Ett annorlunda "högmål"
Av författaren Hans Björkegren föreligger en 1980 utgiven roman kallad Gustaf V:s skål.
    I hastigheten skulle man måhända av bokens titel kunna få den uppfattningen att det vore fråga om en motsvarighet till Margit Fjellmans biografi över den svenska drottningen Viktorias gemål konung Gustaf.
    Efter ett ögonkast på bokens omslag, utfört av konstnären Göte Göransson, blir man emellertid övertygad om att det i stället gäller en tid, som inte sammanfaller med denne konungs. Det bestyrkes för övrigt av vad förlagsreklamen berättar om, nämligen att bakgrunden till skildringarna i boken ärfrån ett ovanligt dramatiskt och för de flesta okänt skede i Sveriges historia. Dessa försiggår mestadels på något, som författaren själv kallar Ön. Först ett gott stycke in i boken talas det visserligen om att residensstaden på ifrågavarande Ö är en ros- och ruinstad, varav förstås att staden är Visby.
    De flesta i boken agerande personerna — vilkas namn tydligen inte är fingerade — tyder på att de åtminstone tidvis bott i Visby resp. på Gotland. Tilldragelserna i boken är i allmänhet knutna till tiden omkring 1817, då det inte kunde gå för sig att skåla för den landsförviste förutvarande svenske kronprinsen. Denne, som hade namnet Gustaf, var som bekant son till den år 1809 detroniserade Gustaf IV Adolf. Om det inte gått som det gått, skulle denne kungason av allt att döma i en framtid ha kallats Gustaf den femte.
    Efter det att borgarna i Visby tidigare på dagen den 28 januari 1817 —Karl-dagen — hållit en assemblée, utspelades därstädes på natten till påföljande dag strax efter tolvslaget en del händelser dem författaren betecknar såsom ingående i ett empiredrama. Enligt uppgjort program skulle nämnda dag, den 28, vid halv tolvtiden på kvällen ett sällskap, bestående uteslutande av herrar, hålla ett samkväm i en för ändamålet särskilt förhyrd lokal hos en värdshusvärdinna. Denna hade på förhand avkrävt festarrangörerna ett löfte att tillställningen skulle bli beskedlig och utan buller.
    Så blev emellertid i själva verket långt ifrån fallet.
    Efter ett hälsningsanförande hade först en namngiven deltagare utbringat Hans Majestät Karl XIII :s skål och strax efteråt en annan i sällskapet kronprinsen Karl Johans skål. Naturligtvis kunde en därefter av en läkare och en pedagog i sällskapet till ära för en Gustaf den femte påbjuden skål inte länge bli fördold för det övriga Sverige.
    Stadens femtioåttaårige borgmästare tvingades å tjänstens vägnar så småningom spela ett — som det heter — vidrigt spel genom att förhöra och undersöka och misstänkliggöra och skriva förhörsprotokoll och skicka in dem till högre rätt och beordra arresteringar och fängslande av de båda misstänkta. Borgmästaren var för sin del medveten om att de inte kunde undgå dödsstraff för den händelse vederbörande justitiekansler funnit dem skyldiga. Då borgmästaren själv inte kunde göra något och bara var en maktlösordförande i en förundersökning, en landsortsjurist, som hade att gå ärenden för bl. a. Svea Hovrätt, plågades han troligen som om det var han som skulle fälla dödsdomarna. Han var för sin del övertygad att inget brott hade begåtts; alltihop var en konstruktion. Det fanns ju ingen "Gustaf V" i sinnevärlden. Den klandrade skålen hade enligt vad som hade utrönts inte utbringats på

 

Karl-dagen utan efter midnatt. Rättvisan gjorde sig ju löjlig; den spottade sig själv i ansiktet, om den sände oskyldiga i döden.
    På rådstugan hade ju borgmästaren slutligen plikten att för tillstädeskomna vittnen och nyfikna meddela, att förhören med bl. a. de båda misstänkta föranlett honom att ge tillkänna att de tillsvidare måste hållas i rumsarrest isina hem. Härefter justerades förhörsprotokollet, utskrevs och skickades till Hovrätten. De båda "missdådarna" hade erkänt skålbrottet och hade i sinom tid att avvakta sina dödsdomar.
    En enhällig Svea Hovrätt dömde dem också att såsom rikets förrädare mista liv, ära och gods samt varda halshuggna.
    Högsta Domstolen gillade Hovrättens beslut men hemställde hos Kongl. Maj:t om förskoning för läkaren och pedagogen från detta efter lagens stränghet ådömda straff och överlämnade till Karl XIII:s egen — som det heter — faderliga mildhet att bestämma på vad sätt de i stället borde förbrytelsen försona. Resultatet för dem blev till en början fängelse på en av rikets fästningar; sedermera — efter det att kronprinsen den 5 februari 1818 efterträtt Karl XIII såsom konung — benådades de och frigavs fullständigt den 26 april 1820.
    Det kan i detta sammanhang erinras därom, att Torvald T:son Höjer —professor i historia och tillika vårdare av Bernadotteska Familjearkivet — i sitt förtjänstfulla arbete Carl Johan omnämner detta rättsfall såsom ett av de tillfällen, då man kunde konstatera, att Högsta Domstolens ledamöter av kronprinsen utsatts för påtryckningar i mål, som intresserade honom. I detta högmål tycks han ha gjort ett enhälligt fällande utslag till uttrycklig förutsättning för att sedan använda den kungliga benådningsrätten, vilket som ju ovan nämnts också skedde.
    Hans Björkegren har i sin bok även givit en verkligt levande skildring av levnadsförhållandena i denna — åtminstone tidvis isolerade — landsdel. Invånarna på Gotland framställes såsom benägna att städse i sitt tal inblanda mer eller mindre pikanta svordomar. Upplysningsvis kan meddelas att denna plägsed redan på 1500-talet omtalas av Johannes Magnus och av honom tillskrives den dåvarande danska befolkningens gudlösa och blasfemiska mun; se härom hans Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Alla Göta- och Sveakonungars Historia).
    Om sin roman säger Björkegren i ett slutkapitel, kallat Eftermälen, att denna är framläst ur rika men i dag till stor del sönderfallande arkivhandlingar och att åtskilliga av dem om någon generation antagligen är helt söndersmulade och att de bruna (?) orden ligger trasiga och otydbara såsom damm och värdelösa fragment i riks-, krigs- och landsarkiven.
    Författaren kan inte minst därför anses ha utfört något av en räddningsbragd, manande rättshistoriskt intresserade till efterföljd.
Allan Löfgren