Några intryck från ett studiebesök i Albanien

 

Av docent MICHAEL BOGDAN

 

På grundval av bilaterala överenskommelser med flertalet öststater utlyser Svenska institutet regelbundet stipendier för studiebesök i dessa länder för forskare och kulturarbetare. Resekostnaderna för de svenska stipendiaterna betalas av Svenska institutet medan mottagarlandet svarar för besöksprogrammet och uppehället. Inom ramen för detta system ansökte jag i början av 1981 om att få besöka Albanien och motiverade min ansökan med att jag var intresserad av att jämföra rättsordningar i länder med olika ekonomiska system och att jag, förutom att studera vissa för mig särskilt intressanta specialområden, helt allmänt ville bilda mig en uppfattning om den albanska rättsordningen och om dess roll i det albanska samhället. För en rättskomparatist utgör Albanien ett unikt studieobjekt, först och främst beroende på landets nästan totala isolering från både Öst och Väst under flera årtionden, vilken torde ha lett till hemmagjorda och originella lösningar på rättsliga problem.
    Min ansökan resulterade i ett elva dagars studiebesök i Albanien i april 1982, då jag togs om hand som gäst av Tiranauniversitetets politiskt-rättsvetenskapliga fakultet (Fakulteti i Shkencave Politiko-Juridike). Det vore naturligtvis orimligt att påstå att man under en så kort tid kan förvärva några djupare kunskaper om det albanska rättssystemet, i synnerhet som jag inte behärskar det albanska språket och som bristen på litteratur om albansk rätt på något av världsspråken försvårade de förberedande studierna före resan.1 Trots detta tror jag att jag under studiebesöket fått en visserligen mycket allmän och översiktlig men likväl värdefull kunskap om — eller kanske viss känsla för —hur rättsordningen i Albanien fungerar. Jag tror också att min egen uppväxt och utbildning i femtio- och sextiotalens Tjeckoslovakien har gjort det lättare för mig att därvid se bakom orden och förstå det som jag såg. Min bakgrund kan å andra sidan utgöra en belastning genom att göra det svårt för mig att vara objektiv. I Albanien genomsyras alla aspekter av samhällslivet till den grad av den rådande politiska ideologin att det är närmast omöjligt att kommentera någon av dem utan att låta sig påverkas av sin politiska inställning. Jag får därför i ärlighetens namn erkänna att jag inte är anhängare av den i Albanien idag härskande officiella ideologin, vilket jag också helt öppet sade till mina albanska värdar under besöket. Såvitt jag kunde se påverkade

 

1En kort inledning till albansk rätt finner man bland nationalrapporterna i International Encyclopedia of Comparative Law, men den är från 1970 och därför till stor del redan föråldrad. Den har dessutom inte författats av en albansk jurist utan av den jugoslaviske professorn Borislav T. Blagojevic. Av intresse är också det albanskaavsnittet i Bergmann & Ferid, Internationales Ehe- und Kindschaftsrecht (lösbladssystem, där texten om Albanien är från 1978) och några artiklar samt översättningar avlagtexter publicerade i tidskrifter som t. ex. WGO-Monatshefte für osteuropäisches Recht och Osteuropa-Recht. Visst material av i första hand statsrättsligt intresse harutgivits på främmande språk i själva Albanien. 

Albanien 723detta inte deras stora vänlighet, hjälpsamhet och tillmötesgående.
    Mina värdar förtjänar överhuvudtaget de bästa vitsord i fråga om studievistelsens organisation och program. De gjorde verkligen sitt bästa för att uppfylla mina önskemål och syften med resan. Några omfattande direkta studier av albanska rättskällor och litteratur var tyvärr uteslutna av språkliga skäl, låt vara att mitt bläddrande i de albanska böckerna, författningssamlingen (Gazeta Zyrtare) och Albaniens enda juristtidskrift (Drejtesia Popullore, d. v. s.Folkjustis, grundad 1957) var mycket lärorikt och gav kunskap om de albanska kollegernas arbetsmetoder och tänkesätt. De kunskaper som jag ville ha fick således för det mesta förmedlas muntligt. Sammanträffanden ordnades därför med professorer och docenter i en rad ämnen. Dessa lärare hade omfattande erfarenhet även från det praktiska rättslivet. Bl. a. var ämnesföreståndaren i familjerätt samtidigt föreståndare för Tiranas lilla "advokatkår". Två forskarassistenter som disputerat, båda f. d. domare, fick dessutom till heltidssysselsättning att båda samtidigt visa mig runt, svara på mina frågor, förmedla kontakter, tolka o. s. v. Trots att programmet omfattade ett antalbesök i muséer, fabriker, bibliotek, teatrar m. m. och även innehöll flerdagsutflykter till norra och södra Albanien, fanns det gott om tid för givande juridiska diskussioner och också för morgon- och kvällspromenader helt på egen hand.
    Den albanska gästfriheten var överväldigande. Bl. a. stod under hela min vistelse en svart Volvo 145 de luxe tillsammans med chaufför till min och mina två följeslagares disposition, detta i ett land där det f. n. inte finns en enda privatbil utan endast tjänstebilar. Som utlänning behandlas man förövrigt på ett privilegierat sätt även i t. ex. butiker och restauranger, vilket kan vara ett uttryck för gästfrihet eller kanske helt enkelt för albanernas ovana att umgås med utlänningar. Trots att Albanien har en enorm turismpotential har man där bestämt sig för att inte öppna sitt land för något större antal turister, i första hand av rädsla för ideologisk smitta. Förutom diplomater, affärsmän och officiella gäster släpper man in endast mindre turistgrupper, oftast organiserade av vänskapsförbund som t. ex. Svensk-albanska föreningen i Sverige och följaktligen för det mesta bestående av politiska sympatisörer. Individuella turister släpps inte in och någon utgående turism från Albanien till utlandet finns inte heller.
    För att förstå det albanska rättssystemet måste man ha en grundläggande föreställning om landets ekonomiska och politiska ordning. Kortast kan läget i detta avseende beskrivas så att Albanien har kvarstannat i det system som rådde i Östeuropa före det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde kongress år 1956, d. v. s. före destaliniseringen. Albanien är förmodligen Europas politiskt mest stabila land, där makten sedan nästan fyrtio år vilar i händerna icke blott på ett och samma parti utan även på huvudsakligen samma personer med partichefen Enver Hoxha (74 år) i toppen. Man hyllar Marx, Engels, Lenin och Stalin, men först och främst Enver Hoxha som är föremål för en personlighetskult som saknar motsvarighet i allt fall i Europa. Trots att han varken är stats- eller regeringschef är det helt klart att det är han som besitter den faktiska politiska makten. Bilder och statyer föreställande honom är talrika och hans citat samt hyllningar till honom möter ögat praktiskt taget överallt: i skolor och fabriker, på gatorna och i teatersalongen, i butiken och på böckernas titelblad (inklusive böcker om arkeologi eller idrott). I den albanska juristtidningen utgörs gott och väl hälften av notapparaten av

 

724 Michael Bogdanhänvisningar till Enver Hoxhas skrifter och tal. Citaten åberopas och tolkas närmast som bibelord eller lagtext. På min direkta fråga svarade en albansk juristkollega att det inte var känt att Enver Hoxha i sina otaliga tal och skrifter någonsin framfört något som var fel. Detta synes dock bero på att den framförda uppfattningen i så fall automatiskt hade blivit betraktad som den enda rätta. Enver Hoxhas obestridliga auktoritet och även Albaniens självständiga hållning mot Sovjet torde till stor del sammanhänga med att albanerna under partisanledaren Hoxhas ledning i andra världskrigets slutskede utan direkt militär hjälp utifrån själva befriade sig från den tyska ockupationsmakten. Den albanska inrikespropagandan är också i hög grad inriktad på andra världskrigets händelser och på jämförelser mellan det nuvarande Albanien och landets tillstånd före kriget. Albanerna ser officiellt på sig själva så att säga genom den åldrige partiledarens och hans generations ögon.
    Att Albanien har gjort stora ekonomiska och utbildningsmässiga framsteg sedan kriget är klart. Svält och direkt misär har försvunnit, analfabetismen har utrotats, varje albansk by har anslutits till elnätet o.s.v. Landet torde dock alltjämt tillhöra Europas absolut fattigaste, låt vara att löne-, pris- och sortimentpolitiken (se nedan) gör att praktiskt taget alla har tak över huvudet, nödvändiga kläder och mat för dagen — men ingen har mycket mer än så. Några ekonomiska liberaliseringsexperiment har aldrig tillåtits i Albanien, där näringslivet är benhårt centralt planerat och marknadskrafterna inte spelar någon styrningsroll alls. Alla produktionsmedel kontrolleras av samhället. De övriga östeuropeiska staterna och numera även Kina betecknas av albanerna som "ex-socialistiska". De påstås ha återinfört kapitalismen genom att bl. a. falla undan för den ekonomiska och ideologiska "liberalismen", vilket är ett mycket negativt laddat begrepp i Albanien. Albanien betraktar sig således som det för närvarande enda verkligen socialistiska landet i världen.
    Politiken och den politiska retoriken utmärker som sagt varje aspekt av samhällslivet. Politiken är en allvarlig sak som man absolut inte skämtar om, såvida man inte talar om imperialister, kapitalister och revisionister som brezjnevister, maoister, titoister, eurokommunister m.m., vars karikatyrer förekommer i den albanska pressen. Att opponera sig mot partiets linje är inte tillrådligt, oavsett om man är partimedlem eller ej. En västerländsk jurist tänker i detta sammanhang i första hand på straffrättsliga sanktioner, men i ett land där staten är den enda arbetsgivaren och den enda hyresvärden, där föräldrarnas politiska pålitlighet helt öppet tillerkännes stor vikt vid barnens antagning till högre utbildning o. s. v., behöver de straffrättsliga sanktionerna sällan tagas i bruk. Naturligtvis är jurister och andra intellektuella särskilt utsatta i detta avseende. För övrigt kan "partiets linje" i Albanien tolkas mycket extensivt, så att även t. ex. äktenskaplig otrohet eller olämplig klädsel om så behövs kan betraktas som politiska synder.
    Enver Hoxhas ledarskap kan med hänsyn till hans ålder inte fortsätta många år till. Av samma skäl kan han knappast efterträdas av någon annanframstående motståndsman från krigsåren. Jag upptäckte snabbt att frågan om efterträdaren närmast är tabubelagd. Det är dock inte orimligt att anta att det kommer att röra sig om en efter kriget universitetsutbildad teknokrat, vars auktoritet svårligen kan uppnå samma höjder som Enver Hoxhas. Frågan är dessutom om den nya ledningen inte kommer att vilja genomföra vissa öppningar i systemet i fråga om både ekonomi och ideologi. Den unga

 

Albanien 725generationen albaner kommer också trots all isolering och trots all ideologisk uppfostran att jämföra sitt land med utlandet snarare än med dess förkrigstillstånd. Förändringarnas tid torde nog inte vara alltför avlägsen.
    Efter denna inledning kan jag övergå till själva juridiken. För att förstå albansk rättstradition bör man känna till att landet före 1912 tillhörde det Ottomanska riket men att albanerna till vardags följde sin urgamla sedvanerätt, i huvudsak sammanställd under medeltiden i s. k. "Leka DukadjinsLag". Denna sedvanerätt synes delvis ha vilat på etisk snarare än rättslig grund, eftersom den effektivaste påföljden för regelbrott var förlust av heder och anseende. Sedvanerätten innehöll bl. a. detaljerade regler om hämnd, enligt vilka hela familjer i närmast rituella former utrotade varandra, och regler om gästfriheten, enligt vilka en albans hus egentligen inte tillhörde honom utan "Gud och gästen". Att gästfriheten i hög grad har överlevt har jag redan nämnt och man kan t. o. m. säga att gästen efter Guds avskaffande har fått en monopolställning. Modernare lagstiftning närmast enligt italiensk förebild infördes under mellankrigsperioden, men man slutade att använda den snart efter kommunisternas makt tillträde vid slutet av det andra världskriget. Ett intensivt lagstiftningsarbete ägde rum på femtiotalet med i första hand sovjetiska förebilder och en ny kodifikationsvåg passerade nyligen och pågår fortfarande delvis, med en ny grundlag 1976, civillag 1981, arbetslag 1980, civilprocesslag 1981, strafflag 1979 o.s.v. Som man kan se tillhör Albanien den grupp länder som tycker om stora kodifikationer.
    En egen juridisk högskoleutbildning fick Albanien först 1954—1955. Någon rent juridisk fakultet har man för övrigt fortfarande inte, utan juristerna utbildas vid Tiranauniversitetets politiskt-rättsvetenskapliga fakultet, där de politiska vetenskapernas omnämnande före rättsvetenskapen inte är en tillfällighet. De äldre juristerna, däribland åtskilliga av dagens universitetslärare, fick således utbildas i utlandet, i huvudsak i Sovjetunionen och i övriga öststater. De äldsta har före kommunisternas makttillträde tagit examen i bl. a. Grekland. De äldre juristerna talar i regel en mycket vacker franska, de unga talar en hygglig engelska och ibland också franska, medan den i Albanien under femtio- och sextiotalen utbildade mellan generationen nog har lite svårt med främmande språk. Samtliga lärare är dock måna om att öppna kontakter västerut och de syntes överhuvudtaget vara angelägna om att understryka sin tillhörighet till den europeiska rätts- och kulturtraditionen, bl. a. genom att energiskt och med närmast förolämpad min avvisa varje misstanke om att man under den tid då Albanien hade intima förbindelser med Maos Kina skulle ha tillåtit något som helst kinesiskt inflytande på den albanska rättsordningen (sovjetiskt inflytande under femtiotalet erkänns dock och värderas positivt). I de albanska läroböckerna i juridik (de flesta i kompendieform) ägnas stort utrymme åt utvecklingen av de europeiska idéströmningarna, låt vara att deras tolkning och värdering förmodligen avviker från den i västerlandet vanliga. För en lundensare var det i alla fall trevligt att i den albanska folkrättsläroboken bland övriga gamla bekanta möta även sextonhundratalets stora lundagestalt Samuel von Pufendorf. De albanska kollegernas tillgång till modern västerländsk litteratur är å andra sidan mycket begränsad på grund av statens besvärande brist på hårdvaluta.
    Den albanska juridiska högskoleutbildningen har varit fyraårig, den förkortades till tre år men förlängdes nyligen åter till fyra år. Efter examen följer ett års praktik motsvarande vår tingstjänstgöring. I Albanien hyser man rädsla

 

726 Michael Bogdanför att de intellektuella utvecklas till en överklass utan kontakt med massornas vardag. För att undvika detta kräver man att de intellektuella, inklusive domare, åklagare, universitetslärare o. s. v., årligen deltar i fysiskt arbete. För universitetslärare utom de äldsta och de sjukliga betyder det att de tillsammans med sina studenter varje år arbetar en månad i jordbruket, vid järnvägsbyggen e.d. Studenterna ägnar dessutom varje år en månad åt militärtjänstgöring. Fysisk träning och militär utbildning för både kvinnor och män ingår utöver detta som obligatoriska schemalagda inslag under terminstid.
    Antalet juris studerande är relativt litet. Årligen antas c:a femtio till heltidsstudier (därav ungefär hälften flickor) och det förekommer dessutom ett antal vuxenstuderande vilka följer kvälls- eller distansundervisning. Behovet av jurister är i Albanien betydligt mindre än i ett västland med motsvarande invånareantal (c:a 2,5 miljoner), bl. a. eftersom det varken existerar någon handelsrätt eller någon skatterätt i vår mening. Juristerna arbetar för det mesta i förvaltningen samt i domstols- och åklagarväsendet. I huvudstadsdistriktet Tirana, med omkring 300 000 invånare och således mer än tio procent av landets befolkning, finns det å andra sidan endast nio sådana jurister, vilka— naturligtvis såsom statsanställda — ägnar sig åt att hjälpa allmänheten med rättsliga angelägenheter såsom rådgivare, ombud eller försvarare. Nästan samtliga dessa är kvinnor. De vill inte kalla sig advokater, eftersom denna benämning förknippas med de numera icke existerande privatpraktiserandejuristerna.
    Juristernas, liksom alla andras, löner bestäms genom statliga normer. Kollektivavtal existerar överhuvudtaget inte i Albanien. Lönerna för de flesta juristerna ligger mellan 600 och 800 svenska kronor i månaden beroende på tjänsteställning och tjänsteålder. Någon inkomstskatt existerar inte. Som jämförelse kan nämnas att en genomsnittlig arbetarlön uppgår till c:a 500 svenska kronor medan en gäldenärs skyddade beneficium är c:a 300 kronor. Man är mycket stolt över att de högsta statstjänstemännen i Albanien inte tjänar mer än två gånger en genomsnittlig arbetarlön. När jag berättade att ungefär detsamma gäller i Sverige om man tar inkomstskatten i beräkning (jag måste erkänna att jag därvid bortsåg från avdragsbestämmelsernas effekter) lyssnade man artigt men trodde mig förmodligen inte. Skillnaderna i levnadsstandard är under alla omständigheter mycket mindre i Albanien tack vare pris- och sortimentpolitiken. Denna gör också att det är mycket svårt att översätta de albanska lönernas köpkraft till svenska förhållanden. Hyrorna är mycket låga, kanske ett par tior i månaden, men lägenheterna är mycket små och har låg standard. Maten är mycket billig och sjukvården är gratis. Industrivarorna, inklusive kläderna, är å andra sidan inte mycket billigare än i Sverige. Det rör sig då ändå om ett bassortiment, då konsumenternasvalfrihet är mycket begränsad och några lyxartiklar överhuvudtaget inte finns att köpa. Icke desto mindre, eller kanske just därför, frapperades jag av albanernas propra klädsel. Alla manliga universitetslärare uppträder i kostym och slips. Jag bevistade en föreläsning i folkrätt och kunde konstatera att samtliga manliga studenter hade kavaj, att alla kvinnliga studenter bar klänning och att studenterna hälsade den unge läraren genom att ställa sig i givaktvid sina bänkar.
    Vid sagda föreläsning märkte jag emellertid också att ingen student gjorde några anteckningar, detta trots att föreläsningen liksom all annan undervisning var obligatorisk och kunskaper om dess innehåll krävs vid — de alltid

 

Albanien 727muntliga — tentamina. Den förklaring jag fick var något överraskande. Samtliga föreläsningar skall av läraren utarbetas skriftligt och inlämnas i förväg för mångfaldigande genom stencilering. Studenterna får således, i regel i förväg, föreläsningens text. Mina frågor huruvida detta inte minskade den obligatoriska föreläsningens värde ur studenternas synvinkel och huruvida systemet inte åtminstone delvis syftade till en förhandskontroll av föreläsningarnas innehåll besvarades nekande.
    I det följande kommer jag att i korthet presentera några albanska positivrättsliga regler. Naturligtvis rör det sig endast om några små fragment vilka har valts därför att de kan tänkas vara av intresse för en bredare svensk läsekrets. Det kan därför tänkas att framställningen koncentrerar sig på den albanska rättsordningens mera kuriösa drag och således inte ger en helt representativ helhetsbild.
    För att börja med statsrätten bör nämnas att Albanien enligt sin grundlag är en socialistisk folkrepublik, en proletariatets diktatur med ständigt pågående revolution och klasskamp (art. 1, 2 och 4). Enligt grundlagens art. 3 är marxismen-leninismen Albaniens härskande ideologi och kommunistpartiet— officiellt kallat "Arbetets parti" — är den enda ledande politiska kraften i landet. Klausuler om partiets ledande roll förekommer också i övriga öststaters grundlagar. I Albanien har man emellertid gått ett steg längre när det gäller att sammanbinda partiet med staten: enligt grundlagens art. 89 är partichefen automatiskt överbefälhavare över de väpnade styrkorna, vilka på detta sätt ställs under hans omedelbara kontroll.
    Albanien har naturligtvis en uppsättning statsorgan, med folkförsamlingen (parlamentet), dess presidium och ministerrådet (regeringen) som viktigaste centrala organ och folkråd ute i distrikten, städerna och byarna. Parlamentetsammanträder två gånger om året för några dagar då det knappast finns tid för ingående debatter. Ledamöterna, vilka väljs i allmänna val där det för varje post finns endast en kandidat, behåller sina heltidsarbeten på annat håll och de kan avsättas av väljarna under pågående mandatperiod; enligt albanerna borgar detta för att de behåller sin kontakt med massorna. Grundlagen stadfäster planekonomin (art. 25), förbjuder allt tagande av kredit från kapitalistiska och revisionistiska stater (art. 28) och föreskriver att alla priser bestäms av staten (art. 27). Beträffande det sistnämnda stadgandet kan nämnas att någon inflation värd namnet inte förekommer i Albanien, där priserna angivna i en resehandbok tryckt 1970 med små variationer alltjämt väl återspeglar den allmänna prisnivån.
    Staten sörjer för ungdomens kommunistiska uppfostran (art. 32) och stöderkonst och litteratur i den mån de håller sig till de kommunistiska och nationella idealen samt uttrycks i formen av "socialistisk realism" (art. 35). Av art. 37 framgår att staten inte erkänner någon religiös trosbekännelse och bedriver ateistisk propaganda. I detta avseende har Albanien gått längre än något annat kommunistland inklusive Kina under kulturrevolutionen. År 1967 stängde man alla kyrkor och moskéer och "omskolade" prästerna till arbetare och bönder. Varje form av religiös propaganda är förbjuden; som sådan betraktas även bönesammankomster i privata bostäder o. d. Att man just i Albanien valt att gå så hårt fram torde sammanhänga med att albanerna inte haft en enhetlig religion utan var delade i muslimer (den största gruppen), romerska katoliker och grekiskt-ortodoxa, vilket splittrade nationen och tidvis utnyttjades av Turkiet, Italien och Grekland för egna syften. I vad mån

 

728 Michael Bogdanreligiösa känslor faktiskt fortlever bland folket är svårt att säga. Vissa gamla med religionen förknippade familjetraditioner tycks dock ännu inte ha blivit helt utrotade (se nedan om familjerätten).
    I fråga om medborgarnas rättigheter och skyldigheter föreskriver grundlagens art. 39 att dessa vilar på principen om överensstämmelsen mellan individens och samhällets intressen, varvid dock "allmänintresset tillerkännes företräde". Enligt art. 53 garanteras medborgarna bl. a. yttrande- och organisationsfrihet, men redan art. 55 förbjuder bl. a. varje organisation, propaganda eller annan verksamhet av antisocialistisk karaktär. För att förstå detta förbuds räckvidd måste ihågkommas att man i Albanien betraktar även alla andra kommunistiska riktningar som antisocialistiska. Svängrummet för den deklarerade yttrande- och organisationsfriheten är således praktiskt taget obefintligt på det politiska området.
    I grundlagens rättighetskatalog finner man i art. 44 rätt till arbete men också plikt att arbeta och rätt att välja yrke "i enlighet med samhällets behov". Någon arbetslöshet i västerländsk mening existerar inte, men det måste nämnas att staten förfogar över i Sverige lyckligtvis okända medel att uppnå detta mål. De albanska medborgarna får bl. a. inte fritt välja bosättningsort inom landet och syftet med denna begränsning är just att få arbetskraft att kvarstanna i eller flytta till de orter där arbetstillfällena finns.
    Bland medborgarnas skyldigheter kan man i grundlagens art. 49 läsa att föräldrarna är ansvariga för barnens kommunistiska uppfostran. Detta är intebara en allmän fras utan sanktioneras genom art. 114 i familjelagen, enligt vilken föräldrar vilka brister i sina uppfostringsskyldigheter kan förlora vårdnaden om sina barn. Jag frågade om dessa regler inte tvingar t. ex. föräldrar, vilka alltjämt hyser religiösa känslor, till hyckleri i förhållande till barnen eller till samhället, men fick svaret att detta i det moderna Albanien inte var ett praktiskt problem och ingen kunde minnas något konkret fall där samhället fråntagit föräldrarna barnen för att skydda dessa mot föräldrarnas ideologiska brister.
    Därmed har jag övergått till familjerätten, vars huvuddrag regleras av 1965 års familjelag (en ny kodifikation håller på att utarbetas). Lagens art. 1 proklamerar att familjen bygger på den kommunistiska moralens grundsatser. Den rådande moralen synes dock ur svensk synvinkel vara något patriarkalisk, puritansk och t. o. m. reaktionär. Utomäktenskapliga sexuella förbindelser är inte socialt accepterade. Rökning hos kvinnor betraktas som tecken på dekadens och förekommer inte utom hos gamla kvinnor på landsbygden medan rökning hos män, inklusive partiledaren, anses oantastlig. Män och kvinnor har formellt samma rättigheter och skyldigheter i äktenskapet, men mina berättelser om svenska män vilka diskar och byter blöjor möttes med huvudskakningar och skrattsalvor. Inga preventivmedel finns att köpa för friska, vilket i praktiken kan jämställas med förbud. Även abort beviljas i regel endast av medicinska skäl. Bakom detta ligger naturligtvis inga religiösa motiv utan strävan att stimulera populationsökningen. Barnbidrag, vilka funnits en gång, har dock avskaffats; på min fråga huruvida detta inte motverkar den önskade populationsökningen svarade man att goda föräldrar inte skaffar barn för barnbidragets skull.
    Om de av rättsordningen sanktionerade moraluppfattningarna vittnar också att homosexualitet betraktas som ett allvarligt brott vilket kan rendera upp till tio års fängelse. Den motivering jag fick gick ut på dels att det rör sig om

 

Albanien 729ett brott mot naturen, dels att homosexualitet strider mot de albanska traditionerna och är en kvarleva av utländskt inflytande, i synnerhet från den turkiska ockupationen. På min fråga om förbudet även omfattar kvinnlig homosexualitet fick jag svaret att man aldrig hört talas om någon sådan.
    Skilsmässan existerar men är inte lätt att få. För den kvinnliga familjerättsdocenten, som en gång i tiden fick sin juristutbildning i Bulgarien, var liberaliseringen av den bulgariska skilsmässolagstiftningen för övrigt ett säkert tecken på att Bulgarien även på familjerättens område lämnat den sanna socialismens väg. I den albanska rättsordningen finner man vidare några ur svensk synvinkel märkliga regler vilka är avsedda att bekämpa den bland den muslimska delen av befolkningen förekommande faktiska polygamin (månggifte de jure avskaffades redan ett par decennier före kommunisternas makttillträde). Detta medgavs vid diskussionerna men det påpekades att dessa regler hade ansetts behövliga och införts för det mesta innan religionen officiellt avskaffades år 1967. Bland reglerna kan nämnas att äktenskapsliknandes amlevnad har straffbelagts. Detta brott lär ha förekommit i bl. a. den formen att en gift man förutom med sin hustru sammanlevde med ytterligare kvinnor. De hårda skilsmässorekvisiten (äktenskapets totala sammanbrott som gör samlevnaden omöjlig och berövar äktenskapet dess mening) är måhända avsedda också att förhindra den faktiska polygamivariant där mannen skildesig från sin barnlösa hustru för att få gifta sig med en annan kvinna men fortsatte samlevnaden även med den första frun i ett hushåll gemensamt för båda kvinnorna.2 Till samma känsliga problemområde kan hänföras också de internationellt sett ovanliga reglerna i familjelagens art. 66—70, vilka i detaljreglerar fastställelse av moderskap; det synes att kvinnor sammanboende isamma hushåll med samma man ibland tvistade om moderskap, därför attden barnlösa kvinnans ställning var svagare. Reglerna har numera knappast någon större praktisk betydelse.
    Bland andra märkliga bestämmelser kan man nämna familjelagens art. 31, enligt vilken äktenskapet skall ogiltigförklaras om det ingåtts utan avsikt att mannen och kvinnan skall sammanleva som man och hustru. Denna regelvisade sig ha samband med den tidigare omnämnda begränsningen i medborgarnas frihet att välja bosättningsort inom landet. Skenäktenskap har förekommit för att kringgå denna begränsning, i synnerhet för att få lov att bosätta sig i Tirana eller kvarstanna där efter avslutad utbildning.
    Äktenskap mellan albanska medborgare och utlänningar är i princip förbjudna och särskild dispens från detta förbud måste erhållas i varje enskilt fall. Prövningen är ingalunda en formalitet, utan man lär kontrollera att det inte rör sig om ett skenäktenskap avsett att möjliggöra utvandring och att den albanska medborgaren, om han eller hon i samband med vigseln ämnar ansöka om att få flytta till utlandet, hamnar i ordnade förhållanden. Albaniens behov av att behålla utbildad arbetskraft och säkerhetsaspekterna beaktas också, liksom utlänningens politiska profil. Bestämmelsen har hittills inte vållat större problem, förmodligen på grund av den mycket begränsade personströmmen över de albanska gränserna med åtföljande brist på tillfälletill närmare umgänge mellan albanerna och utlänningarna.
    Den albanska kriminaliteten anses i sin helhet utgöra ett tecken på den pågående klasskampen, vilken inte uppfattas endast som en kamp mellan olika grupper människor utan även som en kamp inom varje individ mellan å

 

2 Se Bergmann & Ferid a.a. s. 6—7.

 

730 Michael Bogdanena sidan de nya samhällsnormerna och samhällsvärderingarna och, å andra sidan, kapitalismens kvarlevor som t. ex. lättja, girighet och "liberalism". Straffen är med svenska ögon sett mycket hårda. Dödsstraffet finns och tillämpas, i huvudsak för grova brott mot staten, men någon uppgift om den ungefärliga frekvensen har ingen kunnat ge mig. Livstidsstraff finns inte, utan fängelsestraffet varierar mellan en månad och 25 år. Nåd efter individuell ansökan och amnestier med anledning av högtidliga händelser och årsdagar är vanliga, vilket gör att skötsamma långtidsfångar i regel blir fria efter halva strafftiden. Några permissioner förekommer däremot inte. I brottskatalogen anses brott mot staten som de mest allvarliga, men lagstiftaren har inte heller glömt att genom straffhot få medborgarna att avhålla sig från mindre synder; varje hasardspel om pengar, hur liten summan än må vara, är exempelvis straffbelagt. Bakom sistnämnda regel ligger inte bara omsorgen om medborgarnas personliga ekonomi, utan först och främst tanken att varje arbetsfri inkomst av ideologiska skäl är av ondo. Av samma skäl har den albanska staten inte heller utnyttjat möjligheten att förstärka statsfinanserna medelst premieobligationer, statslotterier o.d. Sparbankerna betalar å andra sidan entreprocentig ränta på insatta medel, vilket i ett land utan skatter och utan inflation faktiskt betyder att albanen får större reell avkastning på sitt "kapital" än vad en svensk banksparare får. Längtan efter stora penningsummor är dock begränsad i Albanien, där man oavsett sin ekonomi är skyldig att heltidsarbeta och där privatbilar, utlandssemestrar, lyxkläder eller andra dylika spenderingsmöjligheter helt enkelt inte finns. Förutom samhällets alla uppfostringsinsatser kan även detta vara en av anledningarna till det relativt låga antalet förmögenhetsbrott.
    Rättsförhållandena mellan företagen regleras i en särskild del av civillagen. Företagens inbördes relationer bygger på det gamla sovjetiska s. k. chozrascot systemet, där företagen betalar till varandra i pengar för varor och tjänster och där utebliven eller undermålig leverans medför skyldighet att betala skadestånd eller vite. Tvister av denna typ upplevs dock inte som särskilt viktiga, ty betalningarna sker s. a. s. från staten till staten. Eftersom lönerna är fastställda genom centrala föreskrifter och arbetslösheten inte hotar, har icke heller de anställda något direkt ekonomiskt intresse av att företaget penningmässigt går bra. Företagen anställer eller anlitar därför sällan juridisk expertis, detta trots att ett företags dåliga finanser trots allt synes vara av den betydelsen att de till de överordnade organen signalerar att företaget sköts dåligt, vilket kan leda till påföljder för de ledande "kadrerna".
    Några ord bör sägas också om domstolsväsendet. Något justitiedepartement finns inte, utan dess sedvanliga uppgifter påstås skötas av Högsta domstolen, vars plenum även äger rätt att utfärda bindande instruktioneravseende lagtolkning. Justitieråden väljs av parlamentet. I vart och ett av Albaniens 26 distrikt finns en distriktdomstol som är både första och andra instans i tvistemål liksom i brottmål. Som första instans dömer distriktdomstolen i sammansättning av en yrkesdomare och två nämndemän. Som andrainstans består rätten av tre yrkesdomare. Både yrkesdomare och nämndemän väljs i allmänna val. Dessutom förekommer s. k. by- resp. kvartersdomstolar, vilka utan medverkan av yrkesjurister bekämpar småbrottslighet genom bötesstraff. På åklagarsidan motsvaras dessa domstolar av s. k. byåklagare, vilkainte heller är yrkesjurister. Enligt grundlagens art. 103 är varje domstol vid målets prövning oberoende och har endast att följa lagen.

 

Albanien 731    Beträffande straffprocessen kan nämnas att den tilltalade och hans försvarare har rätt att samråda i enrum, men att försvararen inte har någon tystnadsplikt vis-à-vis staten. Får försvararen t. ex. av den tilltalade veta att denne begått ytterligare brott eller att hans brott var allvarligare än man trodde, så är det t.o.m. hans skyldighet att gå till åklagaren och ange sin klient. När jag påpekade att detta kan leda till att den tilltalade av rädsla undanhåller försvararen även sådana upplysningar vilka skulle kunna hjälpa honom, svarade den klassiskt utbildade äldre straffrättsläraren att "Saluspopuli suprema lex esto". Dessa ord, i deras albanska och för mig föga tilltalande tolkning, torde kunna användas som en sammanfattning av den officiella albanska rättsåskådningen.
    En avslutande anmärkning förtjänar också sin plats. Ett klassiskt stridsäpple mellan komparatisterna i Ost och Väst är huruvida vissa rättsregler på så sätt är "neutrala" att de kan studeras och jämföras utan hänsyn till respektive lands samhällssystem. I Öst har man stundom hävdat att alla rättsregler tjänar intressen hos den härskande klassen och att inte heller trafikreglerna utgör ett undantag i detta avseende.3 Ett besök i Albanien bekräftar nog den sistnämnda uppfattningen, låt vara att det här rör sig om ett extremfall. Oavsett vad som står i de skrivna albanska trafikbestämmelserna, kunde jag snart konstatera att de i praktiken fungerande normerna väsentligt skiljer mellan personbilarna och de övriga fordonen. Jag har svårt att förklara detta på annat sätt än att personbilarna i ett land utan privatbilism identifieras med makthavarna. Huruvida detta gäller endast stora svarta bilar som vår Volvo eller också ett mindre företags lilla Fiat låter jag dock vara osagt.

 

3 Se hänvisningar hos Bogdan, Komparativ rätt, Lund 1978, s. 51 not 15.