Ett problem med avseende på hemlig avlyssning1
Med hemlig avlyssning menas i det följande en sådan som sker medelst en dold mikrofon, anbringad t. ex. på väggen i ett rum eller en bil. Genom användning härav sker ingrepp i en av de grundlagsskyddade medborgarrättigheter som finns angivna i RF 2:6. Och till komplettering härav har utnyttjandet av dylika apparater kriminaliserats i BrB 4:9a som "olovlig avlyssning". Något undantag härifrån har ej gjorts för de rättsvårdande myndigheternas del.
I en utredning om "Narkotikaspaning och underrättelseförfarande" (Spanark), utförd inom Rikspolisstyrelsen (RPS) 1980, har emellertid föreslagits att polisen skulle få använda detta speciella tvångsmedel. Att så fick ske hade visat sig särskilt angeläget inom spaningen på narkotikaområdet. I en hemställan till regeringen av den 5 december 1980 föreslog RPS att man genom en lagändring skulle möjliggöra för polisen att "bruka akustiska hjälpmedel i
spaningssyfte". Detta föranledde regeringen att i tilläggsdirektiv (1981: 10) till tvångsmedelskommittén uppdra åt denna att skyndsamt utreda den ovannämnda frågan jämte en del andra, som också berörts i Spanark. Kommittén avgav ett betänkande härom i november 1981, kallat "Hemlig avlyssning" (Ds Ju 1981: 22). Där föreslås bl. a. sådana ändringar i RB kap. 27 att hemlig avlyssning skulle bli ett tillåtet tvångsmedel. Under stränga förutsättningar —liknande dem som gäller för hemlig telefonavlyssning — skulle det nya tvångsmedlet få användas vid ett 30-tal mycket grova brott, varav dock de flesta är sällsynt förekommande. Av dessa kommer jag i det följande endast att berörade grova narkotikabrotten. Som ovan antytts är det dessa som föranlett att införandet av det nya tvångsmedlet överhuvudtaget fått aktualitet.
De båda ovannämnda utredningarna har ägnats större uppmärksamhet i pressen än vad som brukar komma sådana till del. Vad man härvid diskuterat är emellertid nästan uteslutande den grundläggande frågan om polisen överhuvudtaget bör få utnyttja hemlig avlyssning, eftersom denna utgör ett allvarligt integritetsingrepp. Nu gäller ju detta alla tvångsmedel, av vilka väl häktningen medför den allvarligaste integritetskränkningen. Därnäst kommer telefonavlyssningen — åtminstone att döma av de stränga förutsättningar, som stadgats för användningen av detta tvångsmedel. I de ovannämnda tilläggsdirektiven görs nu gällande att ur integritetssynpunkt hemlig avlyssning väcker större betänkligheter än telefonavlyssning. Måhända tänker man härvid på att anbringandet av en mikrofon kan förutsätta ingrepp i hemfriden. Eller också kan skälet vara att stundom en större grupp personer blir föremål för avlyssning än då denna endast sker av dem som begagnar en viss telefon eller besvarar samtal från denna.
Till den ovannämnda allmänna frågeställningen skall jag något återkomma i slutet av uppsatsen. I övrigt handlar denna endast om ett mer begränsat och juridiskt betonat problem, som får aktualitet om hemlig avlyssning godtas som tvångsmedel. Denna fråga är av ett visst praktiskt intresse, en är det rått delade meningar i kommittén om hur den lämpligen bör lösas. Och justitieministern har som bekant förklarat, att någon lagstiftningsåtgärd blir det inte förrän kommittén avgivit sitt slutbetänkande.
I det föreslagna stadgandet i RB kap. 27 anges flera olika förutsättningar för användningen av det nya tvångsmedlet. En av dessa är att hemlig avlyssning endast får användas mot den "som skäligen kan misstänkas för brottet" (27: 20 st. 1). Det är härom meningarna varit delade. En minoritet, bestående av två ledamöter — däribland ordföranden lagman Bertil Wennergren — och fyra sakkunniga, har reserverat sig för att det borde räcka med att den ifrågavarande personen "kan misstänkas" för brottet.
Enligt minoritetens uppfattning borde hemlig avlyssning sålunda kunna användas vid en svagare bevisning i skuldfrågan än den som förordas av majoriteten.2 Men hur mycket svagare är då beviskravet "kan misstänkas"än kravet på att någon "kan skäligen misstänkas"? Ja, det är inte gott att säga, då båda uttrycken är så vaga till sin rent språkliga innebörd. Men låt oss se på hur de annars används i RB. "Skälig misstanke" utgör förutsättning för sådana ganska allvarliga integritetsingrepp som reseförbud och husrannsa-
kan.3 För häktning gäller visserligen det ännu starkare beviskravet "sannolika skäl". Men då anhållande kan tillgripas, även om det inte förekommer "fulla skäl" för häktning, har man menat att kravet på "skälig misstanke" gäller även vid anhållande.4
Vad därefter angår lokutionen "kan misstänkas" förekommer denna mig veterligt bara på ett ställe i RB, nämligen i RB 23:9, som handlar om hur länge någon är skyldig att kvarstanna för polisförhör. I princip är detta fallet under 6 timmar, men denna tid kan utsträckas till ytterligare 6 timmar, om den förhörde "kan misstänkas" för att vara gärningsmannen. Tydligen är det här fråga om ett integritetsingrepp, som är väsentligen lindrigare än i de föregående fallen.
Ett beviskrav anger den säkerhet, varmed den förebragta bevisningen måste ådagalägga att bevistemat föreligger. Då beviskravet är uppfyllt, skall i ett stort antal likadana bevissituationer — exakt samma hjälpfakta, bevisfakta och bevistema — bevistemat föreligga i minst ett visst antal härav, medan den föreliggande bevisningen inte tillåter någon slutsats om hur det ligger till i de återstående fallen. I dessa är det alltså lika sannolikt att temat föreligger som att så inte är förhållandet. Låt oss nu tillämpa detta betraktelsesätt på de båda ifrågavarande lokutionerna. Jag har en känsla av att då bevisningen har en styrka av "skälig misstanke" bör den ifrågavarande personen vara skyldig i omkring 30 fall av 100 likadana bevissituationer, medan detta är förhållandet i ungefär 10 fall, då denne endast "kan misstänkas". Detta sagt med all reservation för min bristande erfarenhet av hur dessa lokutioner tillämpas i praktiken.
Emellertid tar kommittén vagheten hos de ovan berörda lokutionerna till intäkt för att de därmed avsedda beviskraven är tänjbara och har "en viss spännvidd".5 Vid grova brott skulle man hålla sig inom bedömningsskalans lägre del. Anledningen härtill kan väl inte vara någon annan än att ju grövre brottet är, desto viktigare är det att det blir beivrat, varvid man borde fästa mindre avseende vid risken för att oskyldiga blir avlyssnade. Detta erinrar om den motivering som i annat sammanhang anförts för att domstolarna borde fälla för grovt narkotikabrott på svagare bevisning än den som annars krävs. Jag åtnöjer mig med att notera, att jag finner detta sätt att resonera vara betänkligt.
Vidare vill jag hävda, att om lagstiftaren stadgat ett visst beviskrav, är det domstolarnas skyldighet att tillämpa detta med en innebörd, som är så enhetlig som det är möjligt.6 Det är här fråga om ett viktigt medel för lagstiftaren vid dirigeringen av myndigheternas handlingssätt. Och ur integritetssynpunkt har det stor betydelse om beviskravet för användningen av ett tvångsmedel är "skälig misstanke" eller "kan misstänkas". Ju lägre beviskrav desto större risk för att användningen av tvångsmedlet blir resultatlöst och enbart leder till integritetsingrepp.7 Visserligen är väl den avlyssnade i regel
skyldig även i sådana fall, men vill man skydda de oskyldiga, får man ta de skyldiga med på köpet. Åtminstone hos mig väcker det starka betänkligheter att beviskravet för hemlig avlyssning skulle vara detsamma som för ett så lindrigt ingrepp som att ett polisförhör förlängs med några timmar.
Men hur skall man då kunna säkerställa att de ifrågavarande lokutionerna kommer att tillämpas på detta sätt? Några prejudikat får man ju sällan i dylika frågor. Men man kan ju inom polisutbildningen och på åklagarkursen genom exempel från praktiken fästa elevernas uppmärksamhet vid hur bestämmelserna tillämpas. Många av vardagsspråkets ord och uttryckssätt är så beskaffade att det ej går att ange de nödvändiga och tillräckliga betingelserna för deras användning. Man får då nöja sig med att ge olika exempel härpå. Detta är också ett slags definition på ordets innebörd!
Emellertid anför reservanterna två speciella skäl för sin ståndpunkt. Det ena anknyter till stadgandet i RB 23: 18, enligt vilket den som "skäligen misstänkes för brottet", skall underrättas härom.8 Då så skett är det tydligen meningslöst att utsätta honom för någon avlyssning. Följaktligen, menar reservanterna, måste beviskravet för hemlig avlyssning sättas lägre än "skälig misstanke". Man kunde dessutom tillägga att den misstänkte i den nu berörda situationen i regel blir anhållen.
Häremot invänder kommitténs majoritet, att enligt det ovannämnda stadgandet meddelandet till den misstänkte endast behöver ges "då han höres". Blir misstanken skälig under ett förhör, skall han underrättas omedelbart. Får misstanken denna styrka först sedermera, behöver man ej hålla förhör med den misstänkte enbart för att ge honom meddelandet utan kan man vänta därmed tills det finns anledning att åter förhöra honom om hans gärning.
Majoriteten åtnöjer sig emellertid inte härmed utan anser att åklagaren genom stadgandets utformning även fått ett visst "spelrum".9 Vill man få fram ytterligare bevisning genom avlyssning, skulle man rent av kunna vänta med meddelandet till slutet av förundersökningen, då bevisningen blivit så stark att den misstänkte kan åtalas.
Hos mig väcker denna rättstillämpning betänkligheter. Underrättelsen om misstanken är en viktig rättssäkerhetsgaranti, en är den misstänkte då får anledning att anlita försvarare. Enligt min mening ankommer det ej på förhörsledaren att dispensera från lagens krav på meddelande utan det bör vara åklagarens sak att besluta härom.10 Men vidare borde i lagen anges under vilka förutsättningar meddelandet finge uppskjutas. En möjlighet vore att detta gick för sig endast om meddelandet skulle vara "till men för utredningen". Det är ju den lokution som lagen i övrigt använder för att ange under vilka förutsättningar man i konkreta fall får inskränka den misstänktes rätt till insyn under förundersökningen.
Företar man denna ändring i RB 23: 18, elimineras den ovan berörda invändningen, som reservanterna anfört mot majoritetens ståndpunkt. Kan ytterligare bevisning förmodligen inte anskaffas på annat sätt, får åklagaren dispensera från lagens krav på meddelande, varvid även fortsatta förhör kan hållas med den misstänkte. Vill man ytterligare tillgodose dennes rättssäkerhet kan man föreskriva att ett uppskov även kräver rättens medgivande.
Reservanterna har emellertid även ett annat skäl för sin ståndpunkt, vilket är svårare att komma förbi. I Spanark karakteriseras hemlig avlyssning som ett "spaningsmedel". Det är nu inte så klart vad som menas därmed. Ibland karakteriseras detsamma som "exklusivt polisiärt", vilket väl innebär att det bör komma till användning så länge polismyndigheten leder utredningen. Men uppenbarligen finns det inget hinder för att avlyssning förekommer även sedan ledningen övergått till åklagaren.
Emellertid är det klart att avlyssningen har sin största betydelse på ett tidigt stadium av utredningen, innan några andra bevismedel står till buds.12 Reservanterna drar härav den slutsatsen att hemlig avlyssning bör kunna förekomma även innan åklagaren inträtt som förundersökningsledare, vilket som bekant vid grova brott skall ske senast då misstanken blivit skälig. Följaktligen bör beviskravet för sådan avlyssning sättas lägre, alltså till "kan misstänkas". I sitt remissvar på betänkandet har RPS också anslutit sig till denna uppfattning.
Jag får emellertid det intrycket att polisen helst skulle vilja använda hemlig avlyssning redan under den s. k. polisundersökningen, som föregår förundersökningen. Att man avstått från att föreslå detta, kan bero på att hemlig avlyssning liksom telefonavlyssning klassificerats som tvångsmedel, vilka enligt RB endast får utnyttjas under förundersökningen. Inom kommittén tycks det också ha rått enighet om att hemlig avlyssning inte bör få förekomma under polisundersökningen utan först under förundersökningens första del, då ledningen fortfarande ankommer på polismyndigheten. Å andra sidan medger man att "avlyssningen har sin största betydelse inom spaningsverksamheten".13
Detta dilemma sammanhänger med att enligt RB 23: 1 förundersökning skall inledas först då "på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats".14 Såvitt jag vet har här ordet "brott" allmänt ansetts avse en konkret brottslig gärning, en uppfattning som också stöds av de följande paragraferna, där det talas om "brottet". Visserligen behöver man inte känna till den ifrågavarande gärningens alla detaljer och inte heller exakt när och var den utförts. Men det räcker inte att det finns "anledning" att någon ägnar sig åt viss brottslig verksamhet, t. ex. att införa större partier narkotika till Sverige och att här försälja desamma, såvida man ej känner till något konkret fall härav. En sådan verksamhet är något som kan "utövas" men inte "förövas" heter det i RB 23: 1.
Vanligen föranleds en förundersökning av att målsäganden angivit ett konkret brott eller att ett sådant anmälts t. ex. av en administrativ myndighet eller av en polisman som iakttagit den brottsliga gärningen. Så ligger det emellertid sällan till i grova narkotikamål. Narkomanerna är inte benägna att ange sina leverantörer. Vid grova narkotikabrott är det i regel fråga om s. k. initiativärenden, där polisen genom spaning får fram de första tecknen på den brottsliga verksamheten. På 1930-talet, då förslaget till RB utarbetades, torde antalet sådana ärenden ha varit avsevärt mindre än för närvarande. Förmodligen förklarar detta att RB 23:1 utformats med tanke på att en konkret brottslig gärning angivits eller anmälts. Och i konsekvens härmed förutsätter
användningen av tvångsmedel att det finns bevisning av den härför stadgade styrkan för det konkreta brott, som föranlett förundersökningen.
Detta gäller sålunda även telefonavlyssning (RB 26: 17). Mera sällan får man emellertid med hjälp av detta tvångsmedel fram ytterligare bevisning om det konkreta brott, som utgör förutsättning för avlyssningen. Däremot är det vanligt att man far tips om andra narkotikabrott eller tilltänkta sådana. Det är denna "överskottsinformation" man framför allt är intresserad av.
Det nu berörda problemet skulle kunna lösas genom att "anledning att det förövats brottslig verksamhet av visst slag" utgjorde en alternativ förutsättning för öppnande av förundersökning. Som exempel må nämnas att polisen kunnat konstatera att en person lever på stor fot, att denne inte tycks ha någon ordinär yrkesverksamhet, att han då och då träffar personer som misstänks syssla med narkotika och att han ibland reser med flyg till Amsterdam för att sedan åter dyka upp i Stockholm utan att man alltid kan fastställa hur han kommit in i landet. Däremot har man inga som helst tecken på att mannen har fört in ett visst parti narkotika eller försålt ett sådant.
Att förundersökning kan öppnas även i ett sådant fall medför i och för sig inga nämnvärda förändringar. Polismyndigheten har ju ledningen av förundersökningens första del på samma sätt som under den tidigare polisundersökningen. Och är jag riktigt underrättad brukar det inte ens fattas något formellt beslut, då ett initiativärende övergår i en förundersökning. Mitt förslag har emellertid den praktiska betydelsen att RB:s bestämmelser om tvångsmedel kan tillämpas på ett tidigare stadium än för närvarande, varigenom polisen får mer nytta av desamma.
Men ökar inte risken för att avlyssningen blir resultatlös, då det inte ens finns "anledning" att ett konkret brott förövats? Detta skulle väl i så fall bero på att bevismaterialet i regel är mer svårbedömbart. Emellertid är det på beviskravet det kommer an. Detta måste naturligtvis ha samma styrka som då det finns ett konkret brott. Förmodligen blir det ibland svårare att uppnå denna bevisstyrka, då bevistemat utgörs av "visst slags brottslig verksamhet". Men detta vållar ju inga olägenheter ur integritetssynpunkt.
Särskilt bör man lägga märke till att risken för resultatlösa integritetsingrepp blir mindre enligt denna uppfattning än enligt reservanternas förslag att det visserligen krävs ett konkret brott men att det räcker med att någon "kan misstänkas" härför.15 Vidare fruktar jag att man i praktiken ej kommer att göra allvar av att det krävs ett konkret brott. Den som ägnar sig åt brottslig narkotikaverksamhet måste naturligtvis ha begått åtminstone något narkotikabrott, fast man ej vet något om var och när detta skett. Genom en glidning i tankegången kan RB 23: 1 komma att anses äga tillämpning även i ett sådant fall. Vissa uttalanden i Spanark och betänkandet tyder härpå.
Som tidigare påpekats delar man inom polisen reservanternas uppfattning att det som förutsättning för hemlig avlyssning bör räcka med att någon "kan misstänkas" för ett konkret narkotikabrott. Men på samma sida i Spanark, där man framhåller detta, står även följande mening att läsa: "Vad informationerna om telefonavlyssning bör ge svar på är, om aktuell person kan misstänkas för grovt narkotikabrott."16 Enligt detta uttalande skulle avlyss-
ning tydligen kunna användas även för att fa fram de första tecknen på att det överhuvudtaget föreligger ett konkret brott.
Vad därefter angår betänkandet anförs där som exempel på att någon "kan misstänkas" för ett konkret narkotikabrott, att denne "uppehåller sig på ett område av Sergels torg i Stockholm där narkotikaförsäljning brukar äga rum".17 Enligt min mening tillåter detta förhållande på sin höjd den slutsatsen att personen i fråga "kan misstänkas" för att han överhuvudtaget handlar med narkotika, men däremot ingalunda att han företagit en viss konkret försäljning eller motsvarande inköp. Omedvetet har man glidit över från det traditionella betraktelsesättet till det av mig föreslagna.
Det här diskuterade problemet kan få aktualitet även vid andra tvångsmedel än telefonavlyssning och hemlig avlyssning. Antag att man har ett flertal tecken på att en person yrkesmässigt sysslar med häleri utan att man känner till någon enda konkret hälerigärning från hans sida. Skulle man då kunna företa husrannsakan i hans bostad? Eller antag att det finns skälig misstanke för att en kvinna är heroinist. Spanande polismän har sett henne flera gånger sammanträffa med en person, som kan misstänkas vara langare, i dennes bil. I syfte att få fast langaren vill polisen som första åtgärd gripa kvinnan på väg från bilen för att på så sätt kunna konstatera, om hon har något heroin med sig. Är det tillåtet? Gripande förutsätter ju skäl för anhållande, vilket som vi sett får ske endast vid "skälig misstanke" om att personen i fråga begått ett konkret brott. Kunde inte någon, som har erfarenhet av sådana här frågor från sitt arbete, redovisa hur allvarligt man i praktiken tar på kravet att den erforderliga misstanken även omfattar en konkret brottslig gärning?
Jag skulle också vilja säga några ord om följande situation. En person anmäler till polisen att det tycks försiggå någonting skumt i ett avsides beläget fritidshus. Polisen beger sig dit och då ingen finns i huset, bryter man sig in. Man hittar där en del föremål som används vid beredning och förpackning av narkotika. Vidare påträffas ett mindre parti amfetamin. Då det är uteslutetatt ordna kontinuerlig bevakning av huset, sätter man upp en dold mikrofon på väggen i ett av rummen. Borde detta vara tillåtet? Det är visserligen klart att på denna plats pågår ibland otillåten narkotikaverksamhet. Men "skälig misstanke" har man varken om en konkret brottslig handling eller om att en sådan utförts av en bestämd person.
Efter mitt föredrag fäste en av åhörarna min uppmärksamhet vid ett liknande fall. En person anmäler till polisen att på en plats i skogsbrynet intill allmänna landsvägen står det ett splitternytt reservhjul till en lastbil lutat mot ett träd. Polisen beger sig dit och finner att gummihjulet är fyllt med narkotika. Man lämnar kvar hjulet och sätter upp en lyssnarapparat på trädet ifråga. Någon förhoppning att få fast den som ställt dit hjulet har polisen inte. Däremot vill man gripa den som avser att hämta hjulet. Att denne sysslar med otillåten narkotikaverksamhet kan man utgå ifrån. Men någon "skälig misstanke" om vem han är har man inte.
Emellertid har det gjorts gällande att jag gör mig onödiga bekymmer just då det gäller de vanligaste fallen av grovt narkotikabrott. I narkotikastrafflagen 3 § 2 st. står det nämligen följande: "Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt---". Härav har man velat
dra den slutsatsen att det för öppnande av förundersökning och användning av tvångsmedel inte behövs något konkret brott utan att det räcker med att en sådan "verksamhet", varom det talas i stadgandet, ådagalagts med erforderlig bevisstyrka.
Emot detta resonemang skulle jag vilja invända följande. För att fälla någon för grovt narkotikabrott av det ifrågavarande slaget måste det uppenbarligen föreligga stark bevisning även om att den tilltalade utövat en eller flera sådana brottsliga gärningar. Frågan är nu om det för användning av tvångsmedel kan vara tillräckligt att misstanken endast omfattar en verksamhet av detta slag eller om densamma också måste avse åtminstone någon konkret gärning. Enligt min mening kan man av stadgandet dra den slutsatsen att om tvångsmedlet förutsätter att narkotikabrottet är grovt, så måste misstanken även omfatta att den misstänkte ägnar sig åt "verksamheten" ifråga. Däremot motiverar stadgandet inte alls att tvångsmedlet skulle kunna användas även om misstanken ej omfattar något konkret brott. Vid bedömningen härav måste man ju avväga effektivitets- och integritetsintressena mot varandra, medan dessa saknar all betydelse för frågan under vilka förutsättningar rätten skall klassificera ett bevisat narkotikabrott som grovt.
Av det föregående har framgått att jag anser att man ej borde rubba på kravet om "skälig misstanke". I stället bör man ändra på det bevistema, till vilket beviskravet hänför sig. Detta medför att förundersökningen kan börja på ett tidigare stadium än för närvarande, vilket är fördelaktigt både ur effektivitets- och integritetssynpunkt. Avslutningsvis skall jag beröra en annan fråga, nämligen hur man skall få allmänheten och politikerna att godta hemlig avlyssning som bevismedel.
"Vägen till polisstatens helvete är stenlagd med påstådda — och för all del också verkliga — effektivitetsvinster att få fast brottslingar", har det hetat i en tidningsledare om den här berörda reformen. I insändare har man varnat för att hemlig avlyssning kan komma att sprida sig till barnavårdsnämnder och andra administrativa organ. Man har också gjort gällande att den är ett "potentiellt instrument för en regim av annat slag än vi har i dag" och att den kan komma att användas för att "förändra samhällsformen i totalitär riktning". De som förespråkar denna reform sägs vara "framtidsblinda"; de inser inte att här är man på väg mot sådana skräckvisioner som Orwells 1984 och Boyes Kallocain.
Det är då att ta i. Efter mitt föredrag framhölls av en representant för RPS att dold mikrofon kunde förväntas bli använd endast i omkring 25 fall om året i hela landet. Vanligtvis skulle detta bli fallet i hotellrum, beställt av en misstänkt langare som där kunde förmodas träffa sina avnämare. Jag vill också erinra om att polisen alltid begagnat ett sådant integritetshotandemedel som skuggning och därvid även kan utnyttja kikare och kamera. Varför skulle det då vara så farligt att den även fick använda dolda mikrofoner?
Emellertid tror jag att man skall ta allvarligt på denna kritik. Det har alltid funnits människor, som är ångestfyllda, men under vissa tider har detta sätt att reagera varit vanligare än under andra. Den naiva framstegstron under 1800-talet och början av detta sekel har avlösts av en tryckande ovisshet om vart utvecklingen barkar hän. Vår tids avancerade teknik upplevs av många som obegriplig och den har ju också lett till sådana obehagliga resultat som atombomben och miljöförstöring. Även utvecklingen inom samhällslivet upplever man som oroväckande. Myndigheterna kräver allt mer insyn i vad
medborgarna har för sig och reglerar deras handlande med påbud och förbud. Till en del har den tekniska utvecklingen nödvändiggjort detta. Men då politikerna vill realisera sina politiska intentioner visar de ej tillbörlig respekt för medborgarnas valfrihet. "Store bror ser dig"-syndromet är värst i de socialistiska staterna men det är illa nog även i väst.
Uttalandena i pressen får ses mot bakgrunden härav. Mikrofonens obegriplighet — ja kanske även dess litenhet — väcker misstro. Vidare skall den användas av polisen, som man menar vara ett av politikernas främsta redskap för att hålla människorna i schack.
Om man känner ångest över utvecklingen är man benägen att säga nej till nymodigheter och uppmärksamheten vänds bort från möjligheten att på en gång utnyttja innovationer och eliminera dessas skadliga effekter. Den som förordar ett progressivt alternativ gör emellertid klokt i att på olika sätt söka förhindra dess otillfredsställande verkningar.
Som bekant är telefonavlyssningen för närvarande underkastad parlamentarisk kontroll.18 Blir hemlig avlyssning tillåten, borde detsamma gälla även denna. Vidare borde i regel avlyssningen offentliggöras, sedan det ifrågavarande brottmålet avslutats.19 Hemlighet föder misstro. Och antag att den avlyssnade sedermera inte kan fällas för brottet. Jag vill ifrågasätta, om han ej i så fall borde få ett ideellt skadestånd i analogi med vad som är fallet, då han varit häktad.20
Vidare är det viktigt att polisens användning av hemlig avlyssning underkastas noggrann kontroll. Denna bör vara mer rigorös än som kan förefalla erforderligt. Ett enda övertramp kan framkalla krav på återgång till de nuvarande förhållandena. I Spanark föreslås emellertid att kontrollen skulle omhänderhas av vad man kallar "polisjurister". Framställningen till rätten om tillstånd att få ordna avlyssning skulle göras av ett högre polisbefäl, som har juridisk utbildning, och denne skulle sedan kontrollera hur avlyssningen omhänderhades.21 Som skäl anförs att det kan medföra dröjsmål, om denna uppgift anförtros åklagarna, vilka dessutom är sämre insatta i polisarbetet.
Detta förslag har med goda skäl avvisats av tvångsmedelskommittén. Det skulle säkert komma att väcka misstro. Dessutom är polisen den myndighet, som har den mest utsatta belägenheten gentemot allmänheten, och man borde då vara tacksam för att ej behöva kontrollera sig själv. Samarbetssvårigheter mellan polis och åklagare bör kunna övervinnas genom organisatoriska åtgärder. Och är åklagarna inte tillräckligt orienterade om polisens arbetsmetoder, får man förbättra åklagarutbildningen.
Som skäl för att kontrollen ej bör anförtros åklagaren, anföres emellertid i Spanark även att detta skulle strida mot "den ackusatoriska principen".22 Förmodligen resonerar man så här. Med denna prinip brukar man ju mena att det ej skall ankomma på rätten utan på åklagaren och försvararen att efterforska och insamla bevismaterial samt presentera detta vid huvudförhandlingen. I annat fall kunde nämligen domarens aktivitet komma honom att överskatta resultatet härav, något som till men för den tilltalade skulle
äventyra domarens objektivitet vid bevisvärderingen. Nu menar man väl att någonting liknande kunde inträffa om åklagaren lade sig i polisens utredningsarbete. Att åklagaren kände ansvar för att detta ledde till ett positivt resultat kunde komma att påverka hans bedömning av bevisningens styrka och sålunda även av frågan om åtal skulle väckas.
Enligt detta betraktelsesätt borde varje funktionär inom jurisdiktionen ha sin renodlade arbetsuppgift. Polisen skall utreda, åklagaren åtala och domaren döma. Då det gäller den sistnämnde har jag sedan länge reagerat mot detta betraktelsesätt. För att rättskipningen skall fungera tillfredsställande,måste rätten utöva viss materiell processledning under målets beredande till huvudförhandlingen.23 Bara domaren är observant på vad han har för sig, behöver detta inte alls påverka hans bedömning av bevismaterialet, sedan detta förebragts under huvudförhandlingen. Motsvarande gäller åklagaren under förundersökningen. Denne kan mycket väl överlägga med förhörsledaren om hur denne bör fullfölja sin utredning. Att detta måste medföra risk för att åklagaren vid bedömningen av åtalsfrågan överskattar bevisningens styrka, skulle jag vilja beteckna som en illusion. Och särskilt viktigt menar jag det vara att åklagaren vid sidan av sin väsentligaste arbetsuppgift övervakar att den misstänktes och andras rättssäkerhet respekteras under förundersökningen. Vid hemlig avlyssning bör åklagaren sålunda kontrollera att denna upphör, då den ej längre erfordras, att irrelevanta delar av banden förstörs och att det ej förekommer något läckage från polisens sida.
Jag skulle också vilja ifrågasätta om ej uppfattningen i Spanark om förhållandet mellan polis och åklagare håller på att bli föråldrad. Visserligen har utvecklingen efter processreformen gått i den riktningen att åklagarna i minskad omfattning aktivt deltar i utredningen även av grova och svårutredda mål. Anledningen härtill har väl varit dels arbetsbelastningen inom åklagarväsendet dels ökad kompetens inom kriminalpolisen. Men på sistone förefaller det ha inträtt en reaktion i detta hänseende. Är jag riktigt underrättad brukar åklagaren t. ex. i skattebrottmål hålla kontinuerlig kontakt med förhörsledaren. Och i det här tidigare berörda betänkandet "Översyn av utredningsförfarandet i brottmål" understryks att åklagaren bör utveckla större aktivitet i sin ledning än vad för närvarande på sina håll är fallet.24
Enligt min mening sammanhänger det här kritiserade åskådningssättet även med att var och en av de olika grupperna av funktionärer har en tendens att inte bara hävda utan också utvidga sitt revir inom rättskipningen. Härvid har även de processuella huvudprinciperna tjänat som slagträn. Man tänker då inte på att undantagen härifrån i praktiken är lika viktiga som själva principerna. Det är en ödets ironi att just en professor skall behöva erinra de praktiskt verksamma juristerna härom.
Per Olof Ekelöf