Juristroll och samhällsutveckling*
Av professor STIG STRÖMHOLM
En intellektuell skriver brev. Det är det sista förkristna århundradets store talare, populärfilosof och skönande, Marcus Tullius Cicero —med våra dagars säregna terminologi skulle han otvivelaktigt ha betecknats som det senrepublikanska Roms superkändis, innefilosof, TV-politiker och bästsäljare. Brevets adressat är en framstående jurist, Gajus Trebatius Testa, en också från Horatius' satirer känd gestalt, som troget odlade det romerska juristskråets särpräglade sättatt tänka, tala och vara. Trebatius låg nu i fält uppe i Gallien, under Julius Caesars befäl. Bli vän med Caesar, råder Cicero. Gör du det inte nu, kommer aldrig ett lika gynnsamt tillfälle. "Av samma mening var också G. Cornelius, som ni jurister brukar skriva i era böcker." I ett annat brev från samme avsändare till samme mottagare rör det praktiska ting. Du lär nog frysa där uppe i Gallien, skriver Cicero. Tänd en munter kaminbrasa, "av samma åsikt är också Mucius och Manilius".1 Vad den grekiskt bildade, filosofiskt sinnade och ordrikt vältalige brevskrivaren ironiserar över är de rättslärdes vana att uttrycka sig med ordspråksmässig korthuggenhet och att i stället för väldisponerade och välsvarvade argument i den hellenistiska retorikens stil kort och gott hänvisa till andra juridiska auktoriteter, gärna vördade och fjärran skuggor ur det stora förflutna. I det av grekiska intellektuella inflytelser genomsyrade samhälle, där Cicero vann sina retoriska och litterära segrar, kunde den traditionella juriststilen lätt framställas som en nära nog komisk relikt. Så länge Rom hade bestått, hade ekonomiskt oberoende män av god börd verkat som rättslärde; någon formell utbildning gavs inte; deras skola var långvarig lärlingstid hos någon ansedd företrädare; många klättrade med duglighetens rätt också uppför de politiska statsämbetenas karriärstege, men någon juridisk karriär existerade inte. Juristen gav råd utan ersättning; hans särskilda hantverk var äldre än det politiska systemet; det hade sina rötter i den från far till son, från mästare till lärling, vidareförda rättstradition som var de aristokratiska prästkollegiernas särskilda
hemlighet och konst i den fjärran lantliga småstaden Rom. Att odlarätten var en bisyssla för gentlemän; den krävde hos sina utövare klokhet, oberoende, kunskap om fädrens sed och stor personlig auktoritet. Det var också en auktoritär rätt; omfattande domskäl besvärade man sig sällan med; man gav besked i svåra frågor; det fick vara nog. Vältalare som Cicero kunde uppträda inför rätta i politiska processer; som jurister räknades de inte.
Ett par generationer längre fram, i kejsartidens Rom, har situationen förändrats. Det finns alltjämt berömda rättegångstalare och en växande kår av enklare sakförare, som redan hunnit ge växt åt ironiska folkliga talesätt om juristernas girighet och ohederlighet — ett tema som vore lätt att brodera på men här skall lämnas därhän2 —; vidare tycks ha tillkommit en liten grupp rena lärare och författare;men huvuddelen av den egentliga juristkåren, de tysta problemlösarna, har förvandlats: i allt större utsträckning återfinner vi dem i kejsarens kansli. De rättskunniga magnaterna har byråkratiserats. Den uråldriga auktoritet som deras företrädare kunde stödja på den romerska aristokratins rättsbevarande och rättsskapande roll var förbrukad; den enda effektiva auktoriteten var nu kejsarens. Där makten finns, där finns också juristerna. Stil och tankevanor hade emellertid bevarats; de nya rättslärde knöt medvetet än till traditionen; den förstärker auktoriteten.
Historien upprepar sig inte, heter det. Det må vara sant, men historien tycks känna eviga följeslagare — eviga åtminstone i den begränsade betydelsen, att de synes oskiljaktigt förenade med en viss samhällelig grundmodell och ständigt framträder i skiftande men igenkännlig skepnad, allt eftersom den modellen förändras. Den principiellt eftersträvade, låt vara aldrig fullständigt förverkligade åtskillnaden mellan politiskt och juridiskt beslutsfattande, mellan de stora generella rambesluten och de enskilda tillämpningsbesluten — en åtskillnad, som på en gång utfällde en juridisk yrkeskår och möjliggjorde en fredlig och obruten rättsutveckling, vars lugna jämna andhämtning står i egenartad kontrast till de romerska krigens, borgarkrigens och palatskuppernas febriga staccatorytm — detta var den romerska samhälleliga ingenjörskonstens kanske främsta bidrag till den västliga grundmodellen. Och denna modell, som med större eller mindre framgång och klarsyn håller rågången synlig mellan juridiskt och politiskt beslutsfattande, är alltjämt vår. Diskret förnyelse i för
ening med starkt markerad trohet mot traditionen var länge den rättsliga utvecklingens främsta kännetecken.
I kraft av denna grundritningarnas sega fortlevnad kan man gång på gång, i tiden långt efter Ciceros och den begynnande kejserliga epokens Rom, och även i rummet långt därifrån, återfinna överraskande sidostycken till den juristrollens utveckling som jag inledningsvis skisserade med etthundrafemtio års romersk historia som exempel. I en av den svenska rättens mest traditionsrika högborgar — det "stora rummet" i Svea hovrätts palats på Riddarholmen — kan man, under en vandring som omfattar endast några få steg längs en av de porträttprydda långväggarna, på ett åskådligt sätt företa en resa i tidoch förändring, som mycket liknar vår inledande färd från sen republik till tidigt kejsardöme. Det är den svenska höga domarkårensutveckling, inom loppet av mindre än ett sekel, från magnater till byråkrater. Det äldsta presidentporträttet i Svea hovrätts svit avbildar, stramt och flärdlöst, den storman med förankring bland den svenska medeltidens lagmansätter, som blev Svea hovrätts förste president: riksdrotsen greve Magnus Brahe, utnämnd 1614. Han är svartklädd, med enkelt vitt halskrås; han behövde varken stor lärdom eller röd talar för att hävda sig; hans auktoritet var självklar. Ett parsteg åt vänster och vi står framför det karolinska enväldets män; mest typisk är kanske den nyadlade prästsonen och karriärbyråkraten greve Lars Wallenstedt, som tillträdde presidentämbetet 1695; han var kungens man, någon annan auktoritet hade han inte; han ståtar, med nyvunnen ömtålig värdighet, i den röda hermelinsbrämade riksrådsmanteln och med alla de yttre attribut som krävdes för att inskärpa ämbetets höghet. Alla är de lån och ekon av den konungsliga makten. De självklart myndiga magnaternas tid var förbi. Där makten finns, där finns också juristerna.
Vandringen kunde gå vidare, både genom romerska jurist biografier, genom porträttraden i Svea hovrätts stora rum och säkert genom många andra liknande salar, i domstolsbyggnader, justitiepalats och advokatkollegier runt Europa. Lokala variationer finns, men grundritningarna ter sig märkligt lika. Låter man en kort stund blicken glida vidare över det bekvämt tillgängliga svenska bildgalleri jag valt som exempel, följer man utvecklingen över frihetstidens och den gustavianska erans ämbetsmannaprofiler — domare från en tid, då gränserna mellan centrala dömande funktioner och administrativ myndighetsutövning var oklara — till 1800-talet, rättsstatsidéernas tid, då domarfunktionen med en ny ideologi återvinner något av sin upphöjda särställning och kanske också något av de rättskipande magnaternas oberoende och grandeur: kring 1800-talets mitt, men
först då, börjar de vattrade ljusblå serafimerbanden under presidenternas svarta frackar att markera ämbetets särskilda höghet. Det är visserligen ett annat oberoende än bördens; nu är det rollen som adlar, i kraft av en stark idéströmning.
Vill man söka att med de historiska vittnesbördens hjälp finna och beskriva juristrollen i dess förhållande till den omgivande samhällsutvecklingen, då framstår det som den säkraste, mest naturliga och även mest givande vägen att söka bestämma juristens kall och uppgifter mot bakgrund av den vid varje tidpunkt förhärskande uppfattningen om rättens väsen och funktion. En sådan historisk tillbakablick har sitt eget värde; den skänker perspektiv; mest ger den dock, om den förmår att belysa faktiska förhållanden och obesvarade frågor, som rör juristens ställning i vårt eget utvecklingsskede. Det brukar ej sällan talas om dessa de yttersta dagarnas villrådighet inför de stora principfrågorna, även inför dem vilkas svar igår tedde sig självklara. Det vore märkligt, om denna villrådighet inte också drabbat juristerna. Historiens lärdomar liksom jämförelser med det främmande kan aldrig skingra mörkret, som höljer vägen framöver; men beredskapen att möta det som detta mörker döljer kan förbättras, om ögat vänjer sig vid att tränga genom dunklet bakåt och åt sidorna.
Det rättsideal som kom romerska magnater och svenska stormän att framstå som så oberoende, som gav dem en egen och självklar auktoritet och som besparade dem mödan av långa, lärda eller skarpsinniga utläggningar om det individuella avgörandets grunder, detvar den urgamla tron på rättens oföränderlighet, helgd och oupplösliga samband med det folk i vilket dessa domare också var ledare i fred och krig. Domarens uppgift var att utlägga stammens rätt, i dess ursprungliga renhet. Vad man begärde av den höge domaren var inte främst omfattande lärdom om svår tillgängliga eller komplicerade regler; det var framför allt djupare insikt i den oföränderliga rättens innehåll, och det var mod och myndighet att våga och kunna, som det heter i en gammal text, "bryta offsoknar och skrocksoknar". Den förmågan förväntades den dömande stormannen besitta; i högsta grad innehades den av konungen. Det är karakteristiskt, och går som en röd tråd genom menigheters och rådsförsamlingars besvär till den högsta överheten i europeisk historia från tidig medeltid till långt in i den nya tiden, att vad man begär på rättsväsendets område knappast någonsin är förändringar, reformer: det är ett återställande av rätten idess ursprungliga renhet som man kräver.
Idén om den i folkets själ levande, från urtiden ärvda rättsordningen dog inte vare sig med romersk magnatjurisprudens eller med gammal germansk lagmansrättskipning. Den var alltför stark för att
överges så lätt. I det tidiga 1800-talets, romantikens, rättssyn dyker den ånyo upp med stor kraft, som ett suggestivt argument mot förhastade lagstiftningsreformer, och det är också under 1800-talets diskussion som idén slutligt mals sönder av teoretiska analyser, med vilka man påvisar det orimliga i föreställningen, att ett helt folk, en mångmiljonhövdad och oenhetlig människogrupp med vitt skilda intressen och erfarenheter, skulle förmå att genom en spontan kollektiv tankeprocess i alla enskildheter utveckla något så komplicerat som en rättsordning. Det kom att stå mer och mer klart, att den urgamla rättsom med korthuggen myndighet framlagts av rättskloka men inte boklärda domare i själva verket inte var folkets rätt så mycket som juristernas. Ideologiskt kunde detta resultat framstå som en motsägelse och en besvikelse. Föreställningen om en rätt som s.a.s. vuxit direkt upp ur den fosterländska jorden, en skörd av det dagliga arbetet, var alltför lockande för att överges utan saknad. Likväl trängde sig insikten på. Långt före alla juridiska fakulteter, alla examensbenämningar och alla ämbetstitlar, fanns det jurister; och de äldsta rättsordningar vi känner var i allt väsentligt deras verk.
Vid en tid — det var 1947 — då Europa mer än någonsin hade anledning att sålla och pröva sitt illa medfarna rättsarv, försökte en av de stora kännarna av den europeiska rettens framväxt, Paul Koschaker, att fixera vad som egentligen kännetecknar en rättsordning, som inte blott handhaves av jurister utan även i allt väsentligt är derasverk. En "juristrätt", säger Koschaker,3 kan uppstå även under deprimitivaste samhälls- och rättsförhållanden. Den främsta förutsättningen är att det finns en någorlunda avgränsad grupp av människor, som ägnar en stor del av sin tid åt att begrunda och lösa rättsfrågor. En andra förutsättning är att det finns något slag av politiskt maktcentrum, som ger auktoritet. Juristrätten bär i sig en tendens till centralisering, både i fråga om rättsskapande och när det gäller enskilt beslutfattande. De stora rättssystemen — det må vara romersk rätt eller engelsk common law — var i det längsta knutna till en enhetlig krets och plats. Huruvida juristerna medverkar i lagstiftning eller de bidrager till rättens utveckling genom praxis — i domstolar eller på advokatkontor — är inte det avgörande. Det väsentliga är att det är den avgränsade gruppen av yrkesmän som i sista hand hanterar rätten. En sådan rätt, hävdar Koschaker, kan genomgå betydande förändringar till sitt innehåll, men dess handhavare har en oemotståndligt stark böjelse att bevara åtminstone dess yttre identitet, att falla tillbaka på auktoriteterna, att ge nya ting gamla namn, att
brygga över även de mest gapande och revolutionära utvecklingsklyftor genom att söka härledningar och exempel tillbaka i tiden.
Skulle man acceptera Koschakers analys, är juristernas rätt — och det gäller ej blott det töckniga förflutna, på Forum Romanum eller tingshögen, då rättens helgd var liktydig med dess orörlighet, utan även långt senare skeden — till sitt innersta väsen en svårpåverkad och konservativ ordning. Förändringar accepteras endast då deras nytta är klart bevisad; sker förändringar, bemödar man sig om att dölja dem snarare än basunera ut dem. Juristrollen är kanske allra främst en vårdande och bevarande uppgift. Skråets tankevanor, etik och kåranda breder ut sig som ett segt hölje av intellektuellt och moraliskt gummi arabicum över samhällsordning och samhällsförändringar.
Ett sådant sakernas tillstånd kan man gilla eller ogilla. Det kan prisas som en av högsta visdom präglad, måttfull, neurosbekämpande och trygghetsskapande ordning, en ordning som ger samhällets medborgare och ledare god tid att odla sin kål och sina själar, vända sitt sinne till vad som är beständigt och viktigt för det enskilda och allmänna levernet och lära sig att möta den trögrörliga rätten med samma lugna tålamod som en god lantman sätter emot ogynnsam väderlek, steniga åkrar och annat som människan nu inte råder över men ändå måste leva med. Inga beskäftiga världsförbättrare vinner i ett sådant samhälle och en sådan juristkår ära och befordran på att ändra domstolarnas benämningar och domkretsar, införa obestämda artiklar i lagtext eller utforma blanketter för ännu snabbare produktion av ännu mer prosa. Visa domare tyglar sin otålighet och lär sig inse, att deras uppgift, liksom visa konungars, till icke ringa del är en symbolfunktion. där lika stor vikt ligger på allvar, omsorg och värdighet i upprepningen som på ständigt nya grepp och konster.
Lika lätt som det är att längtansfullt uppmåla denna idealbild, lika lätt är det att kludda dess karikatyr på väggen. Juristrätten kan utan svårighet framställas som ett regelsystem, vars främsta funktioner är å ena sidan att vidmakthålla, om möjligt förhärliga, eljest beslöja, den historiskt givna samhälleliga hierarkien och egendomsfördelningen, med alla dess orättvisor och dess brister i effektivitet och förmåga att tillgodose föränderliga mänskliga behov, å andra sidan att förhöja juristskråets eget anseende, befästa dess monopolställning och säkra dess goda bärgning.
Som så ofta innehåller både skönmålning och karikatyr element av sanning. En väsentlig fråga, som båda dessa bilder ger anledning till, är vilka andra typer av rättsordning än juristrätten som man har att räkna med i senare samhällen och vilken roll juristen spelar i sådanasystem.
Föreställningen om ett samhällstillstånd, där visa lagkloka skulle ha till främsta uppgift att obrottsligt troget bevara en med allmän vördnad och tillgivenhet omfattad rättsordning i dess renhet, den föreställningen är, för såvitt gäller det stycke mänsklig utvecklingshistoria som vi med någon säkerhet kan överblicka, en overklig idyll redan därför att så fullständigt statiska samhällen som man här föreställer sig knappast någonsin torde ha existerat. Men även vrångbilden av juristerna som ett maktfullkomligt prästadöme, besjälat endast av egenintressen, ger knappast någonsin en sann beskrivning av verkligheten. Att möta och kanalisera förändring på ett försvarbart sätt har alltid varit juristernas uppgift; att helt rida spärr mot förändring har de helt enkelt saknat makt till; och man underskattar den sprängverkan som ligger i den tekniska juridikens sedan årtusenden bestående förening med breda och starkt förankrade föreställningar om högre rätt och evig rättvisa, om man inbillar sig att skrået skulle ha kunnat eller kunna i strid mot denna ideologi enbart och i längden företräda intressen, egna eller andras, som står i klar motsättning till trycket från föränderliga etiska krav och samhälleliga gruppintressen.
Man kan peka på perioder, då juristrollen — trots rollinnehavarnas tveklösa bekännelse till ålderdomliga system och trots deras, och omgivningens, frågelösa vördnad för skråets lärdom och skarpsinne —likväl utgjorde de kanske mest effektiva samhälleliga nydanare som överhuvudtaget verkat. Så var fallet, för att hålla sig till den mest avgörande perioden i senare europeisk historia, under 1200- och 1300—talen, då det framväxande juristskrået, en produkt av de nygrundade universiteten i Bologna och snart också i Paris, Oxford, Salamanca och Prag, snabbt spred sig över Europa, stolt prålande med den återupptäckta romerska rättens principer, regler och enskilda exempel, dess lantligt enkla visdom och dess subtila spetsfundigheter. Det framstår som en paradox, att dessa den moderna juristrollens tidigaste företrädare, med sin antikvariska utbildning, först och främst blev de moderna centraliserade förvaltningsstaternas grundare; de blev furstetjänare, i furstarnas kamp mot feodalherrar, prelater och lokala menigheter, och som furstetjänare i senmedeltidens Europagick de framtidens ärenden, med det längesedan förflutnas rättsspråk på läpparna. Det var visserligen furstemaktens auktoritet och i sista hand dess våldsmakt som satte kraft bakom de latinska sentenserna, och det skedde inte av osjälviskt antikvariskt intresse. Men det var juristernas latin som gav furstarna de argument, och den legitimitet, varförutan varken svärd eller schavotter i längden inte kan säkra en samhällsordning. Och ytterligare: samtidigt som det nya skrået, de lärda lagkarlarna, stödde furstemaktens anspråk utåt, tryckte de ock-
så sin stämpel på maktutövningens inre sida: ty maktutövning, hävdade de — eller åtminstone de oförskräcktaste ibland dem, och åtminstone i princip — skulle ske inom rättens ramar, med rättens stöd och helst i rättstillämpningens former.
Det är idag svårt att föreställa sig i hur hög grad det universitetsutbildade juristståndets tillkomst och inträde i avgörande, gamla eller tidigare okända roller och befattningar har präglat inte blott offentligt liv utan även tankevanor och diskussionsstil i Västeuropa. Det juridiska universitetsstudiets genombrott hade, även med moderna kvantitativa mått, karaktären av utbildningsexplosion, och de långsiktiga effekterna av vad som ytligt sett framstår som ett egenartat återvändande till sex-sjuhundraåriga samhälleliga problemlösningar kan betraktas som nära nog revolutionära. Genom juristskråets framträdande och snabba makttillväxt kom Västeuropa att för en framtid som ännu ej är avslutad bli den mest eller rättare sagt den enda legalistiska, rationalistiska och genom juridiserade av alla kända högkulturer. Västeuropeisk diskussion, i riksdagshus, kommunala samlingsrum, domstolar, föreningslokaler och tidningsredaktioner, fick på ett avgörande sätt sin prägel av den nyupptäckta romarrättens och det nygrundade yrkesskråets teknik och allmänna analytiska och argumentatoriska grepp. En av vår tids ledande rättshistoriker, Franz Wieacker, talar om hur de medeltida juristerna av sina stora romerska föregångare "lärde konsten att lösa den mänskliga samlevnadens vitala problem inte i fångenskap under irrationella levnadsvanor eller genom våld utan genom intellektuell diskussion av det isolerade rättsliga problemet och i enlighet med en allmän regel, som uppställts för att tillgodose den sakliga problematiken. Detta juristernas nya anspråk har för all framtid gjort Europas offentliga liv juridiskt och rationalistiskt." Wieacker går ännu längre, i vad som klingar likt ett rättskulturens och juristernas högstämda äreminne: "Genom att finna en rationell princip som åtminstone inom staterna ersatte den handgripliga uppgörelsen av mänskliga konflikter har jurisprudensen skapat en av de väsentliga förutsättningarna för den materiella kulturens framsteg, i synnerhet för förvaltningskonsten, det rationella ekonomiska samhället och t. o. m. den nyare tidens tekniska behärskning av naturen."4
Exemplet illustrerar juristrollens mångsidighet, inom den frikostigt tilltagna ramen för den samhälleliga grundmodell, med principiell åtskillnad mellan politiska och rättsliga beslut, som var romarnas kanske största konkreta bidrag till den västerländska samhällsförfatt-
ningen. Men exemplet illustrerar också rollens inneboende motsägelser. Vi ser, i de illuminerade handskrifternas begynnelsebokstäver, den medeltida rättslärde, i fotsid klädnad, docerande från sin kateder, med de auktoritativa skrifterna på golvet bredvid sig; vi känner hans argument: ju säkrare de kan stöttas på Corpus juris civilis, dess bättre. Och trots dessa attribut kom den värdige skriftlärde att verka som nydanare, stundom rentav som revolutionär.
Det finns gott både om artrikedom och om motsägelser i rollens uppenbarelser under andra ideologiska och samhälleliga betingelser. Låt oss framhålla ett par av de viktigaste. Tre-fyrahundra år efter de romerskrättsligt skolade furstliga byråkraternas och centralisternas storhetsperiod finner vi juristen — eller åtminstone den intellektuellt mest rörliga delen av skrået — i färd med att bygga vallar mot den maktkoncentration han själv bidragit till att skapa. Nu är det i första rummet inte i den vördade forntiden utan i naturrätten, i den högre och som man trodde sig våga påstå eviga, överallt lika och överallt oföränderliga förnuftsrätten som man söker stöd. Argumenten och metoderna, då man från dessa svindlande, vinglande, snart fallande höjder sökte hämta ned en användbar rätt, var emellertid i stor utsträckning en vidareutveckling av de romerska och de romerskrättsliga. Samtidigt kan knappast någon tvekan råda om att juristrollen, under upplysningstid och liberalism, genomgår en utvidgning om också inte en grundläggande förändring. Där makten finns, där brukar ock juristerna finnas. Det omdömet förlorar inte sin giltighet; i huvudsak har det förblivit sant intill denna dag. Men under förnufts och framstegstrons glansdagar finner vi jurister, som inte står på den politiska härskarmaktens sida utan driver sin konst i deras tjänst och till deras fromma som kanske är morgondagens makthavare, idag ännu blott en mäktig opposition. Vid sidan av dömande och förvaltande magnater och byråkrater bereder sig den oberoende, oppositionella men alltjämt med juridikens hävdvunna vapen kämpande advokaten en plats i solen. Helt ny är inte denna instudering av juristrollen. Och man glömmer lätt, att den frie advokatens roll förutsätter två ting, som hör en äldre ordning till: domare, som är fria att acceptera hans argument, och en rättsordning i stort, som skyddar såväl hans förbindelse med klienten som hans oberoende bärgning.
Till paradoxerna i den föränderliga juristrollen hör, att samma period som hyllar förnuftets rätt och bekämpar det passiva övertagandet av vördnadsvärda auktoriteter, denna period tillerkänner domaren en ställning föga bättre än en automats. Domaren, heter det i ett berömt ord från denna tid, är endast munnen som uttalar lagens ord. Att domaren skulle vara personligen och omedelbart delaktig i det
ljusa och välsinnade förnuft som eljest troddes liva människan och naturen, det tycks man ha hållit för uteslutet. Förnuftet talade till folkförsamlingar och filosofer; domaren hade att hålla sig till lagens bokstav; varken nåd eller billighet borde ligga i hans hand.
Lika paradoxal ter sig juristrollens ideal hundra år senare, vid 1800-talets mitt. Å ena sidan såg man gärna domaren som en medlare, en oberoende, som hade att skipa rätt mellan den enskilde och det allmänna; inte minst hade han att värja enskild rätt mot denväxande statsapparaten. Det är nu — låt oss erinra om det — som de blå banden dyker upp under presidenternas svarta frackar i Sveahovrätts stora rum: domaren skulle stå hög och fri, rättssamfundets värnare, satt att bedöma statliga likaväl som enskilda anspråk. Å andra sidan är detta en period i juristrollens utvecklingshistoria, då man betonade rättstillämparens bundenhet ej blott till den klart uttryckta lagens ord utan också till de avsikter och strävanden som man sammanfattade under beteckningen "lagstiftarens vilja". Denna vilja tänkte man sig ej sällan som en kollektiv livsyttring av det mäktiga, hemlighetsfulla men samtidigt välsinnade och rättsinniga väsen som den upplysta staten utgjorde. Paradoxen — detta att man samtidigt var beredd att tillskriva juristen, både den statligt anställde domaren, den frie advokaten och i viss mån rentav förvaltningstjänstemannen, en roll som individens beskyddare — denna paradox finner sin förklaring och sin upplösning just i det förhållandet att man tänkte sig den överindividuella statsviljan såsom upplyst och beredd att acceptera legalitetens alla begränsningar. Det var först senare, då statsmakten efter det första världskrigets konvulsioner visade ett annat ansikte —ett med totalitära anspråk, med förtryck och våld — som paradoxen mellan en oberoende juristroll och juristens totala bundenhet till allt vad makten behagade diktera blev uppenbar och på sina håll olidlig. Reaktionen blev också, både på den internationella scenen och främst i de länder som sett paradoxen klarast, en renässans för idén om juristen som medlare och som de enskildas beskyddare. Kraftigast kommer denna reaktion till uttryck i de internationella konventioner som uppställer kataloger över mänskliga rättigheter och som tillskapar oberoende juridiska organ för prövning av mellanhavanden mellan stater och individer.
Det är nu trettio år sedan man drog dessa slutsatser ur ett outhärdligt förflutet. Hur ser juristrollen ut idag, hos oss i den fredliga Norden?
Mot G.W. F.Hegel plägar stundom riktas förebråelsen, att han med outsinlig flit och nästintill ogenomträngligt djupsinne uppmålar grandiosa tablåer över världshistoriens skiften och pendelsvängningar
endast för att till slut, om också blott antydningsvis, låta den preussiska monarkien under 1800-talets första två eller tre årtionden framstå som historieförloppets slutpunkt, som världsandens viloläge i det till slutlig fulländning bragta, i sanning förverkligade politiska förnuftets hamn. Det må förhålla sig hur det vill med det berättigade i denna förebråelse. Frestelsen att framställa den egna tiden och det egna samhället — i vårt fall 1960- och 1970-talens nordiska demokratier —som all utvecklings krona, den frestelsen har icke alltid framgångsrikt bemästrats av dessa samhällens panegyriker och valtalare; att våra länder ej inpassats såsom höjdpunkter i historiska utvecklingsschemata efter Hegels förebild beror kanske mer på bristande historiska kunskaper än på bristande vilja. Har då också juristrollen uppnått sin slutliga fulländning i vår tids Norden? Hur ser i så fall rollen ut? Finns det rentav anledning tro att den är slutspelad? Juristerna framställes ju ofta i folkliga talesätt som ett nödvändigt ont, ett svårfrånkomligt ogräs även i de rättfärdiga lagarnas och samhällsordningarnas eljest välansade rabatter. Har man nått därhän att ogräsets tid är ute?
Där makten finns, har det upprepats i det föregående, där finns också juristerna. Och makten — heter det i 1 kap. 1 § i Nordens senaste och därför, får man förmoda, mest fullkomliga grundlag, den svenska regeringsformen av år 1974 — makten utgår från folket. "All offentlig makt", heter det till och med försiktigtvis i det citerade lagrummet. Någon självständig ställning skulle därmed rimligtvis inte kunna tillkomma någon kår eller någon yrkesgrupp. Allra minst skulle en sådan kunna göra anspråk på en roll såsom medlare mellan det maktägande folket och de enskilda individer som ingår i detta. Det saknades heller inte i diskussionen om den svenska regeringsformen uttalanden från då ansvarigt och maktägande håll, som betonade att även domstolarna var folkviljans tjänare, varken annat eller mer. Tanken, att myndigheter utan legitimation i den enda erkända källan till makt — folkviljan — skulle vare sig ha rätt att uppträda som skiljedomare mellan kollektivet och de enskilda eller behövas för att skydda individerna mot en stat, vars främsta kännetecken var en upplyst och bättre vetande omsorg om medborgarnas rätt förstådda bästa, den tanken stötte på skarpt motstånd från många håll.
Det finns även andra skäl varför äldre och seglivade föreställningar om juristens roll i, för och mot den samhälleliga maktutövningen kan tyckas svåra att hålla vid liv. I allt större utsträckning har denna maktutövning kommit att ändra karaktär; den har blivit framåtblickande och målbestämd i stället för som tidigare oftast tillbakablickande och hårt normbunden. Traditionell myndighetsutövning är inte längre samhällsorganens enda eller ens deras dominerande verknings-
sätt. På många fält arbetar man med styrmedel som är ekonomiska snarare än i hävdvunnen mening rättsliga. Vilka medel som än användes är den offentliga styrningens volym så enormt mycket större idag än för femtio år sedan att traditionella rättsliga arbetsformer kan te sig som en kostsam lyx i den väldiga massan av små beslut. Smidighet, praktisk effektivitet och beslutsekonomi gör rättsenlighet och rättssäkerhet rangen stridig som främsta ideal för offentligt beslutfattande.
Trots ideologiska och praktiska grunder för tveksamhet finns det åtminstone två förhållanden, som trots allt synes skapa underlag fören självständig juristroll och ge denna roll oförminskad eller kanske ökad betydelse även i detta rousseauanska lyckorike, med dess välmenade men i ordets egentliga mening totalitära ambitioner. I samma inledande paragraf i den svenska regeringsformen som nyss citerades heter det för det första avslutningsvis, att "den offentliga makten utövas under lagarna". För det andra är idag ingen beredd att acceptera de tidiga 1800-talsjuristernas, nationalromantikernas, sköna dröm om en rättsordning direkt sprungen ur folkets kollektiva själ. Vi vet, att lagstiftningen är ett verk av folkets valda ombud, av politiska makthavare, och att organiserade intressegrupper gör sitt yttersta för att påverka denna lagstiftning i den riktning som bäst överensstämmer med deras aspirationer. Det är mot denna bakgrund som den moderna juristrollen måste bestämmas till sitt innehåll.
Det är uppenbart, att domaren, åklagaren, förvaltningsjuristen och advokaten inte längre kan åberopa någon auktoritet av det slag som förlänade romerska och nordiska magnater, på Forum Romanum och på tingshögen, deras säkra ställning. Lika uppenbart är, att dagens jurist inte kan stödja sig på den intellektuellt och historiskt betingade vördnad som den av medeltidens rättslärde utlagda romerska rättenpå sin tid åtnjöt. I så måtto är den moderna juristrollen både snävare tilltagen och mer utsatt för ifrågasättande och kritik.
Det är idag enbart i kraft av egen kunskap och erfarenhet, utan stöd i någon auktoritet, som juristen kan vinna gehör för sin röst. Kravet på kunskap och erfarenhet är ovillkorligt men samtidigt föränderligt till sitt innehåll. Kan juristerna inte uppfylla det, kommer deras funktioner obönhörligen att övergå på yrkesgrupper med en annan utbildning och kanske ett annat synsätt. Först och främst är det fråga om kunskap om den teknik för konfliktlösning och beteendestyrning som är den rättsliga och som inte blott är en teknik utan också en ideologi: rättsstatens och den praktiska rättvisans. Den kunskapen är utvunnen ur drygt tvåtusen års arbete med att finna former för och ge aktuellt innehåll åt en verksamhet i stort och i smått, som av dess
första stora utövare utan falsk blygsamhet betecknades som ars boni etaequi, "det godas och det rättas konst". Kunskap om hur betryggande, människovärdiga och intellektuellt försvarbara avgöranden förbereds genom lagarnas utformning, hur de grundas på ett förfarande, där alla berörda kommer till tals på lika villkor, och hur de utformas genom en öppen argumentation i överläggningar och domskäl — den kunskapen är den för juristen centrala; den ger honom grund för att tala, och vid behov tala högt, både i de mäktigas rådslag och när enskilda människors öden prövas i skenbart små angelägenheter. Denna kunskap är inte längre ensam tillräcklig. Vill juristerna ge sin roll förnyad och ökad styrka, måste de vara beredda att arbeta för den, både genom att bredda sin kunskap på de fält där de moderna samhällsvetenskaperna tillfört nya och väsentliga rön och även genom att kritiskt studera de egna beslutsprocesserna för att göra dem bättre användbara i nya situationer, där kraven på snabbhet och smidighet är mer framträdande än i traditionella rättsliga förfaranden. Vill dagens jurister behålla den roll som deras företrädare tillkämpat sig, räcker det inte att vila på lagrar och bedyra sin oumbärlighet. De måste söka att bli både samhällskännare och människokännare, tillräckligt mycket ekonomer för att kunna följa ett ekonomiskt sammanhang och tillräckligt mycket logiker för att inte blott behärska den egna argumentationens lagar utan också kunna tillämpa dem i de nya beslutssituationerna. Men denna ofrånkomliga breddning får inte leda till att juristen förlorar sin identitet och blir en dilettantisk mångsysslare. Den fasta kärnan i hans utbildning och gärning måste förbli ars boni et aequi. Om juristerna sviker sin roll, vem tillser då att makten utövas under lagarna, inte över dem eller vid sidan av dem, och att detta gäller all makt, hur den sedan må grundas och varifrån den sedan må komma? Om deras roll är slutspelad, då har också det med årtusendens möda uppbyggda rättssamhället spelat ut sin roll.