Kommentar
till boken Om brott och straff av Beccaria av en landsortsadvokat*.
Inledning och översättning av av fil. dr. OLOF NORDBERG
Inledning
Under 1760-talet kom den gamle upplysningsfilosofen Voltaire på sitt trygga Ferney i upprepad kontakt med vad han uppfattade som en djupt oroande rättsröta i det franska samhället. Han kände sig förpliktad att med uppoffrande av mycken tid och mycket sinneslugn satsa all sin stora prestige på ett ingripande. Mest känt är fallet Jean Calas, där han visserligen kom för sent för att lyckas rädda den anklagade från tortyr och död men åstadkom resning i målet och upprättelse för familjen Calas. Processen resulterade dessutom i hans berömda Traktat om toleransen (Svensk översättning med förord av Herbert Tingsten 1964).
Mindre känt är fallet Sirven, även det ett exempel på religiöst betingad förföljelse mot en protestantisk familj i det katolska Frankrike. Voltaires inlägg i processen finns samlade i Voltaire, L'affaire Calas et autres affaires, éd. Jacques Van den Heuvel, Gallimard 1975, och även fallet Sirven ledde till en följdskrift av mera generell syftning, nämligen Voltaires Commentaire sur le livre des Délits et des Peines (de Beccaria) par un avocat de province.
Texten finns bl. a. i Van den Heuvels ovan nämnda edition, där den upptar knappt 50 trycksidor, och har veterligen inte tidigare översatts till svenska. Det urval som följer här nedan är de sidor som översättaren ansett kunna vara av intresse även ur rättshistorisk synvinkel.
I
Jag var fylld av intrycken från den lilla boken Om brott och straff, som är på moralens område vad de fa läkemedel är på medicinens som skulle kunna lindra vårt onda. Jag gladde mig åt tanken att den boken kunde mildra vad som finns kvar av barbari i rättskipningen hos så många folk. Jag hoppades på någon reform i human riktning, då man lät mig veta att i en landsända man just hade hängt en 18-årig flicka, vacker, välväxt, med en del nyttiga talanger och av en mycket hedervärd familj.
Hennes brott bestod i att hon hade låtit göra sig med barn och sedan dessutom övergivit sin livsfrukt. Den stackars flickan, som flytt från föräldrahemmet, hade överraskats av barnsbördens smärtor. Hon födde sitt barn vid en källa, ensam och utan hjälp. Skamkänslan, som hos det könet är en stark passion, gav henne krafter att återvända till sin fars hus och att där dölja sin situation. Sitt barn lämnade hon åt sitt öde, man fann det dagen därpå dött. Modern avslöjades, dömdes till galgen och avrättades.
Denna flickas första felsteg borde antingen ha fått förbli familjens hemlighet eller förtjänat lagens beskydd, eftersom det är förförarens sak att sona det onda han gjort, eftersom svagheten förtjänar att man överser med den, därför
att allt talar till förmån för en flicka vars grossess fläckar hennes rykte om den blir känd, och därför att svårigheten att ta hand om sitt barn redan den är en svår olycka.
Det andra felsteget är mera brottsligt: hon överger frukten av sin svaghet och utsätter den för att dö.
Men därför att ett barn har dött, måste man då absolut låta även modern dö? Hon hade ju inte dödat det, hon inbillade sig att någon som gick förbi skulle ta vård om denna oskyldiga varelse. Kanske tänkte hon t.o.m. gå tillbaka, hitta sitt barn och ge den vård det behövde. Den känslan är så naturlig att man bör förutsätta den hos en mor. Lagen är uttryckligen emot flickan i den provins jag talar om, men är inte den lagen orättvis, omänsklig och fördärvlig? Orättvis därför att den inte skiljer mellan dem som dödar sitt barn och den som överger det, omänsklig därför att den låter en olycklig flicka dö på ett grymt sätt, en flicka som man inte kan förebrå annat än hennes svaghet och hennes iver att dölja sin olycka, fördärvlig därför att den berövar samhället en medborgarinna som kunnat ge staten undersåtar, och det i en provins där man klagar över avfolkning.
Människokärleken har i den trakten ännu inte ordnat med hem som hjälper till med att ta hand om barn som blir utsatta. Där barmhärtigheten lyser med sin frånvaro är lagen alltid grym. Det vore bättre att förebygga dessa olycksfall än att bestraffa dem. Den sanna rättsvetenskapen består i att förhindra brott, inte i att döma en medlem av det svaga könet till döden, när det är fullt klart att hennes brott inte har med ondska att göra och att det har kostat hennes hjärta dyrt.
Garantera, så långt ni kan, var och en som känner sig frestad att handla orätt en utväg, och ni kommer att få mindre att straffa.
II
Denna olycka och denna hårda lag, som har berört mig mycket illa, har fått mig att titta på folkens strafflagstiftning. Den humane författaren till Brott och straff har haft bara alltför goda skäl att klaga på att straffen alltför ofta är oproportionerligt hårda i förhållande till brotten, och ibland till skada för staten, som de bör gagna.
De utstuderade straff, där man ser att mänsklig uppfinningsförmåga gjort sitt yttersta för att göra döden fasansfull, tycks snarare vara uttänkta av tyranniet än av rättvisan.
Tortyrstraffet infördes i Tyskland i tider av anarki, då de som tillskansade sig kungars rättigheter ville sätta skräck i alla som vågade opponera sig mot dem, med hjälp av en dittills okänd tortyr. I England öppnade man magen på den som anklagats för högförräderi, man ryckte ut hans hjärta och slog honom på kinderna med det, och hjärtat kastades i lågorna. Men vari bestod då ofta detta högförräderi? Under inbördeskrigen ofta i att ha varit en olycklig konung trogen, och ibland i att ha yttrat sig om segrarens tvivelaktiga rätt. Så småningom mildrades sederna. Det är sant att man har fortsatt att rycka ut hjärtat, men aldrig innan den dömde redan var död. Omständigheterna omkring är hemska men döden är mild — om den nu kan vara det.
VIII
Simon Morins tragiska slut är lika skrämmande som Antoines .1 Det var mitt i ett lysande hovs fester, kärleksäventyr och nöjen och i en tid då man tillät sig de största friheter som denne olycklige man brändes i Paris år 1663. Det var fråga om en sinnesrubbad som trodde sig ha haft uppenbarelser och som drev sin galenskap så långt att han trodde sig sänd av Gud och sade sig vara ett med Jesus Kristus.
Domstolen dömde honom klokt nog att spärras in på Petites-Maisons. Ytterst egendomligt var att på samma hospital fanns en annan dåre som kallade sig Den evige fadern och vars vansinne t. o. m. har blivit ett talesätt. Simon Morin blev så slagen av sin kamrats galenskap att han upptäckte sin egen. För en tid tycktes han få sitt förnuft tillbaka. Han lade fram sin egen för magistraten och olyckligtvis för honom själv blev han frisläppt.
En tid efteråt fick han tillbaka sina anfall och spred sina irrläror. Hans olycksöde ville att han blev bekant med Saint-Sorlin Desmarets 2, som i flera månader var hans vän men som snart av yrkesavund blev hans grymmaste förföljare.
Denne Desmarets var en lika stor visionär som Morin. Hans första dumheter var i sanningens namn av det oskyldiga slaget, nämligen tragikomedierna Erigone och Mirame, tryckta tillsammans med en psalmöversättning, romanen Ariane och dikten om Klodvig bredvid en versifierad mässa till Jungfru Marias ära. Det var dityrambisk poesi prydd med invektiv mot Homeros och Virgilius. Från detta slags dårskap gick han vidare till allvarliga former och man fick vara med om att han rasade mot Port-Royal. Sedan han så erkänt att han lärt upp några kvinnor i ateism, upphöjde han sig till profet och påstod att Gud egenhändigt gett honom nyckeln till Apokalypsens skattkammare, att han med hjälp av denna nyckel skulle föra befälet över en armé om 140 000 man mot jansenisterna.
Ingenting hade varit vettigare och rättvisare än om man hade placerat honom i samma logi som Simon Morin, men kan man tänka sig, han vann stort förtroende hos jesuiten Annat, kungens biktfader! Han övertygade denne om att den stackars Simon Morin höll på att grunda en sekt som var lika farlig som själva jansenisterna. När han alltså drivit sin hätskhet så långt att han blivit angivare, utverkade han en häktningsorder av polischefen mot sin olycklige rival. Och — man drar sig för att säga det — Simon Morin dömdes att brännas levande.
När man ledde honom till avrättningsplatsen fann man i en av hans strumpor ett papper där han bad Gud om förlåtelse för alla sina förvillelser. Det borde ha räddat honom, men domen var avkunnad och den verkställdes skoningslöst.
Sådana historier får håret att resa sig på ens huvud. Och i vilket land har man inte sett lika ömkliga skådespel? Överallt glömmer människorna att de är bröder och förföljer varandra intill döden. Man måste till mänsklighetens tröst försöka tänka sig att dessa fasansfulla tider inte ska komma tillbaka.
IX
Om trolldom
År 1749 brände man i biskopsdömet i Würzburg en kvinna som överbevisat som att hon var en häxa. Det är i vårt århundrade ett märkligt fenomen. Men hur är det möjligt att folk, som berömmer sig av att vara reformerade och trampa vidskepelserna under fötterna och som menar sig till sist ha drivit sitt förnuft till fulländning, har låtit bränna stackars kvinnor som anklagats för häxeri, och detta mer än hundra år efter den påstådda reformationen av deras tänkesätt?
År 1652 mötte en bondkvinna inom Geneves lilla område, Michelle Chaudron, djävulen när hon gick ut ur staden. Djävulen gav henne en kyss och tog emot hennes hyllning. Han tryckte in på hennes överläpp och högra bröst det märke som han har för vana att applicera på alla dem som han erkänner som sina gunstlingar. Detta djävulens sigill består av en liten signatur som gör huden känslolös, enligt vad alla demonografiska experter från den tiden intygar.
Djävulen befallde Michelle Chaudron att förhäxa två flickor. Hon lydde sin herre punktligt. Flickornas föräldrar anklagade henne inför rätta för samröre med djävulen. Flickorna förhördes och konfronterades med den anklagade. De intygade att de ständigt kände som en myrstack i vissa delar av kroppen och att de var besatta. Man tillkallade läkare, eller i varje fall sådana som då gällde för läkare, och de undersökte flickorna. De sökte efter djävulens sigill på Michelles kropp, det som rättegångsprotokollen kallar satansmärken. De förde in en lång nål där, vilket redan det var en smärtsam tortyr. Blod kom ut och Michelle gav genom sina skrik tillkänna att satansmärkena ingalunda medförde okänslighet. När domarna inte fann något fullständigt bevis för att Michelle var häxa lät de henne undergå det slags förhör som ofelbart ger sådana bevis. De olyckliga gav efter för de våldsamma smärtorna och erkände till slut allt man ville.
Läkarna sökte än en gång efter satansmärket. De fann det i en liten svart signatur på ett av hennes lår. De stack in nålen där. Smärtorna under tortyren hade varit så fasansfulla, att den stackars döende varelsen knappast kände nålen. Hon skrek inte, och så var brottet styrkt. Men eftersom sederna börjat mildras brändes hon först efter att ha hängts och steglats.
Alla det kristna Europas domstolar genljöd då av liknande processer. Häxbålen tändes överallt, liksom kättarbålen. Vad man framför allt förebrådde turkarna för var att de inte hade vare sig trollkarlar eller besatta bland sig. Man betraktade denna brist på besatta som ett osvikligt tecken på en falsk religion.
En man som ivrar för det allmänna bästa, för mänsklighet och en sann religion, har i en av sina skrifter till oskuldens försvar offentliggjort att kristna domstolar har sänt mer än hundra tusen till döden för trolldom. Om man till dessa juridiska massakrer lägger det oändligt mycket större antalet avrättade kättare, kan denna del av jorden inte framstå som annat än en väldig schavott täckt av bödlar och offer och omgiven av domare, angivare och åskådare.
X
Om dödsstraffet
Man har länge sagt att en hängd man är till intet nyttig och att de straff som man har hittat på till samhällets bästa också bör vara till nytta för detta
samhälle. Det är klart att tjugu kraftiga tjuvar, som man dömer till att arbeta hela sitt liv i offentliga arbeten, tjänar staten genom sitt straff och att deras död är till gagn endast för bödeln, som man betalar för att offentligen ta livet av människor. I England straffas tjuvar sällan med döden, man skickar dem till kolonierna. På samma sätt går det till i det väldiga Ryssland. Under självhärskarinnan Elisabet har man inte avrättat någon brottsling. Katarina II, som har efterträtt henne med en vida överlägsen begåvning, följer samma princip. Brotten har ingalunda blivit flera genom denna humanitet, och de brottslingar som deporteras till Sibirien kommer nästan alltid tillbaka som hederliga människor. Samma sak konstaterar man i de engelska kolonierna. Denna lyckliga förändring förvånar oss, men ingenting är egentligen naturligare. Dessa dömda tvingas till ständigt arbete för att leva. De får inga tillfällen till brott. De gifter sig och får barn. Tvinga människor till arbete och ni gör dem till hederliga människor. Man är väl medveten om att det inte är på landsbygden de svåra brotten begås, kanske med undantag för när där är alltför mycket fester, som tvingar människan till sysslolöshet och leder henne i fördärvet.
Man dömde inte en romersk medborgare till döden annat än för brott som rörde statens väl. Våra mästare, våra första lagstiftare, respekterade sina medborgares blod, vi slösar med våra landsmäns.
Man har länge dryftat den delikata och ödesdigra frågan om det överhuvudtaget är tillåtet för en domare att utdöma dödsstraff, om lagen inte uttryckligen föreskriver det strängaste straffet. Det problemet diskuterades högtidligen inför kejsar Henrik VI. Han avgjorde saken och beslöt att ingen domare kunde ha den rätten. 3
Det finns rättsfall som antingen är så oförutsedda eller så komplicerade eller utspelade under så egendomliga omständigheter, att lagen själv har i mer än ett fall måst överlämna dessa specialfall åt domarnas omdöme. Men om det finns ett fall där lagen medger att man tar livet av en anklagad som den själv inte dömt till döden så finns det tusen fall där humaniteten, starkare än lagen, bör skona deras liv som lagen själv har prisgivit åt döden.
Rättvisans svärd vilar i våra händer, men vi bör oftare göra det slött än vi slipar det. Man bär det i dess slida framför konungarna. Det sker för att mana oss att sällan dra det.
Man har sett domare som älskat att låta blod flyta. En sådan var Jeffreys i England, och i Frankrike en man som man gav tillnamnet Coupe-tête.4Sådana människor skapades inte för domarämbetet, naturen hade avsett dem som bödlar.
XI
Om verkställande av domar
Måste man gå till världens ände, måste man gå tillbaka till Kinas lagar för att se hur man bör hushålla med människors blod? Detta väldes domstolar består sedan mer än 4 000 år, och likaså avrättar man sedan mer än 4 000 år inte en bonde från rikets yttersta utkanter utan att hänskjuta hans fall till kejsaren, som låter pröva det tre gånger vid en av sina domstolar, varefter han
antingen signerar dödsdomen eller straffändringen eller den fullständiga benådningen.5
Låt oss inte söka exemplen så långt borta, Europa är fullt av dem. Ingen brottsling sänds i England till döden förrän kungen har signerat domen. Likadant är det i Tyskland och i nästan hela Norden. Detta var brukligt även i Frankrike och bör vara det i alla civiliserade nationer. Intriger, fördomar och okunnighet kan långt borta från tronen diktera domsluten. Dessa små intriger, okända vid hovet, kan inte göra intryck på detta, upptaget som det är av mera betydande saker. Den högsta domstolen har större vana vid ärenden och står mera över fördomar. Vanan att se allt i stort har gjort den visare och mindre okunnig. Den ser bättre än en vanlig landsortsrätt om samhället har behov eller inte av att stränga exempel statueras. Om till sist den lägre domstolen har dömt enligt lagens bokstav, som kan vara rigorös, så jämkar den högsta domstolen domen efter lagens anda, vilken innebär att man inte berövar människor livet om detta inte är en klar nödvändighet.
XII
Om tortyren
Alla människor som utsatts för våld eller bedrägeri avskyr de brott de råkar bli offer för. Alla är ense om att vilja att de närmast skyldiga och deras medbrottslingar ska bestraffas, och ändå reser sig alla, tack vare en medkänsla som Gud lagt ned i våra hjärtan, mot den tortyr man låter de anklagade genomgå för att pressa fram ett erkännande. Lagen har ännu inte dömt dem, och osäker som man är om deras brottslighet låter man dem undergå ett straff som är mycket fasansfullare än den död man låter dem lida när man är säker på att de förtjänar den. Nåväl, jag vet ännu inte om du är skyldig, jag måste alltså plåga dig för att få veta det, och om du är oskyldig kommer jag inte att gottgöra dig för de tusen dödar jag har låtit dig lida i stället för den enda jag förberedde för din räkning. Alla ryser väl inför den tanken.
Jag ska inte påpeka här att den helige Augustinus uppreser sig mot tortyren i sin Gudsstaten. Inte heller att man i Rom inte lät andra än slavar undergå den, och att Quintilianus t. o. m. påminner sig att även slavar är människor och förkastar detta barbari.
Om det inte fanns mer än en enda nation på jorden som hade avskaffat bruket av tortyr, och om det inte begicks fler brott i den staten än i en annan, om den dessutom blev mera upplyst, mera blomstrande efter detta avskaffande, vore dess exempel nog för resten av världen. England ensamt kunde vara en lärdom för de andra folken, men — det är inte ensamt. Tortyr är förbjuden även i andra länder, och med framgång. Alltsammans är alltså avgjort. Folk som berömmer sig av att vara civiliserade, borde de inte också berömma sig av att vara mänskliga? Borde de hänga fast vid ett omänskligt bruk under den enda förevändningen att det är just ett bruk? Reservera åtminstone denna grymhet för de brottslingar som är överbevisade om att ha mördat familjens eller fosterlandets fader. Sök reda på dessas medbrottslingar, men att en ung människa, som har begått något fel som inte lämnar något spår efter sig, skaundergå samma tortyr som en fadermördare, är inte det ett onödigt barbari?
Jag skäms över att ha talat om detta ämne efter vad författaren till Brott och straff redan har sagt om det. Jag bör nöja mig med att önska att man ofta läser om detta verk av en som älskar humanitet.
XIV
Om skillnaden mellan politiska lagar och naturliga
Jag kallar de lagar naturliga som naturen anvisat lör alla tider och för alla människor för att upprätthålla den rättskänsla som naturen vad man än må säga har ristat in i våra hjärtan. Överallt är stöld, övervåld, dråp, otacksamhet mot goda föräldrar, mened begången för att skada, inte för att hjälpa en oskyldig och konspiration mot fosterlandet uppenbara brott, som man beivrar mer eller mindre strängt men alltid med rätta.
Politiska kallar jag de lagar som stiftats för det aktuella behovet, antingen för att befästa makten eller för att förebygga olyckor.
Man är rädd för att fienden ska få upplysningar om en stad. Man stänger då stadsportarna och förbjuder vid dödsstraff var och en att fly genom befästningarna.
Man fruktar en ny sekt, som visserligen utåt skyltar med sin lojalitet mot makthavarna men i hemlighet intrigerar för att undandra sig denna, som predikar att alla människor är jämlikar bara för att likformigt böja dem under sin nya kyrkoordning, och som slutligen, förebärande att det är bättre att lyda Gud än människor och att den härskande trosriktningen är full av vidskepelse och löjliga ceremonier, vill riva ned vad som är sanktionerat av staten. Man stadgar då dödsstraff för dem som offentligt talar till förmån för denna sekt och så kan förleda folket till uppror.
Två ärelystna traktar efter en tron, den starkare vinner. Han påbjuder då dödsstraff för den svagares anhängare. Domarna blir redskap för den nye suveränens hämnd och stöden för hans auktoritet. Var och en som under Hugo Capet hade någon förbindelse med Karl av Lothringen riskerade att dömas till döden, om han inte var en mäktig man.
När Rikard III, som dödat sina två brorsöner, hade blivit kung av England, lät högsta domstolen slita Sir William Colingbourne i stycken anklagad för att ha skrivit till en vän till greven av Richmond, som då hade satt upp en del trupper och som sedan kom att regera under namnet Henrik VII. Man fann två rader av hans hand som var rent löjeväckande, och det var nog för att denne adelsman skulle dö under ett fruktansvärt straff. Historien är full av liknande exempel på rättvisa.
Rätten till repressalier är ännu en av de lagar som folken har antagit. En fiende har låtit hänga en av era tappra officerare, som en tid har hållit stånd i en liten sönderskjuten fästning mot en hel armé. En av fiendens officerare faller i era händer. Det är en hederlig man som ni värderar och tycker om. Ni hänger honom som vedergällning. Det är lagen, säger ni, dvs. om en fiende har sölat ned sig med ett avskyvärt brott, måste ni begå ett annat!
Alla dessa en blodtörstig politiks lagar består bara till en tid, och man ser tydligt att de inte är några verkliga lagar, eftersom de är tillfälliga. De påminner om det nödtvång att äta människor som man ibland under yttersta hungersnöd har befunnit sig i. När man åter har tillgång till bröd äter man inte längre människor.
XVII
Om falskt mynt
Falskmynteri har betraktats som högförräderi av andra graden och det med rätta: att bestjäla alla enskilda inom staten är att bedra staten. Man undrar om en köpman, som för in guldtackor från Amerika och förvandlar dem till gott mynt hemma hos sig, är skyldig till högförräderi och förtjänar döden. I nästan alla länder dömer man honom till det strängaste straffet, och ändå har han inte bestulit någon, tvärtom har han gjort staten en tjänst genom att skaffa den en större myntcirkulation. Men han har orättmätigt tillvällat sig suveränens rättighet, och han bestjäl denne genom att tillägna sig den lilla vinst som kungen har på mynttillverkningen. Han har gjort fullgoda mynt, men han utsätter sina efterapare för frestelsen att göra underhaltiga. Men dödsstraff är mycket. Jag har känt en jurist som ville att man skulle döma den skyldige att i sin egenskap av en skicklig och nyttig person arbeta vid kungens myntverk, med kedjor om fötterna.
XVIII
Om tjänares stölder
Är inte i de länder, där en liten stöld av en tjänare straffas med döden, ett så oproportionerligt straff farligt för samhället? Är det inte t. o. m. en inbjudan till snatteri? För om en husbonde verkligen utlämnar en tjänare åt rättvisan för en obetydlig stöld och om man berövar den stackaren livet, så kommer alla kringboende att förfasa sig över den husbonden. Man känner då att naturen står i motsats till lagen och att denna följaktligen är värdelös.
Vad händer då? Jo, de bestulna husbönderna vill inte hölja sig med vanära utan nöjer sig med att köra i väg sina tjänare, som då går och stjäl någon annanstans och vänjer sig vid stråtröveri. Eftersom dödsstraffet för ett litet snatteri är detsamma som för en grov stöld är det klart att de försöker stjäla mycket. De kan t. o. m. bli mördare, om de tror att det är ett sätt att inte bli upptäckta.
Men om straffet står i proportion till brottet, om hustjuven döms till offentliga arbeten, då kan husbonden ange honom utan samvetsbetänkligheter. Han ådrar sig ingen skam längre genom angivelsen, och stölder kommer att bli mindre vanliga. Alltsammans bevisar den stora sanningen, att en rigorös lag ibland framkallar brott.
XIX
Om självmord
Den berömde Duverger de Hauranne, abbé de Saint-Cyran och ansedd som grundare av Port-Royal, skrev omkring år 1608 en traktat om självmord, som har blivit en av Europas sällsyntaste böcker.
Tio Guds bud, säger han, befaller oss att inte döda. Att mörda sig själv tycks innefattas i denna föreskrift lika mycket som att döda sin nästa. Om det alltså finns fall då det är tillåtet att döda sin nästa, finns det fall då det är tillåtet att döda sig själv. Man bör inte förgripa sig på livet utan att först ha rådfrågat förnuftet.
Samhällsmakten, som representerar Gud, kan disponera över vårt liv. Människors förstånd kan också representera Guds, det är en stråle av det eviga ljuset.
Saint-Cyran bygger mycket på detta argument, som ju kan tas som en ren
sofism, men när han kommer till tolkning och exempel är det svårare att bemöta honom. Man kan, säger han, döda sig för sin furstes bästa, för sitt fosterlands eller sin släkts.
Man kan verkligen inte tycka att man kan döma sådana som Codrus eller Curtius. Den furste finns inte som skulle ge sig till att straffa dens familj som offrat sig för honom. Vad säger jag? Det finns väl ingen som skulle vilja annat än belöna honom. Sankt Thomas har före Saint-Cyran sagt samma sak. Men det behövs ingen Thomas eller Bonaventura eller Hauranne för att man ska veta att en man som dör för sitt fosterland förtjänar vårt lov.
Abbé de Saint-Cyran drar slutsatsen att vad som är gott att göra för någon annan, det är också tillåtet att göra för sig själv. Tillräckligt känt är allt vad som citerats från Plutarkos, från Seneca, från Montaigne och hundra andra filosofer till självmordets försvar. Det är utslitet allmängods. Jag gör här inte anspråk på att försvara en handling som lagen förkastar, men varken Gamlatestamentet eller Nya har någonstans förbjudit människan att lämna livet när hon inte längre kan uthärda det. Ingen romersk lag har fördömt självmordet. Så här säger tvärtom kejsar Markus Antoninus' lag, som aldrig blev upphävd:
''Om din fader eller din broder, som inte anklagats för något brott, dödar sig själv antingen för att undgå smärtor eller på grund av livsleda eller förtvivlan eller vansinne, må hans testamente gälla eller arvingarna tillträda arvet, om han inte gjort testamente."
Trots denna våra förebilders humana lagstiftning har vi ännu inte kommit någon vart, vi genomborrar med en påle liket av en man som dött frivilligt, vismutsar ned minnet av honom, vi vanärar hans familj så långt på oss ankommer, vi straffar sonen för att han förlorat sin far och änkan för att hon berövats sin man. Man konfiskerar t. o. m. den dödes ägodelar, vilket i praktiken betyder att beröva de efterlevande det arv som tillhör dem. Denna sed är liksom så många andra härledd ur vår kanoniska rätt, som förvägrar dem begravning som dött en frivillig död. Man drar av detta slutsatsen att man inte kan ärva en man som inte anses ha något arv i himmelen. Den kanoniska rätten försäkrar, under rubriken Om straff, att Judas begick en större synd genom att hänga sig än genom att sälja Vår Herre Jesus Kristus.
XXII
Om processen i brottmål och en del andra juridiska former
Om en dag en human lagstiftning mildrade en del alltför rigorösa bruk utan att ändå underlätta brott, kan man tänka sig att man också reformerade proceduren i bestämmelser, där lagstiftarna tycks ha hemfallit åt ett överdrivet nit. Kriminalprocessen tycks på flera punkter ha utformats enbart för att de åtalade ska förlora. Det är den enda lag som gäller likformigt över hela landet, borde den inte vara lika förmånlig för den oskyldige som sträng för den skyldige? I England rättas ett enkelt fängslande, som visar sig illa grundat, till av den tjänsteman som har gett order om det, men i Frankrike har den som kastats i fängelse och utsatts för tortyr ingen tröst att vänta, ingen skadeersättning att kräva av någon, han förblir för alltid brännmärkt i samhället. Denoskyldige brännmärkt! Och varför? Därför att han blivit felbehandlad. Han borde enbart väcka medömkan och respekt. Avslöjandet av brott kräverhårda tag. Det är ett krig som den mänskliga rättvisan för mot ondskan. Men
det finns storsinthet och medkänsla även i krig. Den tappre känner medlidande, måste människan bli en barbar?
Låt oss här bara på några punkter jämföra romarnas kriminalprocess med vår.
Hos romarna hördes vittnena offentligt i närvaro av den anklagade, som då kunde bemöta dem, själv ställa frågor till dem eller ge dem en advokat på halsen. Denna procedur var ädel och öppen, den präglades av den romerska storsintheten.
Hos oss sker allt i hemlighet. En enda domare och hans notarie förhör alla vittnena, ett i sänder. Denna praxis, som grundlades av Frans I, fastslogs av den kommission som år 1670 utarbetade Ludvig XIV:s författning. Enbart en missuppfattning var orsaken.
Man inbillade sig när man läste lagrummet Om vittnen, att orden "testesintrare judicii secretum" betydde att vittnena skulle höras i hemlighet. Men"secretum" betyder här domarens ämbetsrum. "Intrare secretum" i betydelsen tala i hemlighet vore inte latin. Det var ett språkfel som åstadkom denna del av vår rättsvetenskap.
Vittnena är vanligen folk ur samhällets bottenskikt, som domaren om han är i enrum med dem kan få att säga allt vad han vill. Dessa vittnen förhörs en andra gång, vilket kallas kollationering (recolement), fortfarande i hemlighet.Om de, efter denna kollationering, tar tillbaka sina vittnesmål eller ändrar dem på väsentliga punkter, straffas de som falska vittnen. Om alltså en enkelt funtad människa som inte kan uttrycka sig men har hjärtat på rätta stället, kommer på att han har sagt för mycket eller för litet, att han har missförstått domaren eller denne honom, och så i rättvisans namn återkallar vad han har sagt, så straffas han som en brottsling och tvingas ibland att hålla fast vid ett falskt vittnesmål enbart av rädsla för att behandlas som ett falskt vittne.
Om han flyr utsätter han sig för att bli dömd, vare sig brottet blivit bevisat eller inte. En del jurister har verkligen försäkrat att den som uteblir inte borde bli fälld om brottet inte var klart styrkt, men andra jurister, mindre upplysta men kanske mera åtlydda, har haft motsatt mening. De har vågat påstå attden misstänktes flykt var ett bevis på hans brottslighet, och att det förakt han visade för rättvisan genom att inte inställa sig förtjänade samma straff som om han blivit bunden vid brottet. Beroende alltså på vilken juridisk sekt domaren ansluter sig till, blir den oskyldige antingen frikänd eller dömd.
Det är ett svårt missförhållande inom det franska rättsväsendet att man ofta uppfattar som lag fantasier och villfarelser, ibland grymma, av andliga lösdrivare som utger sina känslor för lag.
Under Ludvig XIV:s regering utfärdades två förordningar som är likformiga för hela riket. Enligt den första, som gäller civilprocessen, får domare i civilmål inte döma någon i hans frånvaro, om käromålet inte är styrkt, men i den andra, som reglerar kriminalprocessen, är det inte utsagt att den åtalade ska frikännas i brist på bevis. En egendomlig sak! Lagen säger att en människa som man kräver på lite pengar inte ska dömas i sin frånvaro annat än om skulden är styrkt, men om det är fråga om livet blir det en fråga för advokater att veta om man bör döma den tredskande när brottet inte är bevisat, och lagen besvarar inte den frågan.
Om den misstänkte har tagit till flykten börjar man med att beslagta alla hans ägodelar och anteckna dem. Man väntar inte ens tills processen är avslutad. Man har ännu inget bevis, man vet ännu inte om han är oskyldig
eller skyldig, men man börjar med att åsamka honom väldiga kostnader! Det är ett straff, säger man, för hans olydnad mot häktningsordern. Men tvingar inte den ytterliga hårdheten i förfarandet vid brottmål till denna olydnad?
Om en man är anklagad för ett brott spärrar man först in honom i en ohygglig fängelsehåla. Han får inte kommunicera med någon, han blir belagd med bojor som om han redan vore dömd brottslig. Vittnena mot honom förhörs i enrum, han ser dem inte annat än vid konfrontationen. Innan han har hört deras vittnesmål bör han anföra vilka invändningar han har mot dem, han måste omständligt redogöra för dessa och han måste på stället namnge alla de personer som kan stödja dessa invändningar. Sedan han läst vittnesmålen får han inte göra några erinringar. Om han kan visa för vittnena antingen att de har överdrivit fakta eller att de har utelämnat andra sådanaeller tagit fel i detaljer, kommer rädslan för straff dem att hålla fast vid sin mened. Om omständigheter som den åtalade uppger har berättats annorlunda av vittnena, är detta tillräckligt för att domare som antingen är okunniga eller av förutfattad mening ska döma en oskyldig.
Hur är den människa beskaffad som inte blir skrämd av denna procedur? Vilken rättskaffens människa kan känna sig säker på att inte duka under för den? O domare! Om ni vill att den oskyldigt anklagade inte ska fly, så gör det lättare för honom att försvara sig.
Lagen tycks ålägga domstolen att uppträda mot den misstänkte mera som en fiende än som en domare. Domaren är bemyndigad att avgöra om konfrontation ska ske mellan den anklagade och vittnena eller inte. Hur kan en så nödvändig sak som denna konfrontation vara godtycklig?
Bruket tycks på den punkten stå i motsättning till lagen, som är tvetydig. Konfrontation sker alltid, men domaren konfronterar inte alltid alla vittnena. Han utesluter ofta dem som inte tycks ha något väsentligt att anföra. Ändå kan ett vittne, som ingenting har sagt mot den åtalade vid undersökningen, vittna till hans förmån vid konfrontationen. Vittnet kan ha glömt omständigheter som talar för den misstänkte. Domaren själv kan först inte ha uppfattat betydelsen av dessa omständigheter och kan ha underlåtit att anteckna dem. Det är alltså mycket viktigt att man konfronterar alla vittnena med den misstänkte och att konfrontationen inte får bli godtycklig på den punkten.
Om det rör sig om ett brott får den misstänkte inte ha någon advokat. Han tar då sitt parti och flyr, det är vad alla advokatståndets normer råder honom till. Men om han flyr kan han bli dömd, oavsett om hans brottslighet blir styrkt eller inte. En man som man kräver på en summa pengar döms alltså inte i sin frånvaro annat än om skulden är styrkt, men är det fråga om hans liv kan han dömas frånvarande, även om brottet inte är bevisat. Vad nu då? Skulle lagen fästa större vikt vid pengar än vid livet? O domare, lyssna till den fromme Antoninus eller den gode Trajanus, de förbjuder att någon döms i sin frånvaro.
Är det inte märkligt att er lag medger att en utpressare eller en konkursbedragare har tillgång till advokat inför domstolen, medan en hederlig människa mycket ofta berövas denna hjälp! Om det kan finnas ett enda fall där en oskyldig skulle bli rättfärdigad inför rätten genom en advokat, är det då inte uppenbart att den lag är orättfärdig som berövar honom denne?
Förste presidenten de Lamoignon sade mot denna lag, att "den advokat eller rådgivare som man haft för vana att ge den anklagade, är inte ett privilegium som medges av författningar eller lagar, det är en frihet som han
har enligt naturrätten, som är äldre än alla människors lagar. Naturen lär varje människa att hon bör ha tillgång till andras kunskaper när hon inte själv har sådana nog för sitt beteende, och att hon kan låna hjälp när hon inte själv känner sig stark nog att försvara sig. Våra författningar har beskurit den anklagades förmåner så starkt att det inte är mer än rätt att bevara vad de har kvar, och i synnerhet advokaten, som är den väsentligaste delen av dem. Om man jämför vår procedur med romarnas eller med andra folks, ska man finna att det inte finns någon så rigorös som den man tillämpar i Frankrike, i synnerhet efter 1539 års författning."
Denna procedur är ännu strängare efter 1670 års författning. Den skulle ha varit mjukare om kommissionens flertal hade läst herr de Lamoignon.
Parlamentet i Toulouse6 har en märklig sedvana vid vittnesbevisning. Man godtar på andra håll halv bevisning, vilket i grund och botten inte är annat än misstankar, eftersom man vet att det inte finns några halvsanningar. Men i Toulouse tillåter man kvarts- och åttondelsbevis. Man kan där t. ex. betrakta ett rykte som ett kvartsbevis, ett annat, ännu vagare, som ett åttondels, så att åtta hörsägner, som inte är annat än ekon av ett illa grundat rykte, kan bli en fullständig bevisning. Det var nära nog enligt den principen som Jean Calas dömdes till stegel och hjul. De romerska lagarna fordrar bevis luce meridiane clariores (klarare än dagsljuset).
XXIII
Några reformidéer
Domarämbetet är så aktat att det enda land på jorden där det kan köpas föresätter sig att befria sig från detta bruk. Man vill att jurister ska kunna göra karriär genom sin förmåga att skipa rättvisa, ådagalagd genom studier, yttranden och skrifter. Kanske skulle man då få se födas, genom lyckliga arbetsinsatser, en regelmässig och likformig rättsvetenskap.
Kommer man alltjämt att bedöma samma sak olika i landsorten och i huvudstaden? Måste det vara så att man har rätt i Bretagne och fel i Languedoc? Men vad säger jag! Det finns lika många rättsvetenskaper som det finns städer, och vid samma domstol är den ena avdelningens rättsregler inte lika med grannavdelningens.
Vilken kolossal motsättning mellan lagarna inom samma kungarike! I Paris betraktas en man som har varit bosatt i staden ett år och en dag som medborgare. I Franche-Comté blir en fri man slav om han har bott ett år och en dag i ett hus underkastat mainmorte. Hans arvingar på sidolinjer ärver inte vad han kan ha förvärvat på annat håll, och hans egna barn hänvisas till tiggeri även om de har tillbragt ett år långt från det hus där deras far har dött. Provinsen kallas fri, men vilken frihet!
Om man vill dra gränser mellan civil myndighet och kyrklig sedvanerätt, vilka oändliga dispyter! Var går gränserna? Vem ska jämka samman de oändliga meningsskiljaktigheterna mellan statskassan och rättsvetenskapen? Till sist, varför motiveras på vissa håll aldrig domstolsutslagen? Ligger det något skamligt i att ange sina domskäl? Varför lägger de som dömer i konungens namn inte fram för denne sina dödsdomar innan de verkställs?
Vart man än vänder blicken ser man motstridigheter, hårdhet, osäkerhet och godtycke. Vi strävar i detta sekel efter att fullkomna allt, låt oss då försöka förbättra lagarna, som våra liv och våra ägodelar beror av.