Sannolikt och rättskraftigt i utlämningsrätten

 

Av docenten GILLIS ERENIUS

 

Ett ovanligt segslitet utlämningsärende har nu slutligen avgjorts av regeringen. Ärendet aktualiserar ett flertal principiella frågor. Av dessa är i vart fall två av ett så stort praktiskt intresse att jag ansett det lämpligt att i detta forum något beröra dem.
    Ärendet började helt odramatiskt med att Amerikas Förenta Staters ambassad i Stockholm i augusti 1978 hemställde att amerikanske medborgaren Louis O. skulle utlämnas till Amerika. Från amerikanskt håll åberopades att Louis åtalats av en s. k. Grand Jury i januari 1978 för ett stort antal fall av "grand theft" och "forgery", vilka förbrytelser skulle ha begåtts i Kalifornien under tiden januari 1971—april 1975. I januari 1978 hade domare vid en överrätt i Kalifornien utfärdat häktningsbeslut beträffande Louis med anledning av åtalet. Av anledningar som inte helt kan överblickas yttrade sig högsta domstolen först i juni 1981 i ärendet.
    Den utredning som förebringades i högsta domstolen var mycket omfattande. Förutom Grand Jury-beslutet, 84 stämningsansökningar och häktningsbeslutet fanns ett flertal edsintyg, avgivna av målsägande och utredningsmän, en omfattande skriftlig bevisning och förhörsutskrifter från Grand Jury-förhören med ett drygt 30-tal målsägande, sakkunniga m. fl.
    Av utredningen framgick, att det påstått brottsliga förfarandet från Louis' sida bestod i att han förmått olika personer att utställa checkar i den tron att de skulle användas till betalning av försäkringspremier, varefter han tillgodogjort sig medlen genom insättning på olika bankkonton som han disponerade för egen räkning. Vidare påstods han uppsåtligen och olovligen i 27 fall på checkar ha tecknat andra personers namn och i två fall ha förfalskat försäkringsavtal samt i samtliga fall ha använt handlingarna som äkta i vetskap om att de varit förfalskade och med uppsåt att skada och bedra vissa angivna juridiska och fysiska personer.
    Högsta domstolen konstaterade i sitt beslut att det mötte vissa svårigheter att närmare precisera vilka brott de åtalade gärningarna motsvarade enligt svensk lag. Domstolen fann emellertid att de i ochför sig utgjorde förmögenhetsbrott av sådan svårhetsgrad som enligt

 

16—33-164 Sv. Juristtidning

 

4 § första stycket utlämningslagen förutsätts för att utlämning skulle få ske.
    Louis gjorde i utlämningsärendet gällande, att han inte gjort sig skyldig till brottsligt förfarande i någon av åtalspunkterna. Han hävdade, att han själv bedrivit försäkringsrörelse under registrerad firma, att han använt på firmans konton insatta medel till att reglera av kunderna framställda ersättningsanspråk och att inte i något fall kunder åsamkats skada till följd av hans åtgärder. Han hävdade vidare, efter det att han tidigare bestämt förnekat att han i något falltecknat annan persons namn, att detta kunde ha förekommit, men att han i så fall utgått från att han haft vederbörandes samtycke och att han också talat om för denne hur han tänkte förfara.
    Vid prövningen av frågan om sannolika skäl förelåg för att Louis begått de gärningar som framställningen avsåg konstaterade högsta domstolen först, att största försiktighet måste iakttagas vid bedömningen av bevisvärdet av de utsagor som avgivits inför Grand Juryn. Som skäl för denna försiktighet anförde domstolen att häktningsbeslutet utan saklig prövning av domare grundats på Grand Juryns åtalsbeslut. Visserligen hade därvid 35 personer hörts. Men eftersom den misstänkte inte var representerad vid denna förhandling och inte haft tillfälle att korsförhöra de hörda personerna eller förebringa motbevisning och utskrifterna enligt högsta domstolen visar, att förhörsledaren i stor utsträckning ställt ledande frågor var enligt domstolen största försiktighet påkallad vid bedömningen av bevisvärdet. Flera av målsägandena hade inför Grand Juryn berättat att de, som utan ordnat medel till Louis för att denne skulle teckna försäkring, så småningom erfarit att försäkring över huvud taget ej tecknats. Högsta domstolen fann emellertid, att det inte kunde anses framgå av de utsagor som avgivits i ärendet att Louis' handlande medfört skada. Med hänsyn härtill och med den försiktighet i bedömningen som högsta domstolen hade funnit påkallad kunde enligt domstolen mot Louis' bestridande sannolika skäl inte anses föreligga att han begått de såsom "grand theft" betecknade gärningarna.
    Det skall här anmärkas, att aktuellt amerikanskt lagrum inte innehåller skada som brottsrekvisit. Eftersom motsvarande svenska förmögenhetsbrott innefattar rekvisitet skada, erfordrades emellertid att sannolika skäl förelåg till misstanke att Louis' handlande i gärningsögonblicket medfört beaktansvärd fara för slutlig förmögenhetsförlust. Detta ansåg således högsta domstolen inte vara visat i utlämningsärendet.
    Vad sedan angår de som "forgery" betecknade åtalspunkterna konstaterade högsta domstolen att genom Grand Jury-förhören var

 

utrett att i de påtalade checkfallen någon tecknat annans namn vid endossering av checkarna. Inför Grand Juryn hade en mycket erfaren och av domstol ofta anlitad skriftexpert hörts. I så gott som samtliga fall hade han förklarat att namnen i fråga var tecknade av Louis. Av förhöret framgick, att experten i fråga hade en enorm erfarenhet på detta område där han varit verksam sedan 1930-talet. Av utskriften från Grand Jury-förhöret med honom framgår, att han i tre fall ansåg det sannolikt att Louis skrivit de aktuella namnteckningarna, men att han icke ansåg sig kunna fastslå att Louis skrivit namnen, eftersom indikationerna inte var tillräckliga. Trots att åklagaren i dessa delar pressade honom med ytterligare frågor, vidhöll han i den delen sin uppfattning.
    Beträffande skriftexperten konstaterade högsta domstolen, att dennes redovisning inte omfattade vilka kännetecken som lett honom till sin bedömning och att han inte heller av förhörsledaren tillfrågats härom. Efter detta konstaterande beaktade högsta domstolen att Louis inför domstolen lämnat den uppgiften, att om han tecknat annan persons namn han hade ansett sig ha haft samtycke därtill. Han hävdade således, att han inte handlat i bedrägligt syfte. Högsta domstolen konstaterade emellertid vidare, att de personer vilkas namn i de påtalade checkfallen skrivits av annan utan undantag sagt sig inte ha bemyndigat annan att teckna deras namn. Högsta domstolen fann trots detta att Louis' påstående att han inte handlat i bedrägligt uppsåt vann stöd i det förhållandet att någon skada inte påståtts ha uppkommit till följd av förfarandet. Med anledning härav fann högsta domstolen att inte heller beträffande "forgery"-fallen sannolika skäl förelåg att Louis begått gärningarna.
    Det skall härtill anmärkas, att det brottsrekvisit som högsta domstolen åsyftar är ett s. k. fristående subjektivt moment och lyder "with intent to defraud or damage". Bedrägeriet eller skadan behöver således inte ha materialiserats. Det är därför helt riktigt, som högsta domstolen också påpekar, att det från den amerikanske åklagarens sida inte påståtts att skada uppkommit. Detta får ju sin naturliga förklaring därigenom att skada lika litet här som då det gällde grand theft utgör brottsrekvisit.
    En enhällig högsta domstol fann i beslut den 11 juni 1981 att hinder mot den begärda utlämningen förelåg enligt 9 § andra stycket utlämningslagen i fråga om samtliga av framställningen omfattade gärningar. Den 9 juli 1981 avslog regeringen utlämningsframställningen.
    Högsta domstolens överväganden i nu aktuellt ärende låter sig väl inordna i det mönster av restriktivitet som kan skönjas i de amerikanska utlämningsärenden högsta domstolen under 70-talet konfronterats

 

med. Det började med det s. k. Cheng-fallet (NJA 1972 s. 359). Taiwanesen Cheng hade av domstol i New York förklarats skyldig till bl. a. "attempted murder". USA begärde honom utlämnad. Högsta domstolen konstaterade här, att Sveriges konvention med USA om utlämning (SÖ 1963 nr 17) hade sådant innehåll att 9 § tredje stycket utlämningslagen var tillämplig. Enligt detta lagrum får genom överenskommelse med främmande stat bestämmas, att i förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare skall godtagas, om det ej i särskilt fall framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Sverige godtar således en amerikansk dom om det inte framgår att den är uppenbart oriktig. Detta måste i sin tur innebära, att Sverige anser processordningen i USA vara fullt tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. (Se NJA II 1958 s. 27.) I princip synes ej heller hinder möta från svensk sida att på samma sätt betrakta ett amerikanskt häktningsbeslut. Att så inte är fallet beror enbart på önskemål som framställdes från amerikansk sida vid konventionens tillkomst. (Se prop. 1962 nr 40 s. 3 och 7.) Hinder befanns ej föreligga mot utlämning till USA av Cheng. Regeringen beslutade också att utlämna Cheng. Det kan i sammanhanget nämnas, att Cheng förhållande viskort tid efter utlämningen från Sverige, sedan amerikansk domstol avslutat rättegången mot honom, åter befann sig här i landet.
    Ar 1975 hade högsta domstolen i ett likartat fall ånyo anledning att ta ställning till en utlämningsbegäran från USA. (Se NJA 1975 s. 115.). Den utlämningsbegärde, Pinkney, hade av amerikansk domstolsjury förklarats skyldig till inbrott med användande av eldvapen samt misshandel och hot med livsfarligt vapen. Innan påföljd bestämts, hade Pinkney tagit sin tillflykt till Sverige. Förutom domstolsjurynsutslag innehöll framställningen från USA intet material från rättegången, som pågått under flera dagar. I stället hade visst material från ett Grand Jury-förhör medsänts. Högsta domstolen begärde att få ytterligare handlingar, vilket USA vägrade. I avsaknad av begärt kompletterande material fann högsta domstolen det otillfredsställande att ta ståndpunkt till utlämningsframställningen enär vissa oklarheterförelåg. Enär det föreliggande materialet inte kunde anses utvisa att jury-avgörandet var uppenbart oriktigt, fann högsta domstolen emellertid hinder ej föreligga mot den begärda utlämningen. Av skäl som ligger helt utanför högsta domstolen och regeringen kom emellertid Pinkney inte att överlämnas till de amerikanska myndigheterna. Pinkney kunde emellertid av amerikansk polis gripas på bar gärning då han i USA senare var i färd med att begå ytterligare grova brott.
    I utlämningsärendet Jones, som avgjordes av högsta domstolen

 

1978 (NJA 1978 s. 671), begärde USA utlämning på grund av domar för brott som inte i något fall omfattades av konventionen. Högsta domstolen fann därför att 9 § tredje stycket utlämningslagen inte kunde anses tillämpligt. Domstolen hade därför att undersöka om domen stöddes av utredningen i målet och om den inte heller eljest föranledde allvarlig erinran. Jones hade för sexualbrott av skilda slag dömts till sammanlagt 59 års frihetsstraff. Högsta domstolen konstaterade, att några säkra slutsatser inte kunde dras eller garantier lämnas angående den tid som Jones måste avtjäna innan han skulle bli villkorligt frigiven i USA. Högsta domstolen framhöll i denna del, att med all sannolikhet skulle denna strafftid dock bli så lång att det faktiska straffet till följd av domarna mycket markant skulle avvika från vad som kunde förekomma såsom faktisk påföljd för gärningarna enligt svensk lag. Detta ansåg domstolen vara orimligt hårt i förhållande till de brott för vilka Jones fällts till ansvar, även om dessa enligt svensk lag var av allvarlig art. Högsta domstolen hade dessutom vissa erinringar angående den bevisning som förebringats i målet. Domstolen fann därför, att domarna föranledde sådan erinran som enligt 9 § första stycket utlämningslagen utgjorde hinder mot utlämning av Jones.
    I detta fall möter vi en klart restriktiv inställning från svensk sida. Det torde vara helt klart att högsta domstolen här hyste allvarlig tveksamhet beträffande det amerikanska rättssystemet. Denna restriktivitet och tveksamhet kommer ännu klarare till synes i ytterligare ett avgörande av högsta domstolen i ett amerikanskt utlämningsärende samma år. (Se NJA 1978 C 272.) Den utlämningsbegärde, Bullock. hade av amerikansk domstol häktats för våldtäkt, olaga frihetsberövande och frihetskränkande otukt. I sitt beslut redogjorde högsta domstolen först ingående för Bullocks och målsägandens berättelser. Därefter diskuterade domstolen ingående bevisningens hållbarhet i det den ställde utsagorna mot varandra. Domstolen drog den slutsatsen, att vad Bullock anfört inte kunde lämnas utan avseende. Domstolen beaktade vidare, att inga upplysningar förelåg i ärendet om hur målsäganden vid anmälningstillfället beskrivit gärningsmannen eller om Bullock svarade mot den beskrivning som hon då lämnat. Domstolen anmärkte också, att målsäganden såvitt framgick av utredningen inte anmält registreringsnumret på den av Bullock förda bilen trots att hon borde ha kunnat iaktta detta efter återkomsten under natten från den påstådda våldtäkten. Domstolen konstaterade vidare, att det heller inte förelåg några upplysningar om kriminalteknisk undersökning eller annan polisutredning rörande en kniv som efter målsägandens anvisningar upphittats på brottsplatsen. Högsta domstolen ut-

 

gick därför ifrån att kniven inte genom fingeravtryck eller annan bindande bevisning kunde sättas i samband med Bullock. Vid en samlad bedömning fann domstolen inte styrkt att det förelåg sannolika skäl för att Bullock begått något av de i utlämningsframställningen angivna brotten. Två ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg, att en bedömning av målsägandens och Bullocks uppgifter och vad iövrigt framkommit ledde till att det måste anses att sannolika skäl förelåg att Bullock begått de gärningar för vilka utlämning begärts.
    Genomgången av angivna avgöranden av högsta domstolen ger vid handen, att domstolen i utlämningsärenden som rör USA intagit en mycket restriktiv hållning. Rättsfallen ger emellertid också vid handen att i fall där utlämningsframställningen baseras på häktningsbeslut högsta domstolen ansett att det i och för sig inte fordras mer än sannolika skäl för misstanke att den utlämningsbegärde begått de brott som avses med framställningen. Detta senare är knappast överraskande. Att Sverige vid utlämning just till USA skulle kräva mer än sannolika skäl skulle stå i dålig överensstämmelse med vår utlämningslag. Till yttermera visso har frågan, eftersom den väckts utav USA, behandlats i förarbetena till konventionens antagande. (Se prop. 1962 nr 40 s. 3 och 7 f.) Vad som där sägs i samband med att man redovisar det starka amerikanska kravet på kvalificerad grund för häktningsbeslutet ger klart vid handen, att man från svensk sida inte ansett sig böra uppställa samma krav.
    Vad innebär då begreppet sannolika skäl? Ja, det är inte alldeles lätt att svara på den frågan. I första hand synes man få falla tillbaka på rättegångsbalkens tvångsmedelsstadganden. Här använder sig lagstiftaren av två olika sannolikhetsgrader. Är någon skäligen misstänkt kan han meddelas reseförbud. Men för att möjlighet till häktning skall föreligga krävs å andra sidan sannolika skäl. Att det i det senare fallet krävs mer än för att meddela reseförbud är uppenbart. Lika klart är det att sannolikheten inte behöver vara så stark, att det föreligger vad man brukar kalla tillräckliga skäl. Det behöver således i och för sig inte föreligga skäl för åtals väckande. Häktning företas ju redan innan utredningen är avslutad och den är ett medel att säkra genomförandet av denna. På samma sätt torde man som närmare skall utredas nedan få se utlämningsinstitutet. (Vid jämförelsen bortser jag ifrån att häktningsinstitutet också måhända alltjämt i praktiken kan vara kriminalpolitiskt motiverat.) Utlämning för lagföring syftar onekligen till att säkerställa den misstänktes närvaro vid rättegång. Liksom beträffande häktning torde man i svensk rätt inte uppställa någon högre grad av sannolikhet för misstanke om brott för att detta rekvisit skall föreligga. Men generellt torde man inte kunna säga mycket mer än att

 

omständigheterna i det särskilda fallet måste vara sådana, att de vid en objektiv bedömning föranleder att misstanken framstår som berättigad. (Det kan i detta sammanhang tilläggas att termen sannolika skäl förekommer även inom andra rättsområden än i straffprocessen. Generellt torde man nog våga säga att lokutionen i svenskt juridiskt språkbruk inte brukar beteckna någon högre grad av sannolikhet.)
    Att särskilt på utlämningsområdet säga något generellt om lokutionen sannolika skäl är naturligtvis vanskligt. Den i häktningsärenden gängse bedömningen får, som ovan framhållits, vara vägledande. (Se NJA II 1957 s. 27 f.) Härutöver tror jag mig våga påstå att förhandenvaron av konventionsbundenhet gentemot den begärande staten har betydelse också för sannolikhetsbedömningen. Där konvention föreligger har ju Sverige ingått ett samarbetsavtal, vilket rimligen måste förutsätta att Sverige hyser förtroende för avtalspartnerns rättssystem även om detta i väsentlig mån skulle avvika från det som Sverige tillämpar. Där konventionsbundenhet föreligger, skulle man således i vart fall ha anledning räkna med att det inte föreligger någon skillnad på sannolikhetsbedömningen i häktnings- och utlämningssammanhang. Ett särskilt belysande exempel på att sannolika skälrekvisitet i sådana utlämningssammanhang ej kvalificeras utöver vad som får anses gälla vid svensk häktningsbedömning är ett färskt beslut av högsta domstolen i ett schweiziskt utlämningsärende. (Se högsta domstolens beslut den 8 december 1982 nr SÖ 3138 i mål nr Ö 1461/82.) I detta ärende hemställde Schweiz om utlämning av en jugoslavisk medborgare. Till stöd för framställningen åberopades av schweizisk distriktsåklagare utfärdad häktningsorder av vilken framgick, att jugoslaven var misstänkt för femton fall av stöld och två fall av försök till stöld. Eftersom häktningsbeslutet var fattat av åklagare, måste högsta domstolen utreda huruvida sannolika skäl förelåg att vederbörande begått de gärningar som upptagits i häktningsordern. Någon utredning i skuldfrågan utöver påståendena i häktningsordern förebragtes över huvud taget inte. Vid nio av åtalspunkterna återfanns emellertid ett "x)" i häktningsprotokollet. Krysset angavs indikera att i dessa fall hade den utlämningsbegärdes fingeravtryck säkrats. Några närmare upplysningar om fingeravtrycken, hur dessa identifierats, etc. fanns inte. I de fall där kryss förelåg fann högsta domstolen sannolika skäl föreligga att den utlämningsbegärde begått de gärningar som upptagits i häktningsordern. Beträffande gärningarna därutöver ansåg domstolen sannolika skäl ej föreligga.
    Vid utlämning till stater gentemot vilka Sverige inte är bundet av utlämningskonvention torde det å andra sidan vara förståeligt om i viss utsträckning en strängare sannolikhetsbedömning görs. Jag tror

 

sålunda att det i utlämningsärenden som rör exempelvis öststaterna finns en benägenhet att använda ett mer kvalificerat sannolikhetsrekvisit. Denna relativa obundenhet ter sig måhända önskvärd från svensk sida även i vissa ärenden där man trots konventionsbundenhet skulle önska att stå mer fri. Med hänsyn till innehållet i 9 § tredjestycket utlämningslagen kan exempelvis i ärenden om utlämning till Turkiet den svenska behandlingen av utlämningsframställningen närmast nedsjunka till något av en formell granskning. Beträffande Grekland, som tillika med Turkiet också är anslutet till den europeiska utlämningskonventionen, kan nämnas, att Sverige vid flera tillfällen fått motta framställningar där den som begärs utlämnad är dömd in contumaciam till långvarigt frihetsstraff. Även här blir prövningen av mer formell art.
    Jämför man vad jag anfört beträffande utlämning vid konventionsbundenhet med vad som tidigare framhållits beträffande svensk praxis i utlämningsärenden visavi USA blir diskrepansen påfallande. Hur kan den rationellt förklaras?
    De båda länderna har ju ingått utlämningsavtal med varandra. Detta måste som tidigare framhållits innebära att de anser varandras processordningar vara fullt tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, även om rättsordningarna i de två staterna till synes uppvisar mer olikheter än likheter. För det kan väl inte vara så att den praxis som här redovisats får tas till intäkt för att vederbörande svenska organ för närvarande hyser en misstro gentemot rättsordningen i USA? Skulle så vara fallet är det ju i och för sig knappast överraskande om detta skulle komma till uttryck i en bedömning av begreppet sannolika skäl så att det blir mer kvalificerat än vad som i Sverige är normalt brukligt. Vilken förklaringen än må vara, är det inte helt förvånande att man från amerikanskt håll allvarligt funderat på om utlämningsavtalet mellan Sverige och USA fyller någon nämnvärd praktisk funktion för USA. Det förhåller sig nämligen så att Sverige till skillnad från USA kan utlämna utan att konvention föreligger. Ett uppsägande av konventionen från amerikansk sida skulle ju få högst ogynnsamma konsekvenser för svenskt vidkommande. I syfte att förhindra en sådan utveckling har nyligen förhandlats fram ett tillägg till utlämningsavtalet. Tilläggsavtalet förväntas komma i tillämpning innevarande år.

 

 

 

 

    Utlämningsärendet beträffande Louis O. kom inte bara att bli av intresse för innebörden av rekvisitet sannolika skäl. Amerikas Förenta

 

Stater hemställde nämligen på nytt i framställning den 2 oktober 1981 att Louis måtte utlämnas till USA. Till stöd för den nya framställningen åberopades dels vad som anfördes i den tidigare, dels vissa nya edsutsagor. Louis hemställde att regeringen måtte avvisa den förnyade framställningen eftersom regeringens beslut den 9 juli 1981 måste anses ha vunnit rättskraft. Regeringen biföll inte detta yrkande, till följd varav ärendet på nytt hamnade hos högsta domstolen för prövning av frågan om hinder mot utlämning förelåg.
    I utlämningsärendet uppkom således den situationen att, sedan utlämningsframställning avslagits på grund av att högsta domstolen funnit utredningen i skuldfrågan otillräcklig, den ansökande staten kort därefter förnyat sin hemställan och under åberopande av visst nytt material begärde utlämning för samma gärningar som angivits i den tidigare framställningen. Högsta domstolen ställdes inför frågan om den kunde ompröva sitt tidigare beslut och under vilka förutsättningar detta i så fall kunde ske. Såvitt jag vet har denna fråga inte varit uppe till prövning tidigare. Någon vägledning hos praxis saknades således. Inte heller lagen eller dess förarbeten kan anses genågon klar ledning för bedömande av denna fråga.
    I sitt beslut, meddelat den 21 december 1982 (NJA 1982 s. 830), erinrar högsta domstolen inledningsvis om anledningen till domstolens medverkan i utlämningsärenden. Domstolen hänvisar härvidlag inledningsvis till och citerar från departementschefens uttalanden vid tillkomsten år 1913 av vår första utlämningslag.
    I och med tillkomsten av lag (1913: 68) angående utlämning av förbrytare infördes i svensk rätt domstolsmedverkan i utlämningsärenden. Departementschefen diskuterar i förarbetena till lagen olika lösningsförslag som härvidlag kunde återfinnas i utländska rättssystem. Han uppehåller sig härvidlag relativt ingående vid principiella resonemang. Men som ett citat i högsta domstolens här aktuella beslut visar, anför han även lämplighetsskäl för sin inställning.
    I sitt beslut anmärker högsta domstolen att 1913 års lag föreskrev att, om högsta domstolen fann hinder möta mot utlämning, framställningen icke fick bifallas. Denna ståndpunkt upptogs i sak oförändrad i nu gällande utlämningslag från år 1957. Högsta domstolen anmärker vidare, att under förarbetena till nu gällande lagstiftning uttalades beträffande förfarandet i utlämningsärenden att detta så nära som möjligt bör anknyta till de allmänna grunder som gäller för rättegången i brottmål. Enligt 18 § första stycket utlämningslagen skall högsta domstolen pröva om utlämning kan lagligen beviljas enligt vad som sägs i de 10 första paragraferna i lagen. I 20 § första stycket föreskrivs att ärendet skall anmälas för regeringen sedan högsta domstolens

 

beslut meddelats. Har högsta domstolen funnit hinder möta mot utlämning får framställningen inte bifallas. I detta sammanhang anmärker högsta domstolen att i lagens 20 § första stycket sista punkten har föreskrivits att genom överenskommelse med främmande stat får bestämmas, att om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom. Högsta domstolen anför i sina beslutsskäl därefter följande:
Frågan huruvida Högsta domstolen kan ompröva ett tidigare beslut, i vilket Högsta domstolen på grund av otillräcklig utredning i skuldfrågan funnit hinder möta mot utlämning, skall besvaras med beaktande av den ovan angivna bakgrunden. I fall det till Högsta domstolen hänskjutna ärendet avser en begäran om omprövning av skuldfrågan på oförändrat material måste följande synpunkter beaktas. En sådan omprövning skulle strida mot syftet med Högsta domstolens medverkan i utlämningsärenden, nämligen att bedömningen av skuldfrågan skall hänskjutas till domstol för ett auktoritativt avgörande så att regeringen inte skall kunna utsättas för påtryckningar från främmande makt. Den intressekornflikt som kan uppstå om ansökande stat har annan uppfattning i skuldfrågan än den Högsta domstolen givit uttryck åt är inte tänkt att ledatill förnyad prövning av domstolen. I utlämningslagen har i stället möjlighet öppnats att slita sådana tvister genom internationellt avgörande. Eftersom det i bevisfrågor kan finnas skäl för olika meningar, skulle en konsekvens av att Högsta domstolen — i annan sammansättning — omprövade ett utlämningsärende på oförändrat material kunna bli att det förelåg två i sig likvärdiga beslut men med olika utgång. Att hindra uppkomsten av ett läge med likvärdiga men oförenliga beslut är ett avgörande skäl mot omprövning på samma material.

    Emellertid är det klart att en omprövning i vissa fall kan ske om ny bevisning förebringas i skuldfrågan. I den svensk-canadensiska överenskommelsen år 1976 om utlämning (SÖ 1976: 30) finns en bestämmelse (art 10) som förutsätter att om utlämning ej beviljas på grund av otillräcklig bevisning, den ansökande staten kan göra ny framställning om utlämning för samma brott under åberopande av ytterligare bevisning. Stadgandet överensstämmer med vad som får anses gälla för svensk rätt; detta är för övrigt en förutsättning för att ett stadgande skall kunna tas upp som konventionsbestämmelse. Vad som skapar svårigheter är fall då visserligen inte endast samma utredning åberopas men där värdet av den nya bevisningen är begränsat. Principen att åberopande av ett oförändrat material inte får leda till att ett tidigare utlämningsbeslut omprövas skulle bli illusorisk om kraven på den nya bevisningen inte ställs ganska högt. Här finns det anledning att göra en jämförelse med vad som gäller om förutsättningarna för resning i brottmål till men för den tilltalade. Förfarandet i utlämningsärende företer ju uppenbara likheter med den allmänna brottmålsprocessen. Till Högsta domstolens beslut att hinder mot utlämning i ett visst fall föreligger är liksom till en friande brottmålsdom knutna omedelbara och för den misstänkte betydelsefulla rättsföljder. I båda fallen gör sig av hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet och trygghet den grundläggande straffprocessuella principen "ne bis in idem" gällande med styrka. Förutsättningarna för beviljande av resning till men för den tilltalade i det fallet att mot honom åberopas bevis som inte tidigare förebragts är reglerade i 58 kap 3 och 4 §§ rättegångsbalken. Att utan vidare tillämpa motsvarande regler beträffande förutsättningarna för omprövning i ett utlämningsärende är inte möjligt. Det finns emellertid starka skäl att för omprövning i utlämningsfallet uppställa lika höga krav på den nya bevisningens beskaffenhet som i resningsfallet. Det måste alltså vara fråga om ny bevisning av sådan tyngd att dess förebringande i det tidigare ärendet sannolikt skulle ha lett till annan utgång.

 

Högsta domstolen gör sedan en bedömning av det nya materialet som USA åberopat till stöd för sin nya framställning. Domstolen konstaterar, att detta inte är av sådan beskaffenhet att det vare sig bedömt för sig eller sett i samband med tidigare förebragt utredning fyller de krav som enligt vad högsta domstolen angivit gäller för att ny bevisning

 

skall föranleda omprövning av högsta domstolens tidigare beslut. På grund härav och med beaktande av högsta domstolens beslut den 11 juni 1981 ansåg högsta domstolen hinder alltjämt föreligga enligt 9 §andra stycket utlämningslagen mot utlämning av Louis för angivna gärningar.
    Högsta domstolens beslut utgör ett exempel på rättsbildning på tidigare obanad mark. Domstolen använder här sin möjlighet att skapa rätt och därmed räta ut frågetecken i rättssystemet. Att domstolen därvid beträder analogins väg är närmast självklart. Vad jag här önskar dryfta något är om högsta domstolens analogi är den som ligger närmast till hands och om den alltid leder till det från rättssäkerhetssynpunkt mest önskvärda resultatet.
    Som högsta domstolen anser bör frågan om domstolen kan ompröva ett tidigare beslut, i vilket domstolen på grund av otillräcklig utredning i skuldfrågan funnit hinder möta mot utlämning, besvaras med beaktande av vad som framkommit vid tillkomsten av utlämningslagstiftningen. Det finns därvid anledning att närmare beakta de grundprinciper som lades fast genom 1913 års lagstiftning. På dessa principer vilar nämligen i allt väsentligt jämväl vår nuvarande utlämningsrätt.
    En väsentlig fråga för den svenske lagstiftaren vid lagreglering av utlämningsrätten var ställningstagandet till den roll domstol skulle spela i utlämningsärenden. Redan inledningsvis i propositionen till 1913 års lag anförde departementschefen att vad beträffar förfarandet i utlämningsärenden prövningen otvivelaktigt i dessa ärenden understundom är av sådan innebörd, att ett anlitande av domstols medverkan måste anses för vissa fall påkallat. Den närmare regleringen av domstolens roll i sammanhanget fick bestämmas genom en avvägning av å ena sidan rättssäkerhetsaspekter samt å den andra intresset av att inte för mycket begränsa möjligheterna att en misstänkt påstått brottslig gärning blev föremål för lagföring. I förarbetena ställdes härvidlag två olika system, benämnda det engelskt-amerikanska systemet och det blandade systemet, mot varandra. Enligt det förra kunde aldrig någon person utlämnas utan att han varit ställd inför domstol och denna medgivit hans utlämnande. Sådant medgivande lämnades bara där så stark bevisning om den utlämningsbegärde personen förebragts, att, om brottet begåtts i det ifrågavarande landet, huvudförhandling inför jury varit motiverad. Departementschefen var starkt kritisk mot detta system. Han anförde härvidlag:
Det lider onekligen av stora nackdelar, det försvårar i hög grad möjligheten att få en person utlämnad samt medför i varje fall stor tidsutdräkt och betydande kostnader. Rent teoretiskt lider det också av betänkliga fel: Medan utlämningsinstitutet just avser att möjliggöra att en misstänkt person får frågan om sin skuld eller oskuld prövad inför

 

den domstol - forum delicti - som måste anses mest lämpad för bevisupptagningen och bevisprövningen, medför det engelskt-amerikanska systemet, att en betydande del av denna verksamhet överflyttas till den främmande domstolen. (Se NJA II 1913 s. 325.)

 

Det blandade systemet, vilket förordas av departementschefen, innebär, att domstolsprövningen begränsas till de fall där den utlämningsbegärde bestrider utlämning. Beträffande den närmare utformningen av systemet anförde departementschefen:
Om alltså det engelskt-amerikanska systemet anses icke böra hos oss komma till användning, utan ett blandat system synes böra väljas, framställer sig först det spörsmål, huruvida och i vad mån prövningen skall omfatta frågan om den reklamerade personen gjort sig skyldig till det uppgivna brottet. Det förefaller i sådant hänseende vara principiellt riktigast att såtillvida ingå på bevisfrågan, att prövning sker huruvida skälig anledning till misstanke föreligger, att personen ifråga begått det brott, för vilket utlämning påfordras. Villfarandet av en utlämningsbegäran kan närmast likställas med häktandet av en person, helst detta senare ju även ingår såsom moment i utlämningsåtgärden; och närmast till hands ligger då att härvidlag tillämpa samma grunder som vid häktning. (Se a.a. s. 326.)

 

Departementschefen utvecklar därefter vidare sina synpunkter på vad som skall erfordras i bevishänseende. Mot bakgrunden av sin analogi med häktningsförfarandet uttalar han vidare att det näppeligen någonsin torde förekomma att en regering framställer en utlämningsbegäran utan att åtminstone skälig anledning till misstanke om brottslighet föreligger. Han tillägger i detta sammanhang, att den summariska prövning som vid utlämningsdomstolen kan ifrågakomma väl ytterst sällan torde medföra ett underkännande av de bevis, som till stöd för misstanke åberopas. (Se a. st.)
    Vad gäller arten av domstols medverkan i utlämningsärenden väljer departementschefen mellan olika möjligheter som finns representerade i utländsk lagstiftning. Han förkastar den möjligheten att domstolens yttrande enbart skulle ha karaktär av ett utlåtande som inte på något sätt binder regeringen. Likaledes förkastar han det slags domstolsmedverkan som innebär att domstolen helt skulle binda regeringen. Han förordar i stället den lösning som utlämningslagen har idag och framhåller, att för denna lösning talar förutom principiella skäl också rena lämplighetsskäl. Som ett av dessa senare anför han, som högsta domstolen i det nu aktuella ärendet framhåller, att en regering, som besväras av en utlämningsbegäran av halvt politisk art, genom det föreslagna systemet kan undgå att utsättas för påtryckningar från den främmande makten. Departementschefen anför i detta sammanhang att det allmänt sett är önskvärt att utlämningsärenden i så stor utsträckning som möjligt behandlas som rena rättsfrågor.
    1957 års utlämningslag var visserligen en helt ny lagstiftning. Men i väsentliga delar bygger den på 1913 års lag och åtskilliga bestämmelser är i sak identiska i de båda lagarna. Båda ser utlämningslagstift-

 

ningen som gällande en del av det stora huvudproblemet att bekämpa brottsligheten i en värld där rörelserna över nationsgränser allt mer intensifieras. Som framhålles i förarbetena till 1957 års lag bör därför reglerna om utlämning inte vara alltför stelt utformade utan snarare bygga på en mera allmän samverkan till brottslighetens bekämpande.(Se NJA II 1958 s. 6.) Denna grundsyn återfinns också i den äldre lagstiftningen. Vad som huvudsakligen skiljer lagarna åt är 1957 årslags mer utpräglade strävan att bättre tillvarata rättssäkerhetens intresse och humanitära synpunkter. I stort är emellertid vad som ovananförts ur förarbetena till 1913 års lag om den principiella grundsynen på utlämningsförfarandet alltjämt gällande.
    I och för sig har högsta domstolen i utlämningsärenden närmast en ställning som remissinstans till regeringen. Själva beslutandefunktionen är formellt knuten till regeringsmakten. Formellt skulle man därför kunna hävda, att frågan om rättskraft över huvud taget inte görsig gällande beträffande högsta domstolens beslut i utlämningsärenden. Frågan skulle endast uppkomma beträffande regeringens beslut. Högsta domstolens beslut binder emellertid i vissa fall regeringen. I de fallen uppkommer enligt högsta domstolen rättskraftsproblem. Högsta domstolen yttrar sig dock ej om de fall där högsta domstolens beslut ej binder regeringen. De skäl för sin ståndpunkt i rättskraftsfrågan, som högsta domstolen anför, gör sig ej gällande med någon styrka i dessa situationer. Utan att här gå närmare in på frågan om ratio eller frånvaron härav bakom rättskraft för sådana beslut av högsta domstolen vill jag bara i förbigående anmärka problemet. Jag nöjer mig i detta sammanhang med att konstatera, att högsta domstolen har ansett, att dess beslut vinner rättskraft i de fall då domstolen konstaterar att hinder mot utlämning föreligger. Mina synpunkter i det följande inskränks huvudsakligen till denna fråga.
    Att hindra uppkomsten av ett läge med likvärdiga men oförenliga beslut av högsta domstolen i ett utlämningsärende är enligt högsta domstolen ett avgörande skäl mot omprövning på samma material. Och det måste medges, att det ter sig otillfredsställande att skilda avdelningar av domstolen skulle på samma material kunna komma till olika utgång. Men varken förarbetena eller lagens formulering synes kunna tas till intäkt för att lagstiftaren tagit ställning i frågan. I sak är det dock en tilltalande regel, att en omprövning inte skall kunna ske på grund av exakt samma material. Med den uppfattning jag, enligt vad jag nedan anför, intar, är det dock mer förenligt med lagens förarbeten att i princip tillåta en sådan omprövning. I praktiken torde måhända ett sådant ställningstagande heller inte innebära någon förändring gentemot den av högsta domstolen antagna lösningen.

 

Prövningen görs ju av landets främsta domare. Med den noggrannhet, som av hävd är domstolens adelsmärke, förefaller mig risken för förekomsten av "likvärdiga beslut med olika utgång" där besluten baseras på samma material närmast vara försumbar. Som inte minst detta ärende visar, skulle en omprövningssituation av ifrågavarande slag vara ytterst sällsynt.
    Men den väsentliga frågan är självfallet inte om det ter sig som en praktisk möjlighet att likvärdiga men oförenliga beslut står mot varandra. Det avgörande är om utlämningsrätten i princip ger högsta domstolen rätt att på oförändrat material ompröva skuldfrågan. Högsta domstolen besvarar denna fråga nekande. Enligt domstolen är det en princip att åberopande av ett oförändrat material inte får leda till att ett tidigare utlämningsbeslut omprövas. Principen härleds från en tolkning av syftet med domstolens medverkan i utlämningsärenden. Dessutom hävdas, att den intressekonflikt som kan uppstå om ansökande stat har annan uppfattning i skuldfrågan än den högsta domstolen givit uttryck åt enligt lagstiftaren inte är tänkt att leda till förnyad prövning av domstolen. Det angivna syftet är enligt domstolen att bedömningen av skuldfrågan skall hänskjutas till domstol för auktoritativt avgörande så att regeringen inte skall kunna utsättas för påtryckningar från främmande stat.
    Vad är det då för syfte eller syften som ligger bakom domstols medverkan i utlämningsärende? Som tidigare angivits har lagstiftaren framhållit, att både principiella skäl och lämplighetsskäl talar för att utlämningsfrågor i största utsträckning behandlas som rena rättsfrågor. Det principiella syftet bakom domstols medverkan i utlämningsärenden får ses mot bakgrund av vad jag ovan framhållit om lagstiftarens syn på utlämning för lagföring. För domstols medverkan gör sig i grunden samma syfte gällande som beträffande häktning, dvs. att domstol är enligt svensk rätt den myndighet som med hänsyn till bl. a. rättssäkerhetsaspekter bör ta ställning till häktningsfrågor. Som högsta domstolen anför i sitt beslut, påpekas i förarbetena till 1913 års lag att ett av de rena lämplighetsskäl som också talar för sådan domstolsprövning som den utlämningslagen innehåller är att en regering, som besväras av en utlämningsbegäran av halvt politisk art, kommer gentemot den främmande staten i en obehaglig mellanställning, om den, i trots av att domstolen i sitt utlåtande funnit utlämning ej böra ske, likväl är befogad att medge densamma. Med hänsyn till departementschefsyttrandets begränsade innebörd kan jag inte, mot bakgrund av de principiella synpunkter som i enlighet med vad jag tidigare uppgivit finns angivna i förarbetena, se att yttrandet kan läggas till grund för så långtgående slutsatser som högsta domstolen drar.

 

    Som ytterligare skäl för sin ståndpunkt anför högsta domstolen regeln i 20 § första stycket sista punkten utlämningslagen där det föreskrivs att genom överenskommelse med främmande stat får bestämmas att, om hinder anses möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom. Av regeln torde man inte kunna dra några mer långtgående slutsatser i nu förevarande sammanhang. Eftersom man måste räkna med eventualiteten att i utlämningsärende tvist kan uppkomma mellan Sverige och stat med vilken utlämningstraktat slutits, har regeln tillskapats för att i viss, mycket begränsad, utsträckning kunna överenskomma om internationellt skiljeförfarande. Möjligheten är starkt begränsad och av extraordinär art. Det är ju endast fråga om tvist mellan Sverige och annan stat med vilken Sverige ingått utlämningstraktat och där således ömsesidigt förtroende föreligger för de rättsordningar som staterna representerar.
    Sedan högsta domstolen fastlagt ovannämnda princip, ger den emellertid en möjlighet till omprövning, men bara om ny bevisning förebringas i skuldfrågan och bevisningen är av viss tyngd. Domstolen anger, att omprövning i dessa fall överensstämmer med vad som får anses gälla i svensk rätt. Det förhållandet att domstolen anbringar regler som gäller resning i brottmål ger vid handen att den anser reglerna angående omprövning av ett lagakraftägande avgörande i princip vara tillämpliga. Om vi håller oss till utlämning för lagföring, och det är ju den situationen som är uppe till bedömning i högsta domstolen, har således domstolen nu lämnat förundersökningsstadiet och dragit paralleller med vad som gäller beträffande avgörandet av brottmål. Det är i detta hänseende som jag anser att högsta domstolens bedömning står i strid med lagförarbetenas principiella ståndpunkt. Som ovan framhållits, görs i förarbetena en jämförelse mellan häktnings- och utlämningsinstituten. Det huvudsakliga syftet bakom utlämningsinstitutet är ju, om det gäller utlämning för lagföring, att säkerställa rättegång i den utlämningsbegärande staten. I dessa utlämningsfall är som regel förundersökningen ännu inte avslutad. I detta fall var exempelvis Louis inte hörd i den amerikanska brottsutredningen. Han var häktad i sin frånvaro. Häktningen hade till syfte att säkerställa rättegång mot honom. Samma syfte låg bakom utlämningen. Man skulle således om man så vill kunna se utlämningen som en förlängning av häktningen i ett pågående förundersökningsförfarande. Med hänsyn härtill och till vad som angavs i förarbetena till utlämningslagstiftningen ligger det enligt min mening närmare till hands att göra en analogi med häktningsbestämmelserna än att, som högsta domstolen, analogisera med vad som gäller beträffande ett

 

lagakraftägande avgörande i brottmål. Till skillnad från brottmålsdomen får häktningsbeslutet i princip aldrig negativ rättskraft. Det är åklagaren i princip obetaget att, även på samma material som tidigare, trots att ett häktningsbeslut där häktningsyrkandet ogillats vunnit laga kraft, återkomma med yrkande om häktning. Ett sådant yrkande skall inte avvisas. Självfallet torde det inte förekomma i praktiken att en åklagare agerar på detta sätt. Åklagaren har annat att göra än att stånga sin panna blodig. Men under förundersökningens gång kan situationen förändras på sådant sätt, att skäl till häktning enligt åklagaren har inträtt. Då är det åklagaren obetaget att komma in med sådant yrkande. Det kan också i sammanhanget nämnas, att åklagarens åtalsbeslut lika litet som hans beslut om åtalsunderlåtelse vinner negativ rättskraft.
    I förarbetena till vår nu gällande utlämningslag hänvisas på mer än ett ställe uttryckligen till att förfarandet i utlämningsärenden skall så nära som möjligt anordnas i överensstämmelse med de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Sammanställer man detta med lagstiftarens hävdande av parallellen mellan häktning och utlämningför lagföring, talar det klart för en analogi med reglerna om häktningsinstitutet. Härför talar också att något krav på bevisningens kvalitet för att omprövning skall kunna äga rum ej uppställs i den av högsta domstolen anmärkta regeln i utlämningsavtalet med Canada. Visserligen är, som högsta domstolen påpekar, till domstolens beslut att hinder mot utlämning i ett visst fall föreligger liksom till en friande brottmålsdom knutna omedelbara och för den misstänkte betydelsefulla rättsföljder. Men denna parallell kan inte tillmätas alltför stor betydelse. Den motsatta utgången i högsta domstolen — dvs. att hinder ej föreligger — kan ju mutatis mutandis ej rimligen bedömas som lika ingripande som en fällande dom. Man skall väl ändå inte från svensk sida utgå från att varje utlämning för lagföring med nödvändighet leder till fällande dom.
    Det kan således enligt min mening med skäl ifrågasättas om högsta domstolens analogiresonemang är bärkraftigt. En annan sak är att deti och för sig kan te sig tilltalande med någon form av spärr för omprövning i högsta domstolen. Att krav på "resningsskäl" här passar illa inses dock lätt. Hur ser sådana skäl ut beträffande sannolika skäl? Det är nog inte heller ett för djärvt påstående att ifrågavarande pionjärfall väl illustrerar att spärr inte skall behövas där utlämningsförfarandet fungerar mellan konventionsbundna stater som respekterar varandras rättsordningar.