Finlands HD, en ättling till Gustav III:s högsta domstol
Av presidenten i Finlands Högsta domstol jur. dr CURT OLSSON.*
I.
Föremålet för denna artikel är såsom rubriken anger Finlands Högsta domstol, ett ämne som av naturliga skäl står mitt hjärta nära. Meningen är emellertid inte att komma med någon teoretisk och högt flygande abstrakt utläggning utan jag kommer att hålla mig på jorden. Mitt förflutna som professor predestinerar mig inte heller tillnågon högre flykt på det område min artikel gäller; den professur jag i tiden innehade omfattade närmast privaträtt och det jag här skall behandla är mest processrätt och statsrätt. Jag hoppas dock, att jag kan ge mina läsare åtminstone något sådant som inte står att läsa i böckerna.
Då jag kallar Finlands HD en ättling till Gustav III:s högsta domstol, vill jag rikta uppmärksamheten på vårt gemensamma ursprung, på att Finland en gång var en del av det svenska riket och att de svenska institutionernas rötter ofta också är motsvarande finländska institutioners rötter. Detta är något som visserligen är känt, men som det oaktat ofta i dag glöms bort. Då sålunda Sveriges Högsta domstol första gången sammanträdde till plenum den 19 maj 1789, var domstolen högsta rättsinstans även för den del av riket som kallades Finland. Många finländska jurister — d. v. s. jurister som gjort sin karriär i den östra landsdelen — verkade som medlemmar av domstolen redan från början och så var också fallet i fortsättningen ända fram till år 1809, då Finland skildes från Sverige. Anders Wedberg, som skrivit Sveriges Högsta domstols historia, nämner särskilt Matias Calonius såsom en av de främsta under dessa år. Calonius var hemma från Åbo och återvände också dit efter en kort tjänstgöring i HD; han var inte någon favorit hos kungen. I Åbo blev han i början av den ryska tiden prokurator — den tidens justitiekansler — och sedermera professor med avgörande inflytande över vår rättsvetenskap.
Men det är inte blott för att peka på det faktum, att vi har ett gemensamt ursprung, som jag tillagt underrubriken. Jag vill också understryka, att många av de drag som ännu i dag präglar Finlands
HD faktiskt kan föras tillbaka till den svenska tiden, och att det alltså för vår HD är fråga om en kontinuerlig utveckling från år 1789, delvis från år 1772, fram till våra dagar. Finlands HD står faktiskt i vissa stycken närmare dessa gamla rötter än vad dess svenska motsvarighet gör.
II.
Jag skall till en början ge en kort redogörelse för rättsutvecklingen i Finland under tiden efter år 1809.
Den kände finländske historikern Eirik Hornborg sade en gång det var f. ö. här i Uppsala för nästan exakt 40 år sedan — att Finland under sin historia på ett märkligt sätt gynnats av lyckliga tillfälligheter, utan vilka Finland knappast skulle ha blivit eller fortsatt att existera som en västerländsk stat. En av de omständigheter han pekade på var, att det var den unge liberale Alexander I som erövrade Finland och inte den gamle konservative kejsare som Alexander senare utvecklade sig till. Alexander I gav Finland vid Borgå lantdag år 1809 en långt gående autonomi, och han förklarade att den gällande rätten skulle bestå i Finland trots att Finland inte mera tillhörde Sverige. Detta var något som han med all sannolikhet inte mera skulle gjort på gamla dagar, och än mindre hade hans efterföljare Nikolai I kunnat tänka sig något sådant.
Till det som sålunda kom att bevaras i Finland hörde till större delen domstolarna och rättegångsväsendet, och det var inte heller många domare eller andra tjänstemän som slutligt lämnade Finland på grund av nederlaget i kriget.
Den högsta makten kunde emellertid inte oförändrad överflyttas från den svenske kungen till den ryske storfursten — kejsaren; detta omöjliggjordes redan därav att Finland ju inte åtnjutit någon form av självstyre under det svenska riket. Här gällde det alltså att skapa något nytt. Det man skapade var den s. k. regeringskonseljen, som under tsarens högsta ledning skulle utgöra storfurstendömet Finlands styrelse. I själva verket utvisade regeringskonseljen många likheter med riksrådet enligt 1772 års regeringsform. Regeringskonseljen var indelad i två avdelningar, ekonomidepartementet, som kunde betecknas som landets regering, och justitiedepartementet, som motsvarade justitierevisionen hos Gustav III, dock med den skillnaden att justitiedepartementet också formellt tillerkändes ställningen av en högsta domstol. Senare ändrades regeringskonseljens namn till senaten och medlemmarna fick titeln senator, en titel som hade en särskilt god klang i det dåtida Ryssland; senatorerna i justitiedepartementet var alltså motsvarigheter till justitieråden i Sverige. Ordförande i
regeringskonseljen och senaten var den ryske generalguvernören. Han deltog emellertid blott sällan i sammanträdena och snart utsågs därför viceordföranden i de två departementen såsom deras chefer. Viceordföranden i justitiedepartementet kom alltså att motsvara ordföranden i Sveriges Högsta domstol. Vissa ärenden, som i det svenska riket avgjorts administrativt, överfördes till domstolarna med justitiedepartementet som sista instans. Nytt var, att justitiedepartementet också skulle utöva uppsikt över de lägre domstolarna, något som gäller för Finlands Högsta domstol ännu i dag. Då emellertid justitiedepartementet samtidigt var en del av den högsta styrelsen, kom dess medlemmar att få ta ståndpunkt också till rent administrativa ärenden i den mån de behandlades i plenum, och detta var naturligtvis inte något som befordrade skötseln av rättegångsmålen eller departementets integritet som domstol.
Såsom fallet var för medlemmarna i Sveriges Högsta domstol ända till år 1809, utnämndes senatorerna blott på viss tid, och under de första decennierna medförde en sådan utnämning inte avgång från innehavd tjänst. I motsats till förhållandena under HD:s första år i Sverige gällde emellertid i Finland en fast praxis, enligt vilken medlemmarna fick sina mandat förnyade om de önskade det och hade hälsan i behåll; det var först under ofärdsåren i början av detta sekel som den ryska statsmakten började sovra också senatorerna i justitiedepartementet på politiska grunder.
Målens behandling i justitiedepartementet fortgick såsom förut, på samma sätt som i Sveriges Högsta domstol före år 1809, i enlighet med 1734 års lag och andra gällande lagar och författningar, kungliga brev och beslut däri inbegripna. Lagstiftningen ändrades givetvis småningom, men i början mycket långsamt, då den första lantdagen efter år 1809 sammankallades först år 1863.
Under hela den ryska tiden förekom ständigt diskussioner om och t. o. m. förslag till ombildande av justitiedepartementet till en verklig högsta domstol. Med "verklig" avsåg man, att domstolens ledamöterskulle utnämnas på obegränsad tid fram till viss avgångsålder ochvara oavsättliga under denna tid, och att domstolen inte skulle deltaga i avgörandet av allmänna regeringsangelägenheter. De planer som uppgjordes kunde emellertid på grund av ryskt motstånd aldrig genomföras, ett motstånd som kanske mera var baserat på en principiell motvilja mot en utvidgning av autonomin än på en egentlig fruktan för en självständig högsta domstol. Det enda som skedde var att en justitieexpedition — motsvarande dagens justitieministerium — inrättades inom ekonomidepartementet år 1892, och härigenom befriades justitiedepartementet från ett stort antal förvaltningsuppgifter. När
sedan de egentliga ofärdstiderna begynte med februarimanifestet år 1899, var alla liberala författningsändringar uteslutna.
Mot denna bakgrund och då Finlands motstånd mot Ryssland under ofärdsåren i hög grad var en på lag baserad konstitutionell kamp, är det inte förvånande att inrättandet av en verklig högsta domstol hörde till de första åtgärderna efter självständighetsförklaringen den 6 december 1917. Lagen om Högsta domstolen stadfästes redan den 22 juli 1918; regeringsformen tillkom först den 17 juli följande år. Samma dag som HD inrättades grundades också Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), som motsvarar den svenska regeringsrätten och som inte hade någon tidigare motsvarighet i Finland.
Då HD grundades, överflyttades samtliga medlemmar av senatens justitiedepartement till domstolen och fick titeln justitieråd liksom i Sverige. Departementets viceordförande utnämndes till domstolenspresident. Föredragandena — Finland har aldrig haft någon motsvarighet till den svenska nedre justitierevisionen — och övriga tjänstemän överflyttades likaså till HD. Själva arbetet fortgick såsom förututan något avbrott trots den stora reformen; olikheterna — främstoavsättligheten — var ju i allmänhet inte av den art, att de förnams i det dagliga arbetet. I regeringsformen intogs sedan tämligen utförliga stadganden om domstolsväsendet, genom vilka domstolarna fick en fast konstitutionell förankring, men inte heller dessa stadganden var av den art att de i högre grad ingrep i HD:s vardag.
Jag skall inte trötta mina läsare med att beskriva Finlands HD:s utveckling från år 1918 fram till våra dagar, utan jag går direkt till nuet. Jag konstaterar, att lagen och förordningen den 22 juli 1918 angående HD fortfarande gäller, ehuru med vissa ändringar, och att fullföljd till HD fortfarande formellt regleras av RB 30 kap. i 1734 års lag, ehuru stadgandena i sin helhet förnyats.
HD består i dag av president och 23 ledamöter; av ledamöterna arbetar två i laggranskningsrådet (L 23.12.1959) som motsvarar det svenska lagrådet. Det finns tre ordinarie avdelningar med presidenten som ordförande på första avdelningen. Emellertid har under årens lopp måltillströmningen till HD tidvis varit så stor, att man sett sig nödsakad att tillsätta extra ledamöter, något som förutsätts i lagen (L om HD 2 § 2 mom.). I dag gäller regeln att, om behov föreligger på grund av målanhopning eller annars, högst 14 extraordinarie justitieråd kan inom ramen för statsbudgeten tillsättas för viss tid. Ett dylikt system kan principiellt kritiseras — och det är ju också förbjudet i Sveriges nya regeringsform — men då i Finland målanhopningen inte ansetts kunna bemästras utan detta, har systemet varit nyttigt, ja t. o. m. nödvändigt för att bekämpa ett konkret ont. Det har tillämpats
under flera perioder, inte minst under det senaste decenniet. För närvarande arbetar Finlands HD med nio extraordinarie justitieråd och fyra avdelningar. Det är föreskrivet, att de extra medlemmarna bibehåller sina tjänster — härigenom kommer deras oberoende som domare att till väsentliga delar vara tryggat — och de skall också åtnjuta samma lön som de ordinarie ledamöterna.
Lekmannaledamöter förekommer inte i HD annat än i militärmålen. I dessa skall normalt två militära ledamöter deltaga. Motsvarande regler gällde som bekant tidigare i Sverige, och det är väl troligt att de infördes hos oss — det var 1920 — med svensk förebild; någon motsvarighet hade vi av naturliga skäl inte under den ryska tiden, då vi inte hade någon egen krigsmakt. De militära ledamöterna utses för ett år i sänder och är i regel till sin rang generalmajorer eller generallöjtnanter. Man kan hysa olika uppfattningar om det principiellt riktiga i att ha sakkunnigledamöter i högsta instans — vi har sådana också i HFD i patentmål och vattenrättsmål — men säkert är, att den sakkunskap de militära ledamöterna ger är av stort värde och att dessa ledamöters domarattityd varit oklanderlig. Vi ser det också som önskvärt att bevara de militära ledamöterna i HD vid den stundande reformen av militärprocessen; regeringens proposition, som f. n. behandlas i riksdagen, går också ut på detta.
Utnämning av justitieråd — och detsamma gäller också hovrättspresidenter — sker, som det står i regeringsformen (RF), på framställning av HD (87 § 3 p.). Utnämnande myndighet är Republikens president (RP), som fattar sitt beslut i statsrådet på föredragning av justitieministern. I klartext innebär detta, att initiativet till utnämningen skall komma från HD. Någon ansökan eller anmälan erfordras inte, ehuru anmälan är vanlig. RP är inte bunden av framställningen,utan han kan på justitieministerns eller på eget initiativ avvika från framställningen, förutsatt att han, i enlighet med vad lagen föreskriver, utnämner "rättvisa och lagfarna personer, vilka äga skicklighet och erfarenhet i domarvärv" (L om HD 2 § 1 mom.). Det har, särskilt under president Kekkonens tid, några gånger förekommit, att RP avvikit från HD:s framställningar. Man kan alltså inte med fog påstå, såsom ibland skett i den politiska debatten, att presidenten i dessa stycken de facto vore bunden av HD. Regeringen har också möjlighet att i samband med föredragningen utöva inflytande på utnämningen och detta har också stundom skett. I fråga om extraordinarie justitieråd och militära ledamöter torde HD:s framställningar hittills alltid ha godtagits.
Vilka är det då som blir justitieråd i Finland? Svaret är, att de flesta är hovrättsdomare eller underrättsdomare eller också föredragande i
HD. Ofta har vederbörande någon tid varit extraordinarie justitieråd. Direkt ovanligt är det inte heller med övergång till HD från den akademiska karriären. I HD kan, förutom jag själv, tre ledamöter sägas representera en dylik karriär och dessutom är ytterligare en ledamot juris doktor. Medelåldern vid tidpunkten för utnämningen är ca 50 år, något som har sin motsvarighet i många andra länder.
Presidenten i HD är inte blott ordförande i domstolen. Han är också administrativ chef och den som i olika sammanhang utåt representerar domstolen. Han utnämns alltså särskilt till en särskild tjänst. Någon officiell framställning får i detta fall inte göras av HD, utan RP skall kunna finna rätt person utan domstolens råd. Praktiken varierar emellertid. Ibland inhämtar RP eller justitieministern, som ju har att bereda ärendet, inofficiellt domstolens synpunkter, men så sker ingalunda alltid. Någon fast praxis, enligt vilken den äldsta ledamoten utses till president, föreligger inte; i själva verket är det endast undantagsvis som den äldsta ledamoten utsetts, och det är inte heller i strid med praxis att till president utnämna någon utanför domstolens egen krets.
III.
Högsta domstolens sakliga behörighet är i Finland i stort sett densamma som i Sverige. Den omfattar i första hand avgörande av besvär i rättegångsmål och avgivande av utlåtanden i nådeärenden. Såsom jag redan nämnde, går förvaltningsmålen hos oss liksom i Sverige till förvaltningsdomstolar. I Finland förekommer liksom i Sverige en arbetsdomstol — dess behörighet är emellertid i Finland mera inskränkt än i Sverige så att den huvudsakligen handlägger blott kollektiva avtalstvister — och vi har liksom Sverige också en marknadsdomstol. När det gäller socialförsäkringstvister har HD i Finland en kompetens som inte har motsvarighet i dagens Sverige.
Om tvist uppstår mellan HD och HFD angående behörigheten, avgörs den av HD. HD är resningsinstans inte bara för de allmänna domstolarna utan även för arbetsdomstolen och marknadsdomstolen.
Utvecklingen i Finland har gått i samma riktning som i Sverige såtillvida som det finns en benägenhet att skapa särskilda domstolar eller domstolsliknade organ för särskilda typer av tvister utan rätt till appell i HD. En dylik utveckling förekommer också i andra länder. Den är enligt min mening inte utan faror, emedan den skapar splittring i rättstillämpningen och en försvagning av domstolsväsendets ställning som helhet. Den harmonierar inte heller väl med RF, som föreskriver att domarmakten handhas av oberoende domstolar, i högs-
ta instans av högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen (2 § 4 mom.).
Det stora problemet i Finlands HD liksom i de flesta andra länders högsta domstolsinstanser har under långa tider varit den ökade måltillströmningen och därav följande målanhopning, något som redan omnämnts. För Finlands del var utvecklingen i detta avseende, särskilt under 1970-talet, skrämmande. Trycket hade på 1960-talet allt mera hårdnat i hovrätterna, men så länge hovrätternas resurser förblev vid det gamla fortplantade sig trycket inte till HD. Då sedan nya hovrätter och hovrättsdivisioner inrättades, blev situationen helt prekär i HD; detta hade varit enkelt att förutse, men det oaktat kom det för mången som en överraskning. De oavgjorda sakernas antal i HD ökade från ca 2 000 i början av år 1974 till ca 4 500 fyra år senare för att sommaren 1979 uppgå till ca 7 500. Hade utvecklingen fått fortsätta på detta sätt, hade en katastrof inträffat i landets rättsskipning och alltså för medborgarnas rättsskydd.
Åtgärder hade emellertid vid det laget börjat vidtas, ehuru de fördröjdes så att den nämnda stora målanhopningen inte kunde undvikas. För att bemästra situationen tillsattes redan nämnda extraordinarie ledamöter, först en och två, sedan fyra och därpå ända upp till nio. Härtill kom motsvarande antal nya föredragande och kanslister.
Detta var dock inte nog, utan det blev uppenbart att också radikalala gändringar var nödvändiga. Frågan om fullföljd i högsta instans hade hos oss diskuterats ända sedan 1920-talet, och vissa begränsningar av rätten att söka ändring i HD hade också under årens lopp genomförts. Man hade därvid tillämpat samma principer som i Sverige och i många andra länder, nämligen att straffets storlek och tvisteföremålets värde skulle avgöra rätten till fullföljd. Detta system var emellertid inte i allo tillfredsställande. Dels var det inte tillräckligt effektivt, dels tedde det sig i många fall orättvist. Reglerna tog inte hänsyn till att ett litet värde för den lille kan betyda mycket mera än ett mångfalt större värde för den store och att ett kort fängelsestraff för den ostraffade kan medföra ett mycket större lidande än ett långt straff för vaneförbrytaren.
Andra ändringar i lagen än justeringar av de kvantitativa gränserna var dock svåra att få till stånd, och det var först när katastrofen stod inför dörren som behovet av en genomgripande reform erkändes. HD själv uppträdde såväl officiellt som inofficiellt som pådrivare, och riksdagen godkände slutligen — enhälligt till mångas förvåning — RB 30 kap. i dess nya lydelse. Lagen stadfästes den 2 februari 1979 och den trädde i kraft vid ingången av år 1980.
Reformen medför en övergång till en annan typ av fullföljdsbe-
gränsning än den gamla; HD själv får till stor del själv besluta om appell tillåts, d. v. s. dispens beviljas eller inte i det enskilda fallet. Detta är dock inte någon ny uppfinning. Samma princip tillämpas tämligen allmänt i de flesta anglosachsiska länder och i Sverige har den som bekant gällt sedan år 1971; den hade också hos oss redan tidigare tillämpats i mindre mål. Systemet leder till en partiell övergång från ett treinstanssystem till ett tvåinstanssystem; den enskilda rättssökanden kan inte räkna med att hans sak prövas i mera än enbesvärsinstans, nämligen i hovrätten. Begränsningen av fullföljden gäller inte de mål, som börjar i hovrätten eller i HD själv; de sistnämnda är tjänsteåtal mot hovrättsledamöter o. 1. samt mot RP. Systemet förutsätter att dispensprövningen sker genom ett förenklat förfarande i en mindre sammansättning än normalt och utan skyldighet för domstolen att motivera avgörandena.
Dispens kan beviljas på tre grunder, nämligen att målet har prejudikatvärde, att fel som utgör resningsgrund förekommit i hovrätten eller att annars vägande skäl till fullföljd föreligger (RB 30: 3); den sistnämnda grunden kan betecknas som en reservventil men den är av inte oväsentlig betydelse i praktiken. Den kanske viktigaste olikheten mellan de svenska och de finska reglerna ligger däri, att medan en hovrättsdom enligt svensk rätt i princip är inexigibel om fullföljdstillstånd söks, ett sådant avgörande i Finland kan verkställas om inte HD utfärdar verkställighetsförbud (RB 30: 22). Jag vågar påstå, att det finländska alternativet på denna punkt har vissa fördelar. Fullföljdsreglerna skall ju försöka motverka ändringssökande i oträngt mål, och detta ändamål tjänar den finska regeln bättre än den svenska. Då man i Sverige diskuterat en dylik verkställighetsregel har det uttalats farhågor för att den skulle kunna leda till en försvagning av rättsskyddet, och sådana tankar framfördes också hos oss i lagens beredningsskeden. I den svenska debatten har vidare uttalats farhågor för att verkställighetsförbud skulle schablonmässigt sökas i alla mål som överklagas. Våra erfarenheter bekräftar inte dessa farhågor. Rättsförluster på grund av verkställighetsregeln har mig veterligen inte inträffat och ansökningarna om verkställighetsförbud har varit ganska få.
Svårigheter med den finska verkställighetsregeln förekommer visserligen, men de ligger på ett annat plan och gäller närmast frågan om innebörden av begreppet verkställighet. Vår tolkning är den, att det här är fråga endast om verklig verkställighet, t. ex. straffverkställighet och utmätning. Men domar, t. ex. en äktenskapsskillnadsdom, kan ju också gå ut på annat än detta, stadfästelse o. a. I så fall gäller inte verkställighetsregeln och domen anses vinna laga kraft först då anhängiga besvär i HD blivit avgjorda.
Den avskräckande effekten av de nya reglerna förefaller att även annars ha varit i viss mån bättre än effekten av motsvarande regler i Sverige. En orsak härtill är kanske, att man hos oss före lagens ikraftträdande gav en effektiv information om det nya systemet till advokater o. a. Det är också möjligt att de s. k. onödiga ändringsansökningarna före reformen var talrikare i Finland än i Sverige.
Vilka än orsakerna är, håller balansen i vår HD nu på att i rask takt förbättras. Vi räknar med att nå ett normalt läge om ungefär två år,och vi hoppas att därefter inte mera behöva anlita extra ledamöter; i bästa fall kan vi kanske t. o. m. minska antalet ordinarie ledamöter, något som bl. a. med tanke på enhetligheten i rättsskipningen samt rekryteringen och domstolens anseende vore gynnsamt. Fullföljdsreformen har också annars haft gynnsamma följder. HD:s prejudikatskapande verksamhet har i hög grad befordrats och detta var ju ett av reformens huvudsyften. Senaste år publicerades sålunda 187 avgöranden, vilket är det största antalet sedan det nuvarande publiceringssystemet infördes år 1950, och nästan dubbelt större än antalet publicerade rättsfall i början av 1970-talet. Målens karaktär har förändrats dels så, att de blivit till sin art mera varierande, dels så, att de civila målens relativa andel ökat på brottmålens bekostnad; jag tror också att domstolens ledamöter och föredragande nu finner arbetet mer meningsfullt än förut.
Hur är det då med rättssäkerheten, har inskränkningen av fullföljdsrätten minskat medborgarnas rättsskydd? Jag framhöll tidigare, att den speciella finländska verkställighetsregeln inte veterligen varit skadlig. Också rent generellt vågar jag hävda, att rättsskyddet intehar minskat; det finns ju möjlighet att bevilja fullföljdstillstånd också utan att någon prejudikatgrund föreligger. Tvärtom har rättsskyddet väsentligt ökat eftersom målen nu kommer till ett snabbare avgörande än förut — och snabbheten vid avgörandet är ju en viktig faktor i rättsskyddet.
Själva rättegången i HD förändrades genom det nya RB 30 kap. bl. a. såtillvida, att möjligheten till muntlig förhandling infördes (RB 30: 23 — 24); ända till år 1980 har proceduren i HD som tredje instans varit rent skriftlig på samma sätt som fallet var i Sverige ända tillrättegångsreformen år 1948. Muntlig procedur är emellertid inte heller i dag obligatorisk, utan dess begagnande beror på domstolens egen prövning. Hittills har frågan om muntlig procedur rests endast i några få fall och den har av olika skäl fatt förfalla; våra advokaters intresse av muntlig procedur är inte särskilt stort. Vi räknar dock med, att de muntliga processerna i HD tar sin början senare under detta år.
IV.
Finlands statsförvaltning är tydligt påverkad av den montesquieuska maktfördelningen i lagstiftande, verkställande och dömande makt; detta kommer särskilt till synes i det tidigare nämnda RF 2 § 4 mom. Men indelningen fullföljs dock inte strikt. Domstolarna och särskilt HD tilläggs sålunda flera sådana uppgifter som normalt inte är domstolsärenden i andra länder, medan å andra sidan våra domstolars egentliga domstolsfunktioner åtminstone i ett avseende är inskränkta jämfört med vad som gäller i andra länder. Jag skall som avslutning på denna framställning redogöra för några av dessa uppgifter, som ligger mer eller mindre utanför den egentliga dömande verksamheten.
Jag skall först tala om domarutnämningar. HD:s roll i fråga om utnämning av egna medlemmar har jag redan berört. Formellt har vår HD i det avseendet en mycket stark ställning. I realiteten är skillnaden mellan oss och andra länder dock inte så stor. I många länder där den högsta domstolsinstansen inte har någon formell makt vid utnämningarna är dess ord dock enligt praxis tungt vägande och i vissa länder rentav avgörande.
Vår HD har viktiga funktioner också vid andra domarutnämningar; HD utnämner sålunda en stor del av underrättsdomarna (RF 88 § 1 mom.) och medverkar till utnämning av hovrätternas ledamöter(RF 89 § 1 mom.) där utnämningsrätten tillkommer RP. Motsvarande gäller domare i vissa specialdomstolar. Jag skall inte här gå in på detaljer, utom i fråga om proceduren. Utnämningarna föredras i dessafall — i motsats till justitierådsutnämningarna — från justitieministeriet, och justitieministern deltar i sådana ärenden med rösträtt i HD:s plena (RF 54 § 2 mom.) Veterligen har detta system inte någon direkt motsvarighet i andra länder. Det är emellertid för den skull inte dåligt, tvärtom fungerar det såvitt jag kan bedöma väl, och det ger såväl den verkställande makten och politikerna som domstolarna möjlighet att inverka på besluten. I de allra flesta fall är besluten i HD enhälliga, men omröstningar förekommer ibland. Det är sällan ministeriets ståndpunkt går förlorande ur omröstningen, förutsatt att föredraganden och ministern är av samma åsikt.
Man kan fråga sig, om ministerns deltagande i HD är en reminiscens från den svenska tiden, då kungen hade två röster i alla mål. Jag tror att svaret är nekande. Vårt system har väl snarast sin grund i det faktum, att såsom redan nämnts senatens justitiedepartement i större utsträckning än domstolar i allmänhet handlade administrativa ärenden och att det därför vid tillkomsten av RF år 1919 inte tedde sig onaturligt att föra domarutnämningar till HD och därigenom befordra domstolsväsendets oberoende. En annan sak är, att senaten ju
delvis var uppbyggd efter svenskt mönster.
I fråga om utnämningsärendena föreligger alltså betydande olikhet mellan Sverige och Finland. När vi sedan går över till en annan ur den rena maktfördelningslärans synvinkel dubiös punkt, befinner sig emellertid Sverige och Finland i stort sett i samma läge. Denna punktgäller domstolarnas befattning med lagstiftningsärenden. Det förekommer i båda våra länder, att utlåtanden införskaffas från domstolarna även angående sådana lagförslag som inte direkt gäller domstolsväsendet (RF 18 § 2 mom.). I t. ex. Danmark och Norge är sådant okänt. I både Sverige och Finland förekommer ett särskilt organ — i Sverige lagrådet, i Finland laggranskningsrådet — med medlemmar från de högsta domstolarna som en högsta remissinstans i lagstiftningsfrågor. Dessa organ har ursprungligen tillkommit för att avlasta de högsta domstolarna. Vid en jämförelse kan det konstateras, att det svenska lagrådet i dag har en betydligt starkare ställning än det finska laggranskningsrådet såväl enligt författningen som i realiteten. I Finland föreligger det fortfarande en ganska stark benägenhet hos regeringen att begära utlåtande direkt av de högsta domstolarna, och det går inte alltid an att avvisa framställningarna. Det händer också i Finland, att riksdagen under behandlingen av ett lagförslag ber HD:s president eller någon av honom förordnad person att yttra sig i respektive riksdagsutskott; ett system av detta slag förekommer enligt vad jag förstått inte i Sverige.
De högsta domstolarnas utlåtande kan enligt den finska regeringsformen inhämtas också efter det en lag antagits av riksdagen, om RP så önskar, innan han stadfäster lagen (RF 19 § 1 mom.). Sådant har inte ofta förekommit, såvitt jag minns senast på 1960-talet. Utlåtandena kan gälla frågan huruvida lagen och/eller dess tillkomst står i strid med grundlag. Det kan nämnas, att justitiekanslern år 1977 föreslog för RP att han skulle inbegära utlåtanden av HD och HFD rörande de nya lagarna angående expropriation av fast egendom. Presidenten stadfäste dock lagarna utan att begära något utlåtande.
Den nyss skildrade särskilda remissmöjligheten får ses mot bakgrund av att domstolarna i Finland inte anses ha rätt att utöva grundlagskontroll. I detta avseende har våra domstolar inte samma befogenheter som domstolarna i de flesta andra länder. Helt klart är rättsläget visserligen inte i detta avseende, och några klara prejudikat föreligger inte heller. Vissa juridiska författare hävdar, att domstolarna skulle ha rätt och skyldighet att åsidosätta en lag om den i ett väsentligt avseende är uppenbart grundlagsstridig, men längre än så går man i allmänhet ej. Förordningar, som strider mot grundlag eller annan lag, kan och skall däremot domstolarna åsidosätta (RF 92 § 2
mom.).
I detta sammanhang vill jag också nämna HD:s rätt enligt RF 58 § att ta initiativ till lagändring genom framställning därom hos RP. Denna rätt har stundom begagnats av HD, bl. a. senaste år i fråga om proceduren i socialförsäkringsmål.
Slutligen skall jag på tal om lagstiftningsutlåtanden ännu nämna Ålands självstyrelse. Åland har ju sedan början av 1920-talet rätt att inom självstyrelselagens ram — och den lagen (nu L 28.12.1951) betraktas som en av Finlands grundlagar — själv lagstifta. De åländska lagarna skall emellertid förfalla, om de strider mot självstyrelselagen. Det är RP som beslutar härom, men ett för Åland negativt beslut kan inte fattas utan att HD avgivit utlåtande i ärendet. Dylika utlåtanden, som dock i allmänhet gått i positiv riktning, hör till vardagen i vårt arbete. Vissa andra avgöranden enligt Ålands självstyrelselag ankommer också på HD.
Avslutningsvis vill jag i korthet nämna ytterligare några omständigheter, som belyser HD:s ställning i Finland.
HD:s president är ordförande i den s. k. riksrätten. Riksrätten inrättades genom regeringsformen (RF 59 § och L 25.11.1922) för att pröva tjänsteåtal mot regeringsmedlem och justitiekanslern samt mot president och medlem i de högsta domstolarna. I riksrätten har vi en parallell till den numera avskaffade svenska riksrätten, men sammansättningen av vår riksrätt är dock en annan. Den finska riksrätten har sammankallats några gånger under de senaste decennierna, senast på 1960-talet. Fråga har då varit om tjänstefel av någon minister. Även fällande domar har förekommit.
Till HD:s viktigaste befogenheter i administrativt avseende hör att fastställa den egna arbetsordningen liksom också arbetsordning för hovrätterna (L om HD 14 §). Denna befogenhet är såtillvida viktigare än motsvarande befogenhet för den svenska HD som den processuella lagstiftningen är betydligt mindre detaljerad i Finland än i Sverige och utrymmet för bestämmelser i arbetsordning därför hos oss är i motsvarande grad större. Som ett exempel kan nämnas, att vi i arbetsordningen intagit grundläggande regler om prejudikatbildning. Det står i arbetsordningen, att en avdelning inte utan presidentens tillstånd får avvika från tidigare prejudikat eller annan praxis. Om sådant tillstånd inte beviljas, skall målet föras till plenum. Då detta kan medföra stora praktiska svårigheter — medlemmarnas antal vid plenum kan uppgå till 30 — ändrade vi nyligen arbetsordningen så, att begreppet förstärkt avdelning skapades, vilket i praktiken betyder 9—11 ledamöter, såsom ett alternativ till plenum. Detta har underlättat HD:s prejudikatbildande verksamhet.
I Gustav III:s regeringsform förekom den kloka regeln, att alla domare borde erhålla skälig lön. Dess värre har denna regel, som faktiskt ännu i dag existerar i t. ex. England, inte mera sin motsvarighet i dagens statsförfattning hos oss. Domarlönerna fastställs i Finland på samma sätt som de flesta andra statslöner, d. v. s. genom kollektiva förhandlingar mellan arbetsmarknadsorganisationerna och statsmakten, representerad av tjänstemän vid det s. k. arbetsmarknadsverket. Hård kritik kan riktas mot detta system. Det passar inte alls dem som inte de facto kan strejka — och detta gäller i varje fall de högsta domstolarnas medlemmar — och det är inte heller väl förenligt med domarnas oberoende ställning i förhållande till administrationen.
Jag vill avslutningsvis nämna, att något nordiskt samarbete i syfte att förenhetliga domstolsväsendet i de nordiska länderna inte pågår och veterligen inte heller är att vänta under närmaste framtid. Detta är i och för sig beklagligt. En viss ersättning för detta — och i praktiken är den inte så alldeles liten — utgör de årliga mötena mellan de nordiska ländernas HD-ordförande och -presidenter. Dessa möten har varit till stor nytta, och nyttan har i många fall varit både konkret och påtaglig.