Rånet mot Östgötabanken

 

Under fjolåret var en del av Ove Hasslers rättshistoriska arbeten, samtliga med motiv från Östergötland, föremål för omnämnande i SvJT (1981 s. 725). Värdigt ansluter sig nu — enligt undertecknads mening — en ny bok om cirka 160 sidor med titeln Rånet mot Östgötabanken — en dokumentärroman.förordet lämnas den upplysningen att forskningen vid bokens tillkomst utförts

 

33 Jfr den i Amerikas förenta stater förekommande "Coast Guard".

34 Ds H 1981: 5 s. 155. Fritt efter Falstaff fakir, Söndagsnisses julnummer 1895.

 

390 Allan Löfgrenav samme Ove Hassler, som också skrev en första version, att boken sedan skrivits om av Göran Hassler i en mera lättläst stil men med bevarande av alla fakta som framkommit samt att ett sådant teamwork torde vara ofrånkomligt, om boken skulle leva vidare till nästa generation. Boken har tillika förtjänstfullt illustrerats av konstnären Lars Guth och — inte minst — försetts med nöjaktiga såväl orts- som personregister.
    Beträffande brottet i fråga, som begicks 1854 i Linköping, gör författarna tvärsäkert gällande att det "är det största bankrånet genom tiderna". Vidare sägs att detsamma under några dagar höll på att lamslå hela den landsända, vars huvudsäte självfallet var Linköping 
    Huvudpersonerna vid brottets utförande och iscensättande var en legendarisk skojare i femtioårsåldern, förre korpralen Nils Strid, samt en något yngre landsstatsbefattningshavare, Johan Isaksson. Dessa båda blev i likhet med åtskilliga i brottet agerande personer gripna och bestraffade efter åtal vid rådhusrätten i Linköping. Strid dömdes att i länsfängelset avtjäna vatten- och brödstraff med skärpning såtillvida att han skulle avstraffas med fyrtio par spö, tre slag av vartdera paret. Dessutom skulle han nästinstundande söndag i stadens domkyrka undergå uppenbar kyrkoplikt; härom mera nedan.
    Domarna mot de i saken inblandade var enligt den tidens uppfattning på det hela taget uppseendeväckande milda. För några kunde det nämligen ha varit liktydigt med avrättning, ty sakligt sett hade dödsstraffet kunnat förväntas liksom vid postrån: ett annat alternativ vore väl livslångt straffarbete i någon av kronans ankarsmedjor eller på någon fästning.
    Vid straffens utmätning spelade vissa omständigheter in. Först och främst hade den 1837 stiftade Östgötabankens ledning — vari ingick bl. a. linköpingsbiskopen Johan Jacob Hedrén — anslagit en belöning på inte mindre än 7 500 riksdaler till den eller dem som upptäckte tjuvarna och tillika återskaffade stöldgodset. Unikt får det väl sägas vara att banken också bestämt att någon del av belöningen skulle tillfalla de fattiga i Linköping såsom ett tacksamhetsbevis emot Försynen. Bankledningen hade tydligen känt sig förpliktad att också uppfylla en dylik generös utfästelse, så mycket mera som banken var känd för att ha satt fart på ortens näringsliv, stimulerat gamla ochstartat nya djärva företag, vilka varit en livgivande blodåder för en hel landsända.
    Löftet i fråga om en belöning fick också snabb effekt, ty efter mindre än en vecka — efter det rånet ägt rum söndagen den 26 mars 1854 i bankens uti rådhusbyggnaden inrymda lokaler - satt de i brottet inblandade inom lås och bom i länshäktet strax vid Linköpings slott. Vad som tillika hade stor betydelse i målet var ju att merparten av bankens penningar och förråd av sedelblanketter kommit till rätta. Brottsutredningen hade f. ö. från polismyndighetens sida bedrivits med största skyndsamhet.
    Med anledning av innehållet i ett av bokens kapitel framstår som minnesvärt en på annat håll skildrad händelse från 1600-talet, vilken synes ha varit lokaliserad till stadens domkyrka: En fransk ambassadtjänsteman Ogier berättar nämligen i sin dagbok från en resa i landsorten under åren 1634—35, att han i Linköping en vinterdag sett "ett bedrövligt exempel på den svenska kyrkotukten. En tydligen mycket olycklig flicka, som hade syndat mot sjätte budet, hade anbragts på en pall vid ingången till kyrkan, synlig för hela församlingen, på det att hennes blygsamhet riktigt måtte såras av allas blickar, och fick ligga där ända från morgonstunden till middagstiden."

 

Rånet mot Ostgötabanken 391    Kapitlet i fråga ger vid handen att något liknande kunde hända i denna stad mer än tvåhundra år senare. Tydligt kan man tycka sig se, hur den huvudåtalade Nils Strid, som förts till domkyrkan med fångskjuts och försäkerhets skull varit bunden med järnkedjor, vid ankomsten dit bemötts med utstuderat förakt av den utanför ingången sig uppehållande kyrkobesökande menigheten. Åtskilliga spottade åt honom, förmodligen under inflytande aven mycket gammal tradition.
    När så sammanringningen började, fördes fången in i kyrkan och placerades framme vid koret, där han fick stå, alltjämt kedjad och under bevakning, medan gudstjänsten pågick. Efter predikan, som handlade om Gud och människors straffdom, vände sig vederbörande officiant till delinkventen med dessa av Strid med ja besvarade frågor, nämligen "haver du begått det brott man lagt på dig; ångrar du detta brott; är du beredd att börja ett nytt liv?"
    Vad Strid sålunda hade att utstå överensstämde med innehållet i nionde kapitlet av 1686 års kyrkolag. Där utvecklas till en början begreppet uppenbar skrift och kyrkoplikt såsom utgörande "den syndabekännelse, som en syndare lagvunnen och sakfälter gör inför församlingen, då han tillstår sig vara uti den sak brottslig, för vilken han uppenbart skriftas och betygar sin ånger över bemälte synd, beder Gud och församlingen om förlåtelse samt utlovar bot och bättring".
    Strid hade såtillvida otur med det ofrivilliga kyrkobesöket, att redan året efter, d. v. s. 1855, utfärdades en kungl. förordning om avskaffande av kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild; dylik skulle hädanefter inte någon ådömas, blivande förty vad lag och författningar innehölle till all verkan upphävt.
    Bland mycket annat kan läsaren i den utförliga kommentaren till boken skymta sådana i vårt lands kulturhistoria bekanta gestalter som dåvarande landshövdingen Henning Hamilton (1814—86), den förut nämnde 79-årige biskopen Hedrén (1775—1861) och inte minst dennes dödsfiende journalisten Henric Palmaer (1801—54), känd såsom sin tids främste satiriker.
    Det torde därför av allt att döma vara befogat att upprepa en tidigare framförd förhoppning angående de hasslerska östgötaböckerna: att författarna i fortsättningen må beredas tillfälle att ställa sina omfattande kunskaper till förfogande för kretsen av kultur- och rättshistoriskt intresserade.
 

Allan Löfgren