NIKLAS BRUUN. Kollektivavtal och rättsideologi. En rättsvetenskaplig studie av de rättsideologiska premisserna för inlemmandet av kollektivavtalet och kollektiva kamp åtgärder i finsk rättsordning efter år 1924. Juridiska föreningens i Finland publikationsserie N:o 46. Helsingfors 1979. 390 s.
Bruuns avhandling handlar om utvecklingen och innehållet i den finländska arbetsrätten ur en bestämd synvinkel, nämligen i relation till de olika rättsideologier som har utvecklats på området. Rättsideologi betyder i avhandlingen en utvecklad och systematiserad form av rättsmedvetande, föreställningar om rätten som kommer till uttryck i t. ex. lagstiftningsarbete eller i program som utarbetas av arbetsmarknadens parter. Bruun visar i ett långt avsnitt hur rättsideologin har utvecklats inom olika grupper under perioden efter 1924. Huvudtrenden har inneburit en utveckling från "individualism" till "paritetsideologi". Individualism står för liberalismens syn på arbetsförhållandet som en avtalsrelation mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren. Det Bruun kallar paritetsideologin är en mycket komplex företeelse. Men kärnan i paritetsideologin är att relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare lyfts upp på det kollektiva planet till en relation mellan fackföreningen och arbetsgivaren. Det är på detta plan som det råder något slags stvrkebalans mellan parterna och det är på detta plan som parterna skall behandlas lika. På det individuella planet däremot är arbetstagare svagare och skall skyddas genom lagstiftning.
    Denna fortgående ideologiska trend har lett till att paritetsideologin blivit (officiellt) accepterad av praktiskt taget alla grupper, även arbetsgivarna, och därmed fått karaktären av en samhällelig ideologi. Denna samhälleliga ideologi får fungera som en ideologisk måttstock, när Bruun undersöker vilka ideologiska premisser som den konkreta arbetsrättsliga lagstiftningen och arbetsrättslig praxis, speglad genom den juridiska doktrinen, bygger på. Den fortsatta undersökningen genomförs i stort sett på det sättet att Bruun beskriver och analyserar innehållet i arbetsrättslig lagstiftning och doktrin och därefter placerar in det någonstans på skalan individualism —paritets ideologi.
    En mycket stor del av boken handlar om hur kollektivavtalet anpassats till i rättssystemet redan existerande avtalsrättsliga och obligationsrättsliga principer (hela kapitel 4 och större delen av kapitel 6). I denna del av undersökningen ger de konkurrerande ideologierna mycket klara utslag. Man kan med utgångspunkt i kärninnehållet i ideologierna och utan några tolkningar eller egna värderingar ganska säkert fastställa att paritets ideologin som underliggande värdepremiss talar för en viss lösning av den behandlade rättsfrågan, den individualistiska ideologin för en annan, och därefter placera in den valda lösningen på skalan paritetsideologi —individualistisk ideologi. Så t. ex. talarparitetsideologin för att avtalsrelationen skall förläggas till det kollektiva planet, den individualistiska grundhållningen för att avtalsrelationen skall förläggas till relationen arbetsgivare —enskild arbetstagare etc. Just på denna punkt är väl de ideologiska premisserna för olika lösningar redan genomskådade. Men Bruun driver analysen mycket längre och visar på en rad punkter att "juridiska" lösningar och juridiska teorier, som tidigare inte har uppfattats som ideologiskt färgade, i själva verket bygger på oredovisade ideologiska premisser.
    Man skiljer mellan obligatoriska och normativa villkor i kollektivavtal. De obligatoriska villkoren gäller bara mellan de kollektiva parterna, medan de

 

normativa gäller även i relationen mellan arbetsgivare och enskild arbetstagare. De frågor som kan regleras genom normativa villkor är i Finland förhållandevis begränsade. Detta har motiverats med den civilrättsliga grundprincipen att avtal inte får ingås tredje man till last, tertiusdoktrinen som Bruun kallar den. Bruun visar att denna ideologiskt oskyldiga civilrättsliga maxim överförd på kollektivavtalet implicerar en dold värdemässig premiss: Ju större regleringskompetensen är för de kollektiva parterna, desto sämre är rättsskyddet för den enskilde arbetstagaren. Paritetsideologiska premisser innebär att det förhåller sig precis tvärtom. Endast på det kollektiva planet kan arbetstagarna uppnå rimliga villkor. Om den kollektiva regleringskompetensen begränsas leder detta i många fall till att arbetstagaren blir helt utlämnad åt arbetsgivarens diktat.
    Den s.k. förvandlingsläran, uppfattningen att kollektivavtalets normer "förvandlas" till villkor i det enskilda tjänsteavtalet, står i uppenbar strid meden analytisk rättsteoretisk utgångspunkt, men ändock har den bevarat sin ställning inom lagstiftning och rättspraxis. Vad beror det på, frågar Bruun. Han finner att dess funktion främst är att legitimera kollektivavtalets s.k. efterverkan, d. v. s. att det gamla kollektivavtalets normer fortsätter att gälla i arbetsförhållandet sedan tiden för dess giltighet gått ut fram till dess ett nytt kollektivavtal träffats. En sådan efterverkan står i princip i överensstämmelse med paritetsideologiska premisser. Men förvandlingsläran leder till att efterverkan blir dispositiv, och detta står inte i överensstämmelse med paritetsideologin.
    Jag har med dessa exempel bara velat visa efter vilka linjer analysen utförs. Det är omöjligt att i en anmälan göra rättvisa åt briljansen och konsekvensen i analysen. Jag anser att Bruun i denna del av undersökningen faktiskt har lyckats verifiera en av sina huvudteser, nämligen att den juridiska doktrinen hela tiden släpat efter lagstiftaren i den fortgående ideologiska utvecklingen från individualism till paritetsideologi och att den juridiska doktrinen alltså har haft en hämmande effekt på rättsutvecklingen. Det är en verkligt svår rättsvetenskaplig uppgift, som kräver teoretisk medvetenhet, analytisk förmåga och mycket goda insikter i det arbetsrättsliga systemet. Bruun har dessa egenskaper.
    När Bruun kommer över till stridsåtgärderna ändrar framställningen karaktär. Man kunde tycka att s. k. formell partparitet på den kollektiva nivån, d.v. s. att båda parter har samma rätt att vidta stridsåtgärder, skulle stå i överensstämmelse med paritetsideologin. Men enligt Bruun är det inte så säkert att det förhåller sig så. Det visar sig nu att paritetsideologins innehåll är mycket dunklare och osäkrare än vad som framgått tidigare och att den innehåller mot varandra stridande element. Det centrala momentet i paritetsideologin, som i andra sammanhang får betyda att parterna faktiskt är ungefär jämställda på den kollektiva nivån (se t. ex. s. 338), förvandlas nu till en grundsats med innehåll att de regler som gäller de kollektiva parterna bör vara så beskaffade att paritet uppnås, och inte formell paritet utan reell paritet. Vad som menas med reell paritet görs till en fråga om "socio-ekonomiska överväganden". Enligt min uppfattning är det en fråga om värderingar. Enligt Bruun leder de socio-ekonomiska övervägandena till att arbetsgivarsidans rätt att vidta stridtsåtgärder, främst lock-out, måste ifrågasättas. Till stöd för detta åbropar Bruun även en annan grundsats i paritetsideologin, som i andra sammanhang inte tilläggs någon utslagsgivande betydelse (se

 

t. ex. s. 351), nämligen att kollektivavtalet är en relation, där arbetstagarsidan säljer arbetsfred i utbyte mot att arbetsgivarsidan förbinder sig att följa vissa villkor. I detta paritetsförhållande finns det ingen plats för stridsrätt för arbetsgivaren (t. ex. s. 283 f).
    I långa stycken kan jag värdemässigt acceptera Bruuns argumentation, men däremot kan jag inte instämma i att de slutsatser han drar skulle följa av någon av alla, även arbetsgivarsidan, accepterad ideologi. Sanningen är att den gemensamma samhälleliga ideologin spricker när den konfronteras med strejkproblematiken. Det visar sig att den skenbara enigheten döljer motsättningar och att ideologin har en delvis illusorisk funktion. Detta märker också Bruun själv, tror jag. Framställningen blir mer försiktig och garderande. Men den som jag tycker uppenbara slutsatsen vill Bruun inte dra. Förklaringen till denna "blindhet" måste våra att en sådan slutsats skulle strida mot det som i själva verket är Bruuns grundhållning i detta avsnitt, nämligen att använda den "allmänt accepterade" paritetsideologin som basen i en legalstrategi för att ge reglerna om stridsåtgärder en mer arbetstagarvänlig utformning. Jag skall återkomma till detta.
    Paritetsideologin innehåller som sagt olika delvis motstridiga element. Särskilt är det grundsatsen om "den kollektiva arbetsrättens primat" som kan komma i konflikt med skyddsprincipen. När det gäller frågor om den enskilde arbetstagarens rätt till olika former av ersättning vid strejk är det typiskt sett så att "den kollektiva arbetsrättens primat" ger en för arbetstagaren oförmånlig lösning och skyddsprincipen en förmånlig lösning. Vid analysen av dessa frågor gör Bruun en mycket intressant iakttagelse. Just i dessa frågor slog uppfattningen om arbetstagarsidan som ett kollektiv igenom mycket tidigt. Redan på 30-talet begränsade lagstiftaren rätten till arbetslöshetsersättning vid strejk utgående från uppfattningen om arbetstagarsidan som ett kollektiv, medan man i övriga frågor anslöt sig till den individualistiska linjen.
    Tvingande bestämmelser i lag kan frångås till den enskildes nackdel genom bestämmelser i kollektivavtal. Även i denna fråga kommer de olika delarna av paritetsideologin i konflikt med varandra. Den valda lösningen innebär att föreställningen att det finns en avtalsbalans på den kollektiva nivån prioriteras på bekostnad av skyddsprincipen.
    Den sista större frågan som behandlas i avhandlingen är den s. k. allmän giltighetsregeln. Denna regel innebär att även icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare är skyldig att gentemot sina arbetstagare tillämpa bestämmelse om lön etc. i det dominerande branschavtalet. Även här ger olika delar av paritetsideologin olika utslag, men det är skyddsprincipen som varit den utslagsgivande enligt Bruun. Den kritiske läsaren noterar att det moment i paritetsideologin som enligt Bruuns uppfattning är av avgörande betydelse när det gäller strejkproblematiken, nämligen att arbetstagarsidans fredsplikt är en ekvivalent till arbetsgivarsidans skyldighet att följa vissa överenskomna villkor, vid behandlingen av allmän giltighetsregeln behandlas ganska undanskymt. Bruun konstaterar (s. 351) att det argumentet har paritetsideologisk relevans men låter det stanna vid detta ganska undanskymda konstaterande.
    Bruuns egna slutsatser av undersökningen har jag delvis redan berört. Paritetsideologin har successivt trängt igenom, men lagstiftaren har hela tiden släpat efter "samhällsideologin" och den juridiska doktrinen har i sin tur släpat efter lagstiftaren. Jag anser att Bruun har belagt denna slutsats i de delar av undersökningen där det i huvudsak är fråga om konflikten mellan

 

den kollektiva arbetsrättens primat och den individuella arbetsrättens primat. I övriga delar av undersökningen har paritetsideologin ett alltför komplext och motstridigt innehåll för att man skall kunna dra några sådana slutsatser. Om Bruun hade velat genomföra en strikt värderingsfri undersökning av värdepremisserna inom arbetsrätten med utgångspunkt i en "samhällelig måttstock", så borde han enligt min mening ha begränsat undersökningen till att gälla konkurrensen mellan det kollektiva och det individualistiska synsättet.
    Bruun ställer vidare frågan om den speciella rättsvetenskapliga metod som kallas lagpositivismen och som tar avstånd från allt vad värderingar heter inte i själva verket leder till att subjektiva värderingar som avviker från den samhälleliga ideologiska måttstocken får fritt spelrum, och han besvarar frågan jakande.
    Bruuns tredje fråga gäller vilken genomslagskraft den officiellt omfattade paritetsideologin har när den kommer i konflikt med olika partintressen. Hans slutsats är att ideologin har en viss självständig genomslagskraft, men att den inte håller när det är fråga om vitala intressen. Bruuns sista slutsats av sin undersökning är öppet legalstrategisk. Paritetsideologin är ännu inte till full outnyttjad som en ideologisk potential för att främja arbetarklassens intressen och under rådande produktionsförhållanden är arbetarklassen bäst betjänt aven rättsteori som betonar parlamentets roll och minskar utrymmet för privata värderingar.
    Man läser alltid en bok, i alla fall en bra bok, dialektiskt, d.v. s. med utgångspunkt i egen problematik och egna ståndpunkter. Den fråga som boken aktualiserar för mig är om det är möjligt att förena en argumentation inom rättssystemet på rättssystemets egna premisser med en kritisk granskning av systemet s.a.s. utifrån. Bruun ger sig ut för att granska systemet utifrån utan några egna subjektiva värderingar. Hans syfte är att påvisa överensstämmelse eller brist på överensstämmelse mellan samhällelig ideologi, lagstiftning och juridisk doktrin och att närmare förklara hur dessa storheter förhåller sig till varandra. Men i själva verket är Bruuns grundhållning— åtminstone i delar av arbetet — att med utgångspunkt i den samhälleliga ideologin eller lagstiftarideologin argumentera för en rättstillämpning, som står i bättre överensstämmelse med arbetarklassens intressen. När Bruun i slutet av boken (s. 364) ställer frågan om rättstillämpningen skall utgå från lagstiftarens värdepremisser eller från sina egna subjektiva värdepremisser så är det en retorisk fråga. Frågan är formulerad så att den bara kan besvaras på ett sätt, om man vill hålla på den formella politiska demokratin.
    Bruun förebrår lagpositivisterna att de döljer sina arbetsgivarvänliga individualistiska värderingar under en skenbart värderingsfri teori. Bruun själv döljer sina arbetstagarvänliga värderingar under en till formen värderingsfri analys av "den samhälleliga måttstocken", paritetsideologin. Bruun konstaterar att arbetsmarknadens parter agerar på tvärs av den ideologi de bekänner sig till när vitala intressen är hotade. Bruun gör själv samma sak i avsnittet om stridsåtgärder. Eller rättare — Bruun är så skicklig att argumentera och så medveten om de kritiska punkterna att han aldrig behöver argumentera på tvärs av den samhälleliga ideologin. Han kan "tolka" den så att den stämmer med hans intressen. Det skall också medges att Bruun på en del punkter stannar vid att konstatera att den samhälleliga ideologin inte ger något bestämt utslag och t. o. m. någon gång att den talar emot en arbetstagarvänlig

 

lösning. Men ändå är jag helt säker på att en arbetsrättslig teoretiker med en arbetsgivarvänlig grundinställning men i övrigt med samma förutsättningar som Bruun skulle ha kommit till ett annat resultat än Bruun i fråga om paritetsideologins innehåll, tillämpat på stridsåtgärder. Experimentet kan inte genomföras bl. a. av det skälet att det inte finns många arbetsrättsliga teoretiker av samma klass som Bruun.
    Den vetenskapliga begränsningen i Bruuns legalistiska grundhållning, hans ambition att argumentera inom systemet, ligger i att han tvingas förhålla sig okritisk till "den samhälleliga ideologi" han stöder sig på. Man kan nämligen inte påvisa att den samhälleliga ideologin har en illusorisk karaktär och att den skenbara enigheten i själva verket döljer djupgående intressemotsättningar och ändock fortsätta att använda ideologin som en bas för argumentation inom systemet. Det är helt enkelt fråga om två oförenliga paradigmer för rättsvetenskapligt arbete. Man måste välja. Bruun har inte valt utan försökt göra en kompromiss. Han kommer med en del kritik "utifrån". Han påvisar på en del punkter ideologins illusoriska karaktär och att den brister när den konfronteras med starka partintressen. Men kritiken kan aldrig bli radikal, för då slår Bruun sönder sin egen plattform för rättspolitisk argumentation inom systemet. Samtidigt kommer den delvis explicita men mestadels endast antydda kritiken av ideologin att minska trovärdigheten i den rättspolitiska argumentationen. Ur marxistisk synvinkel är hela paritetsideologin en falsk ideologi. En falsk ideologi kan inte användas som bas för rättspolitisk argumentation. Bruun löser detta genom att skriva att paritetsideologin är en "nödvändig form av medvetande under kapitalistiska produktionsformer" (s.372). Men om vi antar att Bruun själv redan har passerat detta medvetandestadium, så får hans argumentation en egendomlig pragmatisk karaktär. Rättsvetaren, som agerar inom systemet, måste för att vara trovärdig själv tro på systemet.
    Jag hoppas att jag inte med denna dialektiska utvikning har skrämt bort några presumtiva läsare. Bruuns bok hör till det fåtal verkligt värdefulla arbetsrättsliga framställningar som kommit fram under senare år. Den ideologiska vinklingen går inte ut över det juridiska innehållet utan ger tvärtom en särskild skärpa åt den juridiska analysen. Hela det arbetsrättsliga systemet blir genomlyst av en mycket kunnig, analytiskt skicklig och teoretiskt medveten forskare.
Anna Christensen