OM VÅRA RÄTTIGHETER. Antologi utg. av Rättsfonden. Uppsala 1980. Almqvist & Wiksell. 133 s.
Det är en god idé av Rättsfonden att ägna en liten volym åt de konstitutionella rättigheterna. Genom den nya grundlagen jämte senare reformer har vårt författningsliv tillförts mycket nytt material; det är naturligt att söka belysa dessa färska grundlagsregler, klargöra nyttan med dem, dessutom vad som trots de nya reglerna alltjämt brister i fråga om önskvärt rättighetsskydd. Här har nu nio författare samlat sina intryck i Rättsfondens bok, sju rättslärare och två förvaltningsdomare (även dessa sistnämnda personer med betydande litterärt bagage). Det kan utan överdrift sägas, att alla bidragen har stort

 

allmänintresse och i varje fall väl försvarar sin plats i sammanhanget. Vilka som mera utförligt bör omnämnas i en kort anmälan är naturligtvis en smaksak. Här skall särskilt upptagas blott några få artiklar, vari författarna behandlar ämnen som juridiska skribenter alltför ofta undviker (kanske av vad man skulle kunna kalla juridiskt-politiska grannlagenhetsskäl) men som inte desto mindre är väsentliga ur synpunkten av rättsordningens riktiga funktion.
    Rättsfondens styrande mästare regeringsrådet Gustaf Petrén inleder volymen med en studie av "grundlagens regler om utjämning och rättigheter" —med utgångspunkt i RF 1 kap. 2 §, speciellt 1 och 2 st. Med ledning av departementschefens kommentarer kommer han till slutsatsen, att en utjämning individerna emellan skall vara ett riktmärke för den offentliga verksamheten. Vad vi upplever i dagens Sverige är enligt Petrén, att människorna inte längre godtager de praktiska konsekvenserna av en långt driven utjämningspolitik utan tar lagen i egna händer. Petrén stöder särskilt sin sats med påpekanden från skatteområdet och menar, att man måste räkna med någon form av skatterevolt. I själva verket är det enligt Petrén få som lever upp till kravet på skattelojalitet:

 

    "De allra flesta företar eller försöker företa manövrar för att minska eller undgå skatter genom skatteflykt eller skattefusk. I många fall gäller det små belopp, men just därför att så många korrigerar skatteskalorna på egen hand, blir den samlade ekonomiska effekten betydande. Ingen har ännu kunnat beräkna storleken av de belopp som undandras det allmänna. Troligen gäller det något tiotal procent av bruttonationalprodukten. Den totala utjämningseffekten av regelsystemet blir därigenom mindre än lagstiftaren avsett. De undandragna medlen finansierar i dag en stor del av den interna konsumtionen."

 

    Förf. framhåller vidare att den sämre skattemoralen leder till allvarliga påfrestningar för rättsordningen i dess helhet. Om stora grupper medborgare för sin fortkomst anser sig beroende av att en illegal marknad existerar, vänjer sig många vid att olagligheten ingår som ett naturligt inslag i vardagslivet. För alla dem, som ej kan reda sig i vissa hänseenden utan att gå vid sidan av bestämmelserna, sprider sig — framhåller Petrén — denna attityd till andra områden.
    Petréns uppsats — där han också berör utjämningens konsekvenser med avseende på utbildningen och de personliga friheterna — innefattar otvivelaktigt nyttiga sanningar, som är väl värda att utvecklas inför landets juristpublik. Vad man kan ifrågasätta är, om de berörda missförhållandena har något direkt sammanhang med de grundlagsregler, som tagits till utgångspunkt för uppsatsen. Den dåliga skattemoralen har ju kommit till långt före grundlagsreformen, enligt kloka skatteexperter i nuvarande form redan på 1950-talet, och ansvaret för densamma vilar inte speciellt på grundlagsstiftarna utan på dem, som på 1950- och 1960-talen svarade för den ekonomiska politiken.
    Professor Hans Ragnemalms bidrag, kallat "yttrandefriheten och integriteten", innehåller en intressant resonerande kritik av debattbetänkandet "Grundlagsskyddad yttrandefrihet" (SOU 1979:42). Särskilt fäster man sig vid den granskning förf. ägnar juryinstitutionen, vilken enligt utredningen bör behållas men som förf. vill avskaffa. Vad Ragnemalm här säger torde överensstämma med vad flertalet erfarna jurister tänker men som utredningar och kommittér av hänsyn till pressens makt icke vågar föreslå. Jurysystemet

 

tillgodoser ej — framhåller Ragnemalm — den enskildes legitima krav på skydd för sin integritet. Han citerar ett uttalande av JK att det är "ett rent lotteri att väcka åtal i tryckfrihetsmål". Ragnemalms synpunkter kan med fördel sammanställas med uttalanden i prof. Stig Strömholms bidrag till boken "Individens skyddade personlighetssfär" (spec. s. 35).
    Professor Carl M. Elwings bidrag heter "Om domarmaktens politisering"och upptager reflexioner i anslutning till domarrättsutredningens betänkande om en öppnare domarbana (SOU 1974:96) — vilket som bekant rekommenderade en övergång till en ordning, där domarämbetena skulle rekryteras direkt från alla sorters juristverksamhet, utan bundenhet till sådana som efteraspirantprövning inträtt i rättsväsendet och där godkänts för vidare verksamhet (sluten domarbana). Förf. är kritisk mot betänkandet — vilket som bekant lagts åt sidan — och kritiserar de olika argumenten till förmån för en fri rekrytering. Även införandet av nämndemän i hovrätterna föranleder välbefogade kritiska kommentarer. Däremot berör förf. mera i förbigående ett ämne,som klart faller under artikelrubriken, nämligen i vad mån "politiska utnämningar" — i betydelsen av belöningar för politiska insatser och för politiskrättrogenhet — förekommit inom rättsväsendet. Sådana utnämningar har som bekant sedan 1970-talet blivit rätt vanliga inom förvaltningen. För rättsväsendets del är anm. benägen mena att de politiska utnämningarna hittills varit tämligen få. Att åstadkomma någon tillförlitlig statistik är av naturliga skäl svårt: märk den danske professorn Poul Andersens ord om att utmärkande för en politisk utnämning är, att den beslutande instansen energiskt förnekar den politiska faktorns betydelse i sammanhanget.
    Elwing berör tämligen utförligt det s. k. Bonnier-målet och de olika uppfattningar, vilka kom till uttryck i hovrättsdomen. Här hade det varit värdefullt att få några synpunkter på svårigheterna för de allmänna domstolarna med deras icke skattekunniga ledamöter att rätt bedöma krångliga skattebrottmål och närstående saker. Svårigheterna övervinns förmodligen någorlunda i en eller ett par stora tingsrätter, som får många skattemål också av invecklad typ och därför så småningom tränger in i skatterätten, men hur går det för resten av de allmänna domstolarna (som har kanske ett invecklat skattebrottmål per kvartssekel)? Att förlägga skattebrottmålen till skattedomstolarna — vilka eventuellt för dessa mål kunde förstärkas med en straffrättserfaren ledamot —är en näraliggande lösning (om inte denna tanke möter motstånd av tekniska skäl eller av hänsyn till de allmänna domstolarnas prestige!). I varje fall är det otillfredsställande att, samtidigt som man ordar vitt och brett om skärpt kamp mot skattebrottsligheten, låta svåra skatteåtal — ofta med långa dröjsmål —gå till instanser, vilka har mycket svårt att bedöma skatterättsområdet. Märk i sammanhanget att målen om skattetillägg — i viss mån en sorts skattebrottmål — handläggs i förvaltningsdomstolarna.
    De övriga bidragen bör rimligen — fastän utrymmet ej medger närmare kommentarer — i korthet omnämnas. Det gäller till en början prof. Håkan Strömbergs "tankar om religionsfriheten", belysande den svåra gränsdragningen mellan seriösa trosåskådningar och charlataneri, förre regeringsrådet Bertil Wennergrens betraktelse om "enskilds rättsskydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp" — bl. a. samtyckesfrågan vid operationer — och prof. Ulla Jacobssons uppsats om "barnets talerätt i vårdnadsmål", innehållande kritik av betänkandet om föräldraansvar (SOU 1979:63) och tankeväckande påpekande om lämplig instans för handläggningen av vårdnadsfrågor. Två mycket

 

givande bidrag slutligen har det gemensamt, att de ligger nära den politiska debatten: prof. Gunnar Karnells inlägg om "verklighetsuppfattningens betydelse för tendenser till åsiktsmonopol och för värn av åsiktsfrihet" — där han belyser en viss vänsterdominans på vissa kulturområden (se om Karnells uppsats vidare Svensk Tidskrift 1981 s. 71 ff) — och prof. Carl Martin Roos' tankar om "grundlagens äganderättsskydd", vari löntagarfondernas eventuella grundlagsstridighet diskuteras: förf. kritiserar påståendena om att de Meidnerska fonderna skulle strida mot regeringsformen.
    Avslutningsvis kan det vara anledning framhålla att, fastän det är värdefullt att olika slag av rättigheter får grundlagsskydd, denna garanti knappast är skottsäker. Som exempel kan man taga det förut antydda faktum att —trots RF 11:9 2 st. om att vid tillsättning av statlig tjänst avseende skall fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet — en sorts rättighetsregel för statstjänarna! — under de sista tio —femton åren en praxis utvecklats, enligt vilken vid höga utnämningar en vanlig faktor blivit önskemål att belöna eller omhändertaga förtjänta (ibland uttjänta) politiker. Eftersom de större partierna — moderater, center, folkparti, socialdemokrater —alla haft intresse av denna praxis, har den fått utvecklas nästan utan gensagor. Opinionsyttringar från UD-personalen samt en eller ett par artiklar i SACO-organ har varit snart sagt de enda undantagen. För säkerhets skull må tilläggas, att en del av de "politiskt" utnämnda säkert haft även sakliga kvalifikationer för ämbetet i fråga och i några fall inneburit en nyttig injektion av friskt blod i byråkratin. Det skall också medges, att det är ett samhälleligt intresse av vikt att på något sätt omhändertaga trötta eller utslagna politiker av kvalitet — vilka måhända offrat goda chanser inom resp. yrken för att istället ägna många års arbete åt verksamhet till stöd för sin politiska åskådning — men denna hjälp bör kunna ges på annat sätt än genom grundlagsstridiga "politiska utnämningar".
Kurt Holmgren