Sydafrikansk vattenrätt
I de fyra territorier i södra Afrika — de engelska besittningarna Kapkolonien och Natal samt boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten — vilka efter boerkriget 1910 sammanslöts i Sydafrikanska Unionen hade, delvis under inflytande av romersk rätt, utbildats ett rättssystem för utnyttjande av befintliga vattentillgångar. De romerska rättsreglerna hade förmedlats via nederländsk rätt, som de ursprungliga holländska invandrarna fört med sig vid kolonisationen av södra Afrika. Redan före unionsbildningen hade både Kap och Transvaal kodifierat sin vattenrätt. 1912 kom en för unionen gemensam lagstiftning genom Irrigation Act, 1956 ersatt av nu gällande Water Act. En jämförelse mellan lagarnas beteckningar ger en antydan om den utveckling från ett huvudsakligen agrart samhälle till ett mera industrialiserat sådant som unionen genomgått under de mellanliggande decennierna. Även i den nya lagen ligger tyngdpunkten på vattnets utnyttjande för jordbruksändamål. Landets behov av elkraft tillgodoses huvudsakligen genom koleldade kraftverk. De större vattenkraftverk som finns är i regel knutna till dammar, vilkas huvudsakliga ändamål är att magasinera vatten för jordbrukets behov under torrperioder.
    Från romarrätten kommer den i inledningen till 1956 års lag definitionsmässigt angivna skillnaden mellan public water och private water. Till den förra kategorin hör vatten som framrinner i en naturlig strömfåra och är av den storleksordning att det lämpar sig för gemensam bevattning av två eller flera strandfastigheter. Ett vattendrag som uppfyller dessa villkor blott i en del avsitt lopp är public endast såvitt angår den delen. Det är framför allt utnyttjandet av public water som regleras av vattenlagen. Denna inskränker i stort sett utnyttjandet till strandägarna. Allmänheten får i begränsad omfattning tillgodogöra sig vattnet t. ex. som dricksvatten på platsen under förutsättning att man har laglig rätt att uppehålla sig där. Private water är sådant som inte uppfyller de nyss angivna rekvisiten. Reglerna för dess användning är i stort sett inte kodifierade utan finns i common law.
    Ett viktigt begrepp som hänför sig till allmänt vatten — och endast till sådant — är normal flow. Denna vattenföring, vars bestämmande på olika punkter av ett vattendrag utgör en icke ringa del av arbetsuppgifterna för vattendomstolarna (water courts) i unionen — eller Republiken Sydafrika som statsbildningen kallas sedan den 1961 lämnat det brittiska samväldet — definieras som den vattenmängd, vilken vid ett system av direkt bevattning, dvs. via diken eller rör, kan, utan hjälp av uppdämning eller annan magasinering, nyttiggöras för bevattning på strandfastigheterna. Normal vattenföringen fastställs för olika sektioner av strömmen och utgör den vattenmängd som måste släppas förbi denna sektion för att kunna utnyttjas för bevattning av nedströms liggande fastigheter. Vatten utöver normalvattenföringen är surplus water.
    1956 års lag anger i inledningskapitlet de tre olika användningssätt för vatten som lagen reglerar. Först nämns jordbruksändamål, varunder innefattas inte bara bevattning utan även användning i strandägarens hushåll och för vattning av kreatur. Vidare industriell användning inbegripet produktion av elkraft. Slutligen anges användning inom kommunala vattenledningsnät.

 

396 Torgil Mellgard    Varje strandägare har rätt att utan särskilt tillstånd tillgodogöra sig skälig andel av normalvattenföringen för jordbruksändamål. Förutsättning härför är att han inte slösar med vattnet och att han till vattendraget återför så mycket av det använda vattnet som han skäligen kan. Vid tvist mellan strandägare om hur stor del av vattnet var och en får tillgodogöra sig ankommer det på vattendomstol att bestämma denna kvantitet. För användande av vatten inom industrin fordras som regel tillstånd av vattendomstolen. Men den som vill tillgodogöra sig vatten för industriell anläggning måste också till departementet för vattenärenden anmäla hur han avser att rena avloppsvattnet från anläggningen. Rening måste nämligen ske; dock kan departementschefen (Minister of Water Affairs) medge undantag. Om det är fråga om tillgodogörande av större vattenmängd än 250 m3 i medeltal per dygn under en månad fordras utöver vattendomstolens tillstånd godkännande av departementschefen.
    De nu återgivna reglerna hänför sig till normalvattenföringen. När det gäller överskottsvattnet får envar strandägare utnyttja så mycket han rimligen kan tillgodogöra sig för vilket ändamål som helst utom industriändamål (för det sistnämnda gäller samma regler som för utnyttjande av normalvattenföringen). Om ändamålet är rimligt med hänsyn till hans egna behov (alltså ingen avvägning i förhållande till behov nedströms) får strandägaren uppströms ta allt överskottsvatten. Vid utnyttjande av överskottsvatten får strandägaren magasinera vatten för framtida bruk (vilket i princip inte gäller vid tillgodogörande av normalvattenföringen). En strandägare som anser att en person längre uppströms tillgodogör sig en orimligt stor del av vattnet kan av vattendomstol få fastställt vad som är rimlig vattenmängd.
    Staten har genom vattenlagen skaffat sig det dominerande inflytandet över landets vattentillgångar och kan förklara ett visst område som water control area. Syftet härmed är antingen att staten avser att själv genomföra ett större företag inom området, oftast för bevattning, eller att man vill ha möjlighet att i hela landets intresse kontrollera hur vattnet används. Inom ett sådant område får vattnet inte avledas eller bli föremål för magasinering utan tillstånd av ministern för vattenärenden. Sådant tillstånd ersätter tillstånd av vattendomstol men den som är missnöjd med den honom tilldelade vattenmängden kan överklaga till domstolen.
    Två eller flera strandägare, som anser att bevattningsfrågan för ett visst område bör lösas gemensamt, kan efter hänvändelse till ministern få till stånden bevattningssamfällighet. Om minst 2/3 av markägarna inom området, ägande minst lika mycket av där belägen mark, samtycker till förslaget bildas samfälligheten. För denna utses en styrelse, som har vidsträckta befogenheter såväl när det gäller expropriation av mark för erforderliga tekniska anordningar som tillskapande av tvångsrätter vilka må erfordras för verksamhetens bedrivande. Styrelsens beslut i dessa och andra frågor kan överklagas till vattendomstol. Den värdeökning å marken som uppkommit genom bevattningsföretaget är befriad från kommunal beskattning under de första tio åren efter företagets genomförande.
    Vattenrätt kan förvärvas genom preskription av annans rätt. Rätt till annans enskilda vatten kan sålunda erhållas av den som utan invändning av ägaren stadigvarande utnyttjat det under 30 år. Motsvarande gäller om man beträffande allmänt vatten tillgodogjort sig större andel än man enligt lag är berättigad till. Vattenrätt kan även erhållas genom vad som motsvarar det

 

Sydafrikansk vattenrätt 397tidigare svenska rättsinstitutet urminnes hävd. Om det beträffande ett visst rättstillstånd i vatten visas att det förelegat beyond living memory uppkommer en presumtion att åtkomsten är laglig. Presumtionen kan emellertid kullkastas om det t. ex. kan bevisas att den ursprungliga åtkomsten var olaglig.
    För att kunna effektivt utnyttja honom tillkommande vattenrätt kan en fastighetsägare få servitutsrätt på annans fastighet avseende t. ex. dammfäste och ledande av vatten i öppet dike eller rör. Han kan få rätt att överdämma annans mark för att tillskapa ett regleringsmagasin och ta annans mark i anspråk för avledande av vatten i torrläggningssyfte. Dessa servitut beviljas av vattendomstol, som i samband därmed bestämmer ersättning för uppkommande intrång. Meddelat tillstånd förfaller om det inte tas i anspråk inom tre år från domen. Domstolen kan dock bestämma längre byggnadstid. Eventuellt uppkommande nytta för den tjänande fastigheten far avräknas mot skadan. Om den tjänande fastigheten är utarrenderad eller intecknad skall domstolen på framställning av arrendatorn eller inteckningshavaren bestämma hur stor del av ersättningen som skall utgå till dessa. Domstolen kan avslå en servitutsansökan om den finner att det avsedda ändamålet kan bättre uppnås på annat sätt eller att uppkommande skada överstiger nyttan. Om servitutet avser regleringsmagasin får den tjänande fastigheten ta sitt behovav vatten därifrån mot deltagande i underhållskostnaden.
    Den som inte är strandägare och alltså saknar vattenrätt är dock ej utan möjlighet att tillgodogöra sig vatten. Han kan av vattendomstol få tillstånd att avleda vatten till sin fastighet om domstolen anser att det avsedda utnyttjandet är av allmänt intresse eller — beträffande icke utnyttjad vattentillgång — är övertygad om att det ej heller kommer att framdeles utnyttjas av de därtill i första hand berättigade.
    Antalet vattendomstolar i landet är sex, tre i Kapprovinsen och en i var och en av de övriga provinserna. De är inte självständiga enheter utan — liksom numera hos oss — särskilda avdelningar av de allmänna domstolarna. Men i motsats till förhållandena i Sverige följer inte domsområdena vattendelarna mellan olika flodområden utan i stället de administrativa gränserna. Ordföranden (water court judge) biträds i regel av en, undantagsvis två, lekmannaledamöter och en tekniker. Båda kategorierna av bisittare tas av vattenrättsdomaren från en panel, utsedd av ministern för vattenärenden. Denne meddelar också föreskrifter om storleken av de ombudsarvoden som får debiteras i vattenmål. För att vara kvalificerad som lekmannaledamot skall man äga och bruka eller ha ägt och brukat jordbruksfastighet av viss storlek. Bisittarna har individuell rösträtt och har att deltaga i avgörandet av sakfrågor. Rättsfrågor och frågor om fördelning av rättegångskostnader avgörs av juristdomaren ensam. Honom tillkommer också att avgöra om en fråga tillhör den ena eller andra kategorien. Några kostnadsräkningar behöver han inte ta befattning med. Han bestämmer endast principen för kostnadsfördelningen; sedan får ombudet gå till domstolens registrator och få ersättningsbeloppet uträknat.
    Alla mål vid vattendomstol anhängiggörs genom ansökan. Om sökanden erbjuder ersättning för uppkommande skada är han skyldig uppge hur beloppet beräknats. Kungörelse om ansökningen skall genom sökandens försorg publiceras i den officiella tidningen Gazette och i ortstidningarna samt delgivas med envar av det sökta företaget berörd sakägare. Tiden för avgivande av erinringar mot företaget skall vara minst 30 dagar. Vattendomstolen har exklusiv domsrätt i vattenrättsfrågor som hänför sig till allmänt vatten. Tvis-

 

398 Sydafrikansk vattenrättter rörande enskilt vatten handläggs av de allmänna domstolarna, likaså alla mål om överträdelser av vattenlagens bestämmelser och de föreskrifter som meddelats av vattendomstol. Straffen är böter upp till 1000 rand (1 rand = ungefär 6 sv.kr.) eller/och fängelse i högst sex månader. Vid brott mot meddelade bestämmelser om rening av avloppsvatten är bötessatsen fördubblad.
    Rättegången vid vattendomstolarna är mindre formell än vid de allmänna domstolarna. Parterna behöver inte företrädas av advokater. Domstolen har att verka för substantial justice without technicality. Från vattendomstol fullföljsmålen till landets högsta domstol, Appellate Division of the Supreme Court, med säte i Bloemfontein och där föreligger advokattvång.
 

Torgil Mellgard