LARS GORTON. Rembursrätt. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. Sthlm 1980. Norstedts. 472 s.

 

Remburs är enligt Internationella handelskammarens gällande enhetliga rembursregler av 1974 varje slags arrangemang enligt vilket en bank på uppdrag av en kund åtar sig att mot föreskrivna dokument verkställa betalning till en tredje man eller bemyndigar en annan bank att verkställa sådan betalning. Den svenska (och nordiska) beteckningen på rättsinstitutet, remburs, torde härröra från franskans remboursement som betyder efterkrav eller postförskott och ger en antydan om innebörden. I Frankrike använder man dock inte denna beteckning på rättsinstitutet utan i stället crédit documentaire och motsvarande beteckning användes i England, USA och Tyskland. På svenska vore en beteckning i enlighet härmed bättre beskrivande, alltså dokumentkredit eller dokumentackreditiv.
    Remburs är lämpad för köp när säljaren inte vill släppa äganderätten till varan förrän han får betalt och köparen inte vill betala förrän han får äganderätt till varan, alltså en tillämpning av Zug-um-Zugprincipen vid större köp då ett fysiskt samtidigt byte av vara mot pengar ej kan genomföras. Betalningsformen har därför blivit mycket vanlig vid export och import, särskilt då köpare och säljare inte känner varandra närmare och vidare då politisk oro råder. Till användbarheten bidrar att rembursen avtalsmässigt är enhetligt reglerad genom Internationella handelskammarens rembursregler, antagna av bankerna i 162 länder, i såväl väst som öst. Det är alltså fråga om ett internationellt privat regelkomplex som i fråga om vidsträckt användning torde sakna sin like i världen. Vissa utländska författare tillerkänner t. o. m. reglerna betydelse som handelsbruk, något som man i reglernas engelska beteckning strängt taget också gör anspråk på (Uniform Customs and Practice for Documentary Credits).
    Säkerligen är det emellertid bara en mindre del av världshandeln som sker med användande av remburs, men det kan nämnas att beloppet av utelöpande remburser i svenska banker i allmänhet uppgår till 9 miljarder kronor.
    En vanlig remburstransaktion innebär att en köpare uppdrar åt en bank i sitt land att öppna en oåterkallelig remburs till förmån för en säljare i annat land och låta en bank i detta land avisera den till säljaren och eventuellt bekräfta rembursen, d.v. s. göra den till sin egen förbindelse. Säljaren får därigenom en självständig rätt till betalning av en bank i sitt eget land men har även rätt till betalning av den öppnande banken, förutom givetvis av köparen. Betalningen skall erläggas mot avlämnande av dokument som representerar rätten till varan (presentationspapper). En remburs kan vara återkallelig men sådana remburser utgör en mycket liten del av alla remburser.
    Av ovanstående framgår att de rättsliga övervägandena i samband med en remburs kan bli tämligen komplicerade, inte minst på grund av partsflerheten och den speciella arten av de inblandade parternas åtaganden. Även om Lögdberg, Spörsmål angående rembours, 1950, i viktiga hänseenden erbjuderen god vägledning för svensk rätts del har jurister och andra som har att lösa problem i samband med remburser anledning att med tillfredsställelse hälsa professor Lars Gortons arbete Rembursrätt som med svensk rätt som ut-

 

P. G. Persson 45gångspunkt utgör en fullständig undersökning av rembursrätten. Denna undersökning har han genomfört på ett synnerligen förtjänstfullt och grundligt sätt. Boken innehåller över 800 hänvisningar till litteratur och rättsfall i en rad länder. Detta ger bl. a. en antydan om rättsinstitutets geografiska spridning. Eftersom rembursreglerna är antagna i en mängd länder och har exakt samma innehåll i dessa länder, täcker de rättsliga undersökningar av rembursinstitutet, som verkställts, framför allt i de ledande västländerna, exakt samma regelkomplex och är därför internationellt synnerligen användbara. Men Gorton varnar med rätta för okritisk tilltro till det utländska materialet under hänvisning till att uppkommande tvister angående rembursreglernas innebörd i det enskilda fallet måste lösas med tillämpning av nationell avtalsrätt som i en del fall kan innehålla tvingande regler. Även med denna reservation är utländsk litteratur och rättspraxis på rembursrättens område viktiga källor för svenska jurister att ösa ur. Detta har Gorton i rikt mått begagnat sig av. Inom varje problemområde redogör Gorton för de uppfattningar som framkommit i utländsk och svensk litteratur och rättspraxis och drar slutsatser för svensk rätts del. Så är fallet beträffande det intressanta ämnet rembursens juridiska natur. Han finner att betalningsuppdrag och betalningsåtagande är viktiga ingredienser i rembursen men att den öppnande bankens självständiga betalningsåtagande vid oåterkallelig remburs komplicerar bilden. En beskrivning av rembursen som ett betalningsuppdrag i förening med betalningsgaranti av bank ligger nära till hands. Men en garanti förutsätter en huvudförbindelse och även om en sådan alltid finns bakom en remburs är den öppnande bankens förpliktelse oberoende av huvudförbindelsen, något som också betonas i rembursreglerna: "En remburs är till sin natur en transaktion som är fristående från de köpe- och andra avtal vilka kan ligga till grund för rembursen, och bankerna är på intet sätt berörda eller bundna av sådana avtal. " Gorton kommer fram till att rembursen enligt nordisk rätt kan karakteriseras som ett uppdragsavtal med mellanmansrättslig anknytning och att en oåterkallelig remburs har vissa — men inte alla — karakteristika hos avtal till förmån för en tredje man, vilket nog är det närmaste man kan komma i definitionsväg. Man tar också med intresse del av Gortons beskrivning av de anglosachsiska ländernas bekymmer med att förena en banks rembursutfföstelse med consideration-kravet vid avtal.
    Av betydelse är att en remburs inte ersätter köparens betalningsskyldighet enligt det bakomliggande köpeavtalet, något som för svensk rätts del fastställts i rättsfallet NJA 1978 s. 560, och att den inte ändrar detta avtal. Om en säljare på grund av något rembursvillkor inte tillåts lyfta betalning under en remburs behöver detta inte betyda att han saknar rätt till betalning avköparen som har beordrat rembursen, ett förhållande som ger anledning till rekommendationen att rembursens villkor exakt bör överensstämma med köpeavtalet. Av betydelse är också att rembursen endast garanterar att säljaren får betalt när han levererar och inte att säljaren verkligen kommer att leverera. Härför är ett annat bankinstrument, leveransgarantin, användbart. I själva verket kombineras ofta remburs med leveransgaranti.
    I sin framställning går Gorton i flera hänseenden utanför den egentliga rembursrätten i syfte att sätta in rembursen i sitt rättsliga och kommersiella sammanhang. Sålunda beskriver han de kontraktsförhållanden i vilka remburser förekommer och de köprättsliga bestämmelser som reglerar dessa. Jämförelse göres med bankgaranti och bankinkasso. Alla viktiga problemom-

 

46 Anm. av Lars Gorton: Rembursrättråden behandlas utförligt och med utländska jämförelser. Det senare är synnerligen nyttigt för den som skall handlägga en remburs eftersom en sådan alltid har utländsk anknytning. Bland dessa problemområden märks innebörden av den formella granskningsplikten, omfattande bl. a. eventuell skyldighet att avvisa formellt riktiga men i ett eller annat hänseende mot verkligheten ej svarande dokument, överlåtelse av remburs i rembursteknisk mening, d. v. s. insättande av en eller flera nya förmånstagare i en icke utnyttjad remburs, och vidare överlåtelse av enbart rätten till betalning under remburs.
    Rembursreglerna reglerar inte alla rättsförhållanden som kan härflyta ur en remburs. Anledningen är att en fullständig reglering skulle kunna stå i strid med berörda länders rättsordningar. Sålunda innehåller rembursreglerna inga bestämmelser om skadestånd för den händelse en bank skulle försumma sin granskningsplikt och göra en felaktig utbetalning eller om överlåtelse av rätt till betalning under en remburs (till skillnad mot överlåtelse av hela rembursen med rättigheter och skyldigheter). En av förtjänsterna med Gortons arbete är att han fortsätter undersökningen av rembursrättsliga frågor när rembursreglerna på grund av det ovan sagda inte längre ger någonledning men då med tillämpning av gällande svensk rätt och med utländska jämförelser. Sålunda behandlar han utförligt en banks skadeståndsskyldighet vid försummelse av dokumentgranskningsplikten.
    Som framgår av rembursreglerna och rembursens icke-nordiska namn, documentary credit etc., handlar rembursen om dokument, vilka i remburssammanhang måste definieras så vidsträckt som papper varå finns något slags skriftlig information. I nästan alla remburser förekommer dessutom dokument av presentationskaraktär, d. v. s. dokument som representerar en vara. Här har förut sjöfartskonossementet varit nästan allenarådande, utrustat som det är enligt lag med presentationskaraktär. Genom de senaste årtiondenas transporttekniska utveckling har emellertid nya dokument framkommit som inte uppfyller definitionen på sjöfartskonossement. När transportörerna började åta sig transporter place-to-place — i stället för endast port-to-port — genom s. k. kombinerade eller multimodala transporter föranledde dessa förhållanden särskilda bestämmelser i 1974 års rembursregler. Genom dem har man, som Gorton påpekar, dock inte lyckats skapa någon fullständig precision och en tydighet i aktuella avseenden. Internationella handelskammaren har uppmärksammat problemen och de står på programmet för den nu pågående revisionen av rembursreglerna.
    En nackdel med konossement är att de ofta inte befordras lika snabbt som varan, något som t. o. m. gäller vid atlanttransport. Anledningen är huvudsakligen långsam postgång och tidsåtgången för dokumentgranskningen i bankerna på säljarens och köparens plats. Detta har framkallat en utveckling mot dokumentlösa transporter och det finns anledning att överväga vilken roll rembursen skall spela för sådana.
 

P. G. Persson