetalan som är av dispositiv natur och som inte avser betalningsskyldighet. Tillämpningsområdet har alltså vidgats i förhållande till vad som nu gäller enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen. Förfarandet kan också tillämpas i de fall då överexekutor f. n. meddelar handräckning enligt särskilda bestämmelser i t. ex. byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Den nya lagstiftningen träder i kraft samtidigt med utsökningsbalken, d. v. s. den 1 januari 1982 (SFS 847 f).
Straffrätt
Under våren har riksdagen beslutat om väsentliga ändringar i brottsbalkens påföljdssystem med verkan fr. o. m. den 1 juli 1981.
Påföljden internering har avskaffats, och i samband därmed har gjorts ändringar som bl. a. syftar till att tillgodose intresset av samhällsskydd mot särskilt den grova vålds- och narkotikabrottsligheten. Sålunda har brottsbalkens regler om vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid prövningen av villkorlig frigivning ändrats. Ändringen innebär att risk för återfall i viss särskilt allvarlig brottslighet utgör en ny förutsättning för särbehandling i frigivningshänseende. De nya principerna i fråga om villkorlig frigivning tar närmast sikte på halvtidsfrigivning, och de ersätter de riktlinjer i ämnet som statsmakterna tidigare angett.
Samtidigt har införts en särskild straffskärpningsregel. Den är utformad som en återfallsregel som för sin tillämpning förutsätter att gärningsmannen tidigare har dömts till fängelse i lägst två år eller till internering. En ytterligare förutsättning för regelns tillämpning är att återfallet avser brott som är belagt med mer än sex års fängelse. I sådant fall får för återfallet dömas till fängelse för en tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet. Brott som någon har begått före 21 års ålder får inte läggas till grund för straffskärpning. — Straffskärpningsregeln kan tillämpas samtidigt med reglerna om fängelse som gemensamt straff för flera brott. Vid återfall i flerfaldig brottslighet finns alltså formella möjligheter att överskrida straffskalan för det grövsta brottet med upp till sex år. Syftet med straffskärpningsregeln är att ge möjlighet för domstolarna att även sedan interneringspåföljden avskaffats uppnå strafftider som nära ansluter till tidigare praxis.
I samma lagstiftningsärende har riksdagen också beslutat om en skärpning av straffsatserna i narkotikastrafflagen och i lagen om straff för varusmuggling. Härigenom har straffminimum för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika höjts från ett till två års fängelse, samt straffmaximum för normalbrotten narkotikabrott och varusmuggling avseende narko-
tika höjts till tre års fängelse. Genom samtidigt beslutade ändringar i narkotikastrafflagen har till de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömandet av huruvida ett brott skall anses som grovt lagts rekvisitet att brottet har varit av särskilt hänsynslös art. Vidare har införts en uttrycklig föreskrift om att bedömningen, om brottet är grovt skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. Ändringarna rörande kriterierna för vad som är grovt brott syftar bl. a. till att ge den mängd narkotika som brottet gällt (mängdrekvisitet) minskad betydelse och till att åstadkomma en förskjutning av gränsen mellan normalbrott och grovt brott; beteckningen grovt brott skall vara förbehållen de allvarligaste gärningarna.
I lagstiftningsärendet har också beslutats en särskild regel i brottsbalken om eftergift av böter när någon har dömts till fängelse i två år eller mer samt en mindre ändring i lagen om beräkning av strafftid m. m.
Lagstiftningen har föranlett följdändringar i en rad lagar, bl. a. rättegångsbalken (SFS 211 f).
Riksdagen har vidare genom en ändring i brottsbalken beslutat om sänkning av straffminimum för fängelsestraffet till fjorton dagar. Avsikten är att strafftiderna i förekommande fall skall bestämmas till fjorton eller tjugoen dagar. Någon ändring av nuvarande praxis att bestämma straffet vid tider över en månad till exempelvis en månad femton dagar är inte åsyftad. Minimitiden för fängelsestraff som ådöms i förening med skyddstillsyn har också sänkts till fjorton dagar.
I lagstiftningsärendet betonades att det är väsentligt att sänkningen av minimitiden inte leder till att gärningar som tidigare ansetts kunna sonas med böter eller kriminalvård i frihet bestraffas med fängelse.
I fråga om möjligheten att döma till kortare fängelsestraff än en månad för rattfylleri uttalade riksdagen att denna möjlighet bör utnyttjas enbart när omständigheterna klart är sådana att det inte finns skäl att tillmäta gärningen samma straffvärde som normalt. Frågan huruvida en gärning skall tillmätas lägre straffvärde än normalt måste bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. Att blodalkoholhalten bara obetydligt har överstigit 1,5 promille kan enligt vad som vidare uttalades inte ensamt vara utslagsgivande. En omständighet som kan vara av betydelse är trafikfaran; att denna, typiskt sett, varit obetydlig är en omständighet som, tillsammans med andra, kan tala för ett kortare fängelsestraff än annars. En annan omständighet som kan vara av vikt är orsaken till körningen. Det finns t. ex., enligt vad som uttalades, skäl att se mildare på en körning som — utan att det är fråga om en nödhandling — sker i ett angeläget syfte än på en körning som äger rum utan sådant syfte. Till de omständigheter som bör kunna påverka straffmätningen hör också körkortsåterkallelser som medför hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning (jfr SvJT 1981 s. 391).
I samma lagstiftningsärende har lagen om beräkning av strafftid m. m. och lagen om kriminalvård i anstalt ändrats (SFS 328 f).
I syfte att stärka skyddet mot uppkomsten av miljöskador har i brottsbalkens kapitel om allmänfarliga brott införts generella straffbestämmelser om brott mot miljön. Straffansvar för miljöbrott kan inträda när någon förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra bl. a. sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter som inte är av ringa betydelse. Straffansvaret omfattar vidare fall när någon förvarar
avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening kan medföra bl. a. hälsorisker eller skador som inte är ringa. Slutligen kan straff för miljöbrott följa när någon orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller strålning. I samtliga fall gäller att förfarandet inte är brottsligt, om det har tillåtits av behörig myndighet eller är allmänt vedertaget. Om förfarandet med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt skall inte heller dömas till ansvar.
Straffansvar för miljöbrott förutsätter uppsåt. Begås gärningen av grov oaktsamhet skall dömas för vållande till miljöstörning.
Straffet för såväl miljöbrott som vållande till miljöstörning är böter eller fängelse i högst två år. För grova fall av miljöbrott gäller en särskild straffskala som omfattar fängelse i lägst sex månader och högst sex år (SFS 469).
Bestämmelsen i brottsbalken om främjande av flykt har ändrats så att den fr. o. m. den 1 januari 1982 kommer att omfatta alla slags frihetsberövanden som skett med laga rätt. Samtidigt har införts en regel om ansvarsfrihet för ringa fall. Vidare har förberedelse till främjande av flykt straffbelagts. Den sistnämnda lagändringen har trätt i kraft.
I samma lagstiftningsärende har genom en ändring i läkemedelsförordningen tillskapats möjlighet att ingripa på straffrättslig väg mot s. k. falska telefonrecept. Riksdagen har i samma ärende beslutat om ändringar i narkotikastrafflagen i syfte att åstadkomma förenklingar i förfarandet vid förverkande av narkotika, injektionssprutor och kanyler med okänd ägare.
Ändringarna i läkemedelsförordningen och narkotikastrafflagen har trätt i kraft. Ärendet berör, förutom de lagar som redan har nämnts, med verkan fr. o. m. den 1 januari 1982 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och smittskyddslagen (SFS 462 f).
Processrätt
Av riksdagen tidigare fattat principbeslut om att mellan kommunala skatterätten skall brytas ut från riksskatteverket har verkställts genom lagstiftning under våren. Sålunda har lagen om mellankommunal skatterätt upphävts och huvuddelen av bestämmelserna där flyttats över till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Härigenom har mellankommunala skatterätten getts ställning av en allmän förvaltningsdomstol (SFS 384 f).
Reglerna i militära rättegångslagen om militär befattningshavares behörighet i ersättningsmål har ändrats. En militär befattningshavare har rätt att ålägga någon ersättningsskyldighet för förlorad eller skadad egendom tillhörig försvarsmakten om förlusten eller skadan inte överstiger ett visst belopp. Genom lagändringen har detta belopp höjts från 500 kr. till 1.500 kr. (SFS 364).
Trafiklagstiftning
Förordningen om registrering och mönstring av sjömän har ändrats så att intendenturpersonal på passagerarfärjor med svensk bashamn kan befrias från skyldigheten att mönstra på och av fartygen. Ändringen har trätt i kraft den 1 maj 1981 (SFS 202 f).
Bestämmelserna i lagen om säkerheten på fartyg om tillsyn av fartyg har anpassats till reglerna i 1978 års protokoll till 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss. Härigenom har införts ett system med årliga besiktningar för lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 500
registerton (SFS 318).
Riksdagen har antagit en lag om vissa avgifter i allmän hamn och beslutat en ändring i lagen om införande av kommunallagen. Härigenom har, med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1981, skyldigheten för kommuner att söka fastställelse av hamnavgifter upphävts; kommunerna far själva besluta om avgifter (SFS 655 f).
Riksdagen har uttalat sig för att utvecklingen mot miljösäkrare fartyg bör främjas och för att i detta syfte ett särskilt avgiftssystem bör införas att gälla för Vänern-Göta älv, Mälaren och Stockholms skärgård. För ändamålet har, med ikraftträdande den 1 oktober 1981, vidtagits en ändring i lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (SFS 705).
Genom ändringar i väglagen och anläggningslagen har väghållare ålagts skyldighet att vid behov påkalla förrättning enligt anläggningslagen för att ordna enskild väghållning, om byggandet av en allmän väg medför att en enskild väg behöver byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på väghållningen för en sådan väg. Staten svarar i sådana fall för förrättningskostnaderna (SFS 379 f).
Alkoholpolitisk lagstiftning
Samtidigt som riksdagen tagit ställning till förslag om försök med lördagsstängda systembutiker har riksdagen beslutat ändringar i lagen om tillverkning av drycker m. m., lagen om handel med drycker och lagen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Genom ändringarna har straffmaximum höjts förbl. a. olovlig tillverkning av sprit och olovlig försäljning av alkoholdrycker. För att motverka överlåtelse av alkoholdrycker till ungdomar har vidareinförts ett straffsanktionerat förbud mot gåva och lån av alkoholdrycker till minderåriga (SFS 397 f).
Sociallagstiftning
Genom ändringar i lagen om allmän försäkring har ersättningsnivån höjts för handikappersättning, barnpension och barntillägg från folkpensioneringen för att kompensera effekterna av den förra året beslutade ändringen av beräkningsunderlaget för basbeloppet (se SvJT 1981 s. 394). Lagen om allmän försäkring har vidare — ikraftträdande den 1 januari 1982 — ändrats i anslutning till en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen om ersättningar från sjukförsäkringen under åren 1982-1983. Lagen har också ändrats i samband med en övergång fr. o. m. budgetåret 1982/83 till ett nytt budgeteringssystem för de allmänna försäkringskassornas förvaltningsutgifter. Flertalet av dessa ändringar träder i kraft den 1 juli 1982 (SFS 325 f, 718).
Även lagen om bidragsförskott har ändrats för att kompensera effekterna av de nya beräkningsgrunderna för ändring av basbeloppet. Fro. m. den 1 juli 1981 har sålunda bidragsförskotten höjts med en procentenhet till 41 % av basbeloppet. För fall då bidragsförskott utgår i förhållande till båda föräldrarna eller om barnet är berättigat till barnpension har en höjning skett från 30 till 31 % av basbeloppet (SFS 396).
Riksdagen har beslutat att fr. o.m. den 1 januari 1982 införa ett särskilt ekonomiskt stöd till flerbarnsfamiljer i form av s. k. flerbarnstillägg. Reglerna härom har införts i lagen om allmänna barnbidrag.
Flerbarnstillägg skall utgå om någon uppbär allmänt barnbidrag för tre
eller flera barn. Flerbarnstillägget utgör en fjärdedels barnbidrag om det avser tre barn. Det ökas med ett halvt barnbidrag för varje ytterligare barn. Då det gäller rätten till flerbarnstillägg används samma familjebegrepp som inom skattelagstiftningen och den allmänna försäkringen. Administrationen av flerbarnstillägget har anknutits nära till administrationen av det allmänna barnbidraget (SFS 000 f).
Studiestödslagen har genomgått smärre ändringar. De innebär bl. a. ändrad gränsdragning mellan äldre och yngre elever i gymnasial utbildning och höjda maximibelopp för bl. a. inkomstprövat och behovsprövat tillägg. Ändringarna innebär vidare att statligt bostadsbidrag inte räknas som inkomst vid behovsprövning för studiemedel och att reglerna om behovsprövning mildras för korttidsstuderande. Även vissa bestämmelser om återbetalning av studiemedel har ändrats. Beträffande särskilt vuxenstudiestöd har rätten att behålla vuxenstudiebidrag och återbetalningspliktiga studiemedel vid ledighet av olika slag utvidgats till att gälla också i samband med besök i förskoleverksamhet inom samhällets barnomsorg. Flertalet av ändringarna har trätt i kraft; i vissa delar sker ikraftträdandet den 1 januari 1982 (SFS 320 f, 579).
Riksdagen har beslutat om enhetligare och enklare regler för beräkningen av arbetsgivaravgifter och egenavgifter inom socialförsäkringen. De materiella bestämmelserna härom har sammanförts i en gemensam lag om socialavgifter. Genom den nya lagen upphävs nuvarande separata lagar med avgiftsbestämmelser. Samtidigt har beslutats ändringar i ett flertal andra lagar som innehåller avgiftsbestämmelser, främst lagen om allmän försäkring och lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Den nya ordningen innbär bl. a. följande.
De nuvarande basbelopps- och maximeringsavdragen slopas vid beräkningen av ATP-avgiften. I likhet med vad som f. n. gäller för övriga socialförsäkringsavgifter skall ATP-avgiften i fortsättningen beräknas på hela lönesumman resp. hela nettoinkomsten efter schablonavdrag av rörelse eller jordbruk. Procentsatsen för avgiftsuttaget sätts ned med hänsyn härtill. En gemensam övre åldersgräns för uttag av arbetsgivaravgifter och egenavgifter införs. Avgifter skall erläggas längst t. o. m. det år då arbetstagaren resp. egenföretagaren uppnår 65 års ålder. Den särskilda byggnadsforskningsavgiften avskaffas. Byggnadsforskningen finansieras i stället genom anslag överstatsbudgeten. Samtidigt höjs folkpensionsavgiften från 8,4 % till 8,45 %. Möjligheten för egenföretagare att få undantagande från ATP avskaffas. De personer som är födda år 1923 eller tidigare och som har ett gällande undantagande från ATP skall dock också i fortsättningen ha möjlighet att stå utanför försäkringen om de så önskar.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 691 f).
Riksdagen har antagit en lag om radioaktiva läkemedel.
Hittills har användningen av sådana medel reglerats uteslutande av strålskyddslagen och hanteringen har bedömts främst med hänsyn till de strålningsrisker för personalen som är förenade med användningen. Kontrollen har alltså tagit sikte på främst arbetsmiljöfrågorna. I den nya lagen ställspatienternas intresse av säkra och ändamålsenliga läkemedel i förgrunden. Lagen innebär sålunda att även de medicinska, biologiska och farmacevtiska aspekterna skall beaktas vid kontrollen av användningen av radioaktiva läkemedel på människor. I lagen ställs upp krav på att de radioaktiva läkemedlen skall ha en hög kvalitet och inte får ge upphov till skador som står i missför-
hållande till nyttan av dem. Kraven blir härigenom i dessa avseenden desamma som för andra läkemedel. Socialstyrelsen skall utöva tillsynen enligt den nya lagen.
Ändringar av följdkaraktär har samtidigt vidtagits i läkemedelsförordningen och strålskyddslagen. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 289 f).
I anslutning till att ansvaret för ledningen av sjukvården i krig föreslagits bli överflyttat från länsstyrelserna till sjukvårdshuvudmännen har riksdagen beslutat nya bestämmelser i fråga om hälso- och sjukvården i krig m. m. De nya bestämmelserna har intagits i lagen om kommunal beredskap och i en ny lag om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m. m. Samtidigt har vissa ändringar vidtagits i allmänna tjänstepliktslagen. Genom den nya lagen har krigssjukvårdslagen upphävts. De nya reglerna innebär bl. a. att den personalkrets för vilken tjänsteplikt gäller utvidgats så att den även omfattar exempelvis administrativ personal och ekonomipersonal (SFS 292 f).
Riksdagen fattade år 1980 beslut om en omorganisation av socialstyrelsen att genomföras den 1 juli 1981. Riksdagen har under våren beslutat sådana lagändringar som påkallats av omorganisationen och därmed sammanhängande förändringar i bl. a. länsstyrelsernas uppgifter och organisation (länsläkar- och socialkonsulentorganisationernas upphörande). Ändringarna berör bl. a. lagen om internationell adoptionshjälp, smittskyddslagen och hälsovårdsstadgan (SFS 580 f).
Riksdagen har bemyndigat regeringen att godkänna en uppgörelse som innebär att Stockholms läns landsting tar över huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset från staten den 1 januari 1982. I samband därmed har riksdagen beslutat att lagen om vissa bidrag för vård vid karolinska sjukhuset skall upphöra att gälla vid utgången av år 1981 (SFS 937).
Arbetsrätt
Genom ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring har införts två nya dagpenningklasser om 200 och 210 kr. (SFS 152).
Genom ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd har den tidigare förmögenhetsprövningen av sådant stöd slopats (SFS 393).
Bank- och valutalagstiftning m. m.
Riksdagen har beslutat en ändring i lagen för Sveriges riksbank. Ändringen syftar till att undanröja de hinder som den nya sekretesslagen lade i fråga om riksbankens möjligheter att lämna ut information till myndigheter som samverkar för att bekämpa den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. Genom en ny föreskrift i lagen har riksbanken sålunda ålagts skyldighet att lämna uppgifter till bl. a. polismyndighet om brottsmisstankar som uppkommer i bankrörelsen (SFS 109).
Valutaregleringen har fatt fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1982 genom en av riksdagen antagen lag om tillämpning av valutalagen (SFS 438).
Riksdagen har beslutat om vissa ändringar i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Ändringarna innebär bl. a. att det belopp som AP-fondens fjärde fondstyrelse får disponera — för aktieplaceringar — ökas med 600 milj. kr. Vidare begränsas kommunernas och landstingens möjlighet att erhålla återlån av inbetalade pensionsmedel. I samma lagstiftningsärende har vidtagits en ändring i lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteks-
föreningar (SFS 182 och 184).
Genom ändringar i fondkommissionslagen har skett vissa lättnader i förbudet för bl. a. vissa anställda hos fondkommissionärer att för egen räkning förvärva värdepapper (SFS 437).
Näringsrättslig lagstiftning i övrigt
I samband med riksdagens behandling av riktlinjerna för energipolitiken har riksdagen beslutat ny eller ändrad lagstiftning på ett flertal områden.
Som ett led i strävandena att ersätta olja med andra bränslen har antagits en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Enligt lagen skall större eldningsanläggningar utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten. Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande anläggningar. Lagen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 599).
I en samtidigt antagen lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. föreskrivs skyldighet för den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor att bl. a. svara för att det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Reaktorinnehavaren skall svara för de kostnader som hans skyldighet medför samt årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Avgiften skall säkerställa att pengar finns för att betala kostnaderna för avfallshanteringen m. m. och för att täcka vissa statliga kostnader (SFS 669).
Lagen om vissa rörledningar har ändrats så att det krav på koncession som uppställs i lagen också omfattar rörledning för transport av fjärrvärme. Koncessionsplikten gäller dock inte bl. a. rent lokala fjärrvärmeledningar. Samtidigt har rörledning för transport av fjärrvärme undantagits från tilllämpningsområdet för lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. (SFS 597 f).
Riksdagen har beslutat om ändringar i kreditupplysningslagen och inkassolagen.
Ändringarna i kreditupplysningslagen syftar bl. a. till att förbättra enskildas integritetsskydd. Tidsgränsen för hur gamla uppgifter som får tas med i s. k. personupplysningar sänks från fem till tre år. Vidare skall kreditupplysningsföretagen underrätta den som avses med en personupplysning om vem somhar begärt upplysningen. En rätt till automatisk underrättelse om de uppgifter som har lämnats ut i en kreditupplysning införs även för enskilda näringsidkare m.fl., vilka enligt gällande regler inte erhåller sådan underrättelse.
De ändringar som har beslutats i inkassolagen innebär att lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta praktiskt taget all indrivning av fordringar. Undantag görs dock såsom f. n. — förutom för exekutiv myndighetsverksamhet — bl. a. för enskilda personers indrivning av egna fordringar av privat natur. Vidare lämnas liksom f. n. utrymme för borgenärer att framställa enkla betalningspåminnelser mot en gäldenär utan att det blir fråga om inkassoverksamhet i lagens mening. I lagen har införts helt nya regler om gäldenärsregister som används i inkassoverksamhet.
I samma lagstiftningsärende har också antagits en lag om ersättning för inkassokostnader m. m. som innebär att den nuvarande processrättsliga regleringen av rätten till ersättning för inkassokostnader byts ut mot nya civilrättsliga regler, som är tillämpliga inte bara vid process utan också i andra sammanhang. Syftet med den nya lagen är bl. a. att skydda gäldenärerna mot
alltför höga ersättningsanspråk. Den nya civilrättsliga regleringen har föranlett ändringar i lagsökningslagen, rättegångsbalken och lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1982 (SFS 737 f).
I samband med riksdagens godkännande av ett avtal mellan Sverige och Norge om ekonomiskt samarbete har riksdagen antagit en lag om beslutanderätt för stiftelse som har bildats för att främja svenskt-norskt industriellt samarbete (SFS 600).
Ändringar har beslutats i miljöskyddslagens system för förprövning, tillsyn och påföljder.
Ändringarna innebär bl. a. att dispens inte längre kan ges från förprövningsplikten i fråga om olika slag av miljöfarlig verksamhet. De nya reglerna föreskriver att tillståndsprövning skall ske också beträffande sådan miljöfarlig verksamhet som innebär mindre allvarliga störningar och där det hittills har räckt med en anmälan till länsstyrelsen. I lagen har tagits in en föreskrift om att tillståndsprövningen skall föregås av ett särskilt informations- och samrådsförfarande gentemot berörda myndigheter, organisationer och enskilda.
Straffmaximum för brott mot miljöskyddslagen har höjts från ett till två år.
Vidare har lagens påföljdssystem förstärkts med en avgiftspåföljd (miljöskyddsavgift). Sådan avgift skall utgå då lagen har överträtts och överträdelsen har medfört dels ekonomiska fördelar för den som utövar den miljöfarliga verksamheten, dels betydande störningar för omgivningen eller risk för sådana störningar. Miljöskyddsavgiften skall påföras den fysiska eller juridiska person som utövade den verksamhet i vilken överträdelsen har begåtts. Avgiften skall normalt bestämmas till ett belopp som svarar mot de ekonomiska fördelarna av överträdelsen. Frågor om miljöskyddsavgift prövas av koncessionsnämnden på talan av statens naturvårdsverk (SFS 420).
Skollagstiftning m. m.
I samband med att riksdagen godkänt riktlinjer i fråga om planering och genomförande av kurser avsedda som personalutbildning för skolväsendet har riksdagen beslutat en ändring i högskolelagen. Genom ändringen, som träder i kraft den 1 juli 1982, bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen utser att meddela särskilda föreskrifter om företräde för vissa sökande att antas till utbildning, som främst är avsedd för fortbildning eller vidareutbildning (SFS 652).
I anslutning till att riksdagen tagit ställning till frågan om ett nytt statsbidragssystem för folkbildningen har införts en ny bestämmelse i lagen om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets område. Samtidigt har förordningen om statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet upphävts. Den nya bestämmelsen innehåller regler om statsbidrag till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. som kan utgå till ideell förening (SFS 520 f).
Övrigt
Riksdagen har upphävt bestämmelsen i 11 kap. 2 § byggningabalken om att "till vallgång skola kvinnfolk brukas, där det ske kan, och ej gossar, vid tiodalers bot". I lagstiftningsärendet hävdades att bestämmelsen diskriminerar unga pojkar och att den "säkert inte heller åberopats i kvinnominne" (SFS 426).
Björn Edqvist