Synpunkter på tryckfrihetsrätten
Yttrandefrihetens gränser hör till de problem som ständigt debatteras och måste debatteras i en levande demokrati. Vår lagstiftning — främst tryckfrihetsförordningen (TF) — har under lång tid varit föremål för översyn och utredning. Närmast väntas slutbetänkandet från yttrandefrihetsutredningen som för några år sedan lade fram en "debattskrift" med alternativa lagförslag (SOU 1979:49). Arbetet är inriktat på att utsträcka den frihet i olika avseenden, som gäller för pressen enligt TF, även till andra massmedier. Någon väsentlig ändring i TF:s regler om yttrandefrihetens gränser tycks däremot inte vara avsedd. Uppslutningen kring den pressfrihet som gäller tycks ytligt sett närmast total.
I verkligheten är det nog ett ytfenomen, som främst beror på att det är pressmän och andra publicister, som dominerar i debatten. Under ytan finns ett stort missnöje med massmediernas sätt att fullgöra sina uppgifter. Kritiken riktas också mot TF, som — menar man — gör avarter och övertramp möjliga. Sådan kritik har nyligen framförts i boken "Rätten att vara i fred", som bl. a.
har förre justitiekanslern Bengt Lännergren till författare.1
Men är pressens friheter och rättigheter egentligen större och mer långtgående i Sverige än i andra länder som har en "fri press" i någon mening och tillämpar västerländska rättsprinciper? Svaret på den frågan blir ja, om man jämför lagar och tillämpad praxis på väsentliga punkter.
Här är några sådana.
1) Ansvarigheten för publicerade yttranden kan fördelas på olika sätt. Man kan enligt vanliga straffrättsliga principer lägga ansvaret på alla som medverkat som gärningsmän eller delaktiga vid tillkomsten av ett straffbart yttrande. I första hand författaren men även t. ex. redigeraren, kanske också sättaren och tidningsbudet. Ofta har man även ett särskilt oaktsamhetsansvar för chefredaktören eller utgivaren. Sålunda gäller i Norge och Danmark att chefredaktören och artikelförfattaren kan bli gemensamt ansvariga för en straffbar publicering med uteslutande av övriga medverkande.
Sverige skiljer sig från jämförbara länder genom den särskilda ordningen för ansvarighet enligt TF. För tidningar och tidskrifter innebär den att i princip en särskilt utsedd ansvarig utgivare ensam får bära ansvaret, oavsett om han medverkat vid tillkomsten av den straffbara artikeln och även om han inte känt till innehållet före publiceringen.
2) Om anonymitetsskydd råder för författare, som inte önskar få sin identitet avslöjad, och för uppgiftslämnare till tidningar betyder det mycket för pressens reella möjligheter att föra debatt samt att inhämta och lämna information om samhällsangelägenheter. Möjligheterna att få kännedom om missförhållanden inom offentlig förvaltning och enskilt näringsliv ökas. Anonymitetsskyddet grundas på tanken att den offentliga debatten i många fall inte kan tillföras material, om människor inte törs vända sig till tidningarna med upplysningar utan risk för att bli avslöjade. Ett svenskt kommittébetänkande från 1912 innehöll en motivering för anonymitetsskyddet som man oftaciterar:
"Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser o. s. v. och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet. — — — Anonymitetsskyddet är motdetta tryck säkerhetsventilen som i månget fall ensam möjliggör att ord sägas, som börabliva uttalade, fakta framdragas som böra bliva framdragna."
Mot denna bakgrund har lagstiftningen i Sverige infört ett långtgående anonymitetsskydd. Även uppgifter, som en offentlig befattningshavare får i tjänsten och för vilka han har tystnadsplikt, kan ofta lämnas till tidningarna utan risk för uppgiftslämnaren. Journalister och andra anställda på redaktionerna har själva tystnadsplikt om vem som författat en artikel eller lämnaten uppgift för publicering och de kan bli bötfällda om de röjer tidningens källor. Endast i mycket allvarliga fall kan tjänstemannen straffas även när uppgifterna vidarebefordras till en tidningsredaktion.2 Det kan gälla uppgifter vilkas röjande sätter rikets säkerhet i fara. Vidare uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga förhållanden ävensom uppgifter från telefonavlyssning på grund av domstols beslut, för att nämna ett aktuellt fall. I sådana sällsynt förekommande fall kan också journalisten bli skyldig att som vittne uttala sig om källan.
Lagstiftningen i andra länder medger inte alls ett så långtgående anonymi-
tetsskydd. I Norge gäller exempelvis att om en artikel innehåller upplysningar, som tidningen kan antas ha erhållit genom att någon brutit sin tystnadsplikt, är journalisten skyldig att uppge källan om domstol påkallar det. I Danmark kan domstolen ålägga journalisten att röja sin källa i fall där det är påkallat "av hänsyn till viktiga offentliga eller privata intressen". Utvecklingen inom rättspraxis i USA har varit än mer negativ för pressen när det gällt anonymitetsskyddet. Vid flera tillfällen har USA:s högsta domstol förklarat att någon rätt för journalister att vid vittnesförhör vägra avslöja sina källor inte kan erkännas.3
3) Yttrandefriheten i medierna begränsas främst av lagens föreskrifter om straffbelagda yttranden och meddelanden. Gränsdragningen varierar från land till land. Avslöjanden av hemliga försvarsanläggningar, som har intresse för främmande makt, straffas naturligtvis överallt som spioneri eller liknande brott. Ärekränkning av enskild person ("förtal" i svensk terminologi) finns också överallt med i strafflagarna. När det gäller uppgifter, som utan att vara direkt ärekränkande ändå gör intrång i enskilds privatliv, råder däremot olikheter. Många länder har i motsats till Sverige straffbelagt sådana yttranden. Så t. ex. de andra nordiska länderna men däremot inte England. Lännergren har varit ordförande i en kommitté som föreslagit att intrång i privatlivet skall kunna bestraffas enligt svensk lag.4
När det gäller ärekränkning bör det kanske tilläggas att förtal visserligen är straffbart i Sverige. De skadestånd, som brukar utdömas, är emellertid — när det inte rör sig om förlorad arbetsförtjänst eller liknande konstaterbara skador utan om ideellt lidande — anmärkningsvärt låga. Här skiljer sig svensk praxis markant från engelsk och amerikansk. I England och Amerika kan enskilda personer tilldömas skadestånd, som motsvarar hundratusentals kronor, på grund av publiceringar som domstolarna anser ärekränkande. Det är troligt att detta förhållande medför en större försiktighet i anglosachsisk press. I varje fall när man skriver om personer som kan befaras stämma tidningen för kränkande påståenden. Engelska tidningar har jurister anställda på redaktionerna med uppgift att förhindra "farliga" publiceringar.
Vidare bör det tilläggas att juridiska personer — bolag och organisationer— inte enligt svensk lag kan föra talan om kränkande publiceringar som riktar sig mot dem. Ett bolag kan t. ex. inte kräva skadestånd av en tidning som lämnat vilseledande uppgifter om bolagets produkter och därmed vållat bolaget ekonomiskt avbräck.5 — Möjligheter för juridiska personer att föra sådan talan torde finnas i de flesta jämförbara länder.
Några länder har i sina lagar infört rätt till genmäle för den, som anser sig ha blivit angripen i en tidning eller annat medium och önskar bemöta publiceringen. I Sverige finns inte någon lagstadgad genmälesrätt.
4) Reglerna om åtal och rättegång i tryckfrihetsmål har stor betydelse för pressfriheten. Sverige har speciella regler i detta avseende. Allmänt åtal kan endast väckas av justitiekanslern och även hans åtalsrätt är starkt begränsad. I praktiken förekommer nästan bara enskilda åtal i tryckfrihetsmål. Vidare prövas mål mot tidningsutgivare av jury, medan brottmål i övrigt i första instans avgörs under medverkan av både juristdomare och lekmän. Knappast i något annat land torde det finnas en speciell sammansättning av domstolen för just mål angående yttrandefrihet. I de övriga nordiska länderna prövas sådana mål av de vanliga domstolarna. I engelska och amerikanska domstolar medverkar jury i den ordinära sammansättningen av domstolen varvid skuldfrågan avgörs av jury och eventuella påföljder fastställs av juristdomaren.
På punkt efter punkt finner vi alltså att den svenska lagstiftningen om massmediernas friheter och rättigheter utformats på annat sätt än i med oss jämförbara länder. Vidare kan vi konstatera att lagstiftningen i Sverige genomgående är mer förmånlig för pressen. Och för medierna överhuvudtaget, eftersom radio-TV i allt väsentligt följer samma regler. Bl. a. åvilar ansvaret för sända radio-TV-program exklusivt i förväg utsedda ansvariga programutgivare medan övriga medverkande som regel är befriade från juridiskt ansvar.
Man brukar ofta säga att Sverige är "världsbäst" på att införa regler av olika slag och att tillvaron här är mera inrutad än på andra håll. Men på massmediernas område är så inte fallet. Här har man i stället i stor utsträckning avstått från lagregler och i högre grad litat till en mediernas självsanering. Detta förhållande tycks störa ordningssinnet hos en del, inte minst bland jurister. Lännergren—Widebäck tillhör dem. I sin bok går de till häftigt angrepp på den svenska lagstiftningen eller snarare bristen på sådan.
Men är vår liberala lag och rättspraxis olämplig? Lämnar vi journalisterna alltför fritt spelrum? En diskussion om dessa frågor måste utgå från att vår demokratiska samhällsordning har fri opinionsbildning och fri rätt att informera som en av sina grundvalar. Den som kräver begränsningar i dessa rättigheter har bevisbördan för att det är oundgängligen nödvändigt av hänsyn till andra intressen. Den exklusiva ansvarigheten för ansvarige utgivaren — om vi börjar med den — motiveras med att ansvarighet för medverkande skulle hämma yttrandefriheten. Förläggare, boktryckare och andra skulle, om de riskerade att dela ansvaret med författaren, dra sig för att medverka till utgivningen i mera känsliga fall. Det har också framhållits att utredningen i tryckfrihetsmål underlättas om man omedelbart vet vem man har att vända sig mot. Vidare bidrar det förhållandet, att någon utredning om medverkande inte behöver göras, till att det blir lättare att upprätthålla författares och andra medverkandes anonymitet.6
Den exklusiva ansvarigheten medför att skribenter och uppgiftslämnare i stor utsträckning kan gå fria. Det medför större frihet för människor, som har uppgifter av betydelse för allmänheten och den offentliga debatten, att framföra dessa. Sker övertramp kan de beivras genom åtal mot ansvarige utgivaren. Konsekvensen blir emellertid att en ansvarig utgivare kan bli dömd för en sak som han inte rår för det minsta och inte haft någon möjlighet att hindra.
Lännergren —Widebäck finner det stötande att döma ansvarige utgivaren under dessa förhållanden. Det är också sant att denne inte i detalj kan
kontrollera allt som skrivs i tidningen och sägs i radioprogrammet. Men ansvarige utgivaren måste etablera sådan ordning på sin redaktion att publiceringar, som kan vara tveksamma från rättslig eller etisk synpunkt, underställs honom före publicering.
Anonymitetsskyddet för meddelare utsätts också för skarp kritik av Lännergren—Widebäck.7 Enligt dem hade anonymitetsskyddet betydelse i ett annat tidevarv och i ett annat samhälle, men det påstås numera helt sakna motivering. De framhåller sålunda att den enskilde, som vill komma till rätta med eventuellt översitteri från myndigheternas sida och vinna rättelse av felaktiga beslut, numera kan framträda öppet, t. ex. genom att anmäla saken till JK eller JO. Resonemanget tycks avslöja en okunnighet om förutsättningarna för den offentliga debatten. I praktiken gäller idag likaväl som när 1912 års betänkande skrevs att myndighetspersoner och förmän kan ha en stark önskan och mycket stora möjligheter att undertrycka uppgifter, som de av en eller annan anledning anser lämpligt att undanhålla offentligheten. Det är ingen överdrift att påstå att en hel del av de debatter i allmänna angelägenheter, som förekommer i massmedierna och som upplevs som viktiga för samhället, aldrig skulle komma till stånd, om inte tidningar och radio-TV fick information genom "läckor" från personer som är insatta i frågorna, t. ex. genomställning som tjänsteman. Det är också klart att tjänstemannens ställning många gånger kan vara så känslig, att uppgifterna aldrig skulle lämnas omrisk förelåg för att meddelaren blir avslöjad. En ordning, som är så omistlig för den offentliga debatten, bör inte ändras, även om vissa övertramp kan ske som en följd av systemet.
Lännergren—Widebäck vill som nämnts utvidga TF:s katalog över straffbara yttranden till att omfatta avslöjanden av enskilds privata angelägenheter, även när de inte är kränkande för den berörde. Härom kan man ha delade meningar. Risken med en sådan lag är att den kan hindra berättigad publicitet t. ex. om politiker, som inte i sitt privatliv lever som de lär. Andra människor torde inte så ofta ha anledning att påtala uppgifter om sitt privatliv, om de inte är nedsättande och följaktligen åtalbara som ärekränkning. Många personer, vilkas privatliv blir föremål för intresse från pressens — även skvallerpressens — sida, har i själva verket inte någonting emot detta utan önskar tvärtom en omfattande publicitet även om sådant som andra skulle uppleva som otillbörligt intrång i privatlivet. Sådana intrång beivras förövrigt av pressen genom de etiska regler som pressen antagit och de organ som tillsatts för att övervaka att reglerna efterlevs.
Detsamma gäller genmälesrätten, som i stort sett iakttas mycket väl av tidningspressen i motsats till vad Lännergren tycks vilja göra gällande. Även genmälesrätten är skyddad genom de etiska reglerna och är ett viktigt område för allmänhetens pressombudsmans (PO) verksamhet.8
Så några ord om jurysystemet. Här känns det svårare att vara helt positiv till den rådande ordningen. Var och en som haft tillfälle att följa ett antal mål vilka behandlats av tryckfrihetsjury måste känna tveksamhet inför dess bedömningar. Det har ofta framhållits att juryn friat tidningspubliceringar som
på goda grunder förmodats vara brottsliga. Men det är också så att juryn inte sällan faller artiklar vilkas karaktär av tryckfrihetsbrott inte syns särskilt påfallande. I sistnämnda fall är det mindre allvarligt, eftersom en frikännande dom kan meddelas av de jurister, som sitter med i domstolen och skall pröva en publicering som fällts av juryn. Om juryn uttalar sig för ett frikännande blir det däremot ingen ytterligare prövning.
Anledningen till att jurysystemet infördes i början på 1800-talet var att man ville gardera sig mot att den då mäktige kungen skulle stoppa misshagliga tidningspubliceringar med stöd av domare som förmodades vara lyhörda för monarkens synpunkter. Den problematiken existerar ju inte idag. De mål, som nu kommer inför tryckfrihetsdomstol, handlar i stället om att enskilda människor upplever sig som illa behandlade av ofta mäktiga massmedier.
Det talas om likhet inför lagen som en självklar målsättning för vår rättsordning. Men på det här området råder det faktiskt inte sådan likhet. Tidningsmän och massmediafolk har ett privilegium i det att de har rätt att bli dömda av en särskild domstol med särskilda för dem gynnsamma regler.Varför kan inte mål av detta slag handläggas vid våra vanliga tingsrätter och hovrätter som i sig också rymmer starka inslag av lekmän, vana vid att göra bedömningar som förekommer i brottmål?
Man kan inte avsluta en diskussion om pressfrihet och yttrandefrihetensvillkor utan att något beröra fackets roll. Det är länge sedan som monarken, regeringen eller andra myndighetspersoner här i landet gjorde några försök att censurera tidningar och massmedier eller på annat sätt begränsa yttrandefriheten. Däremot har vi under de senaste åren haft flera konflikter på arbetsmarknaden som direkt berört möjligheterna att publicera i tryck, radio och TV. Man erinrar sig det remarkabla tillfälle, då en teletekniker under arbetskonflikt helt sonika stängde av televisionen mitt i en nyhetssändning. Svenska folket fick vara utan sina informationer. Det här är ju endast en sida av ett allmänt problem, som uppkommit genom att de fackliga organisationerna i praktiken tagit över en del av makten i samhället. Då så skett måste de fackliga ledarna också ta det ansvar som politikerna alltid fått bära. På det här området bör det innebära att konflikter, som hindrar yttrande- och informationsfrihet, skall vara helt uteslutna.
Lennart Groll