LARS HEUMAN. Rättshjälp och pilotfall. Lund 1982. Juridiska Föreningen i Lund. 109 s.
Bakgrunden till Heumans bok är propositionen (1981/82: 28) om ändringar i rättshjälpslagen. Enligt förslaget skall rättshjälpen i likartade mål kunna begränsas till ett eller ett par pilotfall. Det är framför allt det stora antalet läkemedelsmål vid domstolarna och strävandena att genomföra besparingar i statsbudgeten som har aktualiserat lagstiftningen. Sedan Heumans arbete publicerades har förslaget antagits av riksdagen (SFS 1982: 299).
Den numera genomförda ändringen i rättshjälpslagen innebär att allmän rättshjälp inte får beviljas om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund, har avgjorts slutligt. Om rättshjälp beviljats i ett sådant fall får det beslutas att rättshjälpen skall upphöra, varvid kostnaderna för rättshjälpen vanligen skall betalas av staten. Det far dock beslutas att kostnaderna helt eller delvis skall bäras av den som haft allmän rättshjälp om det föreligger särskilda skäl.
Heuman är starkt kritisk mot lagförslaget. Han menar att regeln om upphörande av beviljad allmän rättshjälp enbart på den grunden att en annan likartad tvist är föremål för domstols prövning strider mot grundläggande rättskraftsprinciper och mot strävandena att skapa trygghet för den enskilde vid gynnande förvaltningsbeslut. Vidare ifrågasätter han om inte regeln strider mot den grundläggande principen i 1 kap. 2 § regeringsformenom allas likhet inför lagen. Med utgångspunkt från lagförslaget förutspår Heuman en utveckling, som innebär att enskilda personer kan behandlas olika i likartade fall med hänsyn till statens intresse av att göra besparingar. Principen om allas likhet inför lagen är alltså på väg att urholkas. Förslaget att en rättssökande skall kunna förvägras allmän rättshjälp i en tvist intill dess en annan likartad tvist blir slutligt avgjord bör för övrigt enligt Heuman tillämpas på sådant sätt att det inte är möjligt att uppnå så stora besparingar som avses. De eftersträvade besparingarna kan enligt honom i stor utsträckning uppnås på annat sätt än genom de föreslagna lagändringarna.
En grundläggande brist i förslaget är enligt Heuman att de intressenter som förvägras allmän rättshjälp saknar möjlighet att påverka bedömningen av skilda frågor i pilotmålet. Det är inte heller närmare utrett om parten i pilotmålet och hans ombud skall inta något slags dubbelställning och tillvarata såväl egna som andra personers intressen. Pilotfallsbegreppet är oklart och Heuman ifrågasätter hur det skall avgöras om en tvist hör till kategorin pilotfall. En allvarlig brist är vidare att pilotfallet mycket väl kan bli avgjort utan att någon vägledning ges för andra fall, exempelvis om parterna i pilotmålet förliks. Part i ett pilotmål kan till och med tänkas ge motparten ett förmånligt förlikningserbjudande i syfte att förhindra en prejudicerande dom.
Heumans kritiska granskning av lagförslaget aktualiserar svårlösta processuella principfrågor med stor räckvidd. I fortsättningen diskuterar han om det kan finnas skäl att överväga om de föreslagna pilotfallsreglerna bör ersättas av annan effektivare reglering eller kompletteras med nya processuella bestämmelser. I detta sammanhang tar han upp frågan om vidgade möjligheter till vilandeförklaring, val av forum och möjligheter att kumulera och överflytta mål. Om utgången i ett mål kan väntas bli vägledande för andra fall bör domstolarna handlägga målet med förtur.
Sedan Heumans arbete publicerades har rättegångskommittén avlämnat sitt betänkande "Processen i tingsrätt" (SOU 1982: 26). Kommittén tar bland annat upp frågan om parallella rättegångar och föreslår att mål, som får handläggas gemensamt men som behandlas vid skilda domstolar, skall kunna förenas i en rättegång vid någon av domstolarna. Kommittén framhåller att förslaget inte skall ses som någon fullständig lösning av problemen kring parallella rättegångar utan återkommer till frågan i senare betänkande (s. 194 f).
I propositionen om pilotfall tas även frågan om prövning av biträdes arvoden upp. Heuman diskuterar i detta sammanhang också andra frågor rörande rättshjälpsbiträden, såsom kompetenskrav och processuella skyldigheter samt möjligheterna att förordna gemensamt biträde i komplicerade mål av likartad beskaffenhet. I sistnämnda hänseende hävdar Heuman att bestämmelsen i 21 § rättshjälpslagen torde ge rättshjälpsnämnd möjlighet att förordna en jurist, som medverkat i en pilotmålsprocess, till biträde i ett likartat mål även om sökanden föreslagit någon annan. En förutsättning bör dock, enligt honom, vara att sökanden inte motsätter sig ett sådant förordnande. Till stöd försin uppfattning åberopar Heuman ett beslut från rättshjälpsnämnden i Malmö (dnr A 4268 och 4269/81: 2). Heuman har emellertid förbisett att besvärsnämnden för rättshjälpen efter besvär ändrat rättshjälpsnämndens beslut (besvärsnämndens beslut nr 317/82). Förhållandena i detta ärende var speciella och avgörandet ger, enligt min uppfattning, knappast någon vägledning i den aktuella frågan.
Heuman tar upp frågan om fördelning av rättegångskostnaderna på rättshjälpsklienterna och motparts återbetalningsskyldighet. I detta sammanhang konstaterar han att om flera parter för gemensam talan och endast en av dem har allmän rättshjälp, biträdet kan utfå full ersättning av staten för arbete som hänför sig till medparternas gemensamma talan. Om parterna förlorar målet kan inte medpart utan rättshjälp åläggas att till staten återbetala någon del av rättshjälpskostnaderna. Heuman betecknar med rätta denna ordning som helt orimlig. Det är här fråga om en brist i lagstiftningen, som medför att medparter utan rättshjälp kan processa gratis på statens bekostnad. Här skulle besparingar kunna ske genom en lagändring, som inte behöver komma i konflikt med gällande processuella principer. Missförhållandena har för övrigt påpekats av Welamson i dennes särskilda votum i NJA 1975 s. 431 och diskuteras senast i Welamsons rättsfallsöversikt i SvJT 1982 s. 121.
I övrigt behandlar Heuman flera frågor med anknytning till rättshjälpslagen, bl. a. hur starkt underbyggd en rättshjälpsansökan bör vara samt domstolarnas och rättshjälpsnämndernas inflytande över sakkunnigutredningsinriktning och omfattning. I den sistnämnda frågan berör Heuman bestämmelsen i 25 § rättshjälpslagen enligt vilken bl. a. biträde har rätt att förordna om utredning av mindre omfattning, jämförd med 23 § rättshjälpsförordningen som anger vad som avses med mindre utredning. I sistnämnda lagrum sägs: "Som en utredning av mindre omfattning enligt 25 § rättshjälpslagen skall anses en utredning vars beräknade kostnader ej överstiger hälften av basbeloppet för året innan rättshjälp begärdes." Heuman uttalar härom att uttrycket "en utredning" måste tolkas så att biträdet själv kan besluta om att inhämta flera olika sakkunnigutlåtanden till belopp tillhopa överstigande ett halvt basbelopp under förutsättning att kostnaderna för ettvart utlåtande understiger ett halvt basbelopp. Som Heuman framhåller ter sig en regel av
sådant innehåll märklig och inbjuder till kringgående. Heumans tolkning torde emellertid grunda sig på en missuppfattning, föranledd av den språkliga nydaning som genomförts i kanslihuset under senare år och som lett till en överdriven användning av obestämd artikel i författningstext.
Heumans ingående behandling av problemen kring pilotmålen med anknytning till grundläggande rättigheter och processuella principer är av stort intresse och hans slutsatser framstår som välgrundade. Boken utgör ett betydelsefullt inlägg i debatten. Tyvärr har Heumans kritik inte påverkat det aktuella lagstiftningsärendet. Kanske kan man ändå hoppas att det fortsatta reformarbetet på detta område kommer att präglas av större hänsynstagande till sådana synpunkter som Heuman för fram. Bokens karaktär av debattinlägg hindrar inte att den innehåller många värdefulla synpunkter på den gällande rättshjälpslagstiftningen, underbyggda av undersökningar av gällande praxis på olika områden. Även för den som i sin dagliga gärning har att brottas med rättshjälpsproblem är Heumans bok alltså till stor nytta.
Sven Larsson