Vad gör boxningsmisshandeln rättsenlig?

 

Boxning går som bekant ut på att någon av kontrahenterna genom att tilldela motståndaren slag, företrädesvis mot huvudet, skall endera försätta denne i försvarslöst tillstånd, s. k. knockout, eller av ett domarkollegium bedömas vara överlägsen och därför tillerkännas segern. Att ett mycket stort antal boxningsmatcher innehåller sekvenser som enligt brottsbalken är att hänföra till grov misshandel torde inte med fog kunna bestridas. Trots detta uteblir åtal för brott mot brottsbalkens 3 kapitel. Därmed måste också förutsättas att en dödsmisshandel i boxningsringen — vanligare i en del andra länder än här — skulle gå fri från rättslig påföljd. Det skulle med andra ord innebära att en person skulle kunna slås ihjäl genom ett med full avsikt utdelat slag utan att rättssystemet skulle reagera. "Lagligen ihjälslagen" — kan den kombinationen vara möjlig i en rättsstat?
    Den svenska lagstiftningen erbjuder medborgarna ett gott skydd till "liv och hälsa" som rubriken till brottsbalkens 3 kapitel lyder. Även den som av oaktsamhet förgår sig mot någon riskerar ett relativt hårt straff. Bekämpandet av våld och våldsmentalitetens uttrycksformer har av lagstiftaren ansetts särskilt angeläget i en tid då det ökande föraktet för individens rätt till kroppslig integritet blivit allt påtagligare. Men våldet och dess uttrycksmedel har sålunda en skyddad zon, undantagen rättsliga ingripanden, där även den grövsta misshandel kan fortgå ostört — t. o. m. bejublad av en tillstädeskommen publik som njuter av våldsutövningen.
    Det måste uppenbarligen vara av värde intill nödvändighet att söka klargöra vilka rättsliga värderingar som lett fram till att boxningsmisshandeln kan bedömas vara rättsenlig. Efter en ovanligt rå boxningsmatch i Göteborg i slutet på femtiotalet ställde jag till riksåklagaren frågan av vad skäl denna grova misshandel inte blev föremål för åtal. Dåvarande riksåklagaren Heuman lämnade ett utförligt svar — och skall hedras därför — som utmynnade i att "boxning utövas i ett av samhället accepterat syfte". Det betyder, såvitt jag förstår, att eftersom den s. k. boxningssporten är fri att utövas enligt sina regler tolererar samhället de överträdelser av gällande lag som ofrånkomligen följer därav. Detta är givetvis konsekvent. Samhället skall självfallet inte straffa den boxare som regelrätt utövar den hantering samhället sanktionerat — och f. ö. till yttermera visso understöder ekonomiskt. Däremot borde samhället utan tidsutdräkt förklara att boxning utövas i ett syfte som inte kan accepteras eftersom detta syftes uppnående förutsätter handlingar som är straffbelagda i brottsbalken. Lagstiftningen bör, om tveksamhet härutinnan

 

anmäler sig, söka vägledning av den kompakta meningsyttring som redovisats i de. remissvar som avgavs i samband med att den professionella boxningen förbjöds 1969. Därvid rekommenderades ett förbud mot alla former av boxning av bl. a. riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Stockholm och Göteborg samt av kort sagt samtliga medicinska fakulteter vid universitet och högskolor jämte svenska läkarsällskapet och svenska föreningen för psykisk hälsovård. Det är i sanning märkligt att riksdagsmajoriteten kunde nonchalera en så samstämmig uppfattning från auktoritativa representanter från rättsliga, sociala och medicinska verksamhetsområden.
    Det som kännetecknar boxningsutövningen och skiljer den från all verklig idrott är ju att skador — och dödsfall — inte är en funktion av regelbrott eller olyckshändelser utan av helt och fullt regelrätt utövad boxning. Den grova misshandeln är regelrätt. Den borde inte längre få vara rättsenlig.
 

Sten Sjöholm