GÖSTA WALIN, TORKEL GREGOW, PETER LÖFMARCK. Utsökningsbalken och promulgationslag m. m. En kommentar. Norstedts Blå Bibliotek. Lund 1982. 746 s.
Arbetet på att modernisera vår lagstiftning inom ramen för de gamla balkarna fortskrider sakta men säkert. Den 1 januari 1982 trädde den nya utsökningsbalken (UB) i kraft och ersatte därmed 1877 års utsökningslag (UL). Kort tid efter ikraftträdandet utkom en bok med kommentarer till UB i Norstedts Blå Bibliotek. Boken är utgiven av f. d. justitierådet Gösta Walin, justitierådet Torkel Gregow och departementsrådet Peter Löfmarck. Den snabba utgivningen är givetvis av stort värde för alla intressenter.
Boken innehåller en sammanfattning av förarbetena till UB och dess promulgationslag, handräckningslagen (som ersatt 191 och 192 §§ UL) och viss följdlagstiftning. Som bilagor finns texten till utsökningsförordningen (1981: 981) samt rättsfalls- och sakregister. Innehållet i den nya lagstiftningen har presenterats summariskt i SvJT (1981 s. 640—643) till vilken presentation här hänvisas. Trots bokens betydande omfattning — inemot 750 sidor — är redogörelsen för förarbetena starkt komprimerad. Genom boken får man en god introduktion till de överväganden som ligger till grund för UBs bestämmelser. För ett djupare studium är en läsare i första hand hänvisad till de bakomliggande propositionerna 1980/81: 8 (1 247 s.), 84 (434 s.) och 88 (198 s.). Dessa återger de grundläggande betänkandena mycket utförligt. För jurister i allmänhet torde därigenom behovet av betänkandena inte vara så stort.
UB utgör slutresultatet av ett drygt tjugoårigt lagstiftningsarbete. Det kan finnas anledning att i detta sammanhang göra vissa allmänna reflexioner kring det mångåriga arbetet.
Det var 1960 lagberedningen — som just avslutat sitt arbete på en jordabalksreform — fick i uppdrag att se över utsökningsrätten. Beredningen var sedan sysselsatt med det nya uppdraget under 14 år. Under den tiden lade beredningen fram inte mindre än 13 betänkanden. Dessa gällde både centrala delar i utsökningsrätten, såsom exekution i lön, förmånsrättslagstiftning och fastighetsexekution, och perifera delar, såsom verkställighet rörande vårdnaden om barn och arbetsgivares kvittningsrätt. Förslagen i delbetänkandena genomfördes successivt. 1973 kulminerade arbetet i betänkandet Utsökningsrätt XII som innehöll ett sammanfattande förslag till utsökningsbalk. Det därefter följande och sista betänkandet avsåg promulgationslag och följdlagstiftning.
Walin har hela tiden lett lagberedningens arbete. Hans medarbetare har däremot skiftat. De som har biträtt honom under beredningens avslutande arbete — och som också svarat för departementsbearbetningen av förslaget till UB — är just Gregow och Löfmarck.
Man kan utan vidare konstatera att det är en utomordentlig arbetsprestation som Walin och hans medarbetare har utfört. De framlagda lagförslagen har också genomgående stått på en mycket hög nivå. I arbetet har det naturligtvis varit en fördel att utsökningsrätten är föga partipolitiskt kontroversiell.
För den som vill informera sig om utsökningsrätten i stort eller beträffande enskildheter är UB till stor glädje. UB representerar nutida krav på lättillgänglighet och skiljer sig därigenom på ett fördelaktigt sätt från UL. UB torde genom sin moderna utformning kunna bidra till att kunskaperna om utsökningsrätt ökar bland juristerna.
Att lagstiftningsarbetet bedrivits genom partiella reformer har varit till fördel i många hänseenden. Främst gäller att man kunnat anpassa reformerna på utsökningsrättens område till andra samhällsreformer. Vad som redan genomförts har kunnat tas in i UB i princip oförändrat. Metoden har också haft en fördel som lagstiftaren inte alltid beaktar tillräckligt, nämligen att tillämparna på fältet har fått nyheterna i lagom portioner.
Som exempel på vad den fortlöpande anpassningen till andra samhällsreformer inneburit kan nämnas att lagberedningens andra betänkande anknöt till 1965 års stora organisatoriska reform av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. I förslaget till UB kan beredningen f. ö. sägas ha fullföljt det organisatoriska reformarbetet genom förslaget att avskaffa överexekutor. All exekution i landet ombesörjs numera av en enda, på verksamheten inriktad myndighet — kronofogdemyndigheten. Att förhållandet är till fördel för kvalitén i den exekutiva verksamheten är uppenbart. Överexekutors uppgift att förordna om handräckning har samtidigt förts till tingsrätterna. Härigenom har tingsrätternas judiciella verksamhet knutits närmare domsverkställandet. Men avskaffandet av ett gammalt rättsorgan som överexekutor har inte skett utan besvär. Mycket arbete har säkert fått läggas ned på att täppa till de luckor som uppstått genom överexekutors försvinnande. Huruvida man lyckats härvidlag på alla punkter är naturligtvis tveksamt. I sammanhanget må det vara tillåtet att ta upp några detaljer som inte tycks ha uppmärksammats i lagstiftningsarbetet och än mindre i den föreliggande boken.
En detalj gäller frågan hur domstols förordnande om rätt att sitta kvar i hemmet enligt 15 kap. 11 § GB skall verkställas i fortsättningen? Tidigare har överexekutor med stöd av 38 § UL förordnat om verkställighet i dessa fall. Frågan är om tingsrätten skall förordna om handräckning eller om kronofogdemyndigheten kan agera utan mellanliggande fullgörelseförordnande. Den rätta lösningen skulle naturligtvis ha varit att genom ändring i 15 kap. 11 § GB tillse, att domstolarnas förordnande innefattade en skyldighet att avflytta. I tillämpningen lär kronofogdemyndigheterna nu verkställa dessa fall utan att sökanden dessförinnan har utverkat förordnande om handräckning av tingsrätten.
En annan detalj gäller det s. k. större sysslomannaskapet när ägare av fastighet vanvårdar denna. Regleringen härav återfinns i 12 kap. 9 § UB och motsvarar 9 § i den upphävda lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom. Behörigheten att förordna syssloman har flyttats från överexekutor till kronofogdemyndigheten. Vid den ändringen tycks man emellertid ha förbisett att ärenden av detta slag mestadels är brådskande. Överexekutor kunde tidigare i brådskande fall med stöd av 195 § UL interimistiskt förordna syssloman utan att ha hört fastighetsägaren. Kronofogdemyndigheten tycks däremot formellt sett sakna denna möjlighet.
Avskaffandet av överexkutor har än tydligare markerat att en och samma myndighet svarar för exekutionen och företräder det allmänna som borgenär. UB har inte ändrat på den ordningen. Förhållandet är naturligtvis beklagligt. Dubbelrollen för kronofogdemyndigheten har emellertid av kostnads- och effektivitetsskäl ansetts nödvändig. Olägenheterna har förebyggts genom sär-
skilda lagbestämmelser och genom vissa handläggningsrutiner (jfr prop. 1980/81: 8 s. 156 och Heuman, Specialprocess Utsökning Konkurs s. 104 f).
Beredningen har vidare lagt fram förslag som anknutit till civilrättsliga reformer, t. ex. i fjärde betänkandet beträffande den då förestående lagstiftningen om vad som är fast egendom (= 2 kap. JB) och om företagsinteckning, i åttonde betänkandet beträffande den då förestående jordabalkslagstiftningen samt i elfte betänkandet beträffande den då förestående lagstiftningen med ändringar i sjölagen m. m.
Det har naturligtvis varit särdeles gynnsamt för dem som arbetat med civilrättsreformerna att lagberedningen, representerande högsta exekutionsrättsliga sakkunskap, samtidigt varit verksam. Det är ju annars ett stort dilemma i lagstiftningsarbetet att hålla ihop olika rättsområden. Ett litet exempel på svårigheterna att hålla ihop civilrätt och exekutionsrätt kan göras utifrån regeln i 15 kap. 5 § andra stycket UB om begränsning av rätten att genom införsel få ut underhållsbidrag för förfluten tid. I den föreliggande boken (s. 520) anges att oavsett vid vilken tidpunkt bidragsskyldigheten har fastställts är bidragsbelopp i fråga om möjligheten till införsel i princip att betrakta som förfallna till betalning i anslutning till den tid på vilken de belöper. I en not uttalas någon osäkerhet om bärkraften av detta påstående. Reservationen är onekligen motiverad. I förarbetena till 1978 års ändringar av den familjerättsliga underhållsskyldigheten görs nämligen ett rakt motsattuttalande. Där biträder föredraganden i anslutning till 7 kap. 9 § FB ett uttalande av innebörd att ett underhållsbidrag som bestäms för förfluten tid förfaller till betalning i princip när domen vinner laga kraft (prop. 1978/79: 12 s. 128). Huruvida det nu anförda medför att FB och UB skall tolkas olika såvitt avser förfallotid för underhållsbidrag som avser förfluten tid eller om den exekutiva handläggningen skall styras av den lagstiftning som tillkommit senast, den familjerättsliga, kan i detta sammanhang lämnas därhän.
Detta exempel är en detalj och får väl betecknas som ett "olycksfall i arbetet". Men frågeställningen — svårigheten att i lagstiftningsarbetet hålla ihop de traditionella rättsområdena — kan lätt vidgas. Enligt anmälaren bör man exempelvis lagstiftningsvägen brygga över civilrätt och exekutionsrätt såvitt avser upplösning av aktiebolag och andra juridiska personer. Det finns sålunda i dagens läge med ett ymnigt bolagsmissbruk goda skäl att närmare gjuta samman reglerna om tvångslikvidation i 13 kap. aktiebolagslagen med konkursreglerna. Ett annat liknande projekt som lagstiftaren borde ta itu med är att rättspolitiskt överväga och samordna reglerna om borgenärsskydd i aktiebolagslagen med reglerna om återvinning i konkurs i 2 kap. KonkL och reglerna om gäldenärsbrott i 11 kap. BrB.
Men när det gäller låsningen i lagstiftningsarbetet vid de traditionella rättsområdena utgörs det klassiska motsatsparet naturligtvis av civilrätt och skatterätt. Lagberedningen kan väl inte helt undgå kritik i det sammanhanget.
Walins och hans medhjälpares sakkunskap och intresse har sålunda i klart dominerande utsträckning gällt exekution av civilrättsliga fordringar. Exekution av skatter och avgifter har däremot behandlats mera styvmoderligt. Men utsökningsrätten borde systematiskt höra till den offentliga rätten lika väl som till civilrätten. Hos kronofogdemyndigheten är mål angående allmänna fordringar mycket vanligare än mål angående enskilda. Efter tungt vägande remisskritik kom beredningens UB-förslag i det här hänseendet att förbättras
avsevärt vid departementsbearbetningen. I slutet av varje kapitel i UB har sålunda angivits bl. a. i vilken mån kapitlets bestämmelser inte gäller beträffande de allmänna målen. Frågan om UB i alla enskildheter lämpar sig för de allmänna målen kunde dock av naturliga skäl inte bli fullständigt penetrerad vid departementsbearbetningen. En starkt bidragande orsak härtill utgör utan tvivel det olyckliga förhållandet att exekutionsrättsliga frågor handläggs av inte mindre än tre departement inom regeringskansliet. Medan justitie- och budgetdepartementen har att svara för den utsökningsrättsliga respektive skatterättsliga lagstiftningen ankommer det på kommundepartementet att utfärda tillämpningsföreskrifter och, dessutom, att handlägga anslagsfrågor.1
Som exempel på de problem som aktualiseras i sammanhanget kan nämnas den ganska uppmärksammade situationen med besvär över utmätning efter det att influtna medel redovisats till borgenären. Bedömningen av en sådan situation kompliceras i allmänna mål av att bestämmelserna om redovisning i 13 kap. UB i princip inte gäller sådana mål. Det har tidigare — underhänvisning till NJA 1978 s. 129 och 200 — ansetts att utmätningsbesvären inte kunde prövas av högre instans sedan redovisning skett till borgenären. I kommentaren till UB anges nu (s. 587 not 2) endast att "ståndpunkten synes delvis föråldrad". Vad som avses härmed är tveksamt. Det vill emellertid förefalla som om UB på denna punkt inte skulle ha förmått åstadkomma denpå många håll önskade ändringen att besvären kunde prövas trots att influtna medel redovisats till en särskild borgenär — staten. Samtliga hovrätter utom en lär sålunda även efter UBs ikraftträdande ha fortsatt med äldre praxis (set. ex. Svea hovrätts beslut 1982-04-06 i Ö 387/82). I högsta domstolen väntarredan flera mål av detta slag på prövning.2
Det finns också exempel på att den skatterättsliga problematiken helt torde ha förbisetts. I 5 kap. 12 § UB anges att "medel som inte får utmätas medande innestår hos annan får ej heller sedan de har betalats ut utmätas förrän dagen efter utbetalningen". Bestämmelsen är inte ny, den fanns tidigare i 67 e § UL. Det anmärkningsvärda är emellertid att den såtillvida har ändrats att den tidigare avsåg "skadestånd, avlöning eller annan förmån" men nu alltså avser "medel". I den föreliggande boken är ändringen inte ens uppmärksammad (s. 196). I propositionen anges såvitt här kommer i fråga att paragrafen inte innehåller någon saklig nyhet (prop. 1980/81: 8 s. 502 och 505).
Påståendet torde vara oriktigt. "Medel" är uppenbarligen ett vidsträcktare begrepp än "förmån". Offentligrättsliga anspråk av olika slag kan nu ha fört sin under paragrafens tillämpningsområde. I rättstillämpningen har före UBs ikraftträdande slagits fast att fordran på "överskjutande ingående" mervärdeskatt — en fordran som inte får överlåtas eller utmätas (49 § lagen om mervärdeskatt) — inte är att betrakta som en sådan "förmån" som avsågs i den äldre lagtexten (Svea hovrätts utslag 1980-11-21 5: UÖ 89, beträffande vilket utslag HD avslagit ansökan om prövningstillstånd). Hade målet prövats med tillämpning av UB vill det synas som om det borde ha fått en annan utgång.
Ett annat exempel där man inte fullt ut torde ha genomskådat konsekvenserna av att UBs bestämmelser i princip är tillämpliga också beträffande skatter m. m. är när ansökan om verkställighet möts med invändning om kvittning. Enligt 3 kap. 21 § första stycket andra p. UB kan en gäldenär förhindra verkställighet genom att göra invändning om kvittning. Det förutsätts då — bortsett från ett annat fall — att gäldenärens motfordran är fastställd genom verkställbar exekutionstitel samt att i övrigt förutsättningar för kvittning föreligger. Regeln uppges i boken såväl som i förarbetena (s. 97 resp. prop. 1980/81: 8 s. 332) i princip vara tillämplig i allmänt mål, dvs. en enskild gäldenär far kvitta vid krav på skatt m. m., men i praktiken anses detta uteslutet. Uppgiften kan här lämnas därhän. Ännu intressantare är nämligen regelns tillämplighet i enskilt mål, dvs. bl. a. om det allmänna får kvitta vid krav från en enskild borgenär. Är svaret på den frågan jakande kan sålunda myndigheterna kanske innehålla skatterestitutioner, stöd och bidrag m. m. i avräkning mot fordringar av allehanda slag som det allmänna har gentemot den betalningsberättigade. Frågan har därigenom stor allmän räckvidd. Den är aktuell med anledning av ett nyligen i högsta domstolen avgjort mål (NJA 1982 s. 502).
Omständigheterna i målet är i korthet att arbetsmarknadsstyrelsen beslutat om sysselsättningsstöd till ett företag, att företaget gått i konkurs innan ännu viss del av stödet hade utbetalats, att arbetsmarknadsstyrelsen därefter kvittat en del av stödet mot restförda skatter och avgifter, att regeringen lämnat besvär över kvittningsbeslutet utan prövning "enär fråga om kvittning av fordringar skall prövas av allmän domstol", att konkursförvaltaren med anledning härav stämt staten för att få ut det innehållna stödet, att staten i målet gjort invändning om kvittning, att högsta domstolen under hänvisning till 10 kap. 17 § tredje stycket RB förklarat sig inte kunna pröva kvittningsinvändningen utan förpliktat staten att betala det yrkade beloppet till konkursboet.
Nu kan man under hänvisning till 3 kap. 21 § UB fråga sig vilket värdefull görelsedomen har i konkursförvaltarens hand. Arbetsmarknadsstyrelsen kan ju säga sig att den verkställda kvittningen inte har underkänts av vare sig regeringen eller högsta domstolen. Följaktligen kanske styrelsen inte vill betala enligt högsta domstolens dom. Konkursförvaltaren kan då begära verkställighet hos kronofogdemyndigheten. En sådan begäran tycks arbetsmarknadsstyrelsen kunna möta med kvittningsinvändning vilken invändning kronofogdemyndigheten måste ta ställning till. Kronofogdemyndigheten är härvid uppenbarligen inte bunden av bestämmelserna i rättegångsbalken. Om målet genom besvär förs till hovrätten och högsta domstolen uppkommer emellertid frågan om domstolarna också i ett exekutivt besvärsmål har att tillämpa 10 kap. 17 § RB. Om så inte är fallet kan högsta domstolen kanske tvingas konstatera att den egna fullgörelsedomen inte är verkställbar på grund av omständigheter som hela tiden varit kända.
Ett fjärde exempel på UBs förhållande till skattelagstiftningen gäller kvarstadsinstitutet. Under tiden för departementsbearbetningen av UB och helt fristående från detta arbete tillkom de mycket viktiga lagarna (1978: 880) ombetalningssäkring och (1978: 882) om säkerhet för skattefordringar m.m. Betalningssäkringslagen medger att egendom under vissa förutsättningar tas i anspråk för inte fastställda skatter och avgifter. Betalningssäkringen motsvarar alltså på det skatterättsliga området vad kvarstaden representerar på det civilrättsliga. Det beklagliga är nu att de båda rättsinstituten inte har samord-
nats såvitt avser verkningarna. En verkställd betalningssäkring medför sålunda till skillnad från en verkställd kvarstad redan från början förmånsrätt i den ianspråktagna egendomen. Olikheten i rättsverkningar är svårförståelig och synes göra rättssystemet onödigt komplicerat. Saken tycks inte alls beröras i den nu utgivna kommentaren till UB (jfr under 15 kap. 16 § UB s. 566 ff).
All exekution — såväl utsökning som konkurs — är till sin natur av mycket praktisk art. De åtgärder som vidtas måste stå i rimlig proportion till exekutionsfordringens storlek och värdet hos eventuellt exekutionsobjekt. Åtgärder måste också ofta beslutas under tidsnöd. Dessa förhållanden gör att vad som är viktigt i lagstiftningsarbetet och i behov av reglering lätt kan te sig olika beroende på utgångspunkten vid bedömningen. Om man inte låter det praktiska livets behov väga tungt i sammanhanget riskeras naturligtvis att avståndet ökar mellan lag och tillämpning.
En fråga som praktiskt sett är oerhört viktig är hur långt kronofogdemyndighetens plikt att söka efter utmätningsbara tillgångar sträcker sig. I lagberedningens förslag var frågan helt obehandlad. I departementsförslaget inflöt efter förslag vid remissbehandlingen en bestämmelse i ämnet — 4 kap. 9 § UB. Där stadgas nu i allmänna ordalag om kronofogdemyndighetens undersökningsplikt. Beträffande den närmare innebörden av denna bestämmelse pågår f. n. ett intensivt utvecklingsarbete som har samband med att riksdagen i maj 1982 beslutat om ett system för automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Om dessa förhållanden finns ej något att läsa i den nu föreliggande kommentaren till UB.
Däremot kommenteras de i sammanhanget viktiga paragraferna om gäldenärens och tredje mans upplysningsplikt (4 kap. 14 och 15 §§ UB). Bestämmelserna om undersöknings- och upplysningsplikterna samt de till de sistnämnda knutna bestämmelserna om förhör och tvångsmedel (4 kap. 16 § jfrt med 2 kap. 10—16 §§ UB) är av största betydelse inte bara för parterna och kronofogdemyndigheten utan också för den betalningsmoral som vi vill ha i landet. Det får därför antas att exempelvis frågan om vilka "tredjemän" som omfattas av upplysningsplikten kommer att bli ordentligt uppmärksammad i framtiden. Har t. ex. företrädare för båtklubb i vilken gäldenären är medlem upplysningsplikt? Det vill onekligen förefalla så även om mellanhavandet mellan båtklubben och gäldenären endast i mindre utsträckning är av ekonomisk art. Uppgifter av företrädaren för båtklubben kan uppenbarligen, som det heter i lagtexten, "vara av betydelse för bedömningen i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom". Men förhållandet är naturligtvis inte utan vidare jämförbart med den upplysningsplikt som enligt kommentaren gäller för t. ex. bank eller annan vilken innehar gäldenären tillhörig egendom i deposition eller bankfack (s. 133).
De nya bestämmelserna om förhör har redan från början fått en vid tillämpning. Under andra och tredje kvartalen 1982 har sålunda i hela landet hållits 284 respektive 225 förhör med gäldenärer och 22 respektive 4 förhör med tredje män (statistik för första kvartalet har inte upprättats). Det har emellertid visat sig tveksamt vilken karaktär ett förhör skall ha. På den punkten får man inte någon ledning, vare sig i förarbetena eller i den nu föreliggande boken. Klart anses vara att förhöret — om det skall vara meningsfullt — måste hållas något mera inkvisitoriskt än det förhör som detersätter eller det som tidigare i allmänhet hölls av tingsnotarier när gäldenärer avlade utmätningsed. I sammanhanget kan jämförelse göras med den
vidlyftiga reglering som i 23 kap. RB har ägnats åt förhör med den misstänkte i brottmål. Frågan om karaktären hos förhör enligt UB torde säkerligen komma att bli åtskilligt uppmärksammad i framtiden.
Walin och hans medhjälpare torde emellertid i stort ha lyckats överbrygga svalget mellan teori och praktik. Till lagberedningens förfogande stod också som experter företrädare för exekutionsväsendet. På en punkt gick f. ö. Walin och hans medhjälpare längre än vad som av både remissinstanser och föredraganden ansågs tillrådligt, i vart fall i dagens läge. Lagberedningen föreslog sålunda att talan om återvinning skulle kunna väckas redan i samband med specialexekution men detta förslag godtogs alltså inte (prop. 1980/81: 8 s. 346 ff).
Att Walin och hans medhjälpare inte i alla hänseenden godtog det praktiska livets krav kan illustreras med 4 kap. 19 § UB. Här återfinns den viktiga bestämmelsen om utmätning hos en gäldenär som är gift eller varaktigt sammanbor med annan. Lagberedningens förslag innebar bl. a. ett frångående av presumtionen i 69 § UL om gäldenärens äganderätt till lös egendom som makar har i gemensam besittning. Presumtionen skulle i stället vara samäganderätt. Beredningsförslaget godtogs i propositionen trots ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Efter motioner i riksdagen och på förslag av lagutskottet bibehölls dock den äldre rättens presumtion. Förhållandet kommenteras i den föreliggande boken något syrligt på det sättet att det sägsatt lagens presumtion är tillämplig vid utmätning hos båda makarna (som alltså båda förutsätts vara gäldenärer) och att enligt lagberedningens förslag och propositionen "skulle gemensam besittning följdriktigt (kursiverat av anmälaren) grunda presumtion för samäganderätt" (s. 143 not 2). Slutsatsen avdet anförda blir med anmälarens sätt att se att den mest logiska och sinnrika konstruktionen inte alltid är den som tjänar rättslivet bäst. Det är f. ö. en slutsats som torde gälla allt lagstiftningsarbete.
I anslutning till det anförda kan f. ö. nämnas att det i den närmast följande paragrafen, 4 kap. 20 § UB, finns en i boken inte påpekad ändring av äldre rätt. Enligt 69 § UL skulle — när tredje man påstår sig vara ägare av utmätt lös egendom — föreläggande meddelas honom att väcka talan vid domstol om han visade "sannolika skäl" för sitt påstående. Enligt 4 kap. 20 § UB skall föreläggande meddelas redan om "skäl" föreligger. Av förarbetena framgår att lagrådet anmärkt på uppmjukningen av beviskravet (prop. 1980/81: 8 s. 1112) men att det enligt föredragandens mening skulle vara alltför strängt mot en tredje man att som villkor för föreläggande alltid kräva "sannolika skäl" (samma prop. s. 1211). Ett exempel som föredraganden åberopar tillstöd för sin åsikt är just den av honom förordade — men av riksdagen underkända — presumtionen om samäganderätt till egendom som innehas av gäldenär som är gift eller varaktigt sammanbor med annan. Att frågan om beviskravet inte blev mera uppmärksammad i lagstiftningsarbetet är beklagligt eftersom den har så stor praktisk betydelse, både i kronofogdemyndigheternas verksamhet och, efter besvär, hos hovrätterna.
Med det anförda torde vara påvisat att det kan finnas fog för kritik mot UB beträffande en hel del enskildheter. Att sådana skönhetsfläckar förekommer hos ett lagverk av UBs storlek är dock ganska naturligt. Det viktiga är att lagstiftningsarbetet på ett synnerligen förtjänstfullt sätt har förts till ett lyckligt slut. Och Walin har genom UB befäst sin position som en av vårt lands stora lagstiftare.
Arne Wilhelmsson