Från tjänsteförslagsnämndens verksamhet — erfarenheter och synpunkter

 

Av kammarrättspresidenten NILS O. WENTZ

 

1. Inledning
I samband med 1975 års administrationsreform för domstolsväsendet inrättades ett för domstolarna under justitiedepartementet gemensamt förslagsorgan, tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet (TFN). Nämnden och dess arbetssätt liksom de principer som tillämpas i tillsättningsärendena torde inte vara tillräckligt väl kända bland domare och andra jurister. Syftet med denna artikel är att bidra till en ökad kännedom på dessa områden och, i den mån det finns anledning till det, väcka debatt. Visserligen har enligt min mening principerna för domartillsättningar blivit både klarare och fastare under den tid som nämnden har funnits till. Det återstår emellertid åtskilliga frågor där meningarna är delade och där ytterligare diskussion bör kunna leda till större klarhet och fasthet i praxis. Min förhoppning är att denna artikel skall kunna bidra till att föra saken vidare.

 

2. Tjänsteförslagsnämnden
TFN har att avge förslag till regeringen beträffande de domartjänster och de tjänster som hyresråd (inkl. göromålsförordnanden och långtidsvikariat på sådana tjänster) vilka kungörs lediga, d. v. s.

    a) tjänst som lagman i länsrätt eller tingsrätt med undantag av länsrätterna och tingsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

    b) tjänst som chefsrådman i länsrätt eller tingsrätt,

    c) tjänst som hovrättsråd eller kammarrättsråd, tillika vice ordförande på avdelning,

    d) tjänst som hovrättsråd eller kammarrättsråd,

    e) tjänst som rådman i länsrätt eller tingsrätt,

    f) tjänst som hyresråd med undantag av tjänsterna som chef för hyresnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

    g) tjänst som fastighetsråd i hovrätt eller tingsrätt,

    h) tjänst som vattenrättsråd i hovrätt.

 

2.1 Sammansättning
TFN består av ordförande, vice ordförande och sex andra ledamöter. För varje ledamot utom ordföranden finns en ersättare. Samtliga utses av regeringen.

 

    Alltsedan nämndens tillkomst har generaldirektören i domstolsverket varit ordförande i nämnden. Vidare har som ledamöter i nämnden ingått ett justitieråd, ett regeringsråd, en hovrättspresident, en kammarrättspresident och tre domare som har utsetts på förslag av domarnas intresseorganisationer (JUSEK och Sveriges domareförbund). Justitierådet och regeringsrådet har utsetts efter förslag från högsta domstolen respektive regeringsrätten. Hittills har dessa domstolar alltid nominerat sin respektive ordförande som ledamot med den äldste avdelningsordföranden som ersättare. Ordföranden i högsta domstolen har i nämnden beklätt posten som vice ordförande. Hovrättspresidenten och kammarrättspresidenten har utsetts efter hörande av hovrättspresidenterna respektive kammarrättspresidenterna.

 

2.2 Arbetssätt
Ärendena avgörs normalt vid sammanträde som i regel äger rum i domstolsverkets lokaler i Jönköping. TFN är beslutsför när minst fem ledamöter, däribland ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande. I regel är samtliga ledamöter närvarande. I överensstämmelse med förordningen (1977: 625) om information till ersättare i statliga styrelser och nämnder förekommer det dessutom att en eller ett par av ersättarna kallas till sammanträdena i syfte att ge dem möjlighet att inifrån följa nämndens arbete.
    Nämnden har möjlighet att avgöra brådskande ärenden per capsulam. Denna möjlighet får användas också i annat fall, under förutsättning att samtliga ledamöter deltar i avgörandet och är ense om utgången.
    I regel sammanträder nämnden en gång i månaden med uppehåll under sommaren och någon månad kring jul och nyår. Ibland, när sammanträdet har beräknats pågå högst en timme, har detta genomförts som telefonsammanträde.
    Ärendena avgörs efter föredragning (utom i de fall då avgörandet sker per capsulam). För nämnden finns en särskild föredragande, i regel en hovrättsassessor. Föredraganden liksom nämndens kansli ingår i domstolsverket. Vid sammanträdena brukar dessutom byråchefen vid domstolsverkets personalenhet närvara.
    Vid föredragningen redovisas meriter i erforderlig omfattning. Deltagarna brukar i förväg få sammanställningar över sökandenas formella meriter (examina, börjedag i hovrätt eller kammarrätt, nuvarande och tidigare tjänster och anställningar o. s. v.). Redovisningen vid sammanträdet kan därför begränsas till de sökande som av ledamöterna bedöms kunna vara aktuella för att komma på förslag. Där-

 

vid redogörs inte bara för de formella meriterna utan också för uppgifter och omdömen om de olika sökandenas kompetens och lämplighet för den sökta tjänsten. Informationen i de sistnämnda hänseendena samlas i regel in av föredraganden och någon gång av ordföranden eller någon annan ledamot. Den insamlade informationen nedtecknas och är alltså allmän handling så snart ärendet har slutbehandlats hos nämnden. Detta är viktigt från rättssäkerhetssynpunkt bl. a. på det sättet att det ger sökandena möjlighet att kontrollera att underlaget för nämndens beslut är korrekt och, om så skulle befinnas inte vara fallet, genom överklagande hindra att en felaktig uppgift läggs till grund för utnämningsbeslutet.
    Nämndens förslag är genomgående motiverade. Även om motiveringarna ibland kan bli ganska knapphändiga, har detta enligt min mening inneburit ett väsentligt framsteg i rättssäkerhetshänseende i förhållande till äldre ordning. Det har tvingat förslagsorganet att görareda för sig vilka bedömningsgrunder som bör tillämpas i tillsättningsärendena, och det ger aktuella och presumtiva sökande upplysning om hur nämnden resonerar. Det ger också ett underlag för en sökande som är missnöjd med nämndens beslut att i besvär till regeringen polemisera mot det.
    Det kan antagligen finnas anledning att i olika hänseenden rikta kritik mot hur nämnden har löst uppgiften att motivera sina beslut. Motsatsen skulle snarast vara förvånande. Att motivera ställningstaganden i tillsättningsärenden är en utomordentligt grannlaga uppgift. I början av nämndens verksamhet gick nog meningarna inom nämnden ganska ofta isär. Men de erfarenheter som arbetet har gett har vidgat perspektiven och gett underlag för ordentliga diskussioner av olika principfrågor. Därigenom har förutsättningarna för att lämna i allo hållbara och klargörande motiveringar förbättrats. Numera råder det — utom på ett par punkter varom mera i det följande — stor samsynthet inom nämnden. Förslagen är sålunda i allmänhet enhälliga. Det kan också nämnas att det numera är ganska sällsynt att regeringen frångår nämndens förslag.

 

3. Allmänna synpunkter på meritvärderingen
I utnämningspolitiken bör siktet vara inställt på att den skall i all rimlig omfattning främja domstolsväsendet. Hurudana domare skall vi då ha för att domstolsväsendet skall bli så bra som möjligt?
    Att en domare måste vara kunnig och skicklig när det gäller att tillämpa det rättsliga regelsystemet är närmast en självklarhet. Det kan i och för sig sägas mycket om vad skickligheten och kunnigheten

 

3—33-161 Sv Juristtidning

 

skall bestå i, men jag skall inte gå närmare in på de frågorna i detta sammanhang.
    En egenskap som det däremot kan finnas anledning att nu uppehålla sig något vid är domarnas självständighet. En domare skall vara självständig under lagarna och förordningarna (jfr 1 kap. 1 § 3 st. och 11 kap. 2 § regeringsformen) och inte ovanför dem. Att en domare skall ha förmåga att självständigt ta ståndpunkt i de tvister han har att lösa ligger redan i kravet på kunnighet och skicklighet. Naturligtvis är det inte något tecken på bristande självständighet att domaren under beslutsprocessens gång tar intryck inte bara av vad parter och meddomare för fram utan också av synpunkter som han kan få från annat håll (litteratur, samtal med kolleger o. s. v.). Det är ett naturligt inslag i domarens arbete.
    Självständighet är framför allt att utan sidoblickar kunna fatta ståndpunkt i de frågor som domaren skall döma i. Han skall med andra ord kunna göra det utan att påverkas av tillfälliga opinionsvindar eller av annat yttre tryck. Det är också att kunna stå fast vid sin ståndpunkt sedan den väl är slutligen fattad. Detta får dock inte uppfattas så, att en domare bör hålla fast vid den mening han en gång stannat för även sedan det har blivit uppenbart för honom att den var oriktig eller mindre välgrundad.
    Ibland möter man föreställningar om att domstolarna och där meddomarna skall vara en självständig politisk makt i vårt samhällssystem. Sådana föreställningar torde ha sina rötter i den montesquieuska maktfördelningsläran. Det finns i princip inga uttryck för sådana synsätt i vår nuvarande författning (se Gustaf Petrén, Domstolarnasställning enligt 1974 års regeringsform, SvJT 1975 s. 1 — 14).
    Tvärtom får avsikten antas vara att domstolarna skall arbeta "i tiden", d. v. s. i enlighet med gängse värderingar i samhället. Detta får dock inte tolkas så, att domstolarna får gå utanför gällande lagar och förordningar, inbegripet de värderingar de ger uttryck för. Men snart sagt var och varannan lagbestämmelse lämnar ett spelrum åt lagtilllämparen, och det är angeläget att han använder sina befogenheter därvidlag på ett sätt som — inom de nyss angivna ramarna — står i hygglig överensstämmelse med gängse värderingar bland medborgarna.
    En annan viktig egenskap hos en domare som det kan finnas anledning att särskilt kommentera är effektiviteten. En av välfärdsstatens yttringar är uppenbarligen att antalet uppgifter som läggs på domstolarna stiger samtidigt som den genomsnittliga svårighetsgraden och komplexiteten i uppgifterna ökar. Av lätt insedda skäl är det inte möjligt att möta en sådan utveckling enbart med en utbyggnad av

 

domarkåren. I stället måste man tänka sig en ökning av den genomsnittliga effektiviteten hos domarna. Jag vill i sammanhanget understryka att effektiviteten i dess moderna betydelse tar sikte inte bara på kvantiteten utförda arbetsuppgifter utan också på kvaliteten i det utförda arbetet. Utnämningspolitiken bör därför styras av en strävan att få en så effektiv domarkår som möjligt.
    En egenskap som har nära samband med effektiviteten och som också förtjänar särskilda kommentarer är samarbetsförmågan. Nästan allt arbete i domstolarna — liksom på de flesta andra håll inom arbetslivet — är i större eller mindre utsträckning ett lagarbete. En god domare måste därför kunna samarbeta på ett konstruktivt och fruktbärande sätt med sina kolleger, med yngre jurister under utbildning (notarier och fiskaler) och med övrig personal. En domare som snävt håller sig till de arbetsuppgifter som direkt har tilldelats honom tillhör enligt min mening en förgången tid. Man bör kunna kräva av en domare att han samarbetar med andra.
    Ett arbetssystem där man inte drar nytta av varandras kunnande och berikar varandra med synpunkter leder inom domstolsväsendet totalt sett till en låg effektivitet. Det är likaså viktigt att en domare med större kapacitet än genomsnittet låter sin överkapacitet komma rättskipningen till del. Förmågan och viljan att samarbeta och att bjuda till för ett gott arbetsresultat för domstolen i dess helhet är därför väsentliga kriterier vid domarrekryteringen.

 

3.1 Befordringsgrunderna
Till grund för utnämningspolitiken när det gäller domare bör ligga de traditionella befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet. Stundom hör man sägas att domartjänst tilldelas någon som belöning för framstående insatser t. ex. i lagstiftningsverksamhet. Enligt min mening är det principiellt oriktigt att domartjänster utdelas som belöningar. Det strider mot det grundläggande kravet på effektivitet inom domstolsväsendet som ledstjärna i utnämningspolitiken. En annan sak är att den som t. ex. har gjort framstående insatser i lagstiftningsarbete ofta just av den anledningen kan anses överlägsen andra kandidater i fråga om skicklighet.
    Avvägningen mellan förtjänst och skicklighet torde vara den fråga som på senare år har tilldragit sig mest intresse när det gäller utnämning av domare. Det råder knappast några delade meningar om att det i fråga om domartjänst måste ställas vissa minimikrav i fråga om skicklighet, vilka inte kan uppvägas genom försteg i förtjänst. Endast den som har tillräcklig kunnighet och juridisk förmåga bör sålunda komma i fråga för domartjänst. De allra flesta kandidater till domar-

 

tjänst får emellertid anses uppfylla dessa krav genom att de har genomgått domarutbildning i hovrätt eller kammarrätt, d. v. s. blivit förordnade till hovrättsassessor eller kammarrättsassessor.
    Enligt ett äldre synsätt borde förtjänsten i princip fälla utslaget när det gällde att välja mellan kandidater med traditionell domarutbildning (några andra kandidater var f. ö. praktiskt taget aldrig aktuella). Enligt min mening kan detta synsätt inte längre vidmakthållas när det gäller tjänster ovanför rådsnivån (hovrättsråd, kammarrättsråd, rådman och hyresråd). Omsorgen om domstolsväsendets effektivitet kräver att de högre domartjänsterna rekryteras med den för uppgiften lämpligaste.
    En rekrytering utifrån skicklighets- och lämplighetskriterier innebär naturligtvis vissa risker för att subjektiva intryck och värderingar hos överordnade och personer som handlägger utnämningsärenden kan få för stort genomslag. Det kan leda till att inställsamhet och konformism gynnas. Därmed motverkas strävandena att få en så självständig och rakryggad domarkår som möjligt.
    Från de här synpunkterna skulle det vara en obestridlig fördel om förtjänstfaktorn fick ha en dominerande betydelse åtminstone vid konkurrens mellan kandidater med traditionell domarutbildning. Som jag nyss framhöll kräver emellertid omsorgen om domstolsväsendets effektivitet att lämplighetskriterier tillmäts stor betydelse när det gäller tjänster ovanför rådsnivån. En lämplig avvägning synes vara, att skicklighetsfaktorn får spela en dominerande och förtjänstfaktornen underordnad roll vid utnämning av domare på chefsnivå, medan förtjänstfaktorn får dominera vid utnämningar på rådsnivån. (Kravet på skicklighet får i det senare fallet i princip anses tillgodosett genom den prövning som sker på fiskals- och assessorsstadiet.)

 

4. Meritvärderingen för vissa tjänster
Synpunkterna i detta avsnitt är liksom de allmänna synpunkterna i det föregående först och främst mina egna. Det finns — inte minst mot bakgrund av den betydande samstämmighet som föreligger inom TFN — anledning att anta att synpunkterna i betydande utsträckning är representativa för nämnden.

 

4.1 Lagman
Urvalsgrunden för tjänst som lagman i länsrätt eller tingsrätt bör vara den för tjänsten lämpligaste. Bara om det inte går att skilja mellan de olika sökandena i fråga om vem som är den lämpligaste, bör skillnader i förtjänstmeriter fälla utslaget.
    Hur skall man då bestämma vem som är lämpligast för tjänsten?

 

Svaret bör vara att avgörandet måste träffas utifrån de krav tjänsten ställer. Två krav träder här i förgrunden. Det ena är att lagmannen skall vara en skicklig domare och det andra att han skall vara en god administratör. Att ha skickliga domare i spetsen för våra underrätter är av stor betydelse inte bara för rättskipningen i första instans. Det är också av stor vikt för den inskolning av unga jurister som dessa domstolar ger genom notarieutbildningen.
    Vad härefter gäller kravet att lagmannen skall vara en god administratör bör det till att börja med slås fast att det är en mycket väsentlig del av en lagmans uppgifter att administrera domstolen. Ibland möter man uppfattningen att administration skulle vara en mindre väsentlig uppgift för en domare i chefsställning. De som har den uppfattningen torde ofta tänka framför allt på den mera tekniskt betonade sidan av administrativ verksamhet (förordnanden, ledigheter, semestrar, reseräkningar, kassaärenden och liknande). Även om uppgifter av hithörande slag är i och för sig viktiga, är det inte de uppgifterna som träder i förgrunden när man talar om en chefsdomares administrativa förmåga. Långt viktigare är att lagmannen är en god arbetsledare, d. v. s. att han har ett gott grepp om att arbetet är jämnt fördelat och flyter bra på alla händer, att han ser till att det sätts in förstärkning där det behövs och att han på olika sätt stimulerar och entusiasmerar sina medarbetare till att, var och en, ge sitt bästa i arbetet. Förmåga att dels ha verksamheten väl i sin hand, dels skapa arbetsglädje bland sina medarbetare är väsentliga egenskaper för en lagman.

 

4.2 Chefsrådman
I stort sett samma synpunkter som har lagts på hur lagmän i länsrätt eller tingsrätt bör väljas ut bör vara vägledande i fråga om utseende av chefsrådmän. Dock finns det anledning att tona ner kravet på förmåga att hantera den rent tekniska sidan av administrationen.

 

4.3 Vice ordförande på avdelning i hovrätt eller kammarrätt
Även när det gäller viceordförandetjänsterna i hovrätt och kammarrätt bör mycket av de resonemang som har anlagts här ovan i fråga om lagmanstjänst vara tillämpligt. Kravet på administrativ förmåga behöver dock inte sättas lika högt, eftersom de administrativa uppgifterna på en överrättsavdelning ankommer på lagmannen och endast vid förfall för denne på vice ordföranden.
    Åtminstone för en del år sedan lär det ha funnits en praxis att ge förtjänstfaktorn relativt stort utrymme vid viceordförandeutnämningar. Innebörden var att en i och för sig kompetent kandidat med stort försteg i fråga om förtjänst utnämndes i stället för en medtävlare som

 

bedömdes som överlägsen i fråga om skicklighet. Den bakomliggande tanken skulle vara att den sistnämnde ändå förr eller senare skulle komma att nå viceordförandetjänst.

 

4.4 Hovrättsråd, kammarrättsråd, rådman och hyresråd
Som tidigare har framhållits bör enligt min mening förtjänstfaktorn spela en dominerande roll vid rekrytering till dessa tjänster så länge det rör sig om sökande med traditionell domarutbildning. Det kan någon gång inträffa att den som har undergått domarutbildning därefter visar bristande lämplighet för domaryrket. En sådan sökande bör naturligtvis över huvud taget inte komma i fråga för domartjänst.
    Utgångspunkten för för tjänstberäkningen bör vara inträdet på domarbanan, d. v. s. den s. k. börjedagen i hovrätt eller kammarrätt. TFN har slagit fast den principen att domarutbildning i hovrätt och kammarrätt väger lika. Endast om det är påkallat av särskilda skäl frångås principen. Sådana skäl har ansetts föreligga när den domstol där den lediga tjänsten finns med hänsyn till sitt arbetsläge har särskilt behov av en domare med viss utbildning, t. ex. när en länsrätt har stor balans av skattemål och de i förtjänsthänseende mest meriterade sökandena saknar erfarenhet av skatterättskipning. Regeringen tycks följa principen i sin utnämningspolitik.
    Ibland uppstår frågan om tjänstgöring efter notariemeriteringen men före inträdet på domarbanan skall få tillgodoräknas i förtjänsthänseende och därmed bryta börjedagsregeln. Någon klargörande praxis finns knappast på denna punkt. En synpunkt är att tillgodoräknande kan ske, om det finns anledning att förutsätta att tjänstgöringen har inneburit något av värde för vederbörande i hans domargärning. Hur mycket av tjänstgöringen som skall tillgodoräknas får sedan avgöras efter en fri bedömning.
    Tidigare har TFN beaktat s. k. Norrlandstillägg men gör det inte längre. Denna uppfattning torde delas av regeringen.

 

4.4.1 Betydelsen av lagstiftningsmeriter
En fråga där meningarna inte sällan går isär är om lagstiftningsmeriter och liknande meriter, såsom tjänstgöring hos JK, JO eller RSV:s rättsnämnd, skall ge försteg till tjänster på rådsnivån. Hur hithörande frågor bedöms av regeringen är inte lätt att få en helt säker uppfattning om. Av vissa utnämningar kan man dra slutsatsen att regeringen i viss mån ger sådant försteg för sökande med lagstiftningsmeriter. Att närmare precisera vilka principer som därvid följs förefaller ogörligt för en utomstående. Praxis kan också ha växlat beroende på vem som har varit justitieminister och kanske även beroende på vem som har

 

varit expeditionschef i justitiedepartementet. Det har sagts att tjänstgöring i lagstiftningsapparaten m. m. kan räknas upp i förtjänsthänseende med upp till 50 procent, åtminstone om den är kvalificerad ochväl vitsordad. Det har också sagts att en sådan uppräkning bör ske bara i fråga om rådmanstjänst (och eventuellt också i fråga om tjänst som hyresråd) men inte i fråga om tjänst som hovrättsråd eller kammarrättsråd. För de sistnämnda tjänsterna skulle i princip enbart turordningen efter börjedag få vara utslagsgivande. Ett av de skäl som har angetts för att en uppräkning för lagstiftningsmeriter bör ske är att det annars kan bli svårt att rekrytera kvalificerat folk till kommittéer, departement m. m. Av samma skäl har det gjorts gällande att en liknande uppräkning borde ske för tjänstgöring som föredragande i högsta domstolen eller regeringsrätten.
    Enligt min mening talar vägande skäl för att inte ge försteg för lagstiftningsmeriter och liknande meriter när det gäller tjänster på rådsplanet. Därigenom kan man i fråga om sådana tjänster hålla utnämningarna i stort sett fria från subjektiva bedömningar. En utnämningspolitik, som på den här nivån är fri från sådana bedömningar, bör dessutom verka dämpande på eventuella tendenser till opportunistisk följsamhet under utbildningskarriären.
    Man kan också fråga sig om ett försteg för lagstiftningsmeriter m. m. kan tänkas generellt sett ge för domstolsväsendet gynnsamma effekter. Det är ofta en tillfällighet om det blir den ene eller den andre som får ett uppdrag i en kommitté eller ett departement. Den ene kan av familjeskäl eller liknande skäl vara hindrad att ta ett uppdrag, som han i och för sig skulle vara väl skickad för, medan det passar den andre, som kanske inte är fullt lika lämpad för det. Den ene får en besvärlig ordförande eller en kommitté där det uppstår stora motsättningar och där det blir svårt att få fram en produkt som visar sekreterarens kvaliteter. Den andre hamnar i en omgivning, där enbart det faktum att han förmår att med någorlunda säkerhet ta sig fram i den juridiska snårskogen betraktas med oförställd beundran.
    Ett ytterligare skäl mot att ge försteg för lagstiftningsmeriter m. m. är att en sådan ordning gynnar sökande från överrätterna i Stockholm. För unga jurister i landsortsöverrätterna innebär det ofta storaproblem av personlig art (makes arbete, barns skolgång, bostad) att acceptera ett erbjudande att syssla med lagstiftningsarbete och liknande, medan motsvarande problem knappast förekommer för deras kamrater i Svea hovrätt eller kammarrätten i Stockholm. Enligt min mening är det angeläget att även i det här hänseendet motverka tendenserna till obalans mellan olika regioner i landet.
    Om man ger ett ej närmare preciserat försteg för lagstiftningsmeri-

 

ter m. m., uppstår lätt osäkerhet om innebörden i utnämningspolitiken, något som i sin tur kan leda till oro och misstämning inom domarkåren. Frågorna om hur meritbedömningen sker kan bli legio. Skall en sökande med mycket väl vitsordad tjänstgöring under — låt säga — två år som sakkunnig i ett departement eller som sekreterare ien utredning få försteg framför en sökande med enbart meriter från domarbanan men med ett års längre tjänstetid? Blir utgången annorlunda, om vitsorden från tjänstgöringen som sakkunnig eller sekreterare är mera dämpade eller om tjänstgöringen har pågått betydligt längre eller kortare tid än två år? Har det någon betydelse i vilket departement eller i vilken kommitté tjänstgöringen har ägt rum? (Ibland hör man att det är av särskild betydelse, om arbetet har gällt något centralt juridiskt ämne. Om synpunkten över huvud taget skall tillmätas någon betydelse, synes det angeläget att "centralt juridiskt ämne" inte uppfattas som liktydigt med de traditionella juridiska kärnområdena, civil-, straff- och processrätt. Samhällsutvecklingen och därmed rättsutvecklingen sker i stor utsträckning utanför ramen för dessa discipliner, och det är därför viktigt att lagstiftningsinsatser från nyare områden bedöms som minst lika meriterande som sådana insatser på den traditionella juridikens område.) Krävs det mer av lagstiftningsmeriter för att ge den försteg som har sådana meriter, om konkurrenten får mycket goda vitsord från sin tjänstgöring på domarbanan? Behövs det å andra sidan mindre av lagstiftningsmeriter för den förre, om den senare anses ligga under genomsnittet i fråga om skicklighet? Hur ställer det sig om båda kandidaterna kan åberopa lagstiftningsmeriter? Kan försteg då bli aktuellt, om det föreligger skillnader i fråga om längden eller arten av tjänstgöring i lagstiftningsapparaten?
    För min del tror jag att det är i det närmaste en omöjlighet att finna invändningsfria principer för att ge försteg för den som kan åberopa lagstiftningsmeriter. En orsak till detta kan vara att det till grund för förstegstänkandet kan ligga någon sorts belöningsprincip. Som jag tidigare har framhållit bör enligt min mening domartjänster inte tillsättas som belöning.

 

4.4.2 Externa sökande
Under 1970-talet blev det inte helt ovanligt att domartjänster söktes också av jurister utanför domarbanan, såsom advokater, åklagare, kronofogdar, länsstyrelsejurister m. fl. En orsak till detta har säkerligen varit 1972 års domarutrednings ställningstagande i betänkandet En öppnare domarbana (SOU 1974: 96) till förmån för en vidgad rekrytering till domartjänsterna. TFN har för sin del haft en i princip

 

positiv inställning till att även andra jurister än sådana med reguljär domarutbildning och domarbakgrund skall kunna komma i fråga för domartjänst. Svårigheten därvid ligger främst i att väga de externa sökandenas meriter mot sökandes från domarbanan.
    När den externe sökanden har fullständig domarutbildning —d. v. s. har förordnats till hovrättsassessor eller kammarrättsassessor (varmed bör likställas att vederbörandes domarutbildning har fortskridit så långt att han kan åberopa godkänd adjunktionstjänstgöring) — är saken i allmänhet inte så svår. Är tjänstgöringen utanför domstolarna av kvalificerad juridisk art och väl vitsordad, bör den i förtjänsthänseende tillgodoräknas på samma sätt som tjänstgöring inom domstolsväsendet. Den bakomliggande tanken är att externtjänstgöringen i förevarande fall kan vara en minst lika värdefull merit som tjänstgöring inom domarbanan.
    Saknar däremot den externe sökanden fullständig domarutbildning, måste meritvärderingen ske efter en friare bedömning. Allmänt sett kan nog sägas, att man av en externsökande anser sig böra kräva relativt mycket av övertygande utredning om hans kompetens fördomartjänst. I regel anser man nog också att han måste ha åtskilligt mer av yrkestjänstgöring av värde för domartjänst än sökandena från domarbanan. Har externsökanden blivit godkänd som fiskal i hovrätt eller kammarrätt, finns det i allmänhet anledning att slå av på dessa krav. Det kan man i regel göra i ännu högre grad, om han har fullföljt sin domarutbildning så långt att han har tjänstgjort som länsrättsfiskal eller tingsfiskal eller t. o. m. har påbörjat sin adjunktionstjänstgöring.

 

4.4.3 Särskilt om rådmanstjänst i länsrätt
Vid länsrättsreformen år 1979 bröts de tidigare länsdomstolarna ut ur länsstyrelserna och bildade fristående domstolar efter mönster av tingsrätterna. De som hade haft domaruppgifter i den tidigare organisationen fick i regel domartjänster i de nya länsrätterna. Så blev också fallet med en del av dem som haft föredragandeuppgifter ("uppsättare") i den tidigare organisationen, medan andra fick personliga tjänster som länsrättsassessor eller länsrättsnotarie, s. k. 50-paragrafare. Tanken är att dessa skall inlemmas i den reguljära domarkarriären på förvaltningsdomstolssidan bl. a. genom arbetsutveckling. Det sista steget i denna arbetsutveckling är i regel adjunktion i kammarrätt.
    Under senare tid har i flera tillsättningsärenden frågan varit uppe om hur meriterna för en 50-paragrafare med fullgjord adjunktionstjänstgöring skall värderas i jämförelse med sökandes med reguljär

 

domarutbildning på domarbanan. Frågan kan konkretiseras sålunda: Skall en 50-paragrafares tidigare tjänstgöring i länsstyrelse (och länsdomstol) anses lika meriterande som på domartjänst mera direkt inriktad tjänstgöring i kammarrättens regi? Frågan föranledde till en början delade meningar i TFN. Majoriteten svarade i princip ja på frågan, medan minoriteten (två ledamöter) menade att turordningen i princip borde bestämmas utifrån de tidpunkter då sökandena från de olika banorna hade fullgjort sin adjunktionstjänstgöring. Regeringen har följt majoritetens förslag, och därmed får väl frågan, som är av övergångsnatur, anses slutligt besvarad.

 

5. Bedömningen av sökandenas lämplighet
Som framgår av det förut sagda väger ofta egenskaper som ledarförmåga, samarbetsförmåga och administrativ förmåga i övrigt tungt när det gäller att välja ut vilka som är lämpligast för den sökta tjänsten. Mot den bakgrunden möter man inte så sällan frågan hur TFN kan ha någon säker uppfattning i dessa hänseenden. När det gäller chefsdomartjänster — och det är praktiskt taget bara sådana tjänster problemet gäller — har många sökande inte varit i tillfälle att utöva sådan tjänst och därmed visa sin ledarförmåga m. m.
    Enligt min mening finns det i allmänhet möjlighet att skaffa sig en välunderbyggd uppfattning om en sökandes lämplighet för chefsdomartjänst, även om han inte har varit i tillfälle att tjänstgöra i en sådan befattning. En domare har under sin karriärgång fram till dess han blir aktuell för en chefsdomartjänst rika tillfällen att visa om han är mer eller mindre lämplig att leda andra i arbetet. Som domare i länsrätt eller tingsrätt har han att leda notarier och annan personalsom arbetar på hans rotel. I hovrätt och kammarrätt har domarna motsvarande uppgifter framför allt i fråga om fiskalsaspiranter och fiskaler. Domarna i första och andra instans har regelmässigt ett starkt utbildningsansvar för yngre jurister i karriären, som ger dem möjlighet att visa sin förmåga att stimulera medarbetare till goda arbetsresultat. Vidare bör samarbetet i övrigt med kolleger och annan personal när det gäller såväl rättskipningen som internadministrativa frågor ge ett gott underlag för att bedöma en sökandes förmåga att utöva chefsdomarskap.
    Många sökande kan däremot inte ge konkret belägg för sin förmåga att gå i land med den rent tekniska sidan av administrationen. Som tidigare har framhållits är detta ingen avgörande faktor när det gäller att bedöma lämpligheten för chefsdomartjänst. Det finns f. ö. all anledning att anta att den som har gjort sig känd för att vara en skicklig domare och för att ha goda ledaregenskaper också skall väl kunna

 

bemästra de rent tekniska problemen med administrationen i den mån de faller på hans lott.

 

    6. Transport
En fråga som inte sällan kommer upp i tillsättningsärendena är om en sökande skall få komma i fråga till en likvärdig eller i vart fall inte högre tjänst (transport), trots att han inte har innehaft sin nuvarande tjänst någon längre tid. Tidigare ansåg sig TFN inte böra ta ställning till transportfrågan men gör det numera sedan det uttryckts önskemål om det från justitiedepartementets sida.
    Den huvudregel nämnden följer innebär att transport medges om sökanden har innehaft sin nuvarande tjänst när det gäller chefstjänst (lagmans- eller chefsrådmanstjänst) i minst fem år och när det gäller tjänst i rådsklassen (hovrättsråds-, kammarrättsråds-, rådmans- eller hyresrådstjänst) i minst två år. Tanken är att täta byten på en tjänst normalt inverkar menligt på arbetsresultatet. I fråga om chefstjänster kan detta gälla en hel domstol eller en hel avdelning.
    I fråga om viceordförandetjänst i hovrätt eller kammarrätt har nämnden hittills inte haft något transportfall. Jag föreställer mig emellertid att man i fråga om sådan tjänst skulle tillämpa tvåårsregeln liksom när det gäller annan tjänst som hovrättsråd eller kammarrättsråd.
    Från huvudregeln kan göras undantag. En anledning till undantag kan vara att sökanden har starka personliga skäl, t. ex. hälsoskäl hos sig själv eller familjemedlem, för förflyttning. Den omständigheten att sökanden tidigare har tjänstgjort på orten och har familj eller bostad kvar där har däremot inte ansetts utgöra skäl för att medge undantag. En motsatt ordning skulle lätt kunna underminera principen att försöka undvika alltför täta byten på tjänsterna.
    En annan anledning till undantag kan vara att sökanden inte har tillträtt den tjänst som han innehar. I så fall bortfaller skälet att motverka alltför täta byten på tjänsterna.