Finns det s. k. efterföljande fel?
I en intressant artikel i SvJT 1981 s. 241 ff diskuterar Lennart Grobgeld och Olov Hertzman en del frågor kring det köprättsliga felbegreppet. Särskilt berörs situationen att en vara vid leverans förefaller felfri men inom oväntat kort tid efter leveranstidpunkten drabbas av funktionssvikt. Köplagens ståndpunkt är som bekant att avgörande för om en vara är felaktig i köprättslig mening är om varan vid tidpunkten för leveransen (eller undantagsvis någon annan tidpunkt, jfr 44 och 17 §§ KöpL) var bristfällig eller hade något latent fel, eller uttryckt med en köprättslig term, om fel "in nuce" förelåg. Bristfälligheter som på något sätt uppkommer efter leveranstidpunkten och som, såsom det uttrycks, inte kan hänföras till denna kallar författarna "efterföljande fel" (s. 256). Med deras språkbruk uppstår sådana genom "inre olyckshändelse". Enligt gängse uppfattning utgör inte bristfälligheter av detta slag fel i köprättslig mening. Författarna menar att denna uppfattning är ologisk och anför följande resonemang till stöd för sin bedömning:
    "Enligt ett annat synsätt, som vi vill lägga fram, är även en inre olyckshändelse ett uttryck för ett fel "in nuce". Att detta fel vid leveransen inte är sådant att det kan upptäckas är likgiltigt. Felet måste ändå rimligen finnas där. Då felet sedermera bryter ut — och det inte beror på casus eller konsumentens culpa — finns det ingen annan förklaring till felet än att det på något sätt har sin grund i prestationen vid avlämnandet. Felet är ett bevis för att det ifrågavarande exemplaret inte hade tillräcklig motståndskraft mot de normala påfrestningarna. Med detta synsätt är det alltså logiskt att låta även en inre olyckshändelse ses som ett uttryck för fel beroende på prestationens egen beskaffenhet vid tidpunkten för farans övergång." (s. 277).
    I det följande skall endast författarnas slutsats om gällande rätt behandlas.
    Tankegången bakom resonemanget framstår som något ofullständig. Man får osökt intrycket att författarna har haft i tankarna i detta sammanhang okomplicerade situationer som att en köpt fabriksny tennisracket har en dold spricka i ramen och att racketen sedan bryts efter några timmars normalt spel. Med en mera utvecklad syn på grunderna för funktionssvikt torde visst ljus kunna spridas över problemet.
    Alltid då en funktionssvikt efter leverans uppstår i en vara kan funktionssvikten sägas vara beroende av två faktorer, nämligen dels varans beskaffenhet vid leveranstidpunkten dels alla händelser (detta taget i så vid mening att t. ex. även luftens och ljusets inverkan omfattas) som inträffar därefter och har någon inverkan på varan. Då en funktionssvikt inträffar är alltså varans beskaffenhet alltid en faktor som inverkat. Härav följer att teoretiskt och f. ö. ofta även i praktiken funktionssvikten kunde ha förhindrats genom att varan givits en annan utformning eller tillverkats på något annat sätt. Åtminstone kunde varan ha utformats så att funktionssvikten inte inträffat så tidigt. För att ta ett par praktiska exempel, kan det sägas att då en tennisracket spruckiten tid efter köpet, den inte skulle ha spruckit eller att det åtminstone inte skulle ha skett så tidigt, om den tillverkats eller konstruerats på ett annat sätt. Detta gäller emellertid oavsett om racketen haft någon defekt såsom en spricka i ramen eller om den varit helt fri från alla defekter av det slaget. Sett mot bakgrund härav framstår det köprättsliga begreppet in nuce i besynnerlig dager. Om det är så att varans beskaffenhet vid leveranstidpunkten alltid är en faktor av betydelse för funktionssvikten, kan man fråga sig vad det betyder att ett fel föreligger in nuce. Det är ju uppenbarligen inte så att ett fel alltid

 

10-33-162 Sv Juristtidning

 

anses ha förelegat in nuce då en funktionssvikt uppträder inom för varan ovanligt kort tid. Fallet att varan vid leveranstidpunkten är sådan att funktionssvikt kan bedömas med säkerhet komma att inträffa inom kort tid är härvidlag okomplicerat. Praktiska exempel på detta är att ett djur redan vid leveransen är bärare av en sjukdom som strax därefter utbryter eller att bromsledningarna på en bil är så svaga att de brister vid första kraftiga inbromsning. En vara är emellertid inte endast felaktig i köprättslig mening då den är sådan att en person med fullständig kunskap om dess beskaffenhet i alla avseenden och om hur varor av det slaget används, kan säga att funktionssvikt med säkerhet kommer att inträffa inom kort tid. Också då snar funktionssvikt kan förutses med en viss inte alltför låg grad av sannolikhet, såsom då funktionssvikt kan förväntas uppstå för ett stort antal varor av en viss typ, är varor av den typen normalt köprättsligt felaktiga. Varan kanske har givits för klena dimensioner eller i annat avseende konstruerats olämpligt. Motsvarande gäller då bristfälligheten endast finns i ett visst exemplar av varutypen. Om t. ex. en viss cykel har sådana utmattningstendenser i någon metalldel att den kommer att brista strax efter leverans ifall cykeln köps och används av en tung och brutal cyklist men kommer att hålla i många tiotal år ifall den köps och nyttjas av en lätt och försiktig person, kan det sägas att en viss sannolikhet för funktionssvikt föreligger. Är sannolikheten inte alltför låg är alltså fel in nuce för handen. Om däremot risken för att funktionssvikt skall komma att uppstå inom kort tid är utomordentligt liten torde i allmänhet fel in nuce inte anses föreligga. Ett praktiskt exempel härpå är att en radio av en viss typ är så konstruerad att i genomsnitt endast ett exemplar av tusen, beroende på vilka händelser som inverkar på respektive apparat, drabbas av funktionssvikt inom, låt oss säga, ett år. Med detta resonemang kan sägas att fel in nuce föreligger i en vara då en person med full kännedom om den aktuella varans beskaffenhet och omhur varor av det aktuella slaget används, kan säga att det föreligger en viss inte alltför låg sannolikhet för att funktionssvikt skall komma att uppträda inom viss tid efter leverans. I de fall då med detta resonemang fel in nuce inte föreligger men funktionssvikt ändå uppträder kort tid efter leverans kan man med författarnas språkbruk säga att efterföljande fel föreligger. Från det här förda sannolikhetsresonemanget får dock undantag göras för fallet att yttre händelser av vissa slag inträffat. Författarna nämner som sagt casus, d. v. s. yttre olyckshändelse, och culpa, d. v. s. att varan handhafts vårdslöst.
    Grobgeld och Hertzman menar att de händelser efter leverans som påverkar varan kan delas upp i tre kategorier, nämligen casus, culpa och resterande händelser. Om funktionssvikt uppträder i varan oväntat kort tid efter leverans och ingen händelse av typen casus eller culpa inverkat borde man därav kunna logiskt sluta sig till att fel förelåg in nuce, menar de vidare. Uppfattningen torde emellertid vara felaktig. Ovanliga händelser ur kategorin resterande händelser kan — i enlighet med resonemanget i föregående stycke — i samverkan med varans beskaffenhet medföra att funktionssvikt uppträder inom den angivna tiden utan att domstol för den skull har anledning finna fel in nuce föreligga (eftersom sannolikheten för funktionssvikt var låg). Det finns alltså ingen som helst automatik som innebär att alla yttre händelser, som inverkar vid funktionssvikt kort tid efter leverans för varor som inte är felaktiga i köprättslig mening, kan inordnas under endera kategorin casus eller culpa. Enda sättet att få författarnas resonemang att gå ihop är helt enkelt att gå bakvägen och definiera begreppen casus och culpa så att de

 

kommer att omfatta alla händelser som är så beskaffade att varje funktionssvikt som uppstår utan inverkan av dem är uttryck för fel in nuce. Veterligen finns det inte någon definition av de två begreppen i just detta sammanhang. Vad som finns är endast de av författarna angivna ungefärliga betydelserna. Med casus torde avses händelser av typen brand, översvämning eller att varan (om den är ömtålig) utsätts för stötar. Det finns en stor mängd händelser utan nämnvärd likhet med dessa exempel som, trots att det inte kan anses vara culpöst av nyttjaren att låta varan utsättas för dem, i kombination med varans utformning kan förorsaka funktionssvikt. Det kan röra sig om ovanliga händelser som ändå inte behöver vara på något sätt spektakulära och som det framstår som orimligt att kräva att varan borde vara konstruerad för att tåla. Ju vidare definition av begreppen casus och culpa man antar, desto närmare blir dock författarnas resonemang att gå ihop. Innebörden av begreppet culpa är i sammanhanget relativt tydlig. Begreppet casus, d. v. s. yttre olyckshändelse, har däremot inte någon naturlig begränsning. Uttrycket yttre olyckshändelse ger inte heller någon ledning för hur det skall förstås. Det är självfallet alltid olyckligt om varan till följd av någon yttre händelse drabbas av funktionssvikt. Begreppet kan sålunda ges en vid innebörd och med en sådan skulle resonemanget som nämnts bli åtminstone nära att gå ihop. A andra sidan är det knappast från författarnas utgångspunkt värdefullt att försöka tänja begreppet eftersom säljaren undgår ansvar för casushändelser.
    Med den intuitiva förståelsen av begreppen casus och culpa, som Grobgelds och Hertzmans artikel förmedlar och som i brist på definitioner är det enda man har att hålla sig till, täcker de inte alla händelser, vilka trots att varan inte är behäftad med fel in nuce, kan förorsaka oväntad funktionssvikt kort tid efter leverans. Samma sak kan uttryckas med användning av det i mitt tycke förvirrande begreppet efterföljande fel. Efterföljande fel (bestående i funktionssvikt oväntat kort tid efter leverans) kan mycket väl förekomma trots att varken casus- eller culpahändelse inträffat och utan att varan vid leveranstillfället var felaktig i köprättslig mening.
    Detta alltså om möjligheterna att tolka de nu existerande köprättsliga felreglerna så att säljaren regelmässigt ansvarar för att varan fungerar en viss tid. En annan sak är att det kanske vore påkallat att genom lagändring förändra rättsläget på denna punkt. Det framstår emellertid som inte helt säkert att en regel som den föreslagna vore fördelaktig totalt sett. Författarna ser som en fördel att man skulle slippa en del bevisproblem. Att den fördelen skulle kunna vinnas är onekligen riktigt. Man kan dock, såsom Göran Olsson i SvJT 1982 s. 256 framhållit, fråga sig om bevisproblemen i realiteten är särskilt stora. Vad gäller överväganden om materiell rätt förefaller det primärt vara en fråga om att avväga värdet av den försäkringsfunktion som en sådan regel skulle ha, mot de transaktionskostnader den skulle förorsaka. Värdet av försäkringsfunktionen torde vara störst för dyrbara varor och helt obefintligt för de allra billigaste. Transaktionskostnaderna (kostnader förknippade med att köparen kontaktar säljaren, parternas diskussion, transport av den skadade varan etc.) torde vara oförsvarligt höga för annat än relativt betydande fel i inte alltför billiga varor. Möjligen vore det lämpligt att med hänsyn härtill avgränsa en eventuell regel av den föreslagna typen. Det finns också anledning att beakta indirekta effekter såsom regelns inverkan på hur varorna konstrueras och tillverkas samt hur köparna handskas med dem. Det ligger emellertid i sakens natur att det är utomordentligt svårt att skaffa sig en närmare uppfattning om dessa effekter.
 

Mathias André