Kampen mot ekonomisk brottslighet — debatt och åtgärder*
Av hovrättsassessorn STEN HECKSCHER
Inledning
Först skall jag säga några ord om själva begreppet ekonomisk brottslighet och reflektera lite över vilken betydelse definitionsfrågan kan ha. Sedan tänker jag kort beskriva hur frågan om ekonomisk brottslighet har lyckats få den roll i debatt och myndighetsaktiviteter som den har fått. Därefter skall jag försöka att antyda ett par av de problem som möter vid försök att bekämpa ekonomisk brottslighet. Slutligen vill jag dels ställa frågan om något egentligen har hänt sedan den här debatten blossade upp för omkring fem år sedan och vilka effekter myndigheternas iver kan ha haft, dels kasta ut några ganskalösa funderingar kring strategier och attityder till dessa frågor.
Begreppen
Även om debatten kanske kan förefalla ny, så är knappast företeelserna det. För att ta ett exempel som alltid står centralt i diskussionen — skattebrotten — så finns det åtskilliga som betydligt bättre än jag skulle kunna beskriva decenniers bekymmer och försök att komma åt sådana transaktioner.1 Och brister i den yttre och den inre miljön, illojala eller t. o. m. illegala metoder för att förbättra ett företags konkurrenskraft eller för att ta ut maximala ekonomiska fördelar ur ett företag för egen räkning är inga nya företeelser.
Det är ju för det mesta forskare som lägger ner kraft på definitionsfrågor. Så också här. I en bok som kom ut i USA år 1949 myntade denamerikanske kriminologen Edwin Sutherland uttrycket White Collar Crime, på svenska översatt till manschettbrott, och hans beskrivning av vad som avses har fortfarande bärkraft.2
Sutherland hade under mer än 20 år studerat kriminalitet inom amerikanskt affärsliv. Hans bok bygger på ett material som består av avgöranden av domstolar och liknande organ mot 70 större ameri-
kanska företag som hade överträtt olika bestämmelser i det federala regelsystemet om förvärvsverksamhet.
USA är ju — och var även på Sutherlands tid — en extrem marknadsekonomi med, jämfört med t. ex. Sverige, en låg grad av offentliga ingrepp. Man har också mycket långtgående regler mot ingrepp i den fria marknadsekonomin i form av olika åtgärder som anses begränsaden fria konkurrensen. Det här satte naturligtvis sin prägel på Sutherlands undersökning. Den handlar till stor del om sådana brott, t. ex.mot antitrustlagstiftningen, kartellavtal, olovlig prissättning osv., men också om sådant som kränkningar av immateriella rättigheter (patent, varumärken o. dyl.), vilseledande reklam, brott mot föreningsrätten och mot kollektivavtal, brott mot krislagstiftning osv. Han tar även upp skattebrott och en del mer traditionella förmögenhetsbrott.
Sutherland, som arbetade med en juridisk definition och som alltså bara tog upp sådant som var kriminaliserat, ansåg sig kunna draslutsatsen att sådana här brott var vanliga. Han definierade manschettbrott som brott som begås av en ansedd och respektabel person med hög social status inom ramen för sitt yrke.
Även om Sutherlands definition alltså hade straffbarhet som en begränsning, var han inte främmande för att utvidga begreppet. Eller, med andra ord, han intog en kriminalpolitisk ståndpunkt som gick ut på att man skulle kriminalisera mer, att företeelser som inte var straffbara men som på grund av sin moraliska förkastlighet och sin samhällsskadlighet borde vara det också skulle förbjudas. Inom parentes sagt så kritiserades han också för det, i likhet med en del av sina efterföljare.
Sutherland beskriver skillnaden mellan den som begår ekonomiska brott och den som gör sig skyldig till mer traditionell brottslighet. Den ekonomiske brottslingen uppfattar inte sig själv som kriminell. Det hänger samman med att inte heller samhället stämplar honom som sådan. Han åker inte i fängelse utan klarar sig i stället ofta med att betala böter. Hans beteende anses i regel godtagbart i affärskretsar. Vanligen finns det inget allmänt fördömande av det han gör bland befolkningen, och myndigheterna är inte särskilt aktiva för att stoppa honom. Komplexiteten gör det också svårt för myndigheterna att tränga till botten i och genomskåda transaktionerna.
Varför så mycket om vad en person i en annan världsdel skrev för mer än 30 år sedan?
Till att börja med var Sutherland verkligen en banbrytare; han och hans medarbetare var de första som verkligen försökte sig på att beskriva sådana här brott.
För det andra kom hans arbete länge att dominera fältet, också i
våra länder, bl. a. på grund av att det dröjde länge innan vi här försökte oss på några systematiska studier av de här problemen.3
För det tredje: även om skillnaderna är stora mellan USA och Sverige, och även om det har gått lång tid, så tycker jag att Sutherlands definition passar förvånansvärt bra in på våra förhållanden i dag. Det märks också på de försök till preciseringar som ligger oss närmare både i tid och geografiskt och som har gjorts av t. ex. rikspolisstyrelsens arbetsgrupp AMOB, Per Ole Träskman, Stina Holmberg, Jørgen Jepsen och Dan Magnusson.4
Har definitionsfrågan då någon betydelse? Ja, den är kanske inte central men inte heller oviktig och rent akademisk.
Om t. ex. statsmakterna säger sig vilja prioritera kampen mot ekonomisk brottslighet men definitionen blir mycket vag och dessutom tillåts innefatta även t. ex. vanlig förmögenhetsbrottslighet, bedrägerier o. dyl., då är risken stor för att ökade resurser i själva verket inte kommer att medföra några förskjutningar av tyngdpunkten i brottsbekämpningen. Och det får naturligtvis politiska konsekvenser, om även kampen mot den s. k. ekonomiska brottsligheten blir en kamp mot samma gamla gråtjuvar och småbedragare som vi har hållit på att låsa in i våra fängelser under långa tider.
Vidare, och enligt samma linjer, är det nödvändigt för t. ex. de nya ekorotlar som polisen har byggt upp att definitionen är någorlunda tydlig. Annars är risken stor för att dessa krafter sugs upp av sin omgivning och engageras i den svåra kampen att hålla polisens ärendebalanser över huvud på en hanterlig nivå.
Vad gäller politikernas roller har definitionen också betydelse. Det bör inte vara för lätt för en politiker — eller för den skull för en ämbetsman — att å ena sidan ge uttryck för en stor verbal dådkraft i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och å andra sidan kunna undgå ansvar, om inga konkreta åtgärder vidtas. Det är viktigt att kräva att man i opinionsbildning och i politiskt arbete blir konkret och kan ange vad det är man i verkligheten talar om. Och goda definitioner kan hjälpa till med det.
Dessutom tror jag att definitionsfrågan kan hjälpa till att hålla liv i den viktiga diskussionen om nykriminalisering; vilka handlingar på det här området som nu är straffria borde kriminaliseras? Och, för defall där det är fråga om brott, är straffnivån verkligen rimlig, om man jämför den med straffen för andra brott?
Den nya tiden
Jag vill inte påstå att diskussionen om ekonomisk brottslighet är en helt ny företeelse i Sverige. Under 1950- och 1960-talen gjordes förvisso ansträngningar att försvåra transaktioner som hör till det här området. Det har främst varit skattesystemet och skattebrotten man sysslat med. Man kan också erinra om Kreugerkraschen och WennerGrenaffärerna. Och det bör även nämnas att Sverige relativt tidigt tog upp frågan om ekonomisk brottslighet i det internationella samarbetet (justitieministermöte 1973, förslag om Europarådsaktiviteter som kom till stånd). Men utöver att frågan om det relativa straffvärdet av skattebrott var på tapeten, så tycks i vart fall någon bredare allmän debatt inte ha ägt rum.
Men i mitten av 1970-talet bröt det löst. Ekonomisk brottslighet, och nu betydligt mer än bara skattebrott, blev en fråga i den allmänna debatten.
Jag tror att det finns tre vägar på vilka uppmärksamheten kring ekonomisk brottslighet har utvecklats. Dessa vägar är också inbördes beroende. Tre olika organ har spelat betydelsefulla roller, nämligen massmedia, polisen tillsammans med ett par andra myndigheter och slutligen kommittéväsendet.
Massmedias roll
Den största betydelsen tror jag att massmedia har haft. Jag tror också att det är vissa journalisters insatser som direkt har stimulerat — eller om man så vill tvingat fram — den grad av uppmärksamhet som folkvalda och myndigheter nu ägnar den ekonomiska brottsligheten. Särskilt finns det skäl att nämna redaktionen för TV-programmet Rikets Affärer. Genom energiskt arbete och — vågar jag påstå — ökande sakkunskap lyckades det dem som var ansvariga för detta program att med början i december 1974 presentera material som främst belyste hur stora penningsummor fördes ut ur Sverige, fiffiga sätt att undgå skatt, tvivelaktiga egendomsspekulationer m. m. Journalister vid Dagens Eko och några tidningar följde snart efter och har tillfört debatten nytt stoff. En viktig, kanske avgörande, styrka har legat i deras förmåga till konkretion. Det är så de har fått genomslagskraft.
De här programmen väckte berättigad uppmärksamhet på mer än ett sätt. Dels, och det var deras främsta syfte, tycks folk i allmänhet ha blivit upprörda över att det fick gå till så här. Att väletablerade människor — som stämmer väl överens med Sutherlands definition avden ekonomiske brottslingen — så uppenbart kunde strunta i hur saker och ting var tänkta att gå till, kringgå lagen och verkligen sko
sig utan att behöva bekymra sig över risken att åka fast. Och det var inte några små summor det handlade om. Dels, och det återkommer jag till, var det vissa grupper som blev provocerade och irriterade eller t. o.m. upprörda över denna form av journalistik. Att man gjorde gällande att personer som inte hade dömts av domstol hade begått brott. Eller inte höll isär vad som var brottsligt och vad man bara fann omoraliskt. Att man sökte information på alla upptänkliga sätt osv.
Att de som utpekades och de grupper dessa tillhörde blev irriterade var ju naturligt och inte mycket att orda om. Men jag tror att även andra — som t. ex. många av oss som läser denna tidskrift — tyckte att det var ojuste, att det var skandaljournalistik, att folk dömdes i massmedia, ofta utan att ens kunna komma till tals. Att många krav på "relevans" eller "saklighet" inte uppfylldes. Att programmen inte heller var gjorda med tillbörlig förståelse för myndigheternas svårigheter, och att våra strävanden att sköta våra jobb undervärderadesmed felaktiga utgångspunkter. Att journalisternas beskrivningar var så massmediala och förenklade att de blev direkt felaktiga.
Vi har ju länge haft ett slags monopol på att definiera sådant som hör till vårt verksamhetsområde och ett slags "rätt" att auktoritativt slå fast hur aktiviteter på detta område skall beskrivas sakligt och för att det skall vara rättvisande. Jurister och andra ämbetsmän har kort sagt haft en stor definitionsmakt.
Några förutsättningar
Det fanns flera förutsättningar för de här journalisternas arbete. En har jag redan nämnt — de var duktiga och energiska och skickliga på att lägga ihop två och två. Jag vill nog göra gällande att några av landets mest kunniga experter på ekonomisk kriminalitet, och det gäller delvis också förmågan att göra t. ex. juridiska eller skattemässiga bedömningar, finns bland journalisterna.
Men det räckte nog inte. Det tycks även ha varit så att bland folk som arbetade med sådana här frågor ute på fältet, bland t. ex. vanliga poliser och skattefolk, åklagare och advokater, fanns det en tilltagande ilska och känsla av vanmakt över den lätthet med vilken det var möjligt att kringgå lagen och lura myndigheterna och utnyttja den ineffektivitet som var en följd av regelsystemet och otillräckliga utredningsresurser. Man var säkert också provocerad av de starkas kriminalitet och av deras nonchalans och tilltagande skamlöshet mot myndigheterna och över att de klarade sig så bra. Oavsett politisk åskådning började en moralisk indignation breda ut sig bland dem som dagligen ägnade sig åt att försöka kontrollera de starkas kriminalitet. Och därför blev det lättare för journalisterna att få upplysningar.
AMOB
Delvis — det fanns självklart även andra orsaker varav jag nyss har nämnt en — som en följd av det massmediala trycket började myndigheternas aktiviteter på det här området att öka. Av avgörande betydelse blev den arbetsgrupp mot organiserad och ekonomisk brottslighet, AMOB, som rikspolisstyrelsen tillsatte i september 1976 i samarbete med bl. a. riksåklagaren, riksbanken och riksskatteverket. Det kan för övrigt förtjäna att nämnas att i arbetsgruppens direktiv bl. a. de upplysningar som hade kommit fram i massmedia uttryckligen omnämndes, och att detta framställdes som ett av skälen till att gruppen tillsattes.
AMOB arbetade snabbt. Rapporten var färdig på mindre än ett år. I maj 1977 publicerades den, och den väckte stort uppseende. Jag tror inte att någon orättvisa görs om man påstår att det var AMOB som på allvar, för att travestera en av gruppens mycket aktiva ledamöter, "satte blåslampan i ändan" på samhällsmaskineriet. AMOB kom att bli den direkta eller i vart fall utlösande faktorn för kraftigt utökade myndighetsinitiativ mot ekonomisk brottslighet.
På grundval av en enkät till olika myndigheter, bl. a. polisen, åklagarna, skattemyndigheterna och tullen, försökte AMOB göra en kartläggning av den organiserade och ekonomiska brottsligheten i Sverige. AMOB beskrev transaktioner som enkäten hade gett upplysningar om och försökte också beräkna vilken ekonomisk omfattning förfarandena kunde beräknas ha. Man föreslog siffran 5 — 20 miljarder svenska kronor som trots sitt vida spelrum väckte många protester. Senare beräkningar har emellertid snarare kommit högre än lägre.
AMOBs förslag kan sammanfattas i fyra punkter. För det första önskade gruppen en omprioritering inom kriminalpolitiken. Relativt sett borde mer resurser satsas på den organiserade och ekonomiska brottsligheten. Till den delen ansåg AMOB bl. a. att nya, specialdestinerade tjänster borde tillföras polisen. För det andra föreslog gruppenen delvis förändrad organisation av polisens verksamhet och nya former för samverkan mellan polis och andra myndigheter, framförallt skattemyndigheterna. För det tredje borde utbildning ske av poliser för att göra dem bättre i stånd att utreda ekonomisk brottslighet. Slutligen, och det är vad som närmast är av intresse här, önskade man ett "samlat grepp" på lagstiftningsfrågorna, och man ville ha en översyn på en rad fält som man räknade upp.
Kommittéerna
Slutligen spelade kommittéväsendet en positiv roll för intresset för den ekonomiska brottsligheten. De anklagelser som främst under åren
1977 och 1978 riktades mot politiker och tjänstemän för fullständig passivitet på det här området var inte rättvisa. Det visade sig tvärtom att de flesta av de områden på vilka AMOB önskade lagändringar redan då var föremål för utredning.5 Dessa utredningar hade visserligen mer sällan som sin centrala uppgift att hindra ekonomisk brottslighet. Men framför allt på skatteområdet hade en tydlig förändring redan slagit igenom. Attityden hade blivit mer militant. Att denna attityd inte alltid ledde till åsyftat resultat är en annan sak.
Det här betydde att det fanns en viss beredskap. Det fanns människor som sedan många år arbetade med de här problemen och var insatta i dem. Och det hade i sin tur säkert avgörande betydelse förmöjligheterna att tämligen snabbt få fart på en rad initiativ på det här området.
Det är väl känt vad utvecklingen som kulminerade med AMOB ledde till, och jag skall inte närmare skildra det. BRÅs lagstiftningsöversyn kom i gång. Nya kommittéer tillsattes och gamla fick tilläggsdirektiv. Många myndigheter tillsatte arbetsgrupper och sam arbetsorgan. Mer än en kommun startade egna utredningar. Antalet motioner i riksdagen med anknytning till ekonomisk brottslighet ökade märkbart, och ämnet blev vanligare i den politiska debatten, där oppositionen har frågat varför regeringen passivt åser ohederligheten, och regeringen har framhållit hur kraftigt insatserna har förstärkts. Massmediernas intresse har hållit i sig och spritt sig på bl. a. lokal nivå, och antalet konferenser, möten, seminarier osv. har varit stort.
Varför nu?
Jag har svårt att tro att det berodde på en slump att den här debatten bröt igenom när den gjorde. Vi kan konstatera likartade intressen vid ungefär samma tidpunkt i jämförbara länder.
En möjlig orsak har jag redan antytt — ett slags frustration hos många som redan arbetade på fältet. Och även bland kriminalpolitiskt aktiva hade det funnits ett pyrande missnöje med kriminalpolitikens prioriteringar. T. ex. hade fångrörelserna under flera år pekat på skillnaderna i intensitet mellan kampen mot traditionell och mot modern brottslighet. Men det duger inte som förklaring. Skälen har säkert mycket litet att göra med sådant som jag tror mig behärska någorlunda, som juridik, kriminalpolitik och rättsväsen, så jag rör mig på osäker mark. Men låt mig spekulera.
Självklart har det här att göra med förhållandena i ekonomin. Den traditionella industrin har blivit alltmer mekaniserad. När mänsklig
arbetskraft behövs, flyttar man gärna utomlands vilket bara det i sig kan ha stimulerat ekonomiska brott. Det har också blivit svårare att klara överskottet av arbetskraft i våra egna länder. Det innebär dels att förutsättningarna för en alternativ eller svart ekonomi förbättras, dels att ekonomiska brott i en krympande ekonomi med höga skatter blir alltmer intressanta.6
Det är också uppenbart — och det är ett konstaterande, inte ett värdeomdöme — att den bland ekonomiska miljön med en jämförelsevis hög grad av intervention från det allmänna, både när det gäller regleringar och subventioner, tillsammans med sämre tider dels ger goda förutsättningar för ekonomiska brott, dels riktar uppmärksamheten mot en del av dem som begås.
Många av de företeelser som det är fråga om, t. ex. olika former av subventionssvindel, vore lika omöjliga i en renodlad marknadsekonomi som i ett system med planhushållning. Och dåliga tider, att många företag har problem med att överleva, betyder dels att frestelsen till olagliga och osnygga transaktioner blir större, dels att sådana transaktioner oftare kommer i dagen, eftersom så ofta sker i samband med krissituationer. Och ju mer komplicerad regleringen blir, desto fler regler finns det att överträda, regler vid vars tillkomst den brottsförebyggande aspekten sällan har stått i förgrunden.
Det här är naturligtvis inte den enda förklaringen, och jag tror förövrigt inte heller att jag har lyckats göra min beskrivning särskilt förfinad. Och ytterligare en tänkbar förklaring har med den kriminalpolitiska utvecklingen att göra.
Några år har diskuterats den förskjutning i straffsystemets principer och inriktning som i och för sig har varit på gång länge, men som nu efter cirka tjugo år också börjar få inflytande på den officiella kriminalpolitiken. Jag skall inte gå djupare in i detta för mig så kära ämne. Jag skall nöja mig med att konstatera att förskjutningen troligen stimulerar intresset för moderna ekonomiska brott som begås av högstatuspersoner. I och med att man slutar att betrakta kriminalitet som tecken på behandlingsbehov hos lagbrytaren, i och med att man uppmärksammar sociala skevheter i straffsystemet, och i och med att proportionalitet mellan brott och straff åter skjuts fram tillsammans med uppmärksamhet på de värderingar som strafflagen och dess tillämpning ger uttryck för, därmed blir det också viktigt att fästa ökad uppmärksamhet vid den ekonomiska brottsligheten.
Svårigheterna
Så långt det yttre skeendet. Få torde vilja förneka att lagstiftare och rättsväsen har ägnat den ekonomiska brottsligheten mer uppmärksamhet under de senaste åren än tidigare. Ett myller av projekt har satts i gång. Detta har delvis varit nödvändigt på grund av ett starkt tryck utifrån — från polisen, massmedia och debattörer. Men det finns egentligen knappast skäl att tro att det har skett motvilligt. Fram till en viss gräns råder det troligen bred politisk enighet om att "ekonomisk brottslighet" — om än tämligen vagt definierad — skall motverkas.
Mer kontroversiellt blir det, om man på allvar försöker analysera de specifika svårigheter som möter vid försöken att motverka modern ekonomisk brottslighet och hur dessa skulle kunna göras mindre. Vid studiet av t. ex. individuella lagstiftningsärenden kan politiska motsättningar komma mer tydligt i dagen än vid allmänna riksdagsdebatter om världens samlade ondska. Det kan vara svårt att nå konkreta resultat i praktiken.
Lagstiftningen
Det är över huvud taget förenat med stora svårigheter att lagstifta mot ekonomisk brottslighet. Det gäller oavsett om man talar om ändringar i materiella rättsregler, t. ex. varigenom hittills tillåtna förfaranden förbjuds, eller om ändringar som skall ge myndigheterna bättre möjligheter att komma åt handlingar som redan är förbjudna. Svårigheterna gäller såväl politiska förutsättningar som lagteknisk utformning. Därtill kommer tidsaspekten. Dessa svårigheter föreligger i och för sig också vid annan lagstiftning men förstärks lätt vid lagstiftning som riktar sig mot ekonomisk kriminalitet och är dessutom av ett annat slag. Under det långdragna lagstiftningsförfarandet blir de ursprungliga tankarna och förslagen också ofta ganska urvattnade. Detta blir i högre grad fallet, ju starkare de intressen är som motsätter sig den nya lagstiftningen. Av tradition är olika politiska partier ofta representerade under lagförarbetena, vartill allt oftare kommer företrädare för arbetstagare och arbetsgivare samt t. ex. branschrepresentanter. Många etablerade intressen skall få göra sig gällande. Det finns en stark korporativ tendens i det svenska samhället som syns inte minst i kommittéväsendet, och den tendensen tycks i vart fall inte bli mindre framträdande med tiden. Ett enigt kommittébetänkande i en viktig samhällsfråga är nästan definitionsmässigt urvattnat.
Sådana tendenser förstärks lätt under remissbehandlingen, då de som kan beröras av förslaget skall komma till tals. Inflytelserika grupper kan blockera förslag som begränsar deras rörelsefrihet och
hotar deras intressen. Därtill kommer att de korporativa tendenserna tycks bli starkare också inom remissorganen, inte minst de statliga, och att även själva remissyttrandena kan bli skäligen urvattnade. Det är svårt för statsmakterna att gå emot — även om man till äventyrs skulle önska — och det skulle oftast vålla politisk strid under den fortsatta beslutsprocessen, något man gärna vill undvika.
Politikerna
Och hur är det egentligen med dådkraften?
Det är riktigt att den ekonomiska brottsligheten fått högre prioritet i den politiska debatten. Men sträcker sig verkligen målmedvetenheten så värst mycket längre än till mer luftiga programförklaringar? Hur villig är man till konkreta insatser när det finns motstående hänsyn som man alltid kan hitta? Justitieutskottets välskrivna och informativa betänkande7 om ekonomisk brottslighet från våren 1981 kan kanske antyda ett svar. En knapp utskottsmajoritet lyckas här med att föreslå avslag på — om jag har räknat rätt — 30 motionsyrkanden från sju motioner och att inte föreslå bifall till ett enda.
Det är naturligtvis ett retoriskt sätt att framställa det hela. En del yrkanden var i praktiken desamma och motiveringarna för avslagen var ibland att syftet med yrkanden uppnåtts på annat sätt. Jag vet också att avslagsyrkande är de flesta motioners öde i riksdagen.
Men ändå. Fanns det verkligen ingenting bland alla dessa förslag som hade en funktion att fylla, om man nu verkligen vill bekämpa ekonomisk brottslighet?
För balansens skull skall det även sägas att — helt enligt vad som är vanligt — en stark minoritet i utskottet hade en delvis annan inställning. Men om man närmare analyserar de alternativa slutsatser som föreslås i reservationen, så är skillnaden inte så förfärligt stor, och inte heller dessa slutsatser blir särskilt konkreta. Där föreslås sju nya utredningar, nya uppgifter till två sittande utredningar, en upprepning av de krav på lagen om skatteflykt som tidigare hade framförts, en lag om höjning av minsta aktiekapital samt högre straffsatser för brott mot arbetsmiljön.
För att undvika missförstånd: visst står det många bra och kloka saker både i politiska handlingsprogram och i justitieutskottets betänkande, såväl majoriteten som minoriteten. Men innebär riksdagensbeslut i ämnet att frågan har förts framåt? Finns det över huvud taget inga konkreta uppslag och idéer som förtjänar att leda till positiva beslut?
Rättssäkerhet — och dubbel standard
Och så har vi det här med honnörsorden. De mest populära är nog "rättssäkerhet". Det används litet hur som helst, men alla är anhängare av det, självfallet även jag. Men jag är inte säker på att alla är överens ändå, att man alltid menar detsamma. Och jag tror att det ofta bortses från viktiga dimensioner, som att rättssäkerhet är till föratt ge skydd mot övergrepp och att olika grupper har olika goda möjligheter att värja sig. Det här skulle man i och för sig kunna fördjupa sig i, men jag skall bara göra några reflektioner.
Som att rättssäkerhet inte är ett absolut utan ett relativt begrepp och att det används lösligt. Vad med t. ex. intresset av en likformig och rättvis taxering och av att det allmänna får vad det bör få enligtlagen? Och att olika standarder av rättssäkerhet tillämpas i olika situationer.
I oktober 1981 intervjuades den nye chefen för rikskriminalen, Tommy Lindström, i tidningen. Han tycks ha sagt bl. a. att man i kampen mot den ekonomiska brottsligheten ibland skulle kunna tilllämpa "omvänd bevisbörda". Att den som inte deklarerar några inkomster men som ändå lever på en hög nivå skulle tvingas förklara hur det hänger ihop. Eller att den som plötsligt visar sig ha mycket pengar skulle tvingas ge en rimlig förklaring till var han fått dem från.
Dagen därpå tog ett antal kända, inflytelserika och omdömesgilla medborgare avstånd från det här — ofta i mycket bestämda ordalag och med hänvisningar till just rättssäkerheten.
Vad var det nu Lindström föreslog? Han föreslog — såvitt jag kan förstå — att när det finns starka indicier mot någon — t. ex. ett oförklarligt innehav av stora penningsummor, låt oss säga en miljon, — så skall man anta att pengarna härrör från brott, om innehavaren inte kan ge en rimlig förklaring till var pengarna kommer från. Det skulle alltså strida mot rättssäkerheten, och det kanske det gör.
Vid ungefär samma tidpunkt var det rättegång mot en person i hovrätten. Tingsrätten hade dömt honom för bl. a. häleri. Hans hustru — de stod inte på bästa fot med varandra och de bodde isär — hade upptäckt att han hade ett tiotal kostymer i sin garderob. Hon meddelade detta till polisen och hävdade att mannen knappast kunde ha fått fatt i dem på ärligt sätt. Mannen uppgav för polisen och i rätten att han hade köpt kläderna i olika affärer vid olika tidpunkter men att han inte kom ihåg några detaljer. Tingsrätten och sedermera även hovrätten trodde honom inte, och han dömdes för häleri. Och jag tror i och för sig att det var rätt (om han nu inte själv hade stulit kläderna).
Men vilken är skillnaden? Varför skall man dömas om man inte kan förklara sitt innehav av tio kostymer men inte dömas om man inte kan
förklara var en miljon kommer från? Varför skall rättssäkerhetens krav gälla bara i det ena fallet?
Nu görs det regelmässigt ett undantag när rättssäkerhet krävs. Och det gäller naturligtvis narkotika och narkotikabrott. Då är kampen så angelägen att kraven på rättssäkerhet inte framförs lika kraftigt utan tillåts träda i bakgrunden. Och det kanske är motiverat, vad vet jag? Jag undrar bara om det är bättre att bli oskyldigt dömd för narkotikabrott än för t. ex. skatte- och valutabrott.
Domstolarna
I de fall och i den mån man lyckas uppdaga och utreda ekonomiska brott möter nya svårigheter vid lagföringen. Det straffrättsliga förfarandet i domstol är närmast avpassat för att bedöma tämligen alldagliga och okomplicerade skeenden och brott. Omfattande och krångliga ekonomiska transaktioner innebär stora och ovana påfrestningar.
Rättegången kräver lång tid. Massor av ofta mycket komplicerat material skall presenteras av åklagaren och kommenteras av de inblandade, deras rådgivare och kanske utomstående experter. Domstolen skall behålla överblicken och samtidigt skaffa sig ingående kunskaper om detaljer i händelseförloppet. Att skilja mellan viktigt och oviktigt och att kontinuerligt bedöma det presenterade materialet från bevis- och rättssynpunkt ger också stora problem.
I domstolarna finns också en — avsiktlig — tradition av försiktighet och återhållsamhet vid bevisvärderingen. Denna standard har utvecklats i mål av en helt annan och betydligt enklare beskaffenhet, där de som misstänks för brott när saken väl har gått till åtal har betydligt sämre möjligheter att dölja sina förehavanden och leda domstolen på villospår än vid modern ekonomisk brottslighet. Man kan möjligen ha skäl att fråga sig om beviskraven i sådana fall är tillräckligt högt ställda. Men när samma tradition, samma beviskrav ställs i helt andra situationer, t. ex. vid bedömningen av omfattande och komplicerade ekonomiska transaktioner, blir resultatet ett helt annat. De som står tilltalade kan få ett kraftigt övertag, och de i detta sammanhang mycket höga beviskraven gör möjligheterna små att åstadkomma övertygande bevisning. T. ex. kan det material som behövs för att klarlägga ett händelseförlopp ha "försvunnit".
Slutsteget i rättegången är domen. För det fall att den misstänkte fälls till ansvar, skall påföljd bestämmas. De gällande straffskalorna för traditionella brott som stöld och misshandel har tillkommit i en tid med en helt annan syn på straffnivån än den vi nu har. Vid nykriminalisering är man i regel betydligt mer återhållsam med höga straffmaxima. Straffskalorna för traditionella brott är i de flesta fall mång-
dubbelt högre än för moderna brott. Visserligen utnyttjar man mycket sällan hela straffskalan vid traditionella brott, utan den helt övervägande andelen av domarna ligger nära straffminimum. Men samma praxis gäller också vid de moderna brotten vilket leder till en straffmätning som oftast ligger långt under den som förekommer vid "gammaldags" brottslighet. Det finns också andra faktorer som verkar i samma riktning.
Detta är endast några mycket kortfattade antydningar av skillnader mellan traditionell och modern brottslighet i domstolarna. Men det är sannolikt att de har betydelse också utöver sina mer direkta verkningar. Det finns anledning att tro att de särskilda svårigheter som möter i domstolsskedet har en styrande effekt på vad som sker tidigare, alltså på polisens och åklagarens arbete.
Polis och åklagare vet att ett åtal leder till en tids- och arbetskrävande rättegång, och att sannolikheten för att den skall behöva upprepas i flera instanser är större än vid brott av traditionellt slag. De vet att beviskraven är högt ställda, och att möjligheterna till fällande dom är mindre än vanligt. De känner också till straffskalorna och domstolarnas straffmätningspraxis och vet att påföljden vid en fällande dom brukar bli jämförelsevis blygsam, även om man för all del på senare tid har börjat skärpa dessa straff.
Det vore konstigt om inte allt detta minskade benägenheten att driva misstankar om ekonomisk brottslighet fram till åtal och dom. I vissa avseenden är dessa faktorer legitimt relevanta. T. ex. skall en åklagare inte åtala om han inte väntar sig en fällande dom. Och en av de centrala metoderna (den centrala metoden?) för att generellt styra rättsväsendets resurser och prioriteringar är med hjälp av straffskalorna för olika brott. Det finns således anledning tro att förhållandena på domstolsstadiet ytterligare minskar antalet brott som utreds och går till åtal och ytterligare understryker skillnaderna i behandlingen av traditionell och av modern ekonomisk brottslighet.
Lagstiftningen, och inte minst strafflagstiftningen, är ett system av värderingar. Däri ligger säkert också en stor del av den förmåga den kan ha att påverka mänskligt handlande. Men det blir då viktigt vilka värderingar systemet ger uttryck för, inte minst för att det i största allmänhet skall inge tilltro och därmed leda till det resultat man önskar.
Men vilka värderingar förmedlar det straffrättsliga systemet? Vilka straffsatser har vi för olika brott och vilka är det som sitter i fängelse? Speglas intresset för den ekonomiska brottsligheten här, har politikernas uttalanden om dess allvar någon motsvarighet i verkligheten?
Frågan är retorisk. Det är de traditionella brotten som har de höga
straffsatserna och det är fortfarande de gamla vanliga tjuvarna som sitter i fängelse (numera i sällskap med människor dömda för narkotikabrott). Straffskalorna har jag nämnt. Varje år dömer vi i Sverig emellan 3 000 och 4 000 människor till fängelse för tillgreppsbrott och cirka 150 till samma sorts — men avsevärt kortare — straff för skattebrott. Vid en reform av skattebrotten år 1971 gjordes det ett politiskt nummer av att påföljderna för de grova fallen skulle skärpas, men en del talar för att resultatet blev ett annat.
I många fall har straffbestämmelserna för ekonomiska brott tillkommit relativt sent och i en tid då vi kanske dels rent generellt är mer skeptiska till straff som styrform än förut, dels strävar efter en lägre straffnivå. Och de tendenserna kan man hälsa med tillfredsställelse. Men det är ironiskt och svårt att godta att just de ekonomiska lagbrytarna drar så jämförelsevis stora fördelar av detta.
För det första är straff knappast mindre verkningsfulla vid moderna, planerade och systematiska lagbrott än vid traditionell brottslighet som ofta begås i affekt, under alkoholpåverkan eller i något slags nödsituation. De är snarare tvärtom. Och för det andra är det orimligt med den relation mellan straffen för moderna och för traditionella brott som har blivit följden av utvecklingen. De värderingar som rättssystemet därigenom speglar blir oacceptabla och ett hån mot skattebetalarna och mot våra vanligaste gråtjuvar.
Men, invänder somliga, ekonomisk brottslighet styrs av helt andra och betydligt mer komplicerade realiteter än straff och hot om straff. Det är meningslöst att försöka utnyttja straffsystemet.
Kanske är det så. Men det gäller i så fall också den traditionella brottsligheten, och för att det budskap rättssystemet förmedlar skall bli godtagbart, mindre omoraliskt än det nu är, måste vi ändra på prioriteringarna när det gäller bruket av straff. Och inom parentes skulle det säkert betyda mer för förhållandena i fängelserna än de flesta kriminalvårdsreformer, om andelen högstatusförbrytare i fängelse blev större.
Har något hänt?
Aktivitetsnivån har ökat. Det är uppenbart att fler åker fast, och straffnivån för ekonomisk brottslighet tycks nu trots allt vara på väg upp. Det beror i och för sig inte på ny lagstiftning utan snarare på en ny medvetenhet hos domstolarna. En del av brotten har antagligen också blivit svårare att begå genom myndigheternas vaksamhet. Kort sagt har nu medvetenheten ökat, hos myndigheterna, i massmedia, och säkert också bland allmänheten.
Men räcker det? Minskar man verkligen avståndet till de ekonomis-
ka brottslingarna, eller ökar deras medvetenhet och deras skicklighet ännu hastigare än myndigheternas?
Jag kan inte ge något svar, men jag finner frågan motiverad. Man kan inte utan vidare dra den slutsatsen av fler myndighetsinitiativ och fler och bättre poliser att allt håller på att ordna upp sig.
Flera mycket stora "affärer" har seglat upp på sistone. Göta Finans, den underbara sagan om oljan i Växjö, det omfattande momsfifflet som blev känt vid ett mer än vanligt dramatiskt ingripande på Bromma flygplats för någon tid sedan. Antagligen är för övrigt momsfifflet ett bra exempel på att det fortfarande kan vara både lönsamt och ganska riskfritt att ägna sig åt ekonomisk brottslighet. Enligt uppgift har t. ex. "återutbetalningarna" för moms fördubblats på tre år från 15 miljarder för hela år 1978 till samma summa för halva år 1981. I och för sig kan det ju vara ett gott tecken att vi hörtalas om det här. Det kan ju vara så att transaktioner av detta slag har pågått länge i det tysta. Men såvitt jag vet går de flesta av dem som "avslöjats" under de senaste fem åren lösa och lediga och har i stort sett kunnat göra det hela tiden, med sina pengar i tryggt förvar på platser där svenska myndigheter inte kan få fatt i dem.
Nya idéer?
Den allmänna debatten är livlig, men kanske inte så idérik, och de idéer som förs fram kanske behandlas för styvmoderligt.
Här råder en viss idétorka. Och när det dyker upp mer okonventionella idéer, som kanske skulle kunna föra en sak framåt, så har man förfärligt lätt att finna invändningar och att på så sätt slakta sådana uppslag. Självklart skall man föra fram kritik och de invändningar man finner befogade. Det är inte det som är poängen. Poängen är att när nya förslag förs fram så finns det en tendens att jämföra det som föreslås, inte med de faktiska förhållanden som råder utan med ett tänkt idealtillstånd, men det system det var meningen man skulle få om det hade varit medvind, utförsbacke och solen i ryggen.
Låt mig ta ett exempel. En rättegång om åtal för skattebrott vid allmän domstol måste i regel föregås av att själva skattefrågan har avgjorts slutligt av skattedomstol. Det innebär dels att det tar lång tid, ofta mycket lång tid, innan brottmålet kan avgöras, dels att i princip samma material måste malas igenom två olika domstolsorganisationer vid två tillfällen efter varandra.
Under ett och ett halvt år medverkade jag i en arbetsgrupp i BRÅ som sysslade med den här frågan. Gruppen har försökt att noga pröva det som förefaller vara den mest rationella lösningen, nämligen att slå ihop de här två förfarandena. Vi har efter moget övervägande stannat
för att föreslå en sådan lösning. Rapporten kom ut i januari 1982.8
Under arbetets gång har det här diskuterats med många. Och många ger oss rätt — det är en god idé. Promemorian remissbehandlas i skrivande stund. Och riksdagen har redan hunnit med att göra ett positivt uttalande om principen.9
Men det finns också många för vilka förslaget inte passar in i tankevärlden. Som slår sig för pannan och tycker att polis och taxeringsrevisorer, åklagare och taxeringsintendenter inte borde samarbeta så intimt, och att de inte heller delvis kan ta över varandras arbetsuppgifter. Och framför allt, att en domstol, det må vara skattedomstol eller allmän domstol, inte skulle kunna avgöra båda frågorna samtidigt.
Och visst finns det problem och svårigheter, men hur ställer de sig jämförda med dagens situation? Det är den situationen man skall jämföra med och mot vilken förslag till förändringar skall ställas. Inte mot ett tänkt idealtillstånd, där utredning och dom i skattemålet går fort och rättegången i allmän domstol sedan snabbt kan börja. De nya svagheterna och svårigheterna måste jämföras med de gamla. Kanske skall man inte alls fråga sig om det föreslagna systemet är bra, utan bara om det möjligen är mindre dåligt än det nuvarande?
Och med det vill jag tillbaka till journalisterna och andra kritiska röster och till våra attityder till deras insatser. Vår rädsla och ovilja, när de närmar sig materian på ett sätt som strider mot våra — ofta berättigade — anspråk och krav på t. ex. diskretion, saklighet och balans. Att deras konkretion, som alltså säkert är en förutsättning för deras framgång, " stör" oss och andra. Även om sådana reaktioner kan vara berättigade, så tror jag också att de kan få olyckliga konsekvenser.
Dels finns det en risk, som så ofta förverkligas, att man pekar på ett fel i framställningen som rör en detalj. Då kommer diskussionen plötsligt att handla om någon skäligen ointressant detalj och inte om huvudsaken. Dels finns det en risk för att vi — omedvetet — sträcker ut kraven på "saklighet" m. m. till att dessa kritiker, för att vara sakliga och "relevanta", också skall dela värderingarna bakom det system de kritiserar.
Ställer vi sådana krav, kräver vi inte bara att de inte skall sköta sina jobb. Vi riskerar också att gå miste om deras uppslag, att inte förstå dem och därmed inte heller få den hjälp som kan ligga i just att de närmar sig frågorna på ett annat sätt än vi, att sådant som är själv-
klart för oss kanske inte är det för dem och kanske över huvud taget inte är självklart om vi tänker efter.
Vi har ont om idéer, och vi är väldigt försiktiga — den vanliga och för det mesta utmärkta grundligheten. Men det finns en risk för att dessa attityder gör att man bara fortsätter att köra i de gamla hjulspåren och försummar mer okonventionella sätt att närma sig viktiga frågor. Vi måste överväga hur vår kunskap, vår försiktighet och vår strävan efter saklighet också kan låsa fantasin och kreativiteten och ta livet av uppslag som kunde vara värda ett bättre öde.