J. GILLIS WETTER. The International Arbitral Process: Public and Private. Volumes 1—V. Oceana Publications. New York 1979. XXXVIII + 2 852 s.

 

Det är nu nästan fyra år sedan detta omfattande verk om det internationella skiljeförfarandet publicerades. Det är inte förvånande att verket under denna tid hunnit bli föremål för ett flertal inträngande anmälningar i internationella facktidskrifter eller att förf. redan inhöstat mycket välförtjänt beröm och rönt stor uppskattning för sin prestation. Vad som däremot kan förvåna är att detta omfattande och originella arbete inte förrän nu kommer till anmälan i denna tidskrift. Flera omständigheter har orsakat den olyckliga fördröjningen, vilken jag delvis själv får ta på mig skulden för.
    Wetters arbete om internationellt skiljeförfarande är i första hand en materialpresentation med intresset inriktat på själva processen. I de fem volymerna omfattande sammanlagt sjutton kapitel serverar förf. en blandning av skiljedomar, partsinlagor, korrespondens, tidningsartiklar, artiklar ur facktidskrifter och avhandlingar samt författningstexter, vilken sammanhålls av egna kommentarer, klarlägganden och sporadiska analyser. När förf. valt det internationella skiljeförfarandet som ämne för sitt stora arbete, är det i förvissningen om att en samlad behandling härav kan ge underlag för ett meningsfullt utbyte av åsikter mellan öst och väst och bilda utgångspunkten för en fruktbar komparativ rättslig analys. Genom att framställa och presentera den internationella skiljeprocessen som en enhet, vare sig denna angår tvister mellan stater, mellan stat och enskild eller mellan enskilda intressen, vill han göra läsaren uppmärksam på att det finns flera gemensamma nämnare i förhållandet mellan den folkrättsliga och den rent privaträttsliga skiljeprocessen och att den utbredda uppfattningen, att den ena processformen inte har något att lära av den andra, är felaktig. Arbetet försöker förmedla en helhetsbild och en verklighetsbild av den internationella skiljeprocessen och innefattar en praktiskt taget fullständig presentation av de olika drag i förfarandet, som kännetecknar denna processform. Även om verkets olika kapitel behandlar skiljeprocessen ur skilda synvinklar hålls de samman därigenom att de endast representerar olika sidor av samma problemstruktur — en struktur som ärflerdimensionell. Enligt förf. är det övergripande syftet med framställningen att försöka identifiera huvudfrågorna och problemen i den internationella skiljeprocessen — "a field which is not yet ripe for Linnean scholarship an indeed so dynamic and diverse that it inevitably eludes the firm grasp of dogmatic systematisation" — samt att öka läsarens kunskap om skiljeprocessen som ett medel att lösa tvistigheter på det internationella planet. Förf. uttrycker också den övergripande förhoppningen, att den ansamling av material som passerar revy i framställningen skall bibringa läsekretsen insikt om varför rättsliga normer uppställs och hur de skapas, tillämpas och upprätthålls inom detta betydelsefulla och vittförgrenade område för konfliktlösning.
    Som redan framgått, framträder arbetet i fem volymer, vilka innehåller 17 kapitel, varav de fem sista (kap. XIII—XVII) utgör en sammanställning av rent dokumentärt material såsom olika lagar, regler, konventioner och kontraktsklausuler. I kap. XIII presenteras sålunda den fullständiga texten till ett

 

urval nationella lagar om skiljeförfarande från USA, England, Sverige och Schweiz samt den europeiska konventionen av den 20 januari 1966 angående Uniform Law of Arbitration. Från den amerikanska lagstiftningen redovisas United States Federal Law Title 9, U.S. Code §§ 1 — 14 with Amendments; The New York Arbitration Law, Art. 75; The Florida Arbitration Code, Chapt. 682; och The Uniform Arbitration Act. Från England redovisas The Arbitration Act of 1950 and 1975, från Sverige lagen om skiljemän och lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt från Schweiz udrag ur Zivilprozessordnung för kantonen Zürich (§§ 238—258, 281 — 299) och Intercantonal Arbitration Convention.
    I kap. XIV återges transnationella skiljedomsregler såsom UNCITRAL Arbitration Rules (1976); Convention, regulations and rules of procedure for The Settlement of International Investment Disputes (ICSID); The Permanent Court of Arbitration (1962); Commercial Arbitration Rules of the American Arbitration Association (AAA); Grain Arbitration Rules of AAA; Arbitration Rules for the Court of Arbitration of the International Chamber of Commerce (ICC); Rules for the London Court of Arbitration; Rules of Procedure of the Inter-American Commercial Arbitration Commission; Rules of the Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce (SCC Institute); Arbitration Rules of the Zurich Chamber of Commerce; DecisionConcerning the Foreign Trade Arbitration Committee of the China Committee for the Promotion of International Trade and Provisional Rules of Procedure; Statute on the Foreign Trade Arbitration Commission at the USSR Chamber of Commerce and Industry and Rules of Procedure; och Arbitration Rules of the United Nations Economic Commission for Europe.
    I kap. XV, som behandlar Public International Law Arbitration Rules, återges Haagkonventionerna 1899 och 1907; utkast till Convention of the International Law Commission on Arbitral Procedure (1953); modellregler för Arbitral Procedure Adopted by the International Law Commission (1958); samt en artikel om utvecklingen på området alltsedan Haagkonventionerna.
    I kap. XVI, som presenterar multilaterala konventioner, återges Protocol on Arbitration Clauses of 1923; Convention for the Execution on Foreign Arbitral Awards of 1927; Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards of 1958 (New York Convention); Inter-American Convention on International Commercial Arbitration of 1975; European Convention on International Commercial Arbitration of 1961; samt diverse material (artikel och skiljedomsfall) avseende frågan om verkställighet av utländska skiljedomar.
    I kap. XVII, som berör den för praktikern viktiga frågan om val av skiljeklausul i olika kontraktsrättsliga relationer, presenteras några artiklar i frågan samt lämnas exempel på institutionella skiljeklausuler, avtalade sådana och ad hoc-överenskommelser. I ett Addendum återges texten till den nya The English Arbitration Act 1979 och lämnas en översikt över förändringar i rättsläget vid engelskt skiljeförfarande.
    De tolv första kapitlen bildar arbetets kärna med sina presentationer av förfarandet sett ur olika synvinklar. Som nämnts är det primärt fråga om att förf. i de skilda kapitlen tar fram material som skall belysa olika aspekter av den internationella skiljeprocessen. På grund av arbetets struktur och omfattning är det motiverat att här försöka ge en utförligare bild av innehållet.

 

    Volym I rymmer tre kapitel, varav det första behandlar Public International Law Arbitration, d.v.s. skiljeförfarande mellan stater såsom ett medel att försöka bevara fredliga relationer. Inledningsvis belyses den roll som skiljeförfarandet spelar i detta sammanhang och genom att återge anföranden av statsmän och välkända internationella skiljedomare försöker förf. förmedla något av den atmosfär och den stämning som omgärdar förfarandet. Här redovisas synnerligen intressant material från det berömda Alabama-fallet (1892) mellan USA och England avseende Englands påstådda försummelse att såsom neutral stat under det amerikanska inbördeskriget tillåta byggandet av de amerikanska krigsfartygen Alabama och Georgia vid brittiska varv, och förf. behandlar utförligt det från amerikansk sida framställda yrkandet om indirekt skadestånd, som så när hade ställt hela skiljeförfarandet på huvudet; vidare skiljedomen i The Island of Palmas Case (1928) mellan USA och Nederländerna; gränstvisten mellan Indien och Pakistan, Rann of Kutch-fallet (1968) med förre riksmarskalken Gunnar Lagergren som skiljenämndens ordförande och med Gillis Wetter som sekreterare; och slutligen skiljedomen i Beagle Channel-fallet (1977) mellan Argentina och Chile. Syftet med kapitlet är att ge det historiska perspektivet på utvecklingen av mellanstatligt skiljeförfarande och att demonstrera förfarandets förlopp och påvisbara resultat.
    Det andra kapitlet behandlar skiljeförfarandet mellan stat och enskild part och förf. låter läsaren få kontakt med tre betydelsefulla skiljedomar avseende frågan om nationalisering av oljeanläggningar, nämligen Aramco-fallet (1958),BP/Libya-fallet (1973/74) med Gunnar Lagergren som ensam skiljedomare och Topco/Calasiatic-fallet (1977). Här belyses ingående de ofta mycket intrikata och svårbedömda frågorna om skiljenämndens jurisdiktion samt tillämplig processuell och materiell lag för förfarandena. I de typiska mycket långvariga anläggningskontrakten eller koncessionerna mellan stat och enskilda utländska kontraktsbolag återfinns regelmässigt kompromissbetonade överenskommelser om tillämplig lag, vilka försöker tillgodose å ena sidan den enskilda partens intresse av att undandra kontraktet från värdlandets lag, å andra sidan värdlandets önskan att med hjälp av sin interna lagstiftning behålla kontrollen över den utländska kontraktspartens aktiviteter. Särskilda problem med avseende på skiljenämndens jurisdiktion uppkommer när, som ofta är fallet, nämnden utsetts efter det att kontraktet hävts av båda parter till följd av värdlandets ensidiga uppsägning eller kansellering av kontrakten.
    I kap. III, som bär rubriken Arbitrators, Umpires, Experts, Valuers and Conciliators: What is arbitration and what is not?, görs försök att från skiljeförfarandet avskilja andra typer av förfaranden, som syftar till att lösa uppkomna tvister utanför domstolarna. Med utgångspunkt i en illustrativ artikel av Dean Soia Mentschikoff om grundläggande karakteristika i det internationella kommersiella skiljeförfarandet, återges bl. a. artiklar om verksamheten vid the London Grain and Feed Trade Association (GAFTA), det kinesiska begreppet Commercial Arbitration och den svenska uppfattningen om skillnaden mellan skiljeförfarande och expertutlåtande.
    Volym II omfattar fyra kapitel och presenterar i kap. IV utvalda artiklar och rättsfall, som berör amerikansk federal och delstatlig skiljedomsrätt. Det återgivna materialet ger en god om än kortfattad översikt över det amerikanska systemet. I ett avslutande avsnitt återges texten till ett till representanthuset avgivet radikalt lagförslag, som föreslår ett obligatoriskt skiljeförfarande innan saken tas upp till prövning vid federala domstolar.

 

    Kap. V innehåller en utförlig presentation av fem institutionaliserade skiljedomsinstitut, nämligen The American Arbitration Association (AAA), The London Court of Arbitration (LCA), The International Centre for the Settlement of Investment Disputes (ICSID), The Court of Arbitration of the International Chamber of Commerce (ICC) och Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut (SCC Institute). Förf. försöker att ge en levande bild av verksamheten, arbetsbelastningen och kostnaderna vid de skiljedomsinstitut, som han kommit i direkt beröring med, och avslutar framställningen med en kortfattad jämförelse mellan de olika instituten, deras betydelse, funktioner, kostnader och effektivitet.
    Mot bakgrund av denna presentation av fem ledande skiljedomsinstitut gör förf. i kap. VI en i överskådlig tabellform detaljerad jämförande utvärdering av de olika regelsystemen, som uppvisar en brokig bild av överensstämmelser, skiljaktigheter och totala luckor. Jämförelsen demonstrerar eftertryckligt ofullkomligheten hos de presenterade systemen samt påvisar att det finns ett stort okänt område, som upptar många viktiga aspekter av den internationella skiljeprocessen, som är oreglerat och inom vilket det råder stor osäkerhet utan att någon ledning ges för hur skiljenämnden skall agera.
    Med utgångspunkt i några engelska rättsfall från 1970-talet, vilka behandlar skillnaden mellan processuell och materiell rätt i internationellt skiljeförfarande, presenteras doktrinen om en lex loci arbitrii såsom den rättsordning som initialt reglerar skiljenämndens liv och arbete. Olika uppfattningar om vilken rättsordning som utgör lex loci arbitrii demonstreras med material från tre välkända skiljedomar mellan stater och utländska investerare, nämligende tidigare nämnda Aramco, BP/Libya och Topco/Calasiatic. I en i tabellform uppställd exposé och presentation av skiljemannaregler från sex olika rättsområden, nämligen United States Arbitration Act (1925), New York Civil Practice Law and Rules (1963), English Arbitration Act (1950), Swiss Intercantonal Arbitration Convention (1969), Zurich Civil Procedure Rules (1976) och den svenska skiljemannalagen (1929), görs en jämförande analys av frågan hur skiljenämnden skall och kan bestämma sin domsrätt, sin jurisdiktion. Denna operation att underställa skiljeförfarandet ett visst lands lag är nödvändig för att slutligen kunna fastställa skiljedomens nationalitet och skiljemännens ansvar eller avgöra frågan om skiljedomens giltighet och dess verkställighet. Med hänsyn till de existerande nationella reglernas ofullständighet och totala tystnad på väsentliga punkter blir förf:s slutsats, att det finns behov av en uniform processordning för internationellt skiljeförfarande.
    I kap. VII, On Revision and Re-Opening, behandlas frågan om återupptagande av avdömd sak till förnyad prövning såsom rättsmedel i internationellt skiljeförfarande. Här redovisas uttalanden i frågan från fredskonferensen i Haag 1899 samt ett förslag från International Law Commission. Frågan uppkom i det tidigare i denna anmälan uppmärksammade skiljeförfarandet BP/Libya, där BP yrkade att den ensamme skiljemannen Gunnar Lagergren skulle uppta en i målet given mellandom till förnyad prövning. Ett fylligt material från skiljeprocessen belyser frågeställningen och redovisar det underlag på vilket Lagergren med tillämpning av dansk rätt grundade sitt beslut att inte tillåta rättsmedlet.
    Volym III upptar tre kapitel, av vilka kap. VIII innehåller en ingående "case study" av det välbekanta skiljeförfarandet i gränstvisten mellan Guyana och Venezuela avseende överhögheten över ett ca 50 000 square miles stort land-

 

område. Genom att denna tvist kunde hänföras till avgörande av skiljenämnd undveks, sägs det, ett hotande krig mellan England, som uppträdde för sin koloni Guyana, och USA, som i kraft av Monroe-doktrinen understödde Venezuela. Fallet illustrerar frågan om skiljedoms ogiltighet och är intressant såtillvida att Venezuela strax efter det skiljedomen fallit år 1899 hävdade och alltjämt hävdar att domen är ogiltig. Ogiltighetsaspekten har givit upphov till en mängd artiklar om grunderna för ogiltighet av skiljedomar och betydelsen av skiljenämndens bristande motivering för sitt utslag, vilka återges. Förf. håller före att utgången i det refererade fallet har varit och alltjämt är en av orsakerna till att de latinamerikanska länderna intar en negativ inställning till skiljedomsinstitutet, och han menar avslutningsvis att en prövning av ogiltighetsfrågan vid en ad hoc-skiljedomstol är den enda vägen att återställa Latinamerikas förtroende för internationellt skiljeförfarande.
    Kap. IX behandlar problem om självständighet och opartiskhet hos internationella skiljedomstolar och återger ett antal avgöranden och artiklar i dessa frågor. Här diskuteras det personliga uppträdandet hos skiljedomare under förfarandet och med utgångspunkt i Buraimi Oasis-fallet (1955) mellan England och Saudi-Arabien, där den engelskutsedde skiljedomaren avträdde från skiljenämnden i protest mot den saudiarabiske skiljemannens uppträdande under förhandlingarna, konkretiseras frågeställningen. Förf. belyser också temat med olika exempel från lagstiftningsområdet i England, Sverige och USA och återger den amerikanska Arbitration Association's Code of Ethics for Arbitrators in Commercial Disputes.
    I kap. X presenteras bakgrunden och texten till den gemensamma rekommendationen från American Arbitration Association och USSR Chamber of Commerce and Industry till sina respektive medlemmar att använda sig av en frivillig skiljeklausul, som anbefaller skiljedom i Sverige i samarbete med Stockholms handelskammare.
    Kap. XI ägnas domstolarnas kontroll över skiljedomstolar. I några länder, exempelvis Sverige, är de allmänna domstolarna föga benägna att företa någon överprövning av skiljedomar och lämnar därmed skiljedomstolarna stor frihet att helt oberoende utforma sin verksamhet, medan i andra länder, exempelvis England, domstolarna utövar en sträng kontroll. Förf. gör en jämförelse mellan det svenska och det engelska systemet och lämnar en utförlig redogörelse för engelsk rättspraxis och auktoritativa engelska uttalanden.
    I kap. XII behandlar förf. slutligen schweizisk lagstiftning om skiljeförfarande och gör en analys av de senaste tio årens avgörande vid Bundesgericht och Zürichs Obergericht och Kassationsgericht. Syftet härmed är att försöka ge en objektiv belysning av den i vida kretsar framförda kritiken mot Schweiz som skiljedomsland med hänsyn till påstådd benägenhet hos de schweiziska domstolarna att vilja blanda sig i skiljeförfarandet. I viss mån bekräftar undersökningen den framförda kritiken, men förf. framhåller andra förhållanden som talar för Schweiz och Zürich som lämplig plats för internationellt skiljeförfarande.
    I en avslutande epilog redovisar förf. sina slutsatser av det presenterade materialet med avseende på de mera betydelsefulla frågeställningarna och principerna inom ramen för det internationella skiljeförfarandet. Bl. a. framhäver han behovet av professionalism och specialisering hos skiljedomarna, en processordning som tillåter skiljedomstolen att ta aktiv del i frågan om

 

bevisning, skiljedomstolens självständighet samt skiljemännens skyldighet att förvissa sig om att utslaget motsvarar parternas förväntningar mot bakgrund av de regler i parternas överenskommelse, som skapat underlaget för nämndens verksamhet.
    Gillis Wetter, advokat och hovauditör i Stockholm, är en välkänd profil på den internationella skiljedomsarenan i egenskap såväl av skiljedomare, sekreterare och partsombud i ett flertal stora skiljeprocesser, som av författare till artiklar i frågor som angår det internationella skiljeförfarandet. Han har dessutom på senare år såsom "visiting professor" hållit kurser i International Arbitration vid University of Miami Law School. Med hänsyn till förf:s stora erfarenhet och kunskaper på området hade man kanske väntat sig att han skulle vara mera generös när det kommer till analyser av det rikhaltiga material som han presenterar och i fråga om sina egna ställningstaganden i konkreta frågor. Som det nu är svävar man som läsare ofta i okunnighet om var förf. med sin tunga auktoritet skulle vilja lägga sina sympatier och endast i några avsnitt gör han bruk av sin analytiska förmåga och leder läsaren på dennes vandring genom det digra materialet. Med beaktande av mängden av material som här presenteras i ett medvetet ostrukturerat skick gör sig behovet av en fastare handledning från förf:s sida gällande, ett behov som dessvärre inte helt avhjälps av ett utförligt och inventiöst sakregister.
    Det är emellertid inte någon tvekan om att förf. med sitt omfångsrika verk har åstadkommit det primärmål som han uppställt, nämligen att öka kunskapen om internationell skiljeprocess och att identifiera förfarandets huvudproblem. Han är värd ett stort tack för att han tagit på sig det tidsödande arbetet att utvälja och sammanställa materialet och hans verk måste betraktas som ett värdefullt bidrag till den internationella skiljedomslitteraturen samt anbefallas till studium av alla dem som sysslar med internationell skiljeprocess.
 

Jan Sandström