Enskildas integritet — polisens spaningsmetoder
Skall polisen få använda hemliga mikrofoner och dold TV-övervakning vid spaning efter grova brottslingar? Det är frågor som har aktualiserats under senare tid. De har bl. a. tagits upp i den s. k. Spanark-rapporten som en arbetsgrupp inom rikspolisstyrelsen har tagit fram. Den innehåller bl. a. en idékatalog över tänkbara metoder för spaning när det gäller den organiserade narkotikabrottsligheten. Rikspolisstyrelsen har lämnat över rapporten till regeringen och begärt vissa åtgärder för att effektivisera polisens bekämpning av narkotikabrottsligheten. Detta ledde bl. a. till att den parlamentarisktsammansatta tvångsmedelskommittén under våren 1981 fick i uppdrag att snabbt utreda de lagstiftningsfrågor som gäller polisens möjligheter att använda nya tvångsmedel i spaningsarbetet. Uppdraget resulterade i delbetän-

 

kandet (Ds Ju 1981:22) Hemlig avlyssning m. m. Där föreslås bl. a. att polisen skall få använda hemliga mikrofoner och dold TV-övervakning i sitt spaningsarbete. Det föreslås också — i syfte att stärka de enskildas integritet — vissa ändringar i bestämmelserna om telefonavlyssning. Efter remissbehandling vilar betänkandet f. n. i justitiedepartementet.
    Förslagen har väckt uppmärksamhet i den allmänna debatten och också varit överläggningsämnen vid sammankomster med t. ex. Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen och Svenska kriminalistföreningen. I sådant sammanhang har från kritikerhåll gjorts uttalanden av innebörd att "t. o. m. ansvariga politiker" efter det att förslagen förts fram ställt sig bakom dem.
    Mot denna bakgrund kan det vara av intresse för SvJT:s läsekrets att få en kort beskrivning av en del som hänt på området i riksdagen under våren 1982.
    Under den allmänna motionstiden i år uppmärksammades förslagen i två motioner. I den ena förordades ökad användning av de metoder som behandlas i Spanark-rapporten. Den andra hade som utgångspunkt förslagen i delbetänkandet; motionärerna ansåg att man av integritetsskäl borde inskränka myndigheternas möjligheter att avlyssna telefoner. Båda motionsyrkandena avslogs — av närmast formella skäl — av riksdagen på hemställan av ett enhälligt justitieutskott.
    I fråga om Spanark-rapporten uttalade utskottet (JuU 1981/82:38) bl. a. att det torde stå klart att det här i vissa avseenden är fråga om arbetsmetoder som från allmänna synpunkter inbjuder till diskussion. Vad det enligt utskottets mening ytterst gäller är en fråga om inriktningen av polisens arbete där intresset av effektivitet samt rättssäkerhets- och integritetskraven bryter sig mot varandra; alltså ett grannlaga avvägningsspörsmål som inte är en angelägenhet för enbart polisen själv utan i första hand för statsmakterna och de medborgarstyrelser som är verksamma på olika nivåer. Utskottets slutsats blev att den berörda frågan om polisens spaningsmetoder borde övervägas närmare och mera omedelbart uppmärksammas av 1981 års polisberedning.
    När det gäller telefonavlyssning framhöll utskottet (JuU 1981/82:35) att det är ett viktigt intresse från demokratisk synpunkt att diskussionen om enskildas integritet i förhållande till myndigheterna alltid hålls levande, inte minst mot bakgrund av den utveckling som har lett till att det nu finns teknik som innebär betydligt större risker för integritetskränkningar än tidigare.Utskottet betonade att en minskad vaksamhet när det gäller integritetsfrågor kan leda till en avtrubbning i den allmänna uppfattningen att integritetskränkningar endast undantagsvis kan godtas i ett samhälle av den typ vi har.
    I ett senare betänkande har utskottet med i huvudsak likartad argumentering föreslagit riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna att det är angeläget att riksdagens möjligheter till insyn i fråga om telefonavlyssningvidmakthålls och om möjligt byggs ut (JuU 1981/82:54).
    Det innebär väl inte någon alltför stor djärvhet om man i de uttalanden av riksdagspolitiker som här återgivits inte tycker sig kunna inläsa sådan odelad sympati för integritetskränkande tvångsmedel som några debattörer ansett sig kunna finna på annat håll.

 

Björn Edqvist