Har vi en bra domarutbildning i vårt land?

 

Syftet med dessa anteckningar
Både i samhällsdebatten och i de juridiska tidskrifterna i vårt land diskuteras ganska ofta och klandras inte sällan innehållet i och tankarna bakom lagar och andra författningar. Domstolarnas förmåga och kompetens att självständigt, opåverkade av tryck utifrån, och med bästa förstånd tolka och tillämpa bestämmelserna och rättsreglerna sätts däremot sällan i fråga. Det anses också närmast självklart att vi skall ha en väl utbildad, kunnig och omdömesgill domarkår. Man får nog också säga att vi sedan lång tid med få undantag har en sådan domarkår. Möjligen kan detta i sin tur vara en anledning till att utbildningen av domare i vårt land så sällan sätts i fråga eller ens diskuteras. Om vi sålunda på goda grunder anser att vi har bra domstolsjurister, måste det då inte vara närmast självklart att vårt system för att utbilda dessa goda domare är lika utmärkt och gediget? För den som efter många år i departement och utredningar har återvänt till domarbanan och hunnit verka därunder några år med intryck och erfarenheter från andra samhälls- och utbildningsområden är det inte alldeles lätt att ge ett helhjärtat positivt svar på den frågan. I själva verket tror jag att tiden kan vara inne att få till stånd ett tankeutbyte om innehållet i vår domarutbildning. Är den uppbyggd så att den idag men framför allt i framtiden motsvarar de förväntningar som bl. a. domaraspiranterna själva, andra juristkategorier, t. ex. åklagare och advokater, olika myndighetsföreträdare och inte minst "kunderna", dvs. parterna, den rättssökande allmänheten, har rätt att ställa på denna utbildnings kvalitet och innehåll? Kan vårt system förenas med dagens jämställdhetssträvanden och önskemålen om en "familjevänlig" utbildningsgång? Universitetsåren inräknade tar det faktiskt 13 — 14 år innan den grundläggande domarutbildningen är avslutad, och ändå dröjer det ytterligare flera år innan man i domarkarriären kan räkna med att få en fast tjänst som ordinarie domare. Samhället likaväl som de personer som ger sig in på en så lång och grundlig teoretisk och praktisk yrkesutbildning för en förhållandevis sluten yrkeskarriär måste rimligen kunna ställa höga krav på att denna utbildning är utformad på bästa möjliga vis och med alla de resurser som står till buds i ett högtstående utbildnings- och rättssamhälle.
    Mot denna bakgrund skall följande kortfattade anteckningar om vår domarutbildning ses. Hur är denna utbildning uppbyggd? Finns det några brister och svagheter i den? Vilka möjligheter kan finnas att förbättra systemet? Hur bör morgondagens domarutbildning se ut? Anteckningarna gör ingalunda anspråk på att vara exakta eller fullständiga och är inte resultatet av djupgående studier. Syftet med dem är i all enkelhet att få till stånd ett tankeutbyte om frågor av det här slaget och väcka debatt.

 

En överblick över nuvarande domarutbildning
Den egentliga utbildningen till domare i allmän domstol och förvaltningsdomstol har sedan lång tid ägt rum i hovrätt eller kammarrätt och har efter godkänd s.k. adjunktionstjänstgöring avslutats med utnämning till assessor. Utformningen av denna utbildning hänger emellertid i hög grad samman med

 

juristutbildningens och notariemeriteringens innehåll och utformning. Juristutbildningen har i likhet med många andra akademiska utbildningsgrenar genomgått förändringar under 1970-talet. Den nuvarande juristutbildningen fick sitt innehåll för ca fyra år sedan. Denna nya utbildning skiljer sig från den gamla på flera sätt. Medan den tidigare utbildningen innehöll ganska få variationsmöjligheter har den nya utbildningen byggts upp med ett system av obligatoriska och alternativa respektive valfria kurser. Antalet ämnen och ämnenas omfattning i tiden kan variera ganska mycket. Varje ämne (kurs) får ett antal poäng, som svarar mot kursens längd i studieveckor. Det kan möjligen sägas att nuvarande utbildningsplan (1977 års) i mindre grad än tidigare ordningar tillgodoser behoven för blivande domare, exempelvis så tillvida att kurstiderna för ämnena straffrätt och processrätt är påtagligt kortare än i förutvarande system. Ännu är det dock knappast möjligt att med någon säkerhet värdera denna utbildning i jämförelse med tidigare utbildning till juris kandidatexamen och än mindre bedöma hur den ter sig i förhållande till kraven från den fortsatta utbildningen för en domarbana. Man får endast hoppas att 1972 års domarutredning inte hade fel när den i sitt betänkande "En öppnare domarbana" (SOU 1974:96) antog, att den då föreslagna nya juristutbildningen inte skulle medföra någon mera betydande förändring av de utexaminerade juristernas kunskaper inom de centrala rättsområdena, framför allt civilrätt, straffrätt och processrätt, i förhållande till vad som då var fallet. Man får också tro att den övergång till en starkt bunden, nästan skolmässig undervisning och en fastare studieordning som inleddes genom 1958 års reform av juristutbildningen verkligen också har givit den målinriktade utbildning i ordets verkliga mening som knappast bestods de studerande som under 1930-, 1940- och 1950-talen "läste juridik". Måhända har emellertid redan den omständigheten att undervisningen i juridik under 1960- och 1970-talen uppenbarligen har fått bedrivas med helt otillräckliga resurser bl. a. när det har gällt de akademiska lärarkrafterna — exempelvis har under 1970-talet ingen ny professorstjänst tillförts de juridiska fakulteterna trots ökade krav på utbildning och forskning — lett till att studenterna kanske rentav har "återfallit" i de kritiserade (men kanske inte alldeles så onyttiga?) studierna på egen hand.
    Juristutbildningen vid universiteten är ju till övervägande delen teoretisk, och kraven på allsidiga juridiska kunskaper medger inte något större inslag av allmänt samhällsorienterande ämnen. Den mera praktiskt inriktade utbildningen för blivande domare liksom för många andra som tänker sig en praktiskt inriktad yrkesverksamhet som jurist börjar därför först i och med notarietjänstgöringen. Denna tjänstgöring om två och ett halvt år är således i första hand en utbildningstjänstgöring. Den som fullgör tjänstgöringen på ett tillfredsställande sätt förvärvar notariemeritering, och en sådan krävs för antagning som fiskal i hovrätt eller kammarrätt. Notarietjänstgöringen, som från början av år 1973 ersatte den tidigare tingstjänstgöringen, kan fullgöras vid tingsrätt eller länsrätt eller vid båda slagen av myndigheter och kan delvis bytas ut mot tjänstgöring hos åklagarmyndighet, polischef, kronofogdemyndighet eller advokat. Notarietjänstgöringen ger på ett annat sätt än den tidigare tingstjänstgöringen tillfälle till erfarenheter från olika delar av rättsvårdsområdet. För den som tänker sig att bli domare i allmän domstol borde det sålunda vara av värde om vederbörande får en inblick i arbetet vid enåklagarmyndighet, på ett advokatkontor och hos en kronofogdemyndighet.

 

För den som söker sig till kammarrätt kan det vara en fördel om han hos en länsstyrelse eller länsdomstol har fatt syssla med ärenden som hör till kammarrättens område. Det måste dock framhållas att den som efter notariemeriteringen vill fortsätta i hovrätt eller kammarrätt bör ha skaffat sig praktisk erfarenhet av det grundläggande processuella regelsystem som tillämpas vid i första hand de allmänna domstolarna. Tillräckliga erfarenheter av förhandling inför domstol kan man få endast under en längre tids tjänstgöring vid tingsrätt. Brister i detta hänseende kan inte heller botas genom någon form av kursverksamhet före eller under tjänstgöringen i hovrätt eller kammarrätt. Senare års erfarenheter visar också klart att den som skall ha framgång i sin aspiranttjänstgöring i framför allt hovrätt bör ha fullgjort största delen av notarietjänstgöringen vid en tingsrätt.
    Efter notariemeriteringen sker den egentliga domarutbildningen i hovrätt eller kammarrätt. Den grundläggande utbildningen i hovrätt ges under åtta —tolv månaders tjänstgöring som fiskalsaspirant. Om aspiranten bedöms vara lämplig för domarbanan förordnas han till fiskal och arbetar i hovrätten under ytterligare något halvår eller längre. Under den tiden deltar den nyblivne fiskalen i en av domstolsverket sedan några år anordnad central kursför hovrättsfiskaler. Kursen pågår under en vecka och behandlar frågor som berör brottmåls- resp. tvistemålsprocessen samt domstolsärenden. Efter denna tid i hovrätten tjänstgör fiskalen minst ett år men i regel tre—fem år i tingsrätt som tingsfiskal. I början av denna tjänstgöring deltar fiskalen i en andra del av domstolsverkets fiskalskurs. Under tingsfiskalstjänstgöringen får fiskalen en mycket nyttig praktisk erfarenhet av domararbetet i en underrätt genom att som ung domare självständigt handlägga en viss andel av tingsrättens mål och ärenden. Efter denna tid återvänder fiskalen för en tjänstgöring om minst nio månader som extra domare tillsammans med hovrättens ordinarie domare, den s. k. adjunktionstjänstgöringen. Också denna värdefulla ochväsentliga tjänstgöring är ett led i domarutbildningen och innebär fortfarande en viss prövning. Nu bedöms slutligt fiskalens lämplighet för domartjänst. Godkänd adjunktionstjänstgöring leder till förordnande som assessor, i regel fem—sju år efter det att notarien började som fiskalsaspirant. — Domarutbildningen i kammarrätt följer i huvudsak samma mönster som i hovrätt. Tingsfiskalstjänstgöringen motsvaras av tjänstgöring i länsrätt.
    Aspirantutbildningen i en hovrätt består främst i att aspiranten förbereder och föredrager mål och ärenden som avgörs utan huvudförhandling samt förbereder huvudförhandlingar och för protokoll vid dessa förhandlingar. Aspiranten får i en icke obetydlig utsträckning lämna skriftliga och muntliga förslag till domar och beslut. Handledningen lämnas av domstolens ledamöter, av fiskaler och av äldre aspiranter. I de större hovrätterna och kammarrätterna förekommer också viss kursverksamhet, som i första hand avser den formella behandlingen av målen och föredragningsteknik.
    Aspirantutbildningen har hittills ansetts vara av god kvalitet. Tyngdpunkten ligger i att under fortlöpande prövning självständigt arbeta med att sammanfatta och logiskt redovisa ett stundom omfattande material, att finnade juridiskt väsentliga frågorna och att föreslå förnuftiga lösningar. Den egentliga utbildningen och handledningen skiftar helt naturligt i fråga om både omfattning och kvalitet, beroende på bl. a. tillgången av ledamöter, fiskaler och aspirantkamrater med intresse, fallenhet och tid för sådan pedagogisk verksamhet. I domarkarriären ingår ju inte heller några som helst

 

moment av utbildning för sådana läraruppgifter och knappast heller någon annan inblick eller träning i att lösa sådana problem som rör personalbehandling och överhuvudtaget arbetsplatsens psykologi än de praktiska erfarenheter som vederbörande domare får under tjänstgöringen i domstol m. m. I en tid då hovrätternas liksom också övriga domstolars arbetsbelastning ökar alltmer utan att domstolsväsendet tillförs mera personal eller överhuvudtaget större resurser blir det dessutom allt svårare för pedagogiskt intresserade domare att ta hand om utbildnings- och handledningsuppgifter utöver sitt ordinarie arbete. Detta är särskilt betänkligt med hänsyn till att behovet av en god grundläggande domarutbildning i hovrätt har ökat genom notarieutbildningsreformen, som ju inneburit bl. a. att tjänstgöringstiden som notarie itingsrätt kan bli betydligt kortare än tidigare.
    Också när det gäller den kursverksamhet som bedrivs i de större hovrätterna förefaller det som om variationerna är stora. Av praktiska skäl är det förövrigt inte möjligt att anordna sådana kurser i de mindre hovrätterna. Möjligen kunde i stället ordnas ett utbyte av kurser mellan hovrätterna. I detta sammanhang bör tilläggas att de väl skötta centralt ordnade kurserna för hovrättsfiskaler visserligen ter sig skäligen blygsamma i förhållande till annan samhällsutbildning men ändå får anses som ett välkommet tillskott till utbildningsresurserna inom domstolsväsendet. Utöver detta kan påpekas det nästan självklara i att även den bäste domaraspirant säkerligen blir en ännu bättre domare och kanske rent av på kortare tid om han får en bra handledning och tillgång till ett gott utbildningsmaterial.
    I detta sammanhang tas inte upp frågor som rör assessorstjänstgöringen och inte heller vidareutbildningen av domare. Dessa båda områden faller i princip utanför ändamålet med denna framställning, även om det skulle vara frestande att bl. a. fråga varför svenska domare, advokater och åklagare så sällan diskuterar problem, som är gemensamma för deras yrkesutövning. I själva verket avslutas aldrig vår yrkesutbildning, i ett större perspektiv på gården så länge vi verkar.

 

Några slutsatser och förslag
Nuvarande ordning för domarutbildningen i Sverige har i sina huvuddrag funnits sedan länge och har i allt väsentligt fungerat ganska väl. Det har åtminstone hittills också varit möjligt att rekrytera kvalificerade jurister till domartjänsterna men också att i viss omfattning förse både den offentliga sektorn i övrigt och stundom även det enskilda näringslivet med välutbildade jurister som fått sin skolning inom domstolsväsendet. Jag vill inte heller ifrågasätta den principiella uppbyggnaden av denna utbildningsgång. Om man utgår från den karriärgång för domare vid de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna som vi har valt att ha i Sverige och från vårt landsförhållandevis begränsade personella och ekonomiska resurser, är det säkert riktigt att behålla men vidareutveckla och förbättra nuvarande system. Med sin stegvis anordnade teoretiska och praktiska utbildning och tjänstgöring vid universitet och domstolar får det sägas vara ett i sina huvuddrag rätt välbalanserat system. Denna principiella inställning hindrar emellertid inte att jag anser att systemet ändå har sina brister och svagheter, vilket också i viss utsträckning kan utläsas redan av den beskrivning som har lämnats av de tre huvuddelarna av domarutbildningen.
    Om man först ser litet mera på den för alla grundläggande juristutbildningen

 

vid universiteten har den, som förut konstaterats, fungerat i sitt nuvarande innehåll under en ganska kort tid. Först i år slutför de första studenterna sina juriststudier enligt den nya ordningen. En rättvis bedömning av denna ordning i förhållande till notarie- och hovrättstjänstgöringen måste därför få anstå ännu någon tid. Följaktligen är det inte heller möjligt att nu föreslå mera konkreta ändringar eller justeringar i den. Likväl kan det finnas fog för att åtminstone ställa några frågor, där svaren är av ett klart intresse för de blivande juristernas fortsatta yrkesutbildning. Har den ökade om också numera hejdade tillströmningen av studerande till juristutbildningen påverkat den genomsnittliga kvaliteten av utbildningsresultaten? Innebär den nya, tregradiga betygsskalan (underkänd, godkänd, väl godkänd) att det blir svårare än tidigare, då två överbetyg fanns tillgängliga, att värdera betygen (enligt uppgifter motsvarar "väl godkänd" i huvudsak det tidigare "med beröm godkänd")? Tar universitetslärarna till vara möjligheterna att anordna tillämpningsmoment, praktiktjänstgöring och studiebesök på olika arbetsplatser (vilket allt i och för sig måhända förutsätter hanterliga arbetsgrupper och ett tillräckligt antal handledare)? Ger undervisningen inte bara fem års delvis glömda och ofta inaktuella minneskunskaper utan också en acceptabel intellektuell träning i ett självständigt juridiskt tänkande, exempelvis genom att juriststudenterna verkligen måste tänka igenom och författa en större uppsats eller kanske rentav flera uppsatser av något omfång? Något som dessutom kunde få en god bieffekt såtillvida att författarmödorna gav träning i att använda det enkla och begripliga skriftspråk som alla jurister och inte minst domaren behöver i sitt dagliga arbete.
    I övrigt borde det vara angeläget och möjligt att fortlöpande kunna påverka juristutbildningen vid universiteten så att den inom sina ramar får den bästa möjliga anpassningen till behoven och kraven från yrkesutbildningen till domare. En sådan insyn och påverkan kan ske bl. a. genom att hovrätterna finns företrädda i juristlinjernas linjenämnder — så som fallet är vid Lunds universitet — och genom att universitetslärarna i större utsträckning än hittills deltar i hovrätternas arbete som adjungerade domare i lämpliga slag av mål (jfr för övrigt vad som sägs i SOU 1981: 30 s. 100— 101 om samverkan mellan högskolan och rättsväsendet). Intresserade och kunniga domare borde också mer än nu i föreläsningsform och på annat sätt kunna ge universiteten bättre kännedom om det praktiska domstolsarbetet och en fortlöpande inblick i de principer och andra överväganden som ligger bakom domstolsavgörandena. Överhuvudtaget skulle ett bättre och naturligare samarbete mellan universiteten, självfallet i första hand de juridiska fakulteterna, och domstolsvärlden än som vi har i dag säkerligen vara till ömsesidig nytta och glädje för både domare, universitetslärare och studenter.
    Om det sålunda ännu är för tidigt att ägna det första ledet i utbildningen till domare, den grundläggande universitetsutbildningen, en allsidig analysmed förslag till mera påtagliga förändringar, hur förhåller det sig då med detandra viktiga ledet, notarietjänstgöringen? Också här kan konstateras att det ärfråga om en ganska nyligen genomförd reform. Som en allmän plattform föratt fortsätta i olika juristkarriärer är notarietjänstgöringen säkerligen ocksåbättre än sin föregångare. Ändå finns det anledning att anmäla viss tveksamhet när det gäller själva genomförandet av denna notarietjänstgöring, särskilt om man ser den i förhållande till en efterföljande aspiranttjänstgöring i hovrätt eller kammarrätt. Notarierna är utan tvivel anställda för att uträtta

 

ett arbete, tingsnotariernas arbetskraft är nödvändig för att tingsrätterna skall kunna fungera. Man far dock inte glömma bort att detta för nästan alla notarier är den första egentliga praktiska tjänstgöringen efter flera års teoristudier. I denna tjänstgöring borde därför handledningen och vägledningen inför en fortsatt yrkesverksamhet vara betydligt mera markerad och tillmätas långt större betydelse än som nu mestadels är fallet. Något provokativt kan man fråga sig om inte redan själva strukturen av många tingsrätter — organiserade i ganska stora och centraliserade enheter — utgör ett hinder mot en personlig och pedagogiskt väl fungerande utbildning av notarierna. Dessvärre förhåller det sig dessutom så att tingsrätterna får allt fler mål och ärenden att handlägga utan att statsmakterna i den allmänna ekonomiska åtstramningens tider kan ge domstolarna andra resurser för att klara av den växande arbetsbördan än förslag om att rationalisera sitt arbete och handlägga målen och ärendena snabbare — och därmed förmodligen, även om det inte sägs ut, med mindre noggrannhet och grundlighet än som hittills har kännetecknat domstolarnas avgöranden. Kan man i det läget begära att tingsrätternas chefer och övriga domare inte bara skall bemästra sin alltmer bekymmersamma arbetsbörda utan också nedlägga än mera tid och kraft för att sköta den svåra och ofta grannlaga uppgiften att undervisa notarier i domsskrivning och processuella frågor samt att överhuvudtaget vägleda dem i hur den teori som de har lärt sig vid universiteten skall omsättas i ett praktiskt domstolsarbete? Det är fara värt att det under en lång tid framöver kommer att finnas allt mindre och knappast något utrymme alls för en sådan undervisning och vägledning. Detta är enligt min mening olyckligt och kan knappast accepteras, varken av notarierna själva eller, sett i ett större utbildningsperspektiv, av hovrätterna/kammarrätterna eller överhuvudtaget av vårt rättssamhälle.
    Utan att behöva anslå särskilt pessimistiska tongångar vågar jag påstå att ju mindre undervisning, vägledning och utbildning — i ordets egentliga mening — som ges under notarietjänstgöringen, desto viktigare blir aspirant och fiskalstjänstgöringen i hovrätt/kammarrätt för den blivande domaren. Även om alltjämt endast notarierna med de bästa akademiska betygen och utmärkta vitsord från notarietjänstgöringen antas som fiskalsaspiranter, blir det ändå i överrätterna som bristerna i den tjänstgöringen märks. I själva verket kan det bli så att framför allt i hovrätterna aspiranttjänstgöringens första tid måste ägnas åt att försöka ge aspiranterna, som kommer från olika slag av notarietjänstgöring och som har varierande insikter i domstolsprocessen, en gemensam kunskaps- och färdighetsnivå, så långt detta nu kan vara möjligt, för att de skall ha samma rimliga möjligheter att lyckas i den för den fortsatta banan så avgörande aspiranttjänstgöringen.
    För att fortsätta reflexionerna om det tredje utbildningsledet, den egentliga domarutbildningen, alltså tjänstgöringen i hovrätt/kammarrätt, har vissa väsentliga brister i denna tjänstgöring redan berörts i den föregående framställningen. Det har då kommit fram att aspirant- och fiskalstiden har och kommer att få allt större betydelse i hela systemet samtidigt som hovrätternas och kammarrätternas möjligheter att kunna fullgöra sina väsentliga handlednings och undervisningsuppgifter blir allt mer begränsade. Om man ser enbart på hovrätterna är det enligt min mening önskvärt att domstolsväsendet i samarbete med universiteten utformar och genomför en för domarutbildningen särskilt anpassad, successiv och återkommande pedagogisk utbildning förhandledare och undervisare vid både underrätterna och hovrätterna. Därvid

 

kan man säkerligen ha nytta av erfarenheterna från de kurser med pedagogisk inriktning som anordnas för lärare vid universiteten. Många anser visserligen att kursverksamhet i princip tar bort dyrbar arbetstid från fullgörandet av de egentliga domaruppgifterna — och alla kurser är kanske inte heller så alldeles oumbärliga. Men bristen på utbildning i att utbilda är så påtaglig inom domstolsvärlden att även eljest kritiska ögon borde kunna se positivt på tillkomsten av kurser eller liknande utbildning med pedagogisk inriktning. För övrigt borde det inte vara orimligt om domare som åtar sig särskilda handledaruppgifter får tillgodoräkna sig denna verksamhet i merithänseende.
    I det nu aktuella sammanhanget bör också nämnas några av de närbesläktade problem som har diskuterats när det gäller handledningen av universitetens doktorander, nämligen det stundom psykologiskt känsliga förhållandet, "beroenderelationen", mellan handledare och doktorander liksom behovet även återkommande utvärdering av forskarutbildningstiden. Motsvarande diskussion kan i viss mån överföras på förhållandet mellan handledare och aspiranter vid hovrätterna/kammarrätterna. Överhuvudtaget borde det allmänt sett vara av klart värde att när det gäller dessa pedagogiskt intressanta förhållanden blicka ut mot och få impulser från andra samhällsområden, där yrkesutbildningen är noga genomtänkt och väl reglerad. Som några exempel kan nämnas försvarsmaktens nya befälsutbildningssystem och utbildningen av läkare. Det kunde dessutom vara intressant att se hur andra länder har utformat motsvarande delar av utbildningen till domare.
    Slutligen skall något beröras fiskalernas fortsatta tjänstgöring fram till assessorsutnämningen. För hovrätternas del ger aspiranttjänstgöringen knappast några möjligheter att bedöma aspirantens förmåga att leda en domstolsförhandling. Utöver vad som kan ha inhämtats från notarietjänstgöringen vet hovrätten inte heller med säkerhet något om vederbörandes förmåga att fungera självständigt i det dagliga underrättsarbetet. Under fiskalstiden i hovrätten borde därför inför den kommande tingsfiskalstjänstgöringen mera systematiskt läggas in möjligheter för fiskalerna att hålla tingsförhandlingar i underrätt och att i anslutning därtill få råd och vägledning av de ordinariedomarna i domstolen och kanske också av domare i hovrätten. Sådana arrangemang skulle utgöra ett gott komplement till den centrala fiskalskursen och samtidigt förhöja värdet av denna kurs. Tingsfiskalstiden och adjunktionstjänstgöringen behöver kanske inte kommenteras ytterligare. Dessa avslutande led i domarutbildningen bygger ju på att fiskalen genom självständigt arbete och egna erfarenheter skall få en värdefull och allsidig träning i domarsysslorna i underrätt och hovrätt. Inslagen av handledning måste naturligen bli sparsamma och närmast avse rådgivning av och synpunkter från äldre domstolsledamöter under adjunktionstiden. Möjligen kan det utfärdas en varning mot tendenser att vilja avkorta tiden för adjunktionstjänstgöringen. Redan den nuvarande minsta tiden om nio månader kan ibland vara för kort för att den gedigna basutbildningen till domare skall anses vara helt avslutad. — Liknande erfarenheter torde kunna redovisas när det gäller kammarrättsfiskalernas motsvarande tjänstgöring i länsrätt och kammarrätt.

 

48-23-170 Sv Juristtidning

 

Som avslutning av dessa anteckningar vill jag än en gång betona att meningen med dem inte har varit att leda tankarna in på någon omstörtande omvälvning av vårt domarutbildningssystem. I vårt samhälle och med våra resurser har vi, som jag redan framhållit, en i och för sig ganska väl uppbyggd ordning för att utbilda domare vid de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna, kanske minst lika ändamålsenlig som de dyrbara, mera storstilade system med särskilda domarskolor som finns exempelvis i Frankrike. Det kanske mest väsentliga är för övrigt att vi — oavsett domarutbildningen och dess problem — får skickliga domare med stor integritet. Det är därför alldeles säkert viktigt för domstolarna att fortlöpande få goda tillskott från advokater, åklagare och andra juristkategorier. Man skulle rentav önska att ekonomiska och andra förutsättningar kunde finnas för en mera naturlig växling mellan juristernas ganska slutna karriärgångar än som hitintills har varit möjlig i Sverige.
    Sammanfattningsvis är det min förhoppning att genom denna artikel kunna inleda ett positivt tankeutbyte och en stimulerande diskussion om innehållet i olika delar av vår domarutbildning. Den bör kunna förbättras, vidareutvecklas och i än högre grad än som nu är fallet motsvara de höga krav som med rätta bör ställas på en så viktig och kvalificerad samhällsutbildning.
Carl-Ivar Skarstedt