JÖRN SVENSSON. Anna Johansdotters död. Ett småländskt morddrama. Sthlm 1981. Liber. 248 s.

 

Som en uppfriskande händelse har inträffat ett av dessa sällsynta fall då en rättslig fråga blivit ingående behandlad av en person som inte är jurist. Det har skett genom att Jörn Svensson, doktor i ekonomisk historia, riksdagsman (vpk) m. m., skrivit en bok om morddramat i Gåtahult vid seklets början.
    Boken är fängslande som en detektivroman och bör läsas, inte minst av jurister. Juridiskt sett handlar den om rättshistoria, men som all rättshistoria ger den utgångspunkter för vida utblickar över samhällsförhållandena förr och nu. Ur en sådan vinkel har den inte förut presenterats närmare.
    Genom sina egna ställningstaganden har författaren kommit att flytta bokens problem rakt in i nutiden. Han har kommit att belysa den alltid lika livsviktiga rättssäkerhetsfrågan om den enskildes skydd mot samhällsapparaten. Han har kanske inte själv insett detta.
    Gåtahultsdramat började med ett mord — ordet här taget i dess mera allmänna "deckarmässiga" betydelse — i början av mars 1906. Den vackra 27-åriga Anna Johansdotter försvann på kvällen den 11 mars. Hon var då på hemväg från järnvägsstationen i Hovmantorp efter att ha besökt en väninna i

 

Växjö. Hon skulle hem till den bondgård i Gåtahults by där hon hade tjänst. Först efter mer än en månad, den 14 april, hittades hon död på en kanalslänt där järnvägen korsade kanalen på en bro. Det var halvvägs mellan stationen och hemgården. Hon hade inte legat där under den långa tid hon varit försvunnen, det framgick av flera omständigheter. I huvudet hade hon ett hål efter ett hammarslag.
    Spelet gick vidare med många dramatiska inslag i häradsrätten i Ingelstad, i fängelset i Växjö, i hovrätten i Jönköping och ebbade så småningom ut i högsta domstolen. Glömt har det aldrig blivit, utan det lever än i folks minne. På Annas gravsten står det att hon mördats av sin fästman Bror Helge. Då och då har händelserna tagits upp i tidningarna. Fallet behandlades 1966 vid juridiska institutionen i Lund från rättshistoriska utgångspunkter på grundval av en uppsats av Gunnar Bergholtz.
    Kronolänsmannen A. F. Bergstedt väckte åtal för mord först mot Bror, den 22-årige sonen i bondfamiljen där Anna hade sin tjänst, och därefter också mot hans 36-årige bror Johan som bodde i närheten på ett eget hemman. Det grundläggande motivet skulle ha med kärleksförhållanden att göra. Rättegången pågick i sin första fas i över ett år. Båda bröderna blev dömda för dråp till 10 års straffarbete av häradsrättens nämnd som överröstade ordföranden assessorn Alvar Montelius. Denne ville lämna saken åt framtiden, då den kunde få belysning av nya omständigheter. Detta var inte ett frikännande, inte ens en dom i själva sakfrågan, och hotet om nytt åtal vilade över den anklagade.
    Några dagar efter domen avlade Bror en bekännelse i häktet och den upptecknades i skrift. Han fritog då sin bror från all delaktighet. Sedan hängde han sig i ett rep som han tvinnat av undansmugglade trådar. Brodern blev slutligen frikänd, men inte fullt ut utan i brist på bevis, som det kunde heta på den tiden. Varken en sådan dom eller ens ett fullt frikännande skyddade dåförtiden mot nytt åtal, om nya bevis skulle komma fram, såvida inte brottet var av ganska lindrigt slag.
    Ett märkligt och ganska fantastiskt inslag i häradsrättens behandling av målet var att en person från Växjö som drömt om mordhändelserna hördes som vittne om sin dröm.
    Vad Jörn Svensson har tagit sig för är att minutiöst gå igenom bevisningen i brottmålet. Han har arbetat med protokollen och det material som domstolsakterna innehåller, men inte med minnesbilder eller kvarlevande traditioner i bygden e. d. Han har använt bevismaterialet på två sätt. Han har först följt i åklagarens och domstolarnas fotspår och gjort om deras bevisbedömning från deras egna utgångspunkter. I en andra omgång har han gått vidare och gjort en egen bevisbedömning och dragit sina egna slutsatser.
    I sin första omgång kommer Jörn Svensson till att domstolarna redan från sina egna förutsättningar hamnat fel. Så var i första hand fallet när häradsnämnden fällde Bror och Johan för dråp. Men även häradsrättens ordförande kom fel när han ville lämna saken åt framtiden i stället för att frikänna. Hovrätten och högsta domstolen, som bara hade saken mot Johan uppe, dömde inte heller rätt när de nöjde sig med att frikänna i brist på bevis i stället för att konstatera att Johan var oskyldig, menar Jörn Svensson.
    Jörn Svenssons slutsatser leder till stark kritik mot åklagare, domare och domstolar. Aven om förhållandena ligger långt tillbaka i tiden är det givetvis — liksom i all samhällsforskning — av intresse att gjorda insatser får sin

 

bedömning i klara ordalag. Det kan vi ha nytta av nu. En domarbön skulle med en travestering kunna lyda: Säg mig i dag vad jag kan klandras för i morgon.
    För åklagaren och häradsrätten, ordföranden inräknad, är det en svidande vidräkning, där det är hörandet av drömvittnet som främst är grunden för klandret. Att åklagaren för in sitt drömvittne vid den tionde rannsakningen, fem månader efter det att Bror har häktats, kallar Jörn Svensson för grovt ämbetsmissbruk, även om han medger att länsmannen kunnat känna sig moraliskt motiverad och berättigad att söka snärja två anklagade om vars skuld han var övertygad. Häradsnämnden medverkade till en processuell skandal och häradsrättens ordförande var medskyldig genom att tillåta vittnesmålet, menar författaren.
    Ingen kan väl i dag försvara att man i rätten låter en person berätta drömmar om vad som kan ha hänt i en brottmålssak. I tidsskedet då det skedde framstod det emellertid säkert på ett annat sätt. Man bör, tycker jag, ställa samman händelsen med företeelser som fjärrskåderi o. d. som långt fram i tiden utnyttjats som hjälp att hitta försvunna personer. Den parallellen drar inte Jörn Svensson — däremot jämför han med häxtro från äldre tider —och hans klander blir därför väl starkt.
    Spänningen ökar när Jörn Svensson ger sig ut på egna vägar för att söka sanningen. Att den är svår eller kanske omöjlig att finna i absolut mening, det framhåller han själv. Han bygger sitt resonemang på en mängd indicier. Det är brottstycken av samtal, klockslag, möten och färder som här pusslas samman med stor skicklighet och där författarens tankar om människorspsyke och reaktionsmönster håller ihop det hela till ett mosaikartat mönster. I materialet ingår indicier som enligt författaren pekar på en annan gärningsman än de åtalade.
    Att författaren inte tror på de åtalades skuld har redan framgått. Men Jörn Svensson går längre och menar att det positivt framgår, att ingen av dem kunde vara gärningsmannen. Så har han inte ens själv sett saken under hela sitt arbete. Han säger i en efterskrift, att han i början trodde på Brors skuld, sedan på Johans och först i ett senare skede måste frita dem båda. Detta ger väl något av en upprättelse åt de myndighetspersoner som han klandrat tidigare.
    Om författaren verkligen lyckats med sin bevisuppgift är något som läsaren bör bedöma själv. Han måste då bjuda till litet för att hänga med i svängarna när fakta läggs i de olika mönstren. Det är ju klart att bevisningen i dag inte skulle räcka för fällande dom. Märkligt vore det ju annars, när man redan i målet kom till i sak samma resultat. Därifrån är det emellertid långt till att tycka att omständigheterna positivt friar de åtalade. Så långt behöver man ju inte heller gå i en rättegång i dag, men Jörn Svensson gör det, som sagt. I den delen har emellertid hans bevisbedömning mycket stora svagheter.
    En liten blick mitt in i centrum av skeendet den där marskvällen 1906 kan belysa saken. Jag tänker mig att jag samtalar med Jörn Svensson och att han får säga ungefär det han säger i boken. Han utgår då till stor del från vad Bror bekände innan han hängde sig.

 

JS: Bror hade avtalat att möta Anna vid stationen i Hovmantorp men kom ett tiotal minuter för sent. Så gör inte den som har planerat ett mord, och planerat måste det ha varit, eftersom han måste ha haft hammaren med sig om han var mördaren.
    OE: Jag tror att Du felbedömer detta. Mordtanken kan ligga där som en sorts beslut,

 

men gärningsmannen kan visa mycken tvekan när han skall utföra gärningen. Kanske finns där i botten en önskan att han skall slippa ifrån det hela genom att hans planer korsas.
    JS: Hammarslaget har träffat Anna i en konstig vinkel snett underifrån. Så skulle det inte ha tagit om det utdelats under vandringen på banan.
    OE: Varför måste man utgå från att hon stått upp? Bror har ju i sin bekännelse sagt att han knuffat omkull henne, så att hon slagit i trävirket på järnvägsbron.
    JS: Ja, men han säger att det var den enda skada hon fick och att han sedan sparkade ner henne från bron till kanalslänten.
    OE: Här kommer in en annan viktig sak där vi är oense. Jag tror att man måste räkna med att en gärningsman mycket väl kan bekänna i sak, t. ex att han orsakat en annans död. Men han vill undanhålla de otäcka detaljerna om hur det gick till. Det är en sorts förträngning, som jag tycker man ofta märker hos dem som anklagas för brott.
    JS: Det är under alla förhållanden omöjligen sant att Anna legat på kanalslänten ända från mordet tills hon hittades en månad senare.
    OE: Det håller jag med om. Hon var inte blöt och folk har tydligen passerat platsen till och med för att leta efter henne.
    JS: Där ser Du! Hon har antagligen dödats någon annanstans.
    OE: Den slutsatsen är inte nödvändig. Även Bror kan ha flyttat kroppen till någon jordkällare som det förr i tiden fanns gott om i markerna. Han kan ha gjort det i den första desperationen och rådvillheten om hur han slutligen skulle klara upp situationen. Sen kan han med tiden ha förstått att kroppen måste fram på något sätt.
    JS: Jag tror att Anna dödats någon helt annanstans. Det har varit alldeles för riskabelt för Bror att hålla kroppen gömd ute i markerna. Gömstället måste ha varit ett kallt ställe, väl skyddat för råttor och under uppsikt av gärningsmannen eller någon sammansvuren.
    OE: Du tror igen att det som faktiskt hänt också måste ha planerats från början. Bara för att man inte upptäckt kroppen behöver den inte ha varit placerad så att den inte kunde upptäckas. — Så en sak till. Din teori innebär att Anna skulle ha rest sig upp från kanalslänten och sprungit sin väg och att Bror varken skulle ha sett eller ens anat detta. Detta skeende är verkligen osannolikt.

 

Kulmen i boken nås när Jörn Svensson vidgar synfältet och letar efter "den andre", den verklige mördaren. Det finns, menar författaren, en hel del faktorer som pekar klart i riktning mot "den andre". De tydligaste är att Anna hade nämnt en annan person som skulle finnas vid tåget när hon kom till Hovmantorp. Hon hade nämnt det för sin väninna i Växjö och för Bror. Han var emellertid inte på plats. "Den andre" finns bara som en skugga i bakgrunden.
    Vad har då hänt, tror författaren? Jo, den där marskvällen har Anna flytt från Bror och järnvägsbron och tagit sig till en gård i närheten. Den hon sökt är den verklige fadern till det barn hon väntar. Först har hon trott att Bror skulle ta sig an henne, men bortstött av honom har hon i förtvivlan vänt sig till den hemlige älskaren. Kanske har hon sjunkit ner på en stol och gråtande suttit framåtlutad och då av älskaren eller en nära släkting fått det dödande hammarslaget. Hennes skador kan passa till ett sådant förlopp. Sen har kroppen gömts i en jordkällare eller liknande och en månad senare körts ut till fyndplatsen. För detta har det behövts en täckt vagn.
    Och gärningsmannen? Ja, det är en av tre personer, eller en kombination av kanske ett par av dem. En efterföljande medhjälp kan man också ha att räkna med från någon som inte utfört själva dådet. Det är en fader med två vuxna söner som är utpekade. En av dem är jurist, pikant nog studiekamrat med häradsrättens ordförande i brottmålet, och den andre studerar ännu. Båda sönerna vistas på annan ort men kommer hem då och då. Fadern har uppdrag att sköta i stan och där finns en bostad där Anna bör ha haft sina kärleksmöten. En täckvagn har man på gården.

 

    Motivet beskriver Jörn Svensson i ett socialt och samhälleligt sammanhang. En piga som blivit med barn och som i desperation söker upp sin älskare som har en framskjuten social position, det kan ge ett starkt mordmotiv — för älskaren eller en närstående. Det kunde betyda en social deklassering. Kanske tillhörde de inblandade "den sortens människor, man inte sällan påträffar i högre kretsar. De som med ett slags naturlig självklarhet anser, att skyddet av det yttre anseendet berättigar alla medel." Så ser Jörn Svenssondet. För Brors del ser han ett svagare motiv. Han riskerade bara att mista en ny fästmö, en bonddotter han hoppades på, om han blev ansedd som far till ett barn på annat håll.
    Anna beskrivs i ljusare färger. "Otvungen och ytligt sett lättkontaktad är hon samtidigt sin egen, gäckande och gåtfull, en kombination som sällan förfelar sin verkan på konventionellt uppfostrade män", säger författaren. Han tecknar samtidigt bilden av en självständig person som kräver att få följa sina egna känslor och därför avböjt ett tidigare äktenskapsbud från den som varit hennes fästman och som hon redan hade ett barn med. Det blir bilden av en kvinna i underklassen där det massiva mansförtrycket inte har några beskyddande inslag, en kvinna som frivilligt valt att utsätta sig för det brutala klimat som rådde för en ogift mor i sekelskiftets Sverige. Som en sorts förebud till en ny tids människa framställs hon.
    Efter den spännande färden kommer tvivlen småningom smygande överläsaren. Finns det normala människor som dödar en kvinna för att hon blivit med barn och gör det till skydd för den sociala positionen? Kanske älskaren kan drivas därhän under säregna omständigheter, men släktingar? Kunde inte pengar hjälpa här som så ofta annars? Hur många barn har inte kommit till under liknande förhållanden? Skulle den sociala skadan egentligen vara såstor för en man vid den tid det gällde? Jag tror inte på motivet, inte mot den bakgrund Jörn Svensson tecknar.
    Men ännu starkare tvivel stiger upp i en annan fråga. Författaren har lagt detalj till detalj och allt snävare ringat in den lilla gruppen av de tre männen i socialt hög position. Till sist kan man utan större sökande gå över gårdsplanen och fram till deras dörr. Man träffar inte männen där nu längre, inte heller deras släktingar, men nu är det givet vilka de är. Författaren gör en reservation för att vi kanske har kommit till fel gård, men inte mycket fel. Alltför mycket stämmer, menar författaren. Domen är fälld.
    Här kommer vi nu över till de vidare aspekterna. När Jörn Svensson klandrar personer och myndigheter för vad de gjorde för länge sen, är det mycket ett klander mot det samhälle de arbetade för. Det intrycket får jag, delvis genom att läsa mellan raderna. Man skall emellertid hålla i minnet att de agerande hade ett konkret problem om ett brott att lösa och att de gjorde vad de kunde och tyckte att de borde. De hade bara indicier och det blev inte någon fällande dom mot Johan och det skulle säkert inte ha blivit det mot Bror heller, om saken fått prövas till sitt slut och han inte avlagt någon bekännelse.
    Vad särskilt gäller häradsrättens nämnd skall man lägga märke till att här dömde bönder över bönder. Några klassmotsättningar fanns det inte mellan dömande och dömda. Det var inte någon klassdom som fälldes. Och det var överhetspersonerna som ställde de strängare beviskraven.
    När så Jörn Svensson träder in i saken 75 år senare, blir bilden en annan. Den dom han fäller bygger inte ens på indicier, juridiskt sett. Hans grund

 

består av sociala förhållanden samt antaganden och spekulationer med dem som utgångspunkt. Det är sådant som jurister far lära sig att se bort ifrån såsom osakliga argument.
    Just detta att man inte skall riskera att bli dömd med utgångspunkt i social ställning eller tillhörighet, åsikter eller liknande är en viktig del av vad som menas med rättssäkerhet. Vi har arbetat oss fram till en ordning där rättssäkerheten är hög, mycket hög. Men det är en osäker landvinning som alltid måste försvaras och som kan vara omöjlig att återvinna om den förloras. Men det tas bara för givet att den finns och inte kan minskas.
    Nu för alltså Jörn Svensson på det upplysta 1980-talet ett bevisresonemang som var främmande för överheten i det gamla samhället vid seklets början. Hur skulle Jörn Svensson resonera om han var nämndeman i dag? Det kan han bli vilken dag som helst. Nämndemän väljs ju ur politikernas led i kommunerna. Skulle han göra en sådan bedömning som i boken? Jag vill inte tro det. Jag vill tro att han i boken har berusats av det intellektuella äventyret och av sin obegränsade frihet som författare. Men kanske borde han då ha skrivit en roman i stället?
 

Olle Ekstedt