Hugo Grotius

 

1583—1645

 

 

I år högtidlighålles på många håll i världen fyrahundraårsdagen av Hugo Grotius' födelse. Ingen jurist i nyare tid torde i lika hög grad som den store holländaren ha genom sin individuella insats präglat den internationella och i första hand den västerländska rättsutvecklingen. Om Grotiusjubileet naturligt nog väcker särskild uppmärksamhet, och firas med särskild högtidlighet, i Grotius' hemland, finns det speciella skäl att minnas det i Sverige: i tio år, från 1635 till 1645, innehade den store rättslärde den svenska diplomatins förnämsta post, ambassadörstjänsten i Paris. Det var också i svensk tjänst, på väg från Stockholm till fredsförhandlingarna i Osnabrück som han efter skeppsbrott och svåra mödor avled i Rostock den 18 augusti 1645.
    Huig de Groot, ättling av en gammal och patricisk juristsläkt, föddes den 10 april 1583 i staden Delft i Holland — i ett land, som befann sig i full kamp för sin politiska och religiösa frihet och egenart, som samtidigt var på väg in i den politiska, ekonomiska, konstnärliga och vetenskapliga storhetstid som under ett århundrade skulle ge det av mäktiga grannar omringade lilla statsförbundet en central plats i Europas intellektuella liv.
    Det var en övergångstid: mellan den lärda, antikinspirerade renässanshumanismen — som i Nederländerna funnit en av sina mest lysande företrädare, Erasmus Rotterdamus — och den begynnande matematisk-naturvetenskapliga storhetstid som inleddes av Grotius' äldre samtida, Galilei och Descartes, och som befästes av Pascal och Newton. Det var också religionskrigens tid, i Holland, Frankrike och snart också i Tyskland. Den medeltida enhetskulnurens Europa låg i spillror. De båda makter, kejsare och påve, som åtminstone till namnet hållit kristenheten samman i en överstatlig enhet inom en principiellt gemensam och allmänt erkänd politisk, rättslig och religiös ram, förmådde inte längre vinna gehör för sina traditionella anspråk: den religiösa schismen var oåterkallelig; hemma i Europa och ute i de nyupptäckta och nykoloniserade världsdelarna utkämpade de europeiska nationalstaterna strider, i vilka ingen högre domare längre kunde skipa rättvisa.
    Grotius hörde till de brådmogna. I den europeiska res publica litteraria som vid denna tid höll på att växa fram spreds snabbt ryktet

 

om den unge lärde, som vid elva års ålder inskrevs vid universitetet i Leyden, vid fjorton disputerade över filosofi och rättsvetenskap och vid femton, under ett besök i Frankrike med en holländsk delegation, av kung Henrik IV mottog juris doktorsvärdigheten i Orleans. I tjugofemårsåldern innehade han höga juridiska och politiska ämbeten i sitt hemland. Samtidigt författade han — som partsinlaga för det nederländska ostindiska kompaniet — den omfattande skrift om havets folkrätt av vilken endast en del utkom av trycket år 1609: det var den berömda plaidoyern för havets frihet, De mari libero, som alltsedan dess och intill våra dagar tjänat som den ledande principutredningen om världshavens rättsliga status.
    Grotius' författarskap, som inleddes tidigt, har imponerande mått, i omfång, mångsidighet, lärdom och skarpsinne: han författade dikter och skådespel, översatte grekiska diktverk till latin, kommenterade Tacitus, skrev sitt holländska fäderneslands historia, utgav en berömd apologi för den kristna tron, De veritate religionis Christianae (1697), författade en länge nyttjad och beundrad historisk handbok i nederländsk rätt och — först och främst — det av eftervärlden högst skattade och mest hyllade storverket, De jure belli ac pacis libri tres (Paris 1625).
    Fast mycket av denna väldiga produktion tillkom redan medan Grotius var verksam som politiker och ämbetsman, kan det ej råda tvekan om att hans alstring gynnades av att denna verksamhet avbröts. Grotius drogs in i de politisk-religiösa striderna i sitt hemland; liksom flertalet av den patriciska klass han tillhörde tog han ställning för den öppnare och mer toleranta kalvinistiska riktning som benämndes arminianismen mot strängare och trängre läror. De senare gynnades emellertid både av de breda lagren och av härskarna av huset Oranien. Efter en skenrättegång år 1619 dömdes han till livstids fängelse; hans egendom konfiskerades. Genom sin hustrus behjärtade insatser lyckades han efter två år fly och slog sig ned i Frankrike, där han mottogs med stor heder, tillerkändes en statspension och i en följd av år levde en privatlärds flitiga men lugna liv. Önskan om att göra en praktisk-politisk insats drev honom att söka sig tillbaka till Holland, där han emellertid inte kunde stanna. Efter utdragna förhandlingar gick han så i svensk tjänst och tillträdde på våren 1635 med stor ståt sin post som den unga stormaktens befullmäktigade sändebud i Paris. Hans diplomatgärning blev visserligen långvarig men inte alltid helt framgångsrik. Återkallad till Stockholm blev han hedersamt mottagen av drottning Christina; det var på hennes uppdrag han anträdde den resa som blev hans sista.

 

    Grotius' anspråk på juristernas hågkomst och hyllning bygger i första hand på De jure belli ac pacis libri tres. Det är ett epokgörande verk i två hänseenden. Redan tidigt hälsades det som grunden för den rationalistiska naturrättsliga rättsfilosofi som under mer än ett och ett halvt århundrade skulle utgöra den helt dominerande rättsteoretiska riktningen. Nästan lika tidigt framstod det stora verket som den moderna folkrättens tidigaste och främsta kanoniska skrift.
    I båda de hänseenden som nu berörts har Grotius' originalitet av senare bedömare diskuterats och bestritts. Särskilt har många lärda och skarpsinniga författare pekat på holländarens beroende av senskolastiska spanska teologer och rättslärare. Detta beroende låter sig inte bestridas, och i sanningens namn förnekades det heller inte av Grotius själv. Om den grotianska naturrättsfilosofien har meningarna likaledes gått isär: medan somliga lärde, särskilt i äldre tid, betonade det nydanande i Grotius' insats — främst hans bemödanden att förankra naturrätten i rationalistiska argument i stället för de teologiska som tidigare dominerade — har andra understrukit kontinuiteten och det religiösa inslagets stora betydelse för Grotius' rättslära.
    Utan att ta ställning till dessa kontroverser, som alltjämt pågår, och utan att underskatta deras sakliga betydelse vågar man i varje fall karakterisera Grotius' insats så: originell eller beroende, religiös eller sekulariserad, blev han ögonblickets man. Han lade åt det söndrade Europa — i det ögonblick då den traditionella gemenskapen rämnat och då samtidigt behovet av gemensamma och allmänt erkända rättsprinciper var större än någonsin — en användbar grundval för en mellanfolklig rättsordning, som inte blott var en teknik och en samling rimliga lösningar; dessa bars också upp av ett allmänt, icke sekteristiskt etos på både kristen och humanistisk grund. Kraften och tyngden hos denna frejdade europeiska personlighet, glansen, lärdomen och skärpan i hans framställning inte blott ökade verkets auktoritet utan gjorde det även till åtkomlig och njutbar läsning, också för världens store och mäktige, till vilka allvarliga böckers väg eljest ej sällan är mycket lång. Även för de nationella rättssystemens etiska och intellektuella utveckling på naturrättslig grund blev Grotius en av de stora pionjärerna. I enskilda frågor är hans inflytande alltjämt skönjbart, särskilt inom de rättssystem som byggt vidare på den recipierade romerska rättens grund.
    Han tillhör den knappa handfull jurister vilkas namn trängt långt utanför fackmännens krets och blivit en självklar del av ett omistligt allmänt gemensamt västligt kulturarv.
 

Stig Strömholm