Postverkets ansvarighet för försändelser och medel under befordran
Nedanstående redogörelse bygger på den erfarenhet i fråga om postverkets ansvar för försändelser och medel, som jag vunnit under mer än 30 års tjänstgöring (t. o. m oktober 1980) såsom chef för verkets juridiska sektion.
    Inledningsvis må nämnas hurusom enligt kungörelsen den 9 maj 1947 angående postverkets ensamrätt till brevbefordran m. m. (SFS 1947: 175, 1982 års lagbok s. 350—351) verket enligt 1 § "äger ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden". Enligt 4 § förutsättes ytterligare att fråga är om befordran "för annans räkning än postverkets" och hinder möter således inte mot befordran, för vilken avsändaren använder egen personal eller tillfälligt anlitade personer. Mot befordran genom stadsbudskår av försändelse med innehåll av brevkaraktär har mig veterligen postverket inteingripit, då sådan befordran knappast torde kunna betecknas som regelbunden. I fråga om paketbefordran har verket inte monopolskydd. Den tidigare monopolkungörelsen var av 1888 och avsåg "förseglade eller eljest tillslutna bref' och "brefkort" och medgav således befordran genom annan än postverket av försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden om blott försändelserna avlämnades till transportören i öppet skick. Denna lucka i monopolet täpptes till genom 1947 års kungörelse. Såvitt jag har mig bekant torde det inte finnas något lands postverk i vart fall i västvärlden, som saknar monopolskydd för den kvantitativt mycket betydelsefulla brevgruppen. Sådant torde också av ekonomiska skäl vara erforderligt för det svenska postverket, som tillämpar enhetsporto i såväl inrikes som utrikes trafik trots att kostnaderna för befordran i hög grad växlar med befordringsavstånd.
    I den av postverket utgivna Allmänna poststadgan, som närmare reglerar förhållandet mellan allmänheten och verket, definieras i 23 § första stycket begreppet trycksaker på följande sätt: "Trycksaker får inte innehålla brev,anteckning, eller handling som har egenskapen av verklig och personlig skriftväxling. Försändelsen skall ha sådan beskaffenhet att den lätt kan undersökas." Sistnämnda krav har uppställts för att taxeringen utan ingrepp i postförsändelsen skall kunna kontrolleras.
    Fr. o. m. den 1 juni 1981 kräver postverket för trycksaker samma porto som för brev och inte såsom tidigare ett lägre porto. I samband därmed föreskrevs utökade maximimått för brev, väl som kompensation för det höjda portot för trycksaker. Fråga är huruvida genom nämnda ändringar i postverkets taxeringsbestämmelser fr. o. m. den 1 juni 1981 verkets monopol enligt 1947 års kungörelse utökats till att omfatta också befordran av trycksaker, på vilket område verket haft betydande konkurrens av enskilda företag, och av brevförsändelser med nämnda större mått. Tjänsteman vid verkets centralförvaltning har som verkets officiella ståndpunkt deklarerat att så skulle ha skett, men jag delar inte denna uppfattning, då de i kungörelsen uppdragna gränserna för monopolet kvarstår i oförändrat skick och såvitt känt verket ej heller bekantgjort anspråk på utökat monopolskydd.
    I lagboken återfinns under 5 § i 1947 års kungörelse två rättsfall angående monopolets omfattning nämligen NJA 1946 s. 265 och 1959 s. 35. I det förrafallet dömde Högsta domstolen en budsändningscentral för monopolintrång genom utdelning i Karlstad av brev från medlemmar i Karlstads handelsförening med framhållande av att befordran avsåg försändelser icke från föreningen utan från dess medlemmar. I 1959 års rättsfall friade domstolen en

 

privatperson från åtal för att han (i Malmö) utdelat brev för två företagsräkning mot en ersättning av ca 200 kr. i månaden från vartdera företaget. Vederbörande ansågs ha haft sådan anknytning till de båda företagen att hans verksamhet inte inneburit intrång i monopolet. Två justitieråd var dock skiljaktiga. Från postverkets sida hävdades i målet att kungörelsen inte medgav befordran för mer än en uppdragsgivares räkning.
    Postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottages till postbefordran, regleras fr.o.m. den 1 juni 1966 av en verkets kungörelse (SFS 1966: 110, 1982 års lagbok s. 351-352) och dessförinnan gällde 1934 års förordning. 1966 års kungörelse föregicks av en utredning inom postverket med biträde av departementsjurist. Vid remissbehandlingen genom kommunikationsdepartementet lämnades utredningsförslaget i stort sett utan erinran och det uppdrogs åt postverket att självt utfärda kungörelse i ärendet, varvid det dock förutsattes att, om väsentlig ändring skulle göras, frågan hänsköts till regeringen. De ändringar som under åren gjorts i kungörelsen har beslutats av verket på egen hand och endast avsett av inflationen föranledda successiva höjningar av högsta ersättningsbelopp för rek och paket.
    Ansvarighetskungörelsen kan sammanfattas sålunda. Vid förlust av eller skada på försändelse är ersättningen maximerad till för assurerad försändelse assuransbeloppet och för rek och paket för närvarande resp. 200 kr. och 2 000 kr. I fråga om postförskottsförsändelse svarar verket för att denna utlämnas till försändelsens adressat endast mot postförskottsbeloppets erläggande. För i verkets betalningsförmedlande verksamhet omhänderhavda medel är verket ansvarigt till dess medlen i vederbörlig ordning redovisats. Av kungörelsen kan indirekt utläsas att verket inte åtager sig ansvar för andra försändelser än ass, rek och paket och i fråga om postförskottsbeloppets utkrävande postförskott. Någon ersättningsskyldighet för "vanliga" brev och trycksaker har verket således icke. Ersättningsberättigad är i första hand avsändaren, som träffat befordringsavtalet med postverket, men denne kan överlåta sin rätt på adressaten, gentemot vilken avsändaren ju genom uppdraget till verket kan ha fullgjort sin skyldighet. Bestämmelserna i kungörelsen avser endast verkets inrikes rörelse men kan under vissa förhållanden tillämpas också på försändelse till utlandet om detta skulle vara förmånligare än enligt internationella postavtal.
    Enligt 3 § i kungörelsen är postverket fritt från ansvar — förutom om förlusten eller skadan beror på fel eller försummelse av avsändare eller adressat eller beträffande postgiromedel av postgirokontoinnehavare eller beror på försändelsens egen beskaffenhet samt då fråga är om vara vars befordran med post är förbjuden — när förlust eller skada orsakats av försening och verket ansvarar ej heller för "indirekt skada och utebliven vinst". Vid förlust av medel på postgirokonto föreligger enligt 3 § andra stycket ansvarsfrihet för verket, när förlusten orsakats av att arbetstagare hos kontoinnehavaren förfarit brottsligt med blankett för utbetalning eller girering som utlämnats till kontoinnehavaren, även om denne vid omhändertagande av blanketten inte förfarit felaktigt eller försumligt. Denna speciella inskrivningsregel, som för övrigt har sin motsvarighet i bankernas avtal med checkkontoinnehavare, infördes först genom 1966 års kungörelse och föranleddes av svårigheterna att på postgirot uppdaga oegentligheter beträffande postgirokonto av arbetstagare hos kontoinnehavaren (jfr rättsfallen NJA 1957 s. 657 och 1963 s. 34, i lagboken anförda under 12 §).

 

    I 12 § i kungörelsen foreskrives följande: "Ersättning kan av postverket i särskilda fall medges utöver vad som skulle ha utgått med tillämpning av bestämmelserna i denna kungörelse eller av internationella avtal. Närmare föreskrifter härom är meddelade i allmänna poststadgan."
    De åsyftade föreskrifterna återfinns i förut omnämnda Allmänna poststadga, 5: 2 §, som har följande lydelse: 

"Efter skälighetsprövning kan Postverket i särskilda fall medge ersättning utöver vad som skulle ha utgått enligt bestämmelserna i kungörelsen. För denna prövning gäller följande riktlinjer. När ass eller rek eller oassurerat paket har skadats och skadan har orsakats av att försändelsen försenats under postbehandlingen, kan ersättning utgå enligt Postverkets kungörelse § 4—6. När brevförsändelse, som inte varit assurerad eller rekommenderad, har skadats och skadan uppenbarligen har orsakats av fel eller försummelse som är att tillräkna Postverket, kan ersättning utgå med högst 200 kr. När kostnader för telefonsamtal, resor e.d. har orsakats av att ass eller rek eller oassurerat paket har försenats eller förkommit under postbehandlingen eller att betalningsuppdrag har fördröjts, kan ersättning för sådana kostnader utgå med högst 200 kr. När skada, som inte hänförs till kostnad enligt närmast föregående stycke, har orsakats av felaktighet vid bokföring av medel på postgirokonto, kan ersättning utgå, även om skadan har orsakats av försening eller det är fråga om indirekt skada eller utebliven vinst. I övrigt kan ersättning utgå när synnerliga skäl föreligger."

 

    Som exempel på fall, där ersättning kan utgå enligt styckena 2 och 4—5 i poststadgan 5:2 §, kan nämnas paket med ömtåligt innehåll som på grund av försening förstörts (stycke 2), rimliga och erforderliga kostnader för efterforskande av försenad försändelse (stycke 4) och försenad bokföring av medel på postgirokonto som föranlett räntekostnad eller utebliven ränta (stycke 5). Ersättning enligt stycke 3 har utgivits då skada uppkommit på brevförsändelse, varken assurerad eller rekommenderad, innehållande, t. ex. fotografi genom, att tydlig påskrift på kuvertet om att försändelsen icke fick vikas ej iakttagits.
    Det svenska postverkets — liksom andra länders postverks — restriktiva inställning till att ansvara för förseningar får ses mot bakgrunden av det stora antalet postförsändelser. Med det svenska postverket skickas sålunda på en dag drygt 11 millioner försändelser, varför någon garanti om 100-procentig triktig postbehandling av varje försändelse inte kan lämnas. 12 § i ansvarighetskungörelsen och de i Allmänna poststadgan 5: 2 § angivna riktlinjerna är väl utformade så, att det närmast skulle ankomma på postverket självt att skönsmässigt bedöma huruvida ersättning skall utgå eller ej. Mot en sådan uppfattning talar att verket redan enligt 1934 års förordning i viss utsträckning var ersättningsskyldigt vid förseningar och att utgivande av ersättning enligt riktlinjerna i Allmänna poststadgan i fall som av mig ovan exemplifierats och liknande fall får anses grunda sig på en ganska fast praxis. Jag anser således domstol oförhindrad att pröva krav mot postverket på ersättning utöver vad som följer av 1 —11 §§ i 1966 års kungörelse. Enligt mitt förmenande torde emellertid utrymmet för framgångsrik sådan talan vara begränsat.
    Frågan om ersättning för utebliven vinst genom försening är särskilt aktuell när det gäller försändelser till AB Tipstjänst och AB Trav och Galopp (ATG) i av dessa anordade spel. Tipstjänst, som för mottagande av kuponger och insatser har egna ombud och själv inte anlitar postverket, har föreskrivit att försändelser med kuponger (numera avseende även Lotto) skall avlämnas till

 

postbefordran normalt i sådan tid på torsdag (på avlägsna orter tidigare), att de bör vara Tipstjänst tillhanda på fredag medan de aktuella matcherna normalt spelas på lördag eller söndag. Vidare har mellan postverket och Tipstjänst överenskommits om särskilda rutiner för efterforskning och behandling av försenade försändelser innehållande kuponger. Enligt överenskommelsen skall bl. a. om sådan försändelse som råkat "på villovägar" anträffas på postanstalt, försändelsen vidare sändas till Tipstjänst i förseglat ytteromslag försett med påskrift av två eller åtminstone en posttjänsteman om när och var försändelsen anträffats, varefter det ankommer på för Tipstjänst utsedda kontrollanter att avgöra huruvida de aktuella kupongerna är berättigade att deltaga i spelet eller ej. Vid angivna förhållanden är sällsynt att anspråkpå ersättning för utebliven vinst reses mot postverket i Tipstjänsts verksamhet. Jag erinrar mig dock ett ärende angående tipskupong med en sedan lång tid "stående" tipsrad med i det aktuella fallet "alla rätt" som på obekant sätt förkommit, och där utbetalades den betydande vinsten genom tillskott av Tipstjänst och postverket med hälften var.
    Annorlunda är förhållandet mellan ATG och postverket beträffande Rikstotospelen V 65 och TRIO, eftersom verket där åtagit sig att vara också ombud och dels på postanstalter och genom lantbrevbärare mottaga och till ATG redovisa inbetalade insatsbelopp och dels i postförsändelse översända mottagna spelkuponger till ATG. Genom domstolsutslag får anses fastslaget att ombud för Tipstjänst eller ATG, som genom försummelse i fråga om avlämnande av försändelse med kupongerna till postbefordran eller på annat överlämningssätt orsakar att kupongerna kommer fram för sent för att kunna deltaga i spelet, är skyldigt att utge ersättning för uteblivna vinster, och postverket torde inte med utsikt till framgång kunna hävda att verkets ansvar såsom ombud skulle vara mindre. I överenskommelsen med ATG, som framhållit bestydelsen för spelets omfattning av att spelinsatserna fick göras så nära de aktuella hästtävlingarna som möjligt, har postverket medgivit att spelinsatser till verket som ombud normalt får göras t. o. m. fredag (på avlägsna orter tidigare), medan tävlingarna normalt äger rum på lördag eller söndag. Härmed överensstämmande föreskrifter torde ha lämnats ATG:s övriga ombud angående sista tidpunkten för avlämnande till postbefordran av försändelse innehållande spelkuponger. Postverkets medgivande angående tidsfristen för verkets mottagande som ombud av spelkuponger och insatser får anses vara riskabelt, eftersom det förutsätter till 100 procent riktig postbehandling av försändelserna med spelkuponger från hela landet till ATG, där tidsmarginalen för korrigering av felaktigheter är mycket knapp. I åtskilliga fall har också anspråk på ersättning för utebliven vinst riktats mot postverket därför att försändelser till ATG med spelkuponger på grund av för sen ankomst ej medgivits rätt att deltaga i spelet. För några år sedan deltog jag i handläggningen av ett ärende, där i samband med midsommarhelgen flera postpåsar innehållande ett stort antal försändelser med spelkuponger avseende tillhopa ca 750 000 kupongrader från en region i landet av beklagligt missförstånd på postanstalt lagrats som om fråga var om redan tömda postpåsar och därigenom kommit ATG tillhanda först efter tävlingarna. Då misstanke om något bedrägligt förfarande med dessa kuponger inte rimligen kunde föreligga, hade enligt mitt förmenande legat närmast till hands att summan av dessa spelinsatser inräknats i spelet och att vinster enligt kupongerna utbetalades medan insatserna för ej vinstberättigade kuponger inte återbetalades.

 

Från ATG:s sida förklarades dock att ett sådant förfarande inte var möjligt, då kupongerna inte uppfyllde de formella kraven för deltagande i spelet. Tidningarna hade ägnat händelsen stor uppmärksamhet, och då postverket beslöt att av postmedel ersätta vinnarna vad de gått miste om och att samtidigt till innehavarna av icke vinstberättigade kuponger återbetala insatserna, torde beslutet ha föranletts av hänsyn till verkets goodwill.
    Försändelser med spelkuponger till Tipstjänst och ATG skickas som vanliga brev och är varken assurerade eller rekommenderade och därmed gäller för dem huvudregeln att postverket inte ansvarar för indirekt skada eller utebliven vinst. Givetvis postbefordras också många andra försändelser än till dessa båda adressater, där det är av stor betydelse att försändelsen kommer adressaten rättidigt tillhanda. Innehållet i sådana andra försändelser kan avse affärsangelägenheter, ansökningar om anställning, inlagor till domstolar och andra myndigheter m. m. Ofta är väl skadans storlek i dylika fall svårare att fastställa än när det gäller till Tipstjänst och ATG för sent inkomna försändelser. Av vikt får anses vara att ersättningsfrågan när det gäller dessa olika kategorier av försändelser behandlas lika.
    Utöver tidigare nämnda i lagboken under 12 § i ansvarighetskungörelsen åberopade rättsfall kan framhållas NJA 1936 s. 688 och 1949 s. 289. I det förra fallet ansågs underlåtenhet av föreståndare på mindre postanstalt att aviseraadressaten om ett ankommet rek, med påföljd att reket gått i retur och därigenom orsakat avsändaren skada, inte vara av beskaffenhet att för posttjänstemannen medföra skadeståndsskyldighet gentemot avsändaren. Av postverket borde avsändaren ha kunnat utfå den för rek maximerade ersättningen, vilken dock understeg det belopp avsändarens krav mot posttjänstemannen avsåg. I 1949 års rättsfall yrkade avsändare av paket utav entreprenör (redare), som postverket anlitade för postbefordran, ersättning för skada orsakad av att paketen av misstag lossats i fel utländsk hamn, men talan ogillades, då avsändaren redan av verket gottgjorts i enlighet med gällande ansvarighetsregler.
    Eftersändning av post var tidigare kostnadsfri, men därför uttager postverket numera, om eftersändningen är tillfällig eller avser definitiv avflyttning och skall gälla mer än sex månader, avgift om 20 kr. Särskilt sommartid är antalet tillfälliga eftersändningar mycket stort, och eftersom samtidigt brevbärartjänsterna på grund av semestrar ofta uppehålles av vikarier med mindre rutin än den ordinarie personalen, förekommer då och då att uppgifterna om eftersändning förbises och att posten utdelas under den "gamla" adressen och där blir liggande. Adressat och ibland även avsändare kan därigenom orsakas olägenheter och kostnader och ersättning av postmedel kan i så fall utgå för rimliga erforderliga kostnader som för telefonsamtal m. m. Det har förekommit att, om den felutdelade posten inte kan åtkommas med av portvakt i huset eller annan person på orten innehavd lägenhetsnyckel, tillträde till lägenheten med adressatens medgivande vunnits med hjälp av låssmed åtföljd av posttjänsteman i ansvarig ställning och postverket har då svarat för kostnaderna. Enligt mitt förmenande är postverkets ansvarighetskungörelse inte tillämplig i dessa fall, där verket åsidosatt ett speciellt avgiftsbelagt åtagande.
    Hur förbehåller sig då ansvarighetskungörelsen till 1972 års skadeståndslag? Enligt 1 kap. 1 § skall i lagen "meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i

 

övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden". Lagreglerna är således dispositiva — dock kan väl ifrågasättas om reglerna i 3 kap. 2 § om skadestånd vid fel eller försummelse i myndighetsutövning är att anse som dispositiva — och till grund för postverkets befordran ligger otvivelaktigt avtal mellan avsändaren, i förekommande fall postgirokontoinnehavaren, och verket. Regler om verkets ersättningsskyldighet för förlust av eller skada på försändelse återfinns i ansvarighetskungörelsen och uppgifter därom kan också erhållas av posttjänsteman vid försändelsens avlämnande. Inom kungörelsens ramar utger verket ersättning oavsett hur förlusten eller skadan uppkommit och om anledningen därtill kunnat utrönas eller ej. I motsats till vad som gäller enligt internationella postavtal ersätter det svenska postverket t. o. m. i force majeure-fall frånsett nödvändiga begränsningar vid krig och beredskapstillstånd. I flera fall, då ass, rek eller paket med innehåll av betydligt högre värde än de belopp, vartill verkets ansvarighet är maximerad, tillgripits av posttjänsteman i tjänsten, har framkommit att avsändaren för övervärdet tecknat avtal med försäkringsbolag. Det torde inte vara ovanligt att större postkunder på sådant sätt försäkrar sig. Från min tjänstgöring erinrar jag mig ett fall avseende en förkommen assurerad försändelse, där av försäkringsbolaget mot verket förd talan avseende "övervärdet" av domstol ogillades. Det får anses ankomma på avsändaren att för postbefordran välja det försändelseslag, som han med hänsyn till försändelsens innehåll finner påkallat. Skulle posttjänsteman i samband med tjänstgöring ha tillgripit postförsändelse följer därav skyldighet för honom att ersätta avsändare eller adressat utöver postverkets ansvarsåtagande för försändelseslaget. Vid angivna förhållanden anser jag verket inte vara skyldigt att utge ersättning utöver vad som följer avansvarighetskungörelsen.
    Förestående redogörelse för villkoren vid postbefordran lämnade jag i en föreläsning, som ingick i en kurs i transporträtt anordnad av Stockholms universitet november 1981—februari 1982. I efterhand har kursledningen (professor Hugo Tiberg) ifrågasatt om ansvarsbegränsningen resp. ansvarsfriheten för postverket kunde gälla fullt ut vid grov vårdslöshet av verkets ledning eller posttjänsteman i ansvarig ställning. Som exempel nämndes att verket för transport av postförsändelser låtit chartra fartyg tillhörigt en ökänd skurk. Något avtal med sådan motpart om postbefordran har i vart fall inte förekommit under min tjänstgöringstid och exemplet torde kunna betecknas som i hög grad teoretiskt. Framhållas må att träffande av avtal med entreprenör om postbefordran får anses vara av rent civilrättslig karaktär och att, om fel eller försummelse av postverket därvid skulle begås, avtalsslutandet inte torde kunna betecknas som myndighetsutövning med de påföljder sådan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vid fel eller försummelse kan medföra. Skulle emellertid grov vårdslöshet i sådant hänseende kunna läggas verket till last, håller jag för troligt att verket skulle anse sig oförhindrat att med tillämpning av 12 § i ansvarighetskungörelsen med hänsyn till verkets goodwill ersätta uppkomna skador. Huruvida den generella begränsningen avverkets ersättningsskyldighet enligt kungörelsen genom ett eventuellt sådant beslut skulle anses frånträdd kan väl vara en smaksak.
 

Gunnar Timelin