Utgångspunkt för beräkning av spärrtid vid återkallelse av körkort

 

Alltsedan körkortslagstiftningens tillkomst i början av seklet har samhället tillförsäkrat sig möjligheten att återkalla utfärdat tillstånd att här i riket framföra körkortspliktigt fordon, dvs. körkortet, om föraren anses olämplig i trafiken.1 Körkortsåterkallelsen är enligt lagstiftningen i princip inte ett straff— även om den ofta uppfattas som ett sådant — utan en skyddsåtgärd från samhällets sida, som är påkallad från trafiksäkerhetssynpunkt på grund avden olämplighet som föraren har ådagalagt.2

 

1 Se 24 § 2 mom. förordningen (1906:90) om automobiltrafik och 12 § 3 mom. förordningen (1916: 315) om automobiltrafik.

2 Jfr Gunnar Fredriksson, Vägtrafikförordningen m. m., 1967, s. 169—170, och Hans Folkesson, Omprövning av körkort, 1969, s. 63—64 och 93—99. 

Återkallelse av körkort 335    De förhållanden som ansetts göra en förare olämplig i trafiken har medtiden kodifierats i sju punkter (se numera 16§ 1 — 7 körkortslagen). Härvid avser punkterna 1—4 trafikbrott och andra trafiköverträdelser, punkt 5 opålitlighet i nykterhetshänseende, punkt 6 i huvudsak allmän brottslighet och punkt 7 sjukdom, skada eller dylikt. Har ett körkort återkallats enligt punkt 7 kan föraren få tillbaka sitt gamla körkort eller få ett nytt körkort sedan han tillfrisknat från den sjukdom etc. som har föranlett återkallelsen. Om ett körkort återkallas med stöd av punkterna 1—6 skall däremot en spärrtid ( =återkallelsetid)3 bestämmas på lägst en månad och högst tre år. Föreligger synnerliga skäl får med avvikelse från dessa bestämmelser återkallelse underlåtas eller spärrtiden sättas ned.4
    Sedan länge har spärrtiden räknats från dagen för delgivningen av länsrättens (tidigare länsstyrelsens) beslut om återkallelse av körkortet.5 Bestämmelse härom infördes uttryckligen först i 56 § körkortskungörelsen. Detta stadgande ansågs dock i praktiken närmast som ett förtydligande av den i 33 § 5 mom. vägtrafikförordningen (1951:648 ändrad 1958:222) angivna regeln, att nytt körkort inte fick utfärdas förrän viss tid förflutit från den dag, då föraren fråntogs rätten att föra körkortspliktigt fordon.6 Nämnda grundsats, att spärrtiden skall räknas från delgivningsdagen, torde dock ha gällt långt tidigare.7 Denna ordning har flera fördelar. När föraren delgetts återkallelsebeslutet finns förutsättningar att fälla honom till ansvar för olovlig körning om han under spärrtiden framför körkortspliktigt fordon. Till följd härav kan återkallelsen bli effektiv — dvs avhålla föraren från att framföra sådant fordon — om inte risken att ertappas för olovlig körning är alltför låg. Vidare är det lätt att med utgångspunkt i delgivningsdagen räkna ut när spärrtiden löper ut. Om det dröjt mycket lång tid innan föraren blivit delgiven, t. ex. på grund av en vistelse utomlands, och återkallelsen därefter framstår som mindre meningsfull kan skäl anses föreligga för nedsättning av spärrtiden vid prövning av besvär över återkallelsebeslutet.
    Den 1 juli 1981 ändrades emellertid begreppet spärrtid genom att spärrtidens anknytning till delgivningen av återkallelsebeslutet togs bort i 38 § körkortsförordningen. Spärrtiden skall därför i fortsättningen börja löpa, inte från dagen för delgivningen av beslutet utan från beslutets dag. Denna ändring vidtogs av regeringen trots att spärrtidens gamla innebörd gällde när bestämmelserna om spärrtid i den nuvarande körkortslagen antogs av riksdagen. Dessa bygger alltså på förutsättningar som inte längre gäller, vilket också

 

3 Beteckningen spärrtid infördes den 1 januari 1978 då körkortskungörelsen (1972: 592) ersattes av körkortslagen (1977:477) och körkortsförordningen (1977: 722).

4 Se 24 § körkortslagen (ändrad 1980:977), jfr 21 § samma lag och 43 § körkortsförordningen (ändrad 1981:94). Att varning i regel får meddelas om den anses som en tillräcklig åtgärd framgår av 22 § körkortslagen.

5 Motsvarande har gällt för polismyndighets beslut att omhänderta körkort (vanligt t. ex. vid rattonykterhetsbrott) eller länsrätts beslut att återkalla körkort tills vidare. Framställningen är även tillämplig på sådana beslut.

6 Jfr B. Holmquist—J. Johnsson, Vägtrafiklagstiftningen, 1971, s. 127.

7 Se t. ex. RÅ 1937 not K 336, RÅ 1948 ref. 29, RÅ 1952 not K 256 och RÅ 1960 ref. 26, jfr 21 § motorfordonsförordningen (1936: 561) och 33 § 4—5 mom. vägtrafikförordningen (1951:648). Dessförinnan var praxis skiftande, se t. ex. RÅ 1929 not K 6, 12 och 63(återkallelsetiden räknad från beslutsdagen) och RÅ 1929 not K 35, 100 och 459 (återkallelsetiden räknad från delgivningsdagen) jfr 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen (1923:281). 

336 Jan Adéllär fallet med vägledande uttalanden i motiven till lagen om spärrtidens längd vid olika grader av olämplighet hos föraren (se t. ex. prop. 1975/76: 155 s. 64—102). Enligt promemorian "Fortsatt körkortsreform" kan ändringen få konsekvenser som är svåra att överblicka.8 Åtminstone beträffande återkallelse enligt punkterna 1—4 kan ändringen enligt min mening jämföras med en tänkt omskrivning av lagen om beräkning av strafftid på så sätt, att strafftiden skall räknas senast från den dag då den allmänna domstolens dom vann lagakraft. Den som dömts till fängelse och vid tiden för lagakraftvinnandet var påfri fot skulle med en sådan lagstiftning slippa att avtjäna det utdömda straffet för tiden mellan lagakraftvinnandet och den senare dag då han omhändertogs av polismyndighet för förpassning eller intogs på allmän kriminalvårdsanstalt. Straffet skulle t. ex. kunna anses avtjänat under tid då den dömde befann sig på en semesterresa.
    En förare som håller sig undan eller av annan anledning inte omgående kan delges beslutet om återkallelse av hans körkort kommer alltså numera i många fall att helt eller delvis slippa ifrån verkningarna av ådömd spärrtid. De effekter från trafiksäkerhetssynpunkt som samhället vill åstadkomma med körkortsingripandet riskerar att utebli i motsvarande mån. Den som inte bevisligen fått del av återkallelsebeslutet kan ju fortsätta att framföra körkortspliktigt fordon under löpande spärrtid utan att behöva riskera att bli dömd för olovlig körning. Först sedan han t. ex. stoppats i en poliskontroll, där man via dataterminal funnit att han saknar giltigt körkort och eventuellt stoppat fortsatt färd med stöd av 38 § körkortslagen, torde återkallelsen avhålla honom från att under löpande spärrtid föra körkortspliktigt fordon. För övrigt torde delgivningssvårigheterna öka efter författningsändringen, med tanke på att föraren tidigare endast kunde uppskjuta spärrtiden om han fördröjde delgivningen, medan han numera i praktiken kan betrakta spärrtiden som efterskänkt för varje dag som delgivningen fördröjs, om han t. ex. inte stoppas av polisman enligt ovan. Frestelsen att fördröja delgivningen blir härigenom svår att motstå. Någon åtgärd för att effektivisera delgivningar av återkallelsebeslut synes inte ha vidtagits på grund av ändringen. Det förefaller stötande från rättvisesynpunkt att körkortsindragningens verkliga omfattningskall vara beroende av delgivningen i så stor utsträckning som nu blivit följden. I sammanhanget bör dock påpekas att de negativa effekterna har förhållandevis mindre tyngd vid återkallelse enligt punkterna 5 — 6 för opålitlighet i nykterhetshänseende och allmän brottslighet m. m. I dessa fall — till skillnad från återkallelse för trafikbrottslighet o.dyl. enligt punkterna 1—4 —bestäms nämligen spärrtiden mera med tanke på att den skall löpa ut en viss tid efter den ådagalagda olämpligheten (t. ex. ett år efter ett visst onyktert beteende) och mindre med tanke på att den skall ha en viss längd beroende på hur grav olämpligheten var (jfr t. ex. sex månaders spärrtid för en viss trafiköverträdelse).
    Vidare kan den dömande uppgiften i körkortsmål komma att kännas föga meningsfull vid försenad delgivning av återkallelsebeslut. Detta belyses bäst med några exempel.
    1. En förare, som tidigare fått varning för vårdslöshet i trafik, får sitt körkort, behörighet B, återkallat tills vidare för en ny vårdslöshet i trafik och

 

8 Se s. 22 i promemorian "Fortsatt körkortsreform", som utarbetats av kammarrättslagmannen Valter Nilsson och kammarrättsfiskalen Olof Danielsson och utgetts avdomstolsverket. 

Återkallelse av körkort 337avvikande från trafikolycksplats. Beslutets giltighetstid begränsas härvid till fyra månader. När länsrätten skall besluta dom i målet visar det sig att föraren delgetts beslutet om återkallelse tills vidare först tre månader efter beslutsdagen och att han har kört bil fram till delgivningsdagen. Denna omständighet får emellertid inte påverka länsrättens bedömning av spärrtidens längd, vilken skall grunda sig på körkortslagen. Om inget nytt framkommit i sak bör således i domen spärrtiden bestämmas till fyra månader trots att den verkliga återkallelsetiden bara kommer att bli en månad.
    2. Samma förutsättningar som i exempel 1 med undantag av att vissa förmildrande omständigheter framkommit när målet skall avgöras. Länsrätten finner med hänsyn här till att spärrtiden med stöd av körkortslagen bör bestämmas till tre månader. Följden härav blir att återkallelsen närmast kan jämställas med en varning.
    3. Länsrätten finner i ett mål om återkallelse av körkort att varning inte är en tillräcklig åtgärd men att det rör sig om ett sådant undantagsfall att spärrtiden skall bestämmas till en månad. Härvid är risken uppenbar att föraren inte hinner delges återkallelsebeslutet förrän större delen av spärrtiden har löpt ut, enbart med tanke på den vanliga tidsåtgången för expediering och delgivning av länsrättens dom.
    4. Efter besvär finner kammarrätten att den av länsrätten bestämda spärrtiden om åtta månader vid återkallelse av körkort, behörighet B, bör nedsättas till fyra månader med stöd av körkortslagen. Av handlingarna i målet framgår det att föraren har delgetts länsrättens återkallelsebeslut först efter fyra månader och att han har kört bil fram till delgivningsdagen. Kammarrättens beslut om nedsättning av spärrtiden får då, i likhet med exempel 2, i stort sett till följd att föraren kan fortsätta att köra bil som om körkortet aldrig hade återkallats. Om det dessutom vid bestämmande av påföljd för ifrågavarande brott, enligt 6§ lagen om straff för vissa trafikbrott, har tagits hänsyn till att beslut om återkallelse av förarens körkort kommer att meddelas blir nästan den enda effekten av körkortsåterkallelsen att straffet för trafikbrottet sänks.
    Till råga på allt åtföljdes ändringen av 38 § körkortsförordningen inte av några övergångsbestämmelser. Detta har medfört att spärrtiden bör bestämmas enligt den nya ordningen i samtliga fall, då förvaltningsdomstol efter ikraftträdandet den 1 juli 1981 har att pröva spärrtidens längd.9 Konsekvensen härav har blivit att ett stort antal förare, vilka tursamt nog besvärat sig över beslut om spärrtid enligt de gamla bestämmelserna, som en skänk från ovan har fått besked om att de helt eller delvis har sluppit ifrån bestämd spärrtid trots att den inte nedsatts i högre instans. Om länsrätten t. ex. den 10 februari 1981 har återkallat ett körkort med en spärrtid av sex månader har kammarrätten således vid besvärsprövning efter ikraftträdandet varit skyldig att föreskriva att spärrtiden skall anses löpa ut den 10 augusti 1981 — dvs sex månader från dagen för återkallelsebeslutet — även om föraren delgetts beslutet långt efter den 10 februari 1981. Detta gäller under förutsättning att spärrtiden inte sätts ned. Om kammarrätten sätter ned spärrtiden, t. ex. till fyra månader, får den i vart fall anses ha löpt ut senast den 30 juni 1981. Denförare som fann länsrättens motivering övertygande och nöjde sig med dess beslut om sex månaders spärrtid, men som delgavs beslutet t. ex. den 10 maj 1981, har däremot inte fått något annat besked än att spärrtiden löper ut först den 10 november 1981, dvs sex månader efter delgivningsdagen.

 

9 Se regeringsrättens dom den 17juli 1981, mål nr 952—1981.22-23-164 Sv Juristtidning

 

338 Återkallelse av körkort    Att den senaste körkortreformen, som även har en hel del förtjänster,10åtminstone från rättvise- och trafiksäkerhetssynpunkt behöver omarbetas iviss mån bör enligt min mening tydligt framgå av ovanstående kritik. Med vissa förväntningar avsände jag därför i juli 1981 en skrivelse i ämnet till kommunikationsdepartementet trots att jag ryktesvis hört att handläggare på departementet inte skulle ha beaktat liknande kritik, som framförts redan före ikraftträdandet. För säkerhets skull avsände jag dock i augusti 1981 en motsvarande skrivelse till riksdagens ombudsmän, som enligt 4 § lagen med instruktion för justitieombudsmännen skall verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. Som svar från departementet fick jag en avskrift av ett regeringsbeslut den 3 september 1981, enligt vilket kammarrätten i Stockholm fått avslag på en framställning den 4 juni 1981 om att spärrtiden vid återkallelse av körkort skulle räknas från delgivningen av beslutet om återkallelse. Regeringen har tydligen ansett kritiken obefogad. JO (Sigvard Holstad) skrev i sitt svar den 11 september 1981 att han mot bakgrund av regeringens beslut inte fann någon anledning att vidta någon åtgärd. Varken regeringen eller JO angav tyvärr något skäl i sakfrågan. JO:s motivering, att inte vidta någon åtgärd mot bakgrund av att regeringen, vars bristfälliga lagstiftning han är skyldig att försöka avhjälpa, har avvisat kritik mot densamma, förefaller besynnerlig. Eftersom kritiken inte har vunnit gehör hos regeringen vill jagavslutningsvis uttala en stilla förhoppning om att riksdagen kommer att medverka till att ovan påtalade brister i 38 § körkortsförordningen avhjälps innan de blir allmänt kända och i större omfattning utnyttjade av olämpliga förare.
Jan Adèll