Några synpunkter på det svenska rättssamhället
Vid 1981 års Nordiska Juristmöte förekom en diskussion under rubriken "Frihet, rättssäkerhet och effektiv samhällsstyrning — ett dilemma för lagstiftaren" . Diskussionen inleddes av riksdagsledamoten Carl Lidbom. Kontentan av hans inlägg kan kanske uttryckas så att de principer, som förr ansågs inrymda i begreppet rättssamhälle, är föråldrade; främst av sociala skäl kan det vara försvarligt, att man sätter kravet på effektivitet framför intresset av rättssäkerhet. Generalklausuler är, menar Lidbom, ofta nödvändiga därför att alternativet är att den svage lämnas utan skydd mot den starke.
I sitt inlägg erinrade Lidbom om en urgammal visdom, som han uttryckte på detta sätt: "För den svage är frånvaron av lag liktydig med ofrihet och otrygghet. — — — I förhållandet mellan starka och svaga är det bara lagen som kan ge de svaga frihet. Friheten från lagar öppnar vägen för förtryck."
Tyvärr satte Lidbom inte denna gamla sanning i samband med det faktum, att enskilda medborgare och enskilda invandrare är svaga i förhållande till de människor, som staten har utrustat med godtycklig tvångsmakt. I Lidboms föreställningsvärld tycks det inte finnas några andra konflikter i samhället ände som existerar enskilda människor och grupper emellan. Därmed kom Lidbom att i sitt inlägg helt bortse från det problem som främst gett upphov till begreppet rättsstat: den enskildes behov av ett skydd gentemot godtyckligt utövande av offentlig makt.
En annan betraktelse som gäller det svenska rättssamhället har professor Håkan Strömberg skrivit i Svenskt Rättsforum 1981 nr 23/24. Rubriken är "Höj rättskulturen i Sverige". Strömberg konstaterar, att attityden till medborgerliga rättigheter är ljum, och att det bland politiker och även bland domare råder ett slags "pragmatisk antiintellektualism". Omfattningen avden "rättsröta" som denna attityd alstrat bör dock inte överdrivas, menar Strömberg: vi är, framhåller han, dock förskonade från fanatism och brutalitet i rättstillämpningen. Han framställer hypotesen att samma tröghet, som har gett upphov till vår egen "rättsröta", också har tjänat som en spärr mot fanatism och brutalitet.
Det framgår, att Strömberg menar, att den "pragmatiska antiintellektualism" han hänför sig till är av tradition i Sverige. Jag tror inte, att detta är alldeles riktigt, åtminstone inte i den mån attityden tar sig uttryck i bristande respekt för rättsstatens principer. Enligt min mening är det fråga om en trend, vars påtagliga början man kan datera till övergången från 1960- till 1970-tal. Som exempel på hur strikt rättsstatens principer tidigare upprätthölls kan här nämnas, att regeringsrätten i målet RA 1929 ref. 75 höll så hårt på den då ännu inte lagfästa, negativa religionsfriheten att personer, som öppet förklarade sig vara religionsfientliga, inte ansågs därmed diskvalificerade såsom ledamöter i kyrkoråd. (I det fallet kan man hävda, att regeringsrätten gick för långt; ett vid denna tid gällande stadgande angav, att ledamöterna skulle vara"för gudsfruktan och nit kända".) Och i JO-ärendet 1929 s. 29 höll både JO och domstolarna så styvt på principen om allas likhet inför lagen, att en åklagare åtalades och dömdes för oförstånd i tjänsten för att han av humanitära skäl hade dröjt några veckor med att åtala en lärare för fylleri; åklagaren
avsåg med detta dröjsmål att huvudförhandling i målet skulle äga rum först efter skolterminens slut för att målet skulle väcka mindre uppmärksamhet. Beträffande min tes om en trend som började omkring 1970 får jag i övrigt hänvisa till mitt arbete "Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning".1
När det gäller Strömbergs antagande att den "rättsröta" vi har i Sverige idag saknar drag av brutalitet och fanatism, hade jag själv till helt nyligen ungefär samma uppfattning.2 Sedan jag numera råkat få läsa akterna i ett antal ärenden om tvångsomhändertagande av barn, har jag ändrat uppfattning. Den brutalitet, som barn och föräldrar utsatts för i fall, som jag fått insyn i, är så oerhörd att man i förstone har svårt att tro att det är sant. En del av fallen har jag beskrivit i några artiklar i Svenska Dagbladet under våren och sommaren 1981.3 Förutom brutalitet är det i flera av fallen fråga om åsiktsdiskriminering eller liknande. En kvinna har i den utredning, som låg till grund för omhändertagande av hennes son, lagts till last att hon skrivit artiklar, som enligt utredaren var kränkande för svenska socialmyndigheter. Om en annan mor antecknas som en grund för att omhänderta hennes nyfödda barn, att hon förefaller att tycka att intelligens är viktigare än annat. I ett tredje fall har man uppfattat det som ett tecken på föräldrarnas olämplighet som fostrare att deras döttrar hade "avvikande" klädsel i skolan (de hade blus och kjol eller klänning, inte jeans).
Min slutsats av detta är att man bör vara försiktig med att dra slutsatser av vad man inte har sett. Akterna i ärenden om tvångsomhändertagande av barn är hemliga, och att jag fått läsa akterna i ett antal sådana ärenden beror på att en advokat lät mig läsa ett par akter; sedan hörde drabbade föräldrar av sig med anledning av mina "larmartiklar" i Svenska Dagbladet, och jag kom på så sätt att läsa ytterligare ett antal akter.
Hur har det blivit så här, och vad kan man göra åt det? I det följande vill jag försöka åskådliggöra, att det grundläggande felet ligger i att den "pragmatiska antiintellektualismen" på detta område som på så många andra har lett till en ny lagstiftningsteknik, som tar sig uttryck inte bara i en ytterligt vag lagtext utan också i minst sagt lättsinniga propositionsuttalanden m. m.
För närvarande gäller 1960 års barnavårdslag. Den efterträdde 1924 års barnavårdslag. Från 1982 kommer lagen (1980:621) om vård av unga att bli tillämplig i stället. Det centrala i detta sammanhang är de kriterier som gäller för att barn skall bli föremål för tvångsomhändertagande. I det följande bortser jag från fall, när barn omhändertas på den grund att de är kriminella eller hemfallna åt narkotikamissbruk e.dyl. Av någon anledning är det mycket sällan som barn blir omhändertagna på den grunden.4
I 1924 års lag var kriterierna för tvångsomhändertagande (i lagen kallat skyddsuppfostran) dessa:
a) barn "som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa";
b) barn "som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat".
1942 ändrades a)-fallet så att uttrycket "fara till liv eller hälsa" utbyttes mot lokutionen "fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa". Bakgrunden var att a)-fallet i praxis hade tolkats så att med ordet hälsa endast avsågs den kroppsliga hälsan; den nya lydelsen inriktas på två kategorier: dels barn, vars psykiska hälsa äventyrades på grund av miljöförhållanden, dels barn, vars föräldrar tillämpade uppfostringsmetoder som verkade nedbrytande på barnets psykiska hälsotillstånd.5
I 1960 års barnavårdslag är kriterierna för omhändertagande av barn för samhällsvård (frånsett, således, fall av misskötsamhet hos barnet) avfattade så att barnet "misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom".
Genom 1960 års barnavårdslag tillkom alltså kriteriet att barnets utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighet. Lagtexten i 1960 års lag ger därmed betydligt större utrymme för omhändertagande än vad den gamla lagen gjorde. Men avsikten var inte att utvidga kriterierna för tvångsomhändertagande av barn utöver vad som gällde enligt 1924 års lag efter lagändringen 1942. Det framgår klart av propositionen.6 Syftet med tilläggskriteriet var visserligen att göra det möjligt för barnavårdsnämnderna att vidta åtgärder för att hjälpa barn på ett tidigare stadium än vad den gamla lagen medgav, men därvid avsågs bara vad som i lagen kallas "förebyggande åtgärder", dvs.råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning.
Trots att det nya vagare kriteriet således bara var avsett att tillämpas för förebyggande åtgärder, kritiserades detta kriterium hårt av många remissinstanser. Det må anmärkas, att barnavårdskommitténs förslag omfattade även det fall att barnets "anpassning i samhället" äventyrades. I remissyttranden pekade man på risken för godtycklig tillämpning eller, som en remissinstansuttryckte det: tillämpningen skulle kunna bero av den bedömandes allmänna åskådning i fråga om uppfostran, hemförhållanden, anpassning i samhället m. m.7
Och det var inte bara sådana juridiska instanser som justitiekanslern, Göta hovrätt m.fl. som pekade på risken för godtycke eller skadliga omhändertaganden. Sådan kritik uttalades också av t. ex. medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska föreningen, svenska barnpsykologiska föreningen och ett stort antal länsstyrelser och barnavårdsnämnder. Svenska barnpsykiatriska föreningen framhöll betydelsen av tidiga emotionella bindningar och riskerna med att bryta dem — det motiverade, menade föreningen, en stark respekt för familjeenheten. Liknande synpunkter gav svenska barnpsykologiska föreningen. Det ifrågasattes också, bland annat av barnavårdsnämnder, om inte kommittén överskattade samhällets möjligheter att fostra barn.8
Med anledning av kritiken framhöll föredragande statsrådet, att syftet inte var att vidga barnavårdsmyndigheternas befogenheter att ingripa tvångsvis.9 "Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid utformas på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nödfallsåtgärd, vilken får tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa".10
I den lagtext, som sedan antogs, angavs dock samma kriterier för tvångsomhändertagande som för förebyggande åtgärder, dvs. bland annat det fall att barnets utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighet somfostrare.
1982 träder, som nämnts, lagen om vård av unga i kraft. De kriterier för omhändertagna, som motsvarar dem jag ovan återgivit från 1924 och 1960 års barnavårdslagar, är att ett barn kan omhändertas, om "brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling".
Det är ju, vad lagtexten beträffar, knappast vagare än vad som gäller redan enligt 1960 års lag. Men läser man propositionen,11 är det tydligt att den nya lagen kan sägas bädda för godtycke och dessutom är ägnad att gå stick i stäv med stadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen om att det allmänna skall värna den enskildes familjeliv och främja etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv.
I förarbetena till 1960 års barnavårdslag betonade inte bara remissinstanserna, utan också föredragande statsrådet, att man inte skall överskatta samhällets möjligheter att fostra barn, och att rättssäkerheten inte får äventyras när det gäller en för både barn och föräldrar så ingripande åtgärd som att tvångsvis ta ett barn ur dess hem. Sådana synpunkter förekommer inte i propositionen till den nya lagen. Inte heller förekommer sådana uttalanden i socialutskottets betänkande.12
Jag skall peka på några uttalanden av departementschefen som jag finner särskilt oroande i det här sammanhanget. Socialtjänsten betecknas som en "politisk verksamhet", inte bara i fråga om allmänt inriktade insatser utan också när det gäller individuellt inriktade insatser.13 Socialtjänsten skall vidare "ha som mål att på olika sätt främja en utjämning mellan olika gruppers levnadsförhållanden".14 Man skall göra uppbrott från "symptomtänkande" och i stället övergå till en "helhetssyn" som inkluderar "relationen mellan individ och samhälle".15 Man skall också göra uppbrott från den gamla principen, som i både 1924 och 1960 års barnavårdslagar kom till uttryck genom regeln att tvångsomhändertagande av barn får ske bara om förebyggande åtgärder bedöms gagnlösa eller har vidtagits utan rättelse. Den nya lagen har avskaffat övervakningsinstitutet och i stället lagts upp så att, om ett barns föräldrar inte godtar vad socialtjänstens företrädare anser är
bäst för barnet, så skall barnet tas ur hemmet, om det anses att barnets t. ex. sociala utveckling äventyras på grund av egenskaper hos föräldrarna. Det framgår att det i sådana fall - till skillnad från fall när barnet begår brott eller är narkotikamissbrukare - inte behöver vara någon allvarlig fara för barnets utveckling och att några skadeverkningar inte behöver ha inträtt för att ett omhändertagande skall kunna ske.16 Som exempel på förhållanden i hemmet som kan innebära fara för ett barns utveckling nämns - utan förbehåll "personliga egenskaper" hos föräldrarna, "föräldrarnas psykiska särart".17Det sägs t. o. m. uttryckligen, att subjektiva omdömen om föräldrarna får förekomma i den utredning som skall ligga till grund för ett beslut att ta ett barn ur hemmet.18
Det skall medges, att den nya lagen innehåller en del förbättringar i förhållande till 1960 års lag, särskilt i fråga om frister, och att det i propositionen också finns sådana uttalanden som att socialtjänsten skall vara tjänstvillig och uppmärksam, visa respekt för enskildas åsikter och synpunkter m. m. Det vore dock naivt att tro, att sådana uttalanden i och för sig kan hindra övergrepp, när lagen tekniskt är konstruerad så att den inbjuder till godtycke.
Jag kan således inte finna annat än att denna nya lagstiftning i än högre grad än 1960 års barnavårdslag bäddar för tragiska övergrepp. Redan 1960 års lag har visat sig leda till godtycke, beroende på att själva lagtexten är vag; de uttalanden i propositionen till 1960 års lag, som jag här har återgett, beaktas inte längre. Detta utrymme för godtycke ger socialtjänstemännen en enorm och särdeles farlig makt, som är ägnad att leda till två onda ting: dels att barn, som verkligen far illa i sina hem, inte får det skydd de behöver, dels att barn, som har det gott i hemmet, rycks därifrån t. ex. av den anledningen att de i skolan är utsatta för mobbing som en följd av att de tillhör en religiös minoritet eller är avvikande i fråga om kulturella eller intellektuella intressen.
Det grundläggande felet är, menar jag, att kriterierna för tvångsomhändertagande är avfattade så, att de - beroende på bedömarens personliga värderingar, kanske av politisk natur — kan sägas uppfyllda i fråga om alla barn. Med hänsyn till en i dagens Sverige vanlig uppfattning är det naturligt, att barn till invandrare och barn till religiösa och kulturella och politiska minoriteter är särskilt i riskzonen för tvångsomhändertagande. Den uppfattning jag syftar på kommer också till uttryck i propositionen till den nya lagen: samhället bör "stödja medborgarnas strävan efter att så långt möjligt kunna vara som andra och ha det som andra".19 Enligt den nya lagen är det i princip länsrätt som beslutar om omhändertagande, detta på ansökan av socialnämnd. Frånsett att majoriteten i socialnämnd och länsrätt mycket väl kan tänkas hylla uppfattningen att det är bäst för barn att "ha det som andra", kommer emellertid barnet ofta att redan ha tagits från hemmet, när socialnämnden och länsrätten har att ta ställning till frågan om omhändertagande; lagen ger utrymme för att socialnämnden eller en ledamot av den interimistiskt beslutar om omhändertagande och låter verkställa beslutet. Status-quo tänkande är i det läget ägnat att göra länsrätten obenägen att göra någon
ändring, och nämnden själv kan förutsättas vara obenägen att desavouera den nämndledamot som fattat det interimistiska beslutet. Men framför allt är det ju varken länsrätten eller socialnämnden som väljer ut de barn det blir fråga om, utan det urvalet görs i realiteten av socialtjänstemän. Gör de en utredning och föreslår omhändertagande, kommer ärendet till socialnämnden ochsannolikt också till länsrätten. Görs däremot ingen utredning, eller framställs inte något förslag att omhänderta ett barn, uppkommer inte för socialnämnd och länsrätt någon fråga om omhändertagande.
Socialutredningen betonade, liksom fosterbarnsutredningen på sin tid, att barns känsla av trygghet är starkt bunden till möjligheten att kunna bo i sitt eget hem och i sin normala miljö; därför borde i de fall, då barnet måste tas ur hemmet, insatserna ges i sådan form att de främjar samhörigheten med anhöriga och kontakten med hemmiljön, och det skulle åligga nämnden att verka för att vården så snart som möjligt åter kunde förläggas till barnets eget hem.20 Aspekten att de flesta barn har en speciell samhörighet med sin familj tycks emellertid ha kommit bort i propositionen till den nya lagen. Till stor del synes detta bero på JO:s remissyttrande, som enligt min mening är rent häpnadsväckande familjefientligt. Exempelvis uttalade JO helt allmänt, att samhällsvård inte borde få förläggas till barnets eget hem av det skälet att detvisar sig omöjligt att få fram något lämpligt fosterhem.21 Man får intrycket att ett bristfälligt fosterhem kan förutsättas vara bättre än ett bristfälligt föräldrahem. JO synes också utgå från att föräldrar, vars lämplighet någon socialtjänsteman misstror och som inte finner tjänstemannens råd kloka, praktiskt taget alltid handlar utan tanke på eller utan förståelse för sitt barns bästa: "I fall när det gäller omhändertagande av barn på grund av föräldrarnas förhållanden föreligger det praktiskt taget alltid en motsättning mellan å ena sidan barnets och å andra sidan föräldrarnas intressen, vilket i viss mån framgår redan av att föräldrarna motsätter sig den vård som föreslås för barnet."22
Både JO och departementschefen har säkert menat väl, men deras lösliga uttalanden är enligt min mening ytterligt verklighetsfrämmande. De förutsätter, att de människor som företräder socialmyndigheter är ett slags övermänniskor, som inte bara står över alla mänskliga svagheter som prestige o. dyl.och alltid är fria från sådana drag som t. ex. sadism, utan som också är ett under av visdom: vad de föreslår kan alltid förutsättas vara bättre för barnet än vad föräldrarna föreslår.
Ett mera realistiskt synsätt är väl att risken för att socialtjänstens företrädare prioriterar t. ex. ett politiskt intresse framför ett individuellt barns intresse generellt är större än risken för att föräldrar eftersätter det egna barnets intresse för något annat intresse. I ett av de fall jag studerat togs en mycket skötsam flicka från ett mycket skötsamt hem och placerades tillsammans med asociala barn. De företrädare för socialmyndigheterna som placerade henne där kan ha menat väl i största allmänhet och menat att det var nyttigt för deasociala barnen att få kontakt med skötsamma barn. Utfrån en social "helhetssyn" kan ett sådant betraktelsesätt också te sig förnuftigt. Men samtidigt kan det inte bestridas, att man därmed inte handlade i enlighet med vad som
22 S. 516 i ämbetsberättelsen.
var bäst för den skötsamma flickan, och placeringen kom också att innebära, att hon debuterade i kriminalitet. Det förefaller också ytterligt naivt att förutsätta, att fosterföräldrar mot frikostig betalning kommer att ge hos dem placerade barn den kärlek och vägledning dessa barn behöver.
En aspekt, som man helt saknar i propositionen, kan illustreras med vad en jämte sin syster omhändertagen 15-årig flicka skrev till länsrätten:
"Varför blev jag omhändertagen över huvudtaget så länge när detta inte var lagligt till på köpet som det sociala sagt till advokaten. Det känns pressande och att man får skämmas när man ingenting har gjort att vara omhändertagen för samhällsvård. Alltid uppkollad och iakttagen under översyn av dessa självsäkra äckel Gunnar och Cecilia. De har inte en enda gång brytt sig om våra tankar eller känslor. Så fort vi yttrat oss, min syster och jag, har de pratat ikull oss 'ja, men nu är det ju så här, va...'. När vi talat om att mamma skulle gå till domstol svarade de: 'Det spelar ingen roll till vilken domstol er mamma går för det här är redan avgjort i alla fall i förväg.' Det sociala har inte hjälpt mig på något sätt att komma över min blyghet som dom i tid och otid påpekat och satt skrivelser under näsan på mig för att läsa om mig själv, hur annorlunda i min klädsel, blek, hämmad och knäppt avvikande jag var. Blyghet är något man själv måste få övervinna så småningom utan påträngning. Nu känns ju allting bara värre efter vad dom har ställt till med. Förnöjt smålog och spärrade Cecilia vägen för mig hemma nedanför trappan samtidigt som hon skadeglatt upprepade frågan 'Är du chockad nu, va?' Gunnar kom uppfarande till mitt rum ungefär som man skyndar sig att gripa en verkligt farlig kriminell person. Det är inte underligt att ungdomar dricker och knarkar när vuxna människor handlar mot dem så här. Vi är trötta på alltsammans och deras hjärntvätt i timmar. Jag fordrar att få bli fri. Varken jag eller min syster är några brottslingar. Jag vill ha min fulla frihet att vara vad jag vill."
(Jag har utelämnat efternamnen på de båda socialtjänstemännen flickan nämner; det finns ingen anledning att utpeka dem i detta sammanhang.)
Vad kan göras för att hindra övergrepp? Jag tror, att det skulle vara förhållandevis lätt, om man bara ville ta itu med problemet. Bl. a. finns det mycket som kan göras för att tillse, att de utredningar som ligger till grund för tvångsomhändertagande begränsas till relevanta förhållanden och verkligen redovisar alla relevanta förhållanden, exempelvis vilka åtgärder som från familjens sida föreslås för att komma till rätta med något problem som aktualiserat utredningen. De socialtjänstemän, som gör dessa utredningar, skulle kunna ges information om grundläggande principer i vår rättsordning och ställas till svars, om de t. ex. — såsom i flera av de fall jag studerat —undanhåller socialnämnden material som talar emot omhändertagande.
Enligt min mening kan man således med relativt enkla medel förhindra eller åtminstone väsentligt begränsa utrymmet för övergrepp i dessa ärenden. Det är emellertid angeläget, att Strömbergs uppmaning "Höj rättskulturen i Sverige" vinner gehör också på andra områden än när det gäller tvångsomhändertagande av barn. För att detta skall kunna ske är det nödvändigt, att man inser allvaret i den situation vi nu befinner oss i. Den "pragmatiska antiintellektualismen" har på senare år kommit att prägla inte bara lagstiftarens utan också justitieombudsmännens, riksåklagarens och många domaresverksamhet, och man kan ifrågasätta om det är berättigat att numera säga att
"vi lever i ett rättssamhälle".23 Strömbergs antagande att vår rättsröta "trots allt (är) av jämförelsevis blygsamt format" är enligt min mening oriktigt, även om man bortser från ärenden om tvångsomhändertagande av barn, och jag finner det viktigt att det sägs, eftersom Strömbergs antagande är ägnat att motverka hans egen uppmaning "Höj rättskulturen i Sverige".
Utan tvivel är generalklausuler någon gång nödvändiga. Exempelvis har ju polisen, såvitt jag vet alltid och överallt, grundat sin kompetens på en generalklausul; polisen skall, såsom det uttrycks i 1972 års polisinstruktion, "upprätthålla allmän ordning och säkerhet" och kan därvid använda våld. Man har emellertid insett riskerna med en så vidsträckt kompetens för polisen och därför sett till, att den begränsats genom särskilda regler, t. ex. att våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt, och att våld ej får tillgripas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Sådana regler hargjorts effektiva genom att JO av tradition varit vaksam på maktmissbruk från polisens sida. — I fråga om nya generalklausuler har risken för godtycklig maktutövning däremot förbisetts.
Mot Strömbergs mening att omfattningen av vår rättsröta inte bör överdrivas vill jag sålunda framhålla faran av att underskatta den. Jag har här velat visa främst, att denna rättsröta är långtifrån fri från brutalitet (och fanatism i betydelsen "politiskt svärmeri" och "ofördragsamhet mot oliktänkande"24). Frånsett detta bör det erinras om att godtycke på mindre "dramatiska" områden än tvångsomhändertagande av barn kan drabba den enskilde mycket hårt, och ofta gör det även där det från ett myndighetsperspektiv är fråga om skäligen obetydliga ingrepp eller andra åtgärder. Det må vidare erinras om Aristoteles' uttalande att det är särskilt viktigt att göra rätt i ting av ringa betydelse. Uttalandet kan förefalla underligt men kan i detta sammanhangges den innebörden att, eftersom myndighetsutövning för det mesta gäller förhållandevis triviala ting från myndighetens synvinkel, faller principerna lätt i glömska om man bortser från dem i "småsaker".
Brita Sundberg- Weitman