Ett bemötande
1. Min kollega, professor Sven Olof Lodin, har i denna tidskrift låtit publicera en ganska skarp vidräkning med min senaste betraktelse över det svenska högskattesamhället.1 Vidräkningens "pyramidala" inslag får kanske bemötas med litet ironi. Lodins uttalanden påkallar emellertid också ett sakligt bemötande från min sida, även om jag kunnat glädja mig åt att också sanningar blivit sagda.
"Jag har medvetet ignorerat hans halvsekelföreläsning"2 — skriver Lodin — "därför att ett bemötande skulle kunna ge intryck av att Sundbergs framställning var värd att vetenskapligt tas på allvar." Det är gott att på detta vis få svart på vitt på saken; fakultetsskvallrets tid är därmed förbi. Lodin har
tydligen sett helt annorlunda på verket än kollegerna Göran Englund och Carsten Welinder. Welinders långa recension av halvsekelföreläsningen i Tidskrift for Rettsvitenskap erbjuder därför en intressant parallelläsning.3 Tydligen skall Lodins egen produktion läsas med denna hans allmänna inställning i minne. Har jag förstått saken rätt följer därav att i alla verk som underställs honom stryka icke blott hänvisningarna till mina arbeten utan också till arbetena av min far, professor Halvar G.F. Sundberg (avl. 1973), som tidigt såg vad det svenska skattesystemet skulle innebära.
För Lodin har mina skatteskrifter betydelse i två avseenden: dels därför att de skulle ha uppskattats "särskilt från konservativa kretsar och personer som i skydd av egna förmånliga skatteregler med tillfredsställelse hälsar varje avskräckande Sverigeskildring", dels därför att "de underblåser de föreställningar och fördomar som fortfarande synes leva kvar om hur svenska juristprofessorer tänker. Risken är att Sundberg härigenom skymmer blicken på många för vad andra rättsvetenskapsmän står för." Utan alla jämförelser i övrigt, menas att bibelns värde förringas av att fan kan läsa den? I vart fall kan jag ej annat än beundra Lodins insikter om min läsekrets' böjelser och skattesituation. Vad vill de månne konservera? Vart hör t. ex. min läsare, f. finansministern i Basel, dr Kurt Jenny? Om min verksamhet drar med sig risker, tror jag att de i vart fall är minimala för kollegan Lodins del. Han tycksvara känd för sina strykningar, när skrivsättet skulle kunnat uppfattas som olämpligt bland de styrande. Att lära adepterna att falla till föga för de styrandes sätt att "reagera" finner jag för min del oetiskt. Det finns andra ledstjärnor som jag lät förstå när jag i min inauguralföreläsning 1970 avhandlade Gunnar Strängs syn på Frank Hallis Wallins författarskap.4
"Utomlands ... har Sundbergs högskattebetraktelse mötts med intresse och på sina håll med uppskattning", skriver Lodin. Det är riktigt. Det kan kanske bero på att diskussionen i större länder icke är så förkrympt som den svenska. Där har man redan intresserat sig för en del av de fenomen som jag försöker beskriva, ehuru de i dessa länder med deras långt lindrigare skattetryck är väsentligt mindre elakartade än hos oss. Jag kan här t. ex. hänvisa till artikeln av G. Felix och M. Streck, "Rechtsstaatswidrige und überflussige Verwaltungsanweisungen für das steuerliche Straf- und Bussgeldverfahren.5 En och annan skulle också ha lättare att förstå perspektivet i mina betraktelser över högskattesamhället om de studerade den artikel om "Tax Law" som professor Jean M.J. van Houtte publicerade i Encyclopedia Britannica.6
Det tycks ha varit mina skatteskrifters framgång utrikes som lockade Lodin ut på fältet; man får kanske säga att det behövdes kraftiga medel! Det är att beklaga att detta skulle behövas från min sida. Hade det ej varit bättre att ta
upp debatten redan från början - som Englund och Welinder? Förhoppningsvis skall nästa debattomgång kunna äga rum utan omvägen över vetenskapen utrikes.
2. Lodins sätt att angripa är att kritisera några detaljer i förlitan på det klassiska domarresonemanget att om något är fel så är allt fel. Det är en teknik mot vilken man har anledning att vara nog så skeptisk även när det gällerdomstolars hantering av den. Här får den till följd att Lodin aldrig närmar sig de centrala tankegångarna i det verk han kritiserar.
Det är förvisso min ambition att ge "en objektiv och korrekt bild av det svenska högskattesamhällets funktion". Centralt däri står, vad jag kan se, den fantastiska kombinationen mellan en beskattning som motsvarar nära 70 procent av BNP och ett nästan religiöst patos i pläderingen för detta sakernas tillstånd. Lodins engagerade kollega, Gunnar Adler Karlsson, publicerade i början av 1970-talet en sin "predikotext" som löd bl. a.:
"Du skall älska Dina skatter såsom Din nästa ty det är genom skatten som Du bevisar Din sanna kärlek till medmänniskorna."7
"Sundbergs framställning bygger på teorin om den stora konspirationen mot de skattskyldiga", skriver Lodin. Något ligger det däri, sett ur huvuddelen av de skattskyldigas synpunkt Besett från andra sidan är det nämligen fråga om den marxistiska evolutionsteorin. Vad den går ut på har jag utvecklat i den lilla skriften "Om marxistisk juridik".8 "Konspirationen" behöver inga särskilda medel: den är inbyggd i själva samhällsfilosofin. Därför far Lodin vilse när han tror att "högskatteimperialismen" skulle vara medlet. Högskatteimperialismen betecknar allenast det förhållandet att skattereglerna brukas för att åstadkomma effekter av annan art än inkomster åt staten. Skattelagarna betros sålunda med uppgifter som traditionellt fallit på de vanliga lagarna. Inledningsvis, när skattetrycket låg kring 10 procent, fanns det förstås inga förutsättningar för högskatteimperialism. Folk brydde sig icke tillräckligt om skatterna för att det skulle bli resultat. 1970 när jag höll minin auguralföreläsning tog de offentliga utgifterna (väsentligen skattefinansierade) 45 procent av BNP i Sverige. 1980 hade de stigit till 66 procent. Nu — året efter utgivandet av "Högskattesamhället — en förnyad betraktelse" — väntas de snart stiga till 69,4 procent.9 Varje enskilt hem drabbas dessutom av skattelagarna vid deklarationstiden och däremellan genom källskatten som syns i lönekuvertet.
Det vore en ansvarslös naivitet att försöka bortse från vad högskatteimperialism är och står för. "Utifrån dessa utgångspunkter betraktar Sundberg allt som sker inom skattesystemet", skriver Lodin. Så långt är det helt riktigt.
Att bruka skattesystemet i fördelningspolitiskt syfte var förvisso en gång ett revolutionerande avsteg från hävdvunna juridiska regler. I dag, mer än 40 år senare, får man kanske erkänna att dessa regler blivit obsoleta i den mån de icke avskaffats. Men det kan icke betaga någon rätten att analysera vilka brister som vidlåder en beskattning utförd i nivelleringssyfte. Med vad rätt får
t. ex. en så motiverad skatt drabba de i utlandet bosatta, det är en fråga som många inom OECD ställer sig, och ingalunda blott de svenska pensionärerna i Spanien.
Högskattesamhället är enligt min mening ansvarigt för en stor mängd av våra nya och elakartade problem som — ännu — tillskrivs helt andra faktorer. Till de viktigaste vill jag räkna den organiserade brottslighetens framgångar och den allmänna stagnationen. Den s. k. ekonomiska brottsligheten, vars bekämpning antas fordra sådana enorma resurser och sådana drastiska uppoffringar av hävdvunna rättsprinciper som markeras av angiverilagen och 1980 och 1983 års lagstiftning mot skatteflykt, den brottsligheten skulle vad jag kan se försvinna över natt om vi återvände till 1940-talets beskattning. Många påstådda problem är skenproblem, skapade av och beroende av högskattesamhället som fenomen.
3. Lodin tillhandahåller som sagt en del detaljkritik på områden som står honom nära. Kritiken kan vara förtjänt av några ord.
"Betalar man 30 000 kr i räntor för att få göra avdrag för räntorna, har man 30000 mindre att leva av. Betalar man 30000 i skatt har man också lika mycket mindre att leva av." Så utförde jag tankegången efter några erfarenheter av vad som händer, när man ser sina pengar försvinna in genom en banklucka. Lodin ställer häremot: "I stället är det så att frågan om hur mycket mindre en person har att leva av på grund av en räntebetalning beror på personens marginalskatt." För en enskild är uttalandet svårförståeligt. Skriver Lodin revers på sin marginalskatt och lämnar den till frun att leva upp? Saken fordrar nog en djupare diskussion än den Lodin består.
Lodins kommentarer till de skattebetalningar som erfordras för att målargesällen skall få något att leva av var intressanta. Exemplet är hämtat från Danmark. Det publicerades i Berlingske Tidende sedan några skatteexperter granskat det utan att finna invändningar. Några svenska skatteexperter har hjälpt mig att räkna om exemplet efter svenska förhållanden. De kommer att med stort intresse ta del av hur Lodin räknar. Men budskapet torde nog gå fram även om någon mindre justering skulle visa sig påkallad. Exemplet visar nämligen vad den lilla gruppen beställare-målarmästare-målargesäll upplever av situationen. De ser vad målargesällen får ut och vad de själva måste betala i skatt och detta bestämmer i huvudsak deras agerande.
Lodin är missnöjd med den allmänna rättsläran: den svarar inte mot hans föreställningar. Han föreställer sig tydligen att utgången i RÅ 1963 ref. 25 I skulle vara ett slags matematisk konklusion från exakta premisser. Då underskattar Lodin utrymmet för kastningar i rättsutvecklingen. Han saknar blick för, eller kanske finner det tryggare att bortse från, sådant som att ett regelkomplex antar ändrad karaktär under trycket av nya utvecklingar eller att ett nytt argument dyker upp och börjar tas allvarligt, ehuru det blott några år tidigare skulle visats på porten. Att religiös mission skulle vara "utfört arbete" är en chockerande tanke som knappast ens kan förstås av dem som tagit Jesu Kristi apostlar som förebild. Att staten ger understöd, när den kristligt sinnade ger armodet eller fromheten en skärv, är en tanke av samma art. När sådana påståenden plötsligt framförs okritiskt har någonting hänt. Idérörelser är långsamma rörelser. De kan sällan identifieras med en viss person och en viss punkt i tiden. Vad man kan göra är att påvisa när en ny idé varit klart accepterad — t. ex. legat till grund för en dom.
Sammanfattningsvis har därför Lodin missförstått det hela om han tror att
han kan välta omkull min betraktelse genom att visa på variationer i sättet att beräkna den niofaldiga repressionen eller meningsskiljaktigheter i frågan huruvida ett visst nytt synsätt vann burskap 1954 eller 1938.
4. Lodins kritik bekräftar mina farhågor att många av skatterättens företrädare befinner sig alldeles för långt ifrån den vardagliga verkligheten för att riktigt inse vad som händer. I Lodins egen intressanta bok, som heter "Skatter i kris" och som utkom nyligen, advocerar han sin utgiftsskatt. En recensent (på grund av tendensen att gå på person och icke på sak skall jag icke namnge honom) hade följande att säga:
[Lodin] "talar för en skatt på utgifter som ett sätt att komma åt skattefusket. Tydligen skall skattepoliserna tillåtas komma in i familjernas bostäder och godtyckligt bedöma, om man köpt för mer än man deklarerat för. Resultatet skulle bli rena terrorsystemet. Hur skall man kunna mäta olika konsumtionsnivåer? Detta är endast en metod att försöka fa en total kontroll av varje familj och människa! Men detta bekymrar inte det minsta bokens författare."
Jag tror att Lodins matematiska ekvilibristik vilseleder honom. Det är s. a. s. stabens svårigheter att förstå frontsoldaternas verklighet som aktualiseras. Jag får erinra om att benämningen "typiskt stabsarbete" icke är något beröm.
Vad som skrämmer i den skatterättsliga produktionen är en viss aningslöshet beträffande relationen till det juridiska regelsystemet i övrigt. Man lever i hägnet av en högskatteabsolutism. Man föreställer sig tydligen att man kan dekretera vad som helst bara man kallar det för skatt och oavsett vilka rättsliga garantier som skulle stått i vägen om fråga varit om vanlig lagstiftning. Hagstedts avhandling ger ett typexempel:
"Även om varken lagstiftaren eller domstolarna velat medge avdrag förbidrag till juridiska personer, finns det likväl vissa möjligheter för en fysisk person att utan skattekonsekvenser ge en verksamhet ett mer eller mindre omfattande stöd. En sådan väg är att utan vederlag aktivt delta i verksamheten."
"En principiell förklaring härtill är att det knappast kan anses stå i överensstämmelse med förmågoprincipen att i stället för att beskatta en person för de inkomster han haft, beskatta de inkomster han skulle ha kunnat ha.
En mer praktisk och påtaglig förklaring till att vederlagsfritt arbete ej beskattas är de konsekvenser en sådan beskattning skulle få bland annat förde ideella subjektens verksamhet. Visserligen finns här ett orört område med ett omfattande skatteunderlag, men en beskattning av scoutledares insatser i ungdomsarbetet eller en politikers dito i offentliga sammanhang skulle leda till vittgående konsekvenser för samhället."10
En förbluffad läsare noterar att det tycks vara skatterätten obekant att det finns något som heter föreningsfrihet, och att denna t. o. m. är särskilt skyddad av Art. 11 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Ett försök att hindra utövandet av föreningsfriheten genom att "beskatta" föreningsmedlemmarnas insatser för föreningsändamål blir därför lätt en kränkning av konventionen som vid klagan till Strasbourg skulle kunna ytterst
utmynna i att svenska staten bleve skadeståndsskyldig gentemot de kränkta föreningsmedlemmarna.11
5. Jag skulle förstås önskat att Lodins kritik varit mera sakinriktad än fallet nu blivit. Icke desto mindre betraktar jag det som ett steg framåt att en sådan "celebritet" som Lodin givit sig tillkänna. Hans generositet har säkrat att jag ingalunda är obekant med hans "ganska omfattande skattepolitiska produktion". Lodins intresse förefaller emellertid i huvudsak att vara makromatematiskt — "skattepolitiskt" som han själv säger — och ojuridiskt. Hans omisskänneliga framgångar i massmedia beror vad jag förstår på att han framför allt ses som ett slags ekonom. Någon juridisk framtoning har det icke varit fråga om. Önskar han diskutera högskattesamhället måste emellertid debatten gälla hur skattesystemet drabbar den enskilde — något som förvisso ligger nära till hands för alla som upplevt domarkarriären. Det synsättet insisterar på att lagarna (även skattelagarna) är till för den enskilde, och icke den enskilde till för lagarnas skull. Kan jag få den debatten i gång i Sverige är jag villig att lida en än mer "pyramidal" kritik från Lodins sida än fallet hittills blivit.
6. Till sist några ord om Institutet för Offentlig och Internationell Rätt AB, ett aktiebolag, upplyser Lodin en smula oväntat, "utan anknytning till Stockholms eller något annat universitet".
Institutet grundades på sin tid av professorerna Reuterskiöld och Halvar Sundberg och inledde sin verksamhet 1943. Det är sålunda äldre än Stockholms Universitet som såsom bekant erhöll universitetsstatus 1960. Det är riktigt att organisationen har privaträttsliga former — icke oväsentligt för ett vetenskapligt institut med bl. a. uppgift att kritiskt granska den statliga verksamheten. Eljest vore det ju alldeles för lätt för föremålet för granskningen att stoppa granskningen. Lodin själv är ett exempel. Helt utan anknytning till universitetsvärlden är dock Institutet icke. Sålunda brukar rörelsevinsten anslås till stöd för forskningsuppgifter vid valda svenska universitet. Institutet har också utsetts av Europarådets generalsekreterare att vara nationell korrespondent för Sverige åt dokumentationscentret för mänskliga rättigheter iStrasbourg. Jag har svårt att se att förlagsverksamhetens privaträttsliga formär av nämnvärd betydelse för böckernas intellektuella innehåll.
Jacob W.F. Sundberg