Påföljd för rattfylleri m. m. — nya lagar nya rättsfall

 

Av hovrättsrådet ULF LINDQUIST

 

Tingsrätternas praxis vid val av påföljd för rattfylleri tycks variera från domstol till domstol. Justitieutskottet presenterar i sitt betänkande JuU 1980/81:1 viss statistik i ämnet för år 1979. Materialet visar stora variationer. I Blekinge län har exempelvis dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn i ca 2,8 % av fallen (relationen 1:35) medan motsvarande andel i Gotlands län utgör ca 26,3% (1:2,8). Mellandomstolar i ett län finns variationer i andelen domar på villkorlig dom och skyddstillsyn från 50% (1:1) till ca 4,5% (1:22). Vid några tingsrätter har under den tid som statistiken avser över huvud taget inte dömts till någon icke frihetsberövande påföljd för rattfylleri. Den nya lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1981 och de nya rättsfall från HD som efter hand kommer fram kan kanske stabilisera situationen. I förarbetena till lagändringar i BrB och i trafikbrottslagen lämnar riksdagen en hel del besked om hur den vill att påföljdsvalet i princip skall göras i rattfyllerimålen. Det som har hänt på området innebär sammanfattningsvis att HD:s praxis i ämnet har godtagits av riksdagen samtidigt som domstolarna fått möjlighet att i vissa delvis specificerade fall döma till fängelse i 21 eller 14 dagar eller att döma till skyddstillsyn eller villkorlig dom i fall där körkortsindragningen är särskilt kännbar. De nya lagbestämmelserna innebär inte i något hänseende skärpning av HD:s påföljdspraxis. I de fall där man hittills kunnat döma till skyddstillsyn eller villkorlig dom — främst i rehabiliteringssituationer och i fall där en anhopning av omständigheter talar mot fängelse — är det meningen att domstolarna alltjämt skall använda en icke frihetsberövande påföljd. Äldre rättsfall som direkt visar när man kan döma till icke frihetsberövande påföljd har alltså fortfarande full aktualitet.
    Kvar står trots allt att den vanliga påföljden för ett vanligt rattfylleri fortfarande är fängelse en månad.

 

Förlust av körkort
Trafikbrottslagen har tillförts en helt ny paragraf (6 §) som ger domstolen rätt att vid val av påföljd för trafikbrott ta hänsyn till att gärningsmannen kan förlora sitt körkort till följd av brottet. En förutsättning för att ett sådant hänsynstagande skall få ske är dock att förlusten av körkortet kommer att medföra hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning.

 

Rattfylleri 15Bestämmelsen gäller inte bara vid definitiv återkallelse av körkort utan också när körkortet återkallas tills vidare. Efter många turer i kanslihus, lagråd och riksdag har bestämmelsen följande lydelse:

 

När påföljd skall bestämmas för ett brott enligt denna lag får hänsyn tas till att gärningsmannen till följd av brottet kan komma att förlora sin behörighet att föra motordrivet fordon, om det finns grundad anledning anta
1. att beslut om återkallelse av behörigheten kommer att meddelas och
2. att beslutet kommer att medföra hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen
i hans yrkes- eller näringsutövning.
På motsvarande sätt får hänsyn tas till beslut, genom vilket behörighet att föra motordrivet fordon har återkallats tills vidare.

 

Den nya bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1981. Med den har riksdagens gamla planer på att överföra körkortsfrågorna till de allmänna domstolarna blivit skrinlagda. Det är fortfarande förvaltningsdomstolarna som är prövningsinstanser i körkortsmål.
    Bestämmelsen gäller formellt för alla trafikbrott. Men — säger departementschefen — det torde i allmänhet saknas anledning att tillämpa regeln när endast ett bötesstraff är aktuellt för trafikbrottet (prop. 1979/80:178 s. 283). Sin största praktiska betydelse - heter det vidare i propositionen — torde regeln få i sådana rattfyllerimål där den tilltalade har ett arbete som ställer krav på att han skall vara behörig att föra motorfordon eller med hänsyn till kommunikationsförhållandena inte kommer att kunna behålla sin anställning utan att kunna färdas till och från arbetet med bil. Domstolen kommer — heter det vidare — vid dessa och liknande fall att, om det föranleds av en samlad bedömning, kunna bestämma påföljden till exempelvis villkorlig dom eller skyddstillsyn jämte böter. Departementschefen understryker att avsikten inte är att frångå nuvarande ordning i vad denna innebär att fängelse är normalpåföljden för rattfylleri. Även riksdagen strök under att normalpåföljden för rattfylleri även i fortsättningen är fängelse och att den nya bestämmelsen inte får ses som ett stöd för andra avvikelser från gängse påföljdspraxis än sådana som direkt kan grundas på den nya bestämmelsen (JuU 1980/81:1 s. 16).
    Som man ser av paragrafen skall domstolen göra antaganden om vad som kommer att ske med körkortet. Detta är inte så äventyrligt som det verkar. Vid grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri samt rattonykterhet där promillehalten uppgått till 0,8 eller däröver är återkallelse i princip obligatorisk (16 § 1 och 22 § körkortslagen). KkL har visserligen en annan bestämmelse om att återkallelse får underlåtas om synnerliga skäl föreligger och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten (24 §). Den bestämmelsen är emellertid avsedd främst för speciella fall såsom när trafiknykterhetsbrottet har avsett kort flyttning av

 

16 Ulf Lindquistfordon på gård, parkeringsplats e.d. Det handlar alltså om sådana speciella fall där ett rattfylleri på grund av mildrande omständigheter ofta blir ett bötesbrott. Mot den bakgrunden och eftersom regeln i princip inte skall beaktas vid bötesmål bör det inte bli någon större svårighet för den allmänna domstolen att förutse ett beslut om körkortsåterkallelse på grund av brottet. I nästan samtliga fall som det här är fråga om är f. ö. körkortet omhändertaget eller interimistiskt återkallat redan när målet kommer upp. Även detta underlättar förhandsbedömningen. I tveksamma fall är domstolen oförhindrad att inhämta förhandsbesked eller yttrande från annan myndighet. När det någon gång inte går att göra så är domstolen naturligtvis oförhindrad att inhämta upplysning om myndighetens praxis i allmänhet. Det kan inträffa att domstolen trots alla ansträngningar inte med säkerhet kan bedöma i vad mån beslut av det slag som nu är aktuellt kommer att meddelas. Domstolen blir då hänvisad till att pröva sannolikheten av att beslut kommer att meddelas. I tveksamma fall får prövningen i vanlig ordning ske på det sätt som är mest förmånligt för den dömde i brottmålet. Det är samtidigt klart att hänsyn till ett beslut av berört slag bara får tas när det med stor sannolikhet kan förutses att beslutet kommer att meddelas (prop. 1979/80: 178 s. 38,39). Frågan hur en återkallelse inverkar på gärningsmannens yrkesutövning kan ha både arbetsrättsliga och arbetsmarknadsmässiga aspekter. Hur dessa skall hanteras av den allmänna domstolen kommenteras inte i förarbetena.

 

    Sänkt minimitid för fängelse
Regeln i 26 kap. 1 § BrB om att fängelse på viss tid inte får understiga en månad har ändrats till att fängelse på viss tid inte får understiga 14 dagar. Bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 juli 1981, medger formellt att domstolen dömer ut vilket brutet dagantal som helst ner till 14 dagar. Men departementschefen säger i specialmotiveringen att bestämmelsen i praktiken lämpligen bör tillämpas så att straffet i förekommande fall bestäms till 14 dagar eller 21 dagar. Någon ändring av nuvarande praxis att bestämma straffet vid tider över en månad till exempelvis en månad 15 dagar är inte åsyftad (prop. 1980/81:44 s. 16).
    När det gäller reformens inverkan på rattfylleribrott börjar departementschefen med att säga att han inte f. n. finner det tillrådligt att låta ett fängelsestraff på 14 dagar eller 21 dagar utgöra en standardpåföljd för rattfylleri. Det ligger enligt hans mening närmast till hands att i dessa mål reservera fängelsestraff på kortare tid än en månad för fall där omständigheterna visserligen inte är i lagens mening mildrande

 

Rattfylieri 17men ändå sådana att ett avsteg från vanlig praxis framstår som naturligt. Han tänker här exempelvis på fall där blodalkoholhalten bara obetydligt har överstigit 1,5 promille och någon mera påtagligtrafikfara inte har förelegat vid gärningstillfället. Han kommer också in på sambandet med den nya bestämmelsen i trafikbrottslagen och tar fram den situationen att en samlad bedömning i ett sådant fall som avses i trafikbrottslagen leder till att villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med böter inte bör komma i fråga. I det läget, framhåller departementschefen, bör det inte vara uteslutet att i stället sätta fängelsestraffet under en månad även om omständigheterna vid själva brottet inte i och för sig skulle motivera ett sådant avsteg från gängse straffmätningspraxis (prop. 1980/81:44 s. 13).
    Riksdagen var ense med departementschefen men gjorde en del tillägg och förtydliganden: Möjligheten att döma till kortare fängelsetid än en månad för rattfylleri bör utnyttjas enbart när omständigheterna klart är sådana att det inte finns skäl att tillmäta gärningensamma straffvärde som normalt. Denna bedömning bör grundas på samtliga omständigheter. Att blodalkoholhalten bara obetydligt har överstigit 1,5 promille kan inte ensamt vara utslagsgivande. En omständighet som kan vara av betydelse är trafikfaran i det enskilda fallet. Att denna typiskt sett varit obetydlig är en omständighet som tillsammans med andra kan tala för ett kortare fängelsestraff änannars. En annan omständighet som kan vara av vikt vid bedömningen är orsaken till bilkörningen. Det finns t. ex. skäl att se mildare på en körning som — utan att det är fråga om en nödhandling — sker i ett angeläget syfte än på en körning som äger rum utan sådant syfte. Till de omständigheter som kan påverka straffmätningen hör också sådana körkortsåterkallelser som medför hinder eller synnerlig svårighet för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. Men även isådana fall måste det, som i övriga fall, bli fråga om en samlad bedömning av andra omständigheter. — Sammanfattningsvis slårjustitieutskottet fast att möjligheten att döma till kortare fängelsestraff än en månad för rattfylleri skall tillämpas endast vid klara undantagsfall (JuU 1980/81:32 s. 8).

 

18-åringar
Beträffande den som har fyllt 18 men inte 21 år föreskriver 26 kap. 4 § BrB, efter lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1980, att fängelse får ådömas endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. I förarbetena uttalades att med lagändringen inte åsyftades någon ändring i praxis, när det gäller påföljdsvalet för de brottstyper som regelmässigt leder till fäng-

 

2-23-161. Sv. Juristtidning

 

18 Ulf Lindquistelsestraff, exempelvis rattfylleri (JuU 1978/79:38 s. 44 f, jfr prop. 1978/79:212 s. 64). HD:s praxis före lagändringen belyses av fallet NJA 1974 s. 682. Här gällde det en yngling som vid brottstillfället var 18 år och två månader gammal. Han drack rätt mycket sprit dagen före körningen, en fredag. På lördagen deltog han i en inflyttningsfest på Bastugatan i Stockholm. Han kommer inte ihåg hur mycket han drack men han blev ordentligt påverkad och han minns inte så mycket av vad som hände. Han avbröt körningen efter några hundra meter då en flicka från sällskapet kom fram och sade till honom att låta bli. Det var inte meningen att han skulle köra från festen. Det bara blev så. Bilen hade efteråt en skada på stötfångaren. Det är okänt hur den skadan uppkom. Ynglingen i fråga saknade körkort men han hade avlagt det praktiska provet för sådant kort. Vid blodprovstagning hade han 1,87 promille alkohol i blodet. HD anförde följande:

 

Körningen har omfattat en kort sträcka och ägt rum på gator, där det vid ifrågavarande tidpunkt (23-tiden) endast var ringa trafik. Ingen eller i alla fall endast en obetydlig skada har uppstått vid körningen. (Ynglingen) var vid tillfället obetydligt över 18 år.Han förekommer inte i kriminalregistret eller i riksskatteverkets särskilda register rörande fylleri och vissa andra brott. Han förefaller, såsom hovrätten har uttalat, vek och omogen. Han lever och arbetar under ordnade förhållanden, bor hos sin mor och har fast anställning. Han har fatt goda vitsord från sin arbetsplats. Med beaktande av de sålunda föreliggande särskilda omständigheterna finner KM, att hänsyn till allmän laglydnad icke kräver fängelsepåföljd.

 

HD dömde för rattfylleri och olovlig körning till villkorlig dom och böter (100×15).
    Till ytterligare vägledning vid påföljdsval för ungdomar mellan 18 och 21 år har vi nu två domar från år 1980 (NJA 1980 s. 112 och 114). Båda fallen rör 18-åriga rattfyllerister. Den ene fick villkorlig dom och böter. Den andre dömdes till fängelse.
    I fall I gällde det metallarbetaren Göran, som när han begick det aktuella rattfylleribrottet bara var någon månad över 18 år gammal. Han var vid tillfället på semester i Malmö och tältade sedan några dagar på en campingplats utanför staden. Vid 1-tiden en dag reste han tillsammans med sin kamrat till Köpenhamn med flygbåt. Före avresan parkerade han sin bil i en parkeringsruta på Skeppsbron utanför flygbåtsterminalen. På överresan till Köpenhamn drack han tre burkar öl. I Köpenhamn drack ha sedan en hel butelj körsbärsvin och fem flaskor Elefantöl. Återresan skedde vid midnatt. Ombord drack han två burkar öl. När han kom till Malmö tänkte han sova i bilen. Det var emellertid oroligt utanför flygbåtsterminalen. Han bestämde sig därför för att parkera bilen på parkeringen utanför den närbelägna Centralstationen och sova ut där. På vägen dit ingrep polisen. Göran kände sig något påverkad vid tillfället men tyckte ändå

 

Rattfylleri 19att han kunde köra på ett betryggande sätt. Körningen skedde vid 2 tiden på natten. Vid 3-tiden togs blodprov som visade ett minsta värde av 1,55 promille alkohol. Urinprov visade 2,41 och 2,48 promille alkohol. Göran dömdes till fängelse en månad både av tingsrätten och av hovrätten. I HD yrkade Göran villkorlig dom. Från försvaretssida anfördes att Göran hade för avsikt att köra endast en kort sträcka, 150—200 meter, att trafiken vid tillfället var ringa samt att Göran vid tillfället var obetydligt över 18 år och var vek och omogen. RÅ medgav att påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med böter och åberopade det ovannämnda 18-årsfallet NJA 1974 s. 682. HD dömde till villkorlig dom med böter (80×35). Som skäl för detta påföljdsval åberopade HD först Görans ålder vid tiden för brottet. Han var ju obetydligt över 18 år. Vidare åberopades att Göran var omogen. I detta hänseende förelåg utredning i målet om att Göran hade börjat militärtjänst i oktober 1979 men därvid visat så tydliga tecken på nervositet och omogenhet att han efter en kort tid hemförlovats. HD åberopade vidare att körningen avsett endast en kort sträcka (150-200 meter) och ägt rum vid en tidpunkt då trafiken var obetydlig (vid 2-tiden på natten). På grund av dessa tre omständigheter fann HD att hänsyn till allmän laglydnad inte krävde fängelsestraff. Hänsynen till allmän laglydnad fick alltså vika för Görans ungdom och omogenhet och den relativt låga trafikfaran av brottet. HD konstaterade härefter att Göran levde i ordnade och trygga förhållanden, att han inte behövde övervakning och att påföljden därför kunde bestämmas till villkorlig dom jämte böter.
    I fall II var det fråga om ett betydligt farligare rattfylleri. Här gällde det yrkande om ansvar mot kontoristen Thomas som vid brottstillfället bara var 17 år och 11 månader gammal, Han hörde hemma i Älvdalen i Dalarna. En oktoberdag for han tillsammans med en kamrat till dans i Evertsberg. På kvällen drack han 10 folköl och några groggar. Kamraten körde honom tillbaka till Älvdalen, där bilen parkerades och de båda ynglingarna skildes åt. Thomas tog emellertid härefter själv bilen och körde på olika vägar i trakten av Älvdalen, uppenbarligen utan något egentligt mål. På hemvägen sladdade han på en isbelagd bro och körde in i broräcket. Den sammanlagda körsträckan uppskattade han till 3 mil. Han ringde efter bärgning och blev sedan gripen av polis vid bilen vid 4.40-tiden på natten. Blodprov som togs vid 6-tiden på morgonen innehöll 1,76 promille alkohol. Thomas hade vid tillfället bara mc-körkort. Tingsrätten dömde för rattfylleri och olovlig körning till villkorlig dom och böter (100×25). Hovrätten dömde till fängelse en månad. HD fastställde hovrättens domslut. HD framhöll inledningsvis i sin dom att rattfylleribrottet

 

20 Ulf Lindquistinte kunnat anses vara av lindrigare slag. Bilfärden ägde visserligen rum på sådan tid och plats att risken for trafikolycka var förhållandevis ringa men körningen skedde i mörker en avsevärd sträcka, omkring 3 mil, och Thomas saknade varje anledning att alls köra bil. HD konstaterade härefter helt kort att det rattfylleri som Thomas hade begått var av sådan beskaffenhet att det med hänsyn till allmän laglydnad förelåg särskilda skäl att döma till fängelsestraff. Det hade inte framkommit sådana personliga omständigheter att en påföljd, som inte innebar frihetsberövande, ändå borde väljas.
    Den gemensamma nämnaren för dessa två domar är att de båda rör ansvar för rattfylleri för två ungdomar som båda är omkring 18 år gamla vid brottstillfället. Men det är stor skillnad på de båda brotten. Göran, som fick villkorlig dom och böter, gör en ganska kort och helt händelselös omparkering för att få sova i fred. HD har i varje fall utgått från att det var så. Thomas, som fick fängelse en månad, gör en långkörning bara för att det roar honom och krockar med ett broräcke. Det sista lastas han inte uttryckligen för av HD men när HD talar om beskaffenheten av Thomas' rattfylleri kan väl HD ha syftat även på körsättet, som ju faktiskt ledde till en trafikolycka.
    Slutsatsen av dessa båda domar kan i korthet sägas vara den att det finns utrymme för att döma en ungdom i åldersklassen 18—21 år till villkorlig dom och böter när själva rattfylleribrottet framstår som klart godartat inom brottstypen utan att omständigheterna för den skull kan anses mildrande i trafikbrottslagens bemärkelse samt den tilltalade vid brottet är mera omogen än ungdomar i allmänhet brukar vara. För en vanlig 18-åring som begår ett vanligt rattfylleri är den typiska påföljden däremot fängelse.

 

Två fängelsedomar for rattfylleri
Genom 1981 års lagstiftning har riksdagen på ett tämligen konkret sätt angett gränserna för den liberalisering av påföljdsvalet i rattfyllerimål som i viss utsträckning pågått i rättspraxis. Begränsningen förtydligades också i två domar av HD i somras (NJA 1981 s. 726 och 723) innan de nya lagarna trädde i kraft.
    Det första fallet rörde 30-årige idrottskonsulenten Bengt och gäller frågan i vilken utsträckning domstol bör ta hänsyn till tredje man, exempelvis den tilltalades familj, vid val av påföljd för rattfylleriunder i lagteknisk mening icke mildrande omständigheter. Bengt, som var pressad av en konkurs och av en knäskada som hindrade honom i yrket, hade ett gräl med sin fru och lämnade hemmet i obalans. Han körde till krogen där han drack öl och vin. När han skulle hem hade han klart för sig att han var berusad och inte borde köra. Hans egen

 

Rattfylleri 21förklaring till att han ändå körde var att han kände på sig och ville, i sin desperation, att han skulle bli gripen av polisen. Blodprov visade att Bengt under eller efter körningen hade minst 2,44 promille alkohol i blodet. Bengt ville ha villkorlig dom och åberopade främst att ett fängelsestraff skulle innebära ett särskilt svårt slag för hans familj. Redan i tingsrätten förelåg ett läkarintyg enligt vilket Bengts hustru, som sedan någon tid hade haft täta kontakter med psykiatrisk klinik för svåra ångest- och depressionsbesvär, i händelse av att Bengt ådömdes fängelsestraff skulle försämras så betydligt att klinikvård blev nödvändig. Utöver hustrun bestod Bengts familj av fyra barn i åldrarna 9-15 år. Av hänsyn till familjen fick Bengt villkorlig dom både vid tingsrätten och i hovrätten. HD dömde emellertid till fängelse en månad och anförde följande:

 

Körningen ägde rum i centrala Göteborg och Bengt var därvid påtagligt berusad. Med hänsyn härtill måste brottet bedömas som allvarligt. Brott av detta slag bör av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel föranleda påföljd som innebär frihetsberövande. För att annan påföljd skall komma i fråga måste krävas särskilda skäl.
    Bengt är en 30-årig man som befinner sig i en mycket besvärlig familjesituation, vilket ställer stora krav på ansvarskänsla och stabilitet. Han är tydligt medveten om detta och visar en bestämd vilja att klara upp sina förhållanden. Av utredningen framgår att det finns en beaktansvärd risk för att hans hustrus psykiska hälsa skall påverkas menligt om Bengt tvingas avtjäna ett frihetsstraff, något som i sin tur också skulle gå ut över barnen i familjen.
    Det är ingalunda ovanligt att de skadliga följderna av ett frihetsstraff i särskilt hög grad drabbar andra än den dömde själv. De principer som enligt 1 kap. 7 § BrB skall vara bestämmande för domstolarnas påföljdsval lämnar emellertid knappast annat än i rena undantagsfall utrymme för att tillmäta sådana förhållanden avgörande betydelse; om det står klart att ett frihetsberövande skulle medföra synnerligen menliga följder för personer i den dömdes omgivning kan detta utgöra skäl att genom nåd befria honom från ett ådömt frihetsstraff.
    Mot bakgrund av det anförda kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl att i målet välja annan påföljd än fängelse. Med hänsyn till omständigheterna bör dock strafftiden— trots att fråga är om ett allvarligt fall av rattfylleri — kunna begränsas till en månad.

 

BrB 1 kap. 7 § har som bekant följande lydelse:

 

Vid val av påföljd skall rätten med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

 

Paragrafen ger som man ser inte något ordinärt utrymme för att vid val av påföljd ta hänsyn till hur ett eventuellt frihetsberövande skulle drabba den tilltalades familj. Däremot hindrar paragrafen naturligtvis inte att domstolen tar hänsyn till sådana verkningar hos tredjeman som har direkt betydelse för exempelvis den dömdes återanpassning.
    Det andra fallet rör 59-åriga privatsekreteraren Eva som vid 5-tiden en eftermiddag körde bil på Stockholmsvägen på Lidingö och utan egen skuld blev påkörd bakifrån av en buss. Blodprov togs så gott som genast och detta visade sedermera en alkoholkoncentration av 1,68

 

22 Ulf Lindquistpromille. Eva dömdes till fängelse en månad av tingsrätten. Hovrätten ändrade till villkorlig dom och böter. Som skäl åberopade hovrätten att körningen varit anmärkningsfri, att undersökningsläkaren bedömt att Eva inte var påverkad, att Eva, som tidigare varit gift, nu levde helt ensam och att tiden efter händelsen uppenbarligen inneburit svåra påfrestningar för henne, särskilt som hon inte vågat anförtro sig åt någon av sina vänner. Mot denna bakgrund och med hänsyn till Evas ålder och personliga situation fann hovrätten att avtjänande av fängelsestraff skulle drabba henne orimligt hårt. De allmänpreventiva skäl som vid brott av detta slag starkt talade för frihetsberövande påföljd borde därför, menade hovrätten, få vika för humanitära hänsyn. — HD dömde till fängelse en månad. Domen inleds med ett konstaterande att körningen ägde rum i tät stadstrafik och avsåg enicke obetydlig sträcka. Vidare heter det i domen:

 

Eva, som nu är 59 år gammal, har levt under goda ekonomiska och sociala förhållanden. Under senare tid har hon drabbats av personliga motgångar. Hon anser sig emellertid vara vid god hälsa säväl fysiskt som psykiskt. Det råder inte något tvivel om att lagföringen har inneburit allvarliga påfrestningar för Eva och att ett fängelsestraff skulle drabba henne hårt. Dessa förhållanden kan dock inte anses utgöra sådana särskilda skäl att en frihetsberövande påföljd kan undvikas. Påföljden bör därför bestämmas till fängelse.

 

Eva förnekade att hon hade druckit alkohol ifrågavarande dag. Hon menade att alkoholkoncentrationen måste härröra från en alkoholförtäring som hade skett föregående dag. Så kan det väl ha varit. Typiskt sett är det emellertid sannolikt att Eva med sina trassliga personliga förhållanden hade lagt sig till med en daglig alkoholkonsumtion. Alkoholforskarna anser nämligen att den som vid läkarundersökning gör intryck av att vara helt opåverkad och samtidigt har 1,5 promille alkohol i blodet vanligen är en både alkoholberoende och alkoholan passad person. Om en sådan person efter brottet på allvar tar upp kampen mot sitt alkoholberoende, exempelvis genom att underkasta sig institutionsvård, kan enligt fast praxis en icke frihetsberövande påföljd ifrågakomma, även i fall av brottsflerhet (NJA 1980 s. 74).Men i det enskilda fallet kan det naturligtvis vara svårare att erkänna ett alkoholberoende och att ta itu med detta än att bära ett kortare frihetsstraff. Vad Evas fall visar är att särskilda skäl för annat än fängelse inte föreligger enbart av det skälet att gärningsmannen är en i övrigt oförvitlig medborgare i den övre medelåldern som plågas avskam över sitt rattfylleribrott och som personligt och socialt har svårtatt bära ett fängelsestraff.

 

Rattfylleri 23Rattonykterhet
Straffskalan för rattonykterhet är böter, dock lägst 10 dagsböter, eller fängelse i högst 6 månader. För straffmätningen inom skalan är naturligtvis alkoholkoncentrationen viktig. På sina håll har det tidigare hävdats att skalans övre del, som upptar fängelsestraff, normalt bör utnyttjas när alkoholkoncentrationen ligger nära 1,5 promille men inte har nått det talet. Ett argument för denna ståndpunkt har varit att man därigenom skulle undgå att valet mellan fängelse och böter utfaller olika i två annars likartade fall, av vilka alkoholkoncentrationen i det ena ligger obetydligt över och i det andra obetydligt under 1,5 promille. Denna ståndpunkt, som genom åren haft företrädare både i tingsrätter och i hovrätter, har nu uttryckligen underkänts av HD i fallet NJA 1981 s. 308. I domen framhålls att man med den lagstiftning som vi har inte kan undgå att en skarp promillegräns får avgörande betydelse för valet mellan böter och fängelse i annars helt jämförbara fall. Om man säger sig att 1,49 ligger så nära 1,50 att normalstraffet bör bli fängelse i båda fallen kan man ju på samma sätt säga, att 1,48 ligger så nära 1,49 och att 1,47 ligger så nära 1,48 etc. Någonstans — säger HD — måste ändå ett sådant resonemang göra halt. Att då i rättstillämpningen stanna för en viss annan siffra än 1,50 framstår som skäligen godtyckligt. HD lägger därför upp den riktlinjen för straffmätning i mål om ansvar för rattonykterhet att bötesstraff bör användas ända intill promillegränsen för rattfylleri i fall där omständigheterna i övrigt kring körningen inte ter sig särskilt anmärkningsvärda. Vid försvårande omständigheter eller när det är fråga om återfall bör, särskilt när alkoholkoncentrationen ligger förhållandevis nära gränsen mot rattfylleri, fängelse bli aktuellt, säger HD som avslutning på sitt principresonemang.
    Riktlinjerna har formulerats i fallet Leif (NJA 1981 s. 308) och har tillämpats även i fallet Rudolf (HD:s dom 10.7.1981, DB 30):
    Leif, försäljare, född 1944, arbetade en kväll på en bilverkstad i Stockholm och drack där en del öl och vin. Han hade tänkt åka hem med tåg. Trött och deprimerad över att hans far nyss hade fått hjärtinfarkt tog han i stället bilen. Han körde inte raka vägen utan tog en omväg över Solna för att se på en bil som han tänkte köpa. Körningen skedde vid 1-tiden på natten. Vid 4-tiden togs blodprov. Alkoholhalten i hans blod uppgick då till minst 1,48 promille. (I målet påstods aldrig att alkoholkoncentrationen i blodet skulle ha uppgått till 1,5 vid körningen.) HD anförde följande:

 

Vad Leif anfört om att han känt sig deprimerad och om anledningen därtill kan inte anses utgöra skäl till en särskilt mild bedömning. Körningen har ansetts omfatta en förhållandevis lång sträcka, delvis genom ett storstadsområde. Den har emellertid ägt 

24 Ulf Lindquistrum vid en tid på natten, då endast ringa trafik kan antagas ha förekommit, och mot själva körningen har inte riktats någon anmärkning. Med hänsyn till det sagda och då Leif såvitt känt inte tidigare gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott, kan sådana omständigheter ej anses föreligga att fängelsestraff för hans rattonykterhet är påkallat.

 

HD dömde Leif till 110 dagsböter à 10 kr.
    Förrådsarbetare Rudolf från ett mindre samhälle utanför Piteå drack en dag några starköl i sitt hem efter arbetets slut. En bekant kom och lämnade sin bil som Rudolf skulle få låna dagen därpå för en tur till Piteå. När Rudolf skjutsade hem kamraten som bodde drygt 500 meter längre bort i samhället blev han kontrollerad av polisen. Den tillämnade körsträckan var alltså drygt en km. Den ägde rum vid 8 tiden på kvällen. En och en halv timme senare hade Rudolf minst 1,45 promille alkohol i blodet. Åtalet avsåg rattonykterhet. Rudolf dömdes för rattonykterhet till 100 dagsböter å 25 kr. HD anförde följande:

 

Av utredningen framgår att körningen ägt rum på vägar i en mindre tätort, där endast ringa trafik kan väntas förekomma, avsett en ganska kort vägsträcka och skett utan missöde. Rodolf har såvitt känt inte tidigare gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott. Vid sådant förhållande är, i överensstämmelse med den ståndpunkt HD intagit i (NJA 1981 s. 308), fängelsestraff ej påkallat för brottet.

 

    En hög promillehalt är alltså inte tillräcklig för att döma till fängelse för rattonykterhet. Det bör föreligga någon ytterligare påtagligt belastande omständighet för att påföljden skall bli fängelse. Exempel på omständigheter som verkar i riktning för ett fängelsestraff är — som man motsättningsvis ser av fallet — att körningen skett i livlig trafik, att det varit fråga om lång körning, att återfall föreligger eller att vederbörande har kört dåligt. Parentetiskt kan väl tilläggas att kombinationen av ett promilletal i närheten av 1,5 och dålig körning ofta är tillräckligt bevis för rattfylleri.