STINA HOLMBERG. Mot monopolisering? NO:s verksamhet under 25 år. Lund 1981. Norstedts. 194 s.

 

Lagstiftning rörande s. k. konkurrensbegränsningar (monopol, karteller m. m.) bygger på uppfattningen att konkurrensen mellan företag är av värde för samhällets ekonomiska utveckling och för konsumenterna. Företeelser som begränsar konkurrensen på ett skadligt sätt bör därför motverkas. Lagar med denna innebörd betecknas ofta som antitrustlagar. Detta begrepp leder väl närmast tanken till USA, men lagstiftning av denna art finns i någon form i flertalet västländer. Den svenska antitrustlagstiftningen utgörs väsentligen av lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, vanligen kallad konkurrensbegränsningslagen (KBL). Rättsområdet har fått särskild aktualitet genom att ett förslag till en ny, utbyggd konkurrenslag lagts fram i prop. 1981/82: 165.
    KBL innehåller två straffsanktionerade förbud, mot s. k. bruttoprissättning och anbudskarteller. Lagens huvudregel är emellertid en generalklausul, som innebär att marknadsdomstolen från fall till fall prövar om en konkurrensbegränsning har skadlig verkan. Sådan verkan skall undanröjas genom ett förhandlingsförfarande. Ärendena förs i regel till domstolen av näringsfrihetsombudsmannen (NO). Flertalet ärenden går dock aldrig till domstolen utan löses genom överläggningar mellan NO och berörda företag. NO — på engelska kallad the Antitrust Ombudsman — har således en central ställning vid lagens tillämpning.
    Det konkurrensrättsliga området har uppmärksammats i Stina Holmbergs avhandling med den tvetydiga titeln "Mot monopolisering?". Detta arbete är inte en lagkommentar i traditionell mening. Det har tillkommit inom ramen för en forskningsinriktning inom kriminologi och rättssociologi som kallas "ekonomins kriminalitet". I boken påpekas att detta är en vag och vid term. Man skulle vilja tillägga att den förefaller direkt misslyckad i samband med KBL:s förhandlingssystem. Termen tar emellertid sikte på bl. a. frågan hur den legala kontrollen av näringslivet är utformad. Vad Stina Holmberg behandlar är KBL och NO:s verksamhet ur denna synvinkel. Hennes utgångspunkt anges vara att se på KBL:s målsättning och dess verkningar som ett resultat av ett samspel mellan politiska intressen, myndighet och företag. I detta samspel sägs definitionen av vad som skall ses som olagligt ingå som en kontinuerlig process. Det blir därvid intressant att koncentrera uppmärksam-

 

588 Anm. av Stina Holmberg: Mot monopolisering?heten på kontrollmyndighetens arbete. Boken syftar till att beskriva och förklara NO:s arbete och sätta det i ett politiskt sammanhang.
    I boken ges inledningsvis (kap. 2) en kortfattad redovisning av KBL:s huvudinnehåll, vilken är populärt hållen och tydligen avsedd att ge den oinvigde en allmän bild av lagen. Även med beaktande av detta begränsade syfte måste dock sägas att redovisningen inte är juridiskt tillfredsställande. Exempelvis beskrivs lagen utan att det i lagen centrala begreppet "skadlig verkan" berörs. Vad som skall undanröjas genom lagens förhandlingssystem är inte, som sägs i boken, skadliga konkurrensbegränsningar utan skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Distinktionen kan tyckas subtil men är inte betydelselös. Även bokens redogörelse för skadlighetskriterierna och förlagens förbud brister i juridisk precision. Under rubriken "Lagens handläggning" anges bl. a. att näringsfrihetsrådet inrättades som förhandlingsdomstol i konkurrensbegränsningsärenden samtidigt med lagens tillkomst. Rådet var dock aldrig domstol i rättslig mening.
    Lyckligtvis har inte framställningen i övrigt liknande sakliga brister. I kap.3 behandlas politiska attityder till KBL och NO från lagens tillkomst, och utvecklingen i fråga om lagens tvångsmedel beskrivs speciellt i kap. 4. Genomkorta sammanfattningar av utredningsmaterial och riksdagstryck — med många skickligt valda citat — ger dessa två kapitel en komprimerad och säkert rättvisande bild av både bakgrunden till KBL och debatten i konkurrensfrågorna efter lagens införande.
    Bokens huvuddel (kap. 5 — 9) upptas av en genomgång av ärenden av skilda slag som NO handlagt. Denna genomgång är en pionjärinsats som ger en värdefull belysning av NO:s verksamhet. De huvudfrågor som tas upp är vilka konkurrensbegränsningar ärendena rört och i vad mån de förändrat karaktär med näringslivets omvandling, i vilken utsträckning NO i sina beslut anpassat sig till de värderingar inom den ekonomiska politiken som beskrivits samt i vilken utsträckning NO förmått styra företagen i enlighet med lagens intressen. Slutsatser som dras är bl. a. att NO effektivt bidragit till att undanröja diskrimineringar av priskonkurrerande företag men ofta haft svårigheter att uppnå resultat i fråga om t. ex. industrikarteller och dold prissamverkan. Diskussionen om undersökningsresultaten är nyanserad. Den belyser väl de stora problem som är förknippade med tillämpningen av en ekonomisk politisk lagstiftning som innebär att många olika — och ibland motstridiga —allmän intressen måste beaktas.
    Framställningen i boken har en viss "journalistisk" prägel och är mycket lättläst. Språket är föredömligt enkelt, även om det kanske ibland ger ett intryck av bristande stringens. Något irriterande är exempelvis den ymniga förekomsten av verbet "uppfatta" i betydelsen "anse", "ha uppfattningen", t. ex. (s. 31): "LO och TCO uppfattade inte att diskrimineringar mot priskonkurrerande företag hade minskat sedan konkurrensbegränsningslagens tillkomst. — — — SPK och NFR uppfattade inte alls att konkurrenssituationen var så dålig som motionärerna menade."
    Sammanfattningsvis: Boken är en okonventionell studie av lagstiftningen om konkurrensbegränsning och ger information av betydande intresse om i första hand NO:s verksamhet.
Lars Jonson