NILS JAREBORG. Brotten. Tredje häftet. Brotten mot allmänheten och staten. Lund 1982. Norstedts. XVI + 270 s.

 

Föreliggande verk utgör tredje delen i en planerad serie på fyra böcker av docenten i straffrätt vid Uppsala universitet Nils Jareborg. Förf:s avsikt är att i dessa böcker ge en sammanhängande rättsdogmatisk framställning över brotten. Andra delen i serien har tidigare anmälts i denna tidskrift (SvJT 1981 s. 21-27).
    Arbetets uppläggning presenterades i förordet till det första häftet. Från början var den samlade framställningens omfång planerat till ca 900 sidor, men det framgår nu att detta omfång kommer att överskridas betydligt. Huvudsyftet är att verket skall kunna användas som läromedel vid straffrättskursen i juristexamen. Förf. anger emellertid också som sin förhoppning att böckerna kan vara till nytta i det praktiska rättslivet.
    Rörande arbetets allmänna uppläggning kan vidare noteras att utrymme inte har kunnat beredas för rättsfallsredogörelser. Däremot ges omfattande hänvisningar till rättsfall. Dessa omfattar säkerligen praktiskt taget alla tryckta fall av intresse och är därför mycket värdefulla. Värdefull är också den mycket ambitiösa genomgång av specialstraffrättsliga författningsföreskrifter som görs i anslutning till redovisningen av bestämmelserna i brottsbalken (BrB).
    Läsningen skulle naturligtvis ha underlättats väsentligt om de aktuella brottsbalksbestämmelserna hade återgetts i anslutning till kommentarerna. Men härigenom skulle ju omfånget ha ökat ytterligare.
    Tredje delen omfattar som framgått brotten mot staten och allmänheten. Hit räknas i fråga om brottsbalksbrotten de allmänfarliga brotten, förfalsknings- och andra sanningsbrott, brotten mot allmän ordning och mot allmän verksamhet m. m., högmålsbrotten, brotten mot rikets säkerhet, myndighetsmissbruk o. d., brott av krigsmän samt krigsartiklarna. Kanske kan man säga att dessa brottstyper — om man bortser från förfalskningsbrotten — generellt sett är något mindre intressanta från rent juridisk synpunkt än brotten mot person och förmögenhetsbrotten, som behandlas i de båda tidigare häftena, men om så skulle vara fallet är detta ju inte något som förf. kan lastas för. Förf. behandlar också i särskilda avsnitt vissa ekonomiska brott samt yttrandefrihetsbrotten.
    Aktualitetsdatum i fråga om den föreliggande delen har angetts till den 1 juni 1982. Bland det som med anledning härav inte har kunnat komma med i boken kan nämnas de ändringar som under år 1982 har gjorts beträffande brotten övergrepp i rättssak och dobbleri liksom i fråga om lagstiftningen mot våld i videogram (se SFS 1982: 405, 563 och 1061).
    Det skall genast slås fast att tredje delen liksom verket i övrigt sådant det nu föreligger utgör en högst imponerande prestation som klart åskådliggör förf:s ingående förtrogenhet med sitt ämne. Framställningen beträffande de olika brotten är välgörande koncis och exakt, och man måste beundra förf:s förmåga att få mycket sagt på förhållandevis litet utrymme. I några hänseenden bygger väl framställningen till en del på arbeten av andra straffrättsteoretiker. Några litteraturhänvisningar ges inte i sådana fall liksom inte heller i övrigt i

 

den löpande texten. Detta är ju också naturligt med hänsyn till verkets huvudsakliga prägel av lärobok; med relevanta hänvisningar och kommentarer till dessa skulle f. ö. omfånget — som förf. anger i förordet till första delen — sannolikt ha i det närmaste fördubblats. I gengäld avslutas boken med en fyllig litteraturförteckning liksom f. ö. också med rättsfalls-, författnings- och sakregister.
    Huvudinnehållet i denna del är liksom i de båda föregående en beskrivning av vad som är brottsligt. Utrymmet har endast i mindre mån tillåtit argumentation, uttalanden de lege ferenda o. d. Förf. avstår också i allmänhet från kritik av lagstiftaren även där man mellan raderna tror sig ana att han skulle ha föredragit en annorlunda utformad lösning än den som har valts. De undantag som här och där förekommer i sistnämnda hänseende är mestadels högst befogade. Ett exempel erbjuder förf:s konstaterande (s. 164) att bestämmelsen i 19 kap. 7 § BrB om obehörig befattning med hemlig uppgift genom 1981 års lagändringar har fått en något missvisande utformning; bestämmelsens objektiva räckvidd är identisk med spioneribestämmelsens (19 kap. 5 §) men har fått en annan beskrivning i lagtexten.
    Redan av det föregående torde följa att de uttalanden som förf. gör i olika tolknings- och tillämpningsfrågor enligt anm:s mening genomgående är mycket välgrundade. Några frågor kan emellertid vara intressanta att ta upp till diskussion, och en del andra reflektioner i anslutning till framställningen kan kanske också förtjäna redovisas.
    Bestämmelsen om miljöbrott i 13 kap. 8 a § BrB har som bekant tillkommit genom lagstiftning år 1981. I bestämmelsens första stycke punkt 1 straffbeläggs bl. a. att någon förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor som inte är av ringa betydelse.
    Förf. anger (s. 16) att den relevanta skadan, "hälsorisker för människor", får antas syfta på ett faktiskt sjukdomstillstånd e. d. Jag har svårt att förstå detta: för att en hälsorisk skall anses föreligga måste det väl vara tillräckligt att det finns en risk för sjukdom eller någon annan nedsättning av hälsan. Förf. — som ju är en logiker av rang — skulle förmodligen invända att bestämmelsen genom orden "kan medföra" kriminaliserar redan att man på aktuellt sätt ger upphov till en risk för den i sammanhanget relevanta skadan: det blir således efter orden fråga om att framkalla en risk för en risk. Men det är nog i alla fall just detta som åsyftats. Det är möjligt att konstruktionen kan angripas från logisk synpunkt, men den torde inte desto mindre svara mot en praktisk realitet. Det visar sig i praktiken inte så lätt att genom vetenskaplig och liknande utredning få fastslaget att hälsorisker verkligen har uppkommitpå grund av ett visst förfarande, men det kan i många sådana fall gå att belägga att förfarandet har kunnat medföra risker. Man kan kanske säga att konstruktionen av bestämmelsen på detta sätt ger en anvisning om hur man skall se på bevisfrågan.
    Brott rörande urkunder — urkundsförfalskning, förvanskning av urkunder m. m. — upptar som väntat en central plats i verket. Framställningen är här såvitt jag kan bedöma mycket klargörande, kanske i något hänseende dock en aning svårtillgänglig.
    Olika former av databrottslighet har ju på senare tid såväl i vårt land sominternationellt fatt allt större aktualitet. En ofta uppkommande fråga är i vadmån en gärning som på ett eller annat sätt har förövats med hjälp av en dator

 

kan anses falla under en straffbestämmelse som tar sikte på ett traditionellt brott, såsom exempelvis stöld, bedrägeri eller urkundsförfalskning. Kan man t. ex. bedöma det som urkundsförfalskning, om någon manipulerar med en dator, så att den gör oriktiga eller vilseledande uppteckningar eller bearbetningar? Jareborg besvarar (s. 37) frågan med nej, och mycket talar väl för att den uppfattningen är riktig. Helt säkert att det förhåller sig så är det dock knappast; frågan har såvitt jag har kunnat finna inte varit föremål för bedömning i rättspraxis. Eftersom gärningen normalt torde kunna bestraffas som dataintrång enligt 21 § datalagen (1973: 289) är frågans praktiska betydelse kanske heller inte avgörande.
    Värdefullt är att förf. genomgående behandlar frågor som rör de olika straffbestämmelsernas territoriella giltighet. Jag har i avsnittet om förfalskningsbrott noterat två sådana frågor som kan förtjäna att beröras något.
    Vid bedömandet av om ett förfalskningsbrott skall anses utgöra grov urkundsförfalskning skall enligt 14 kap. 3 § särskilt beaktas bl. a. om gärningen avser myndighets arkivhandling av vikt. Att myndigheten är svensk bör enligt Jareborg inte vara nödvändigt. I boken Straffrätt och territorium (Lund 1976) har Per Falk (s. 246) gett uttryck för samma mening, medan det vill synas som om den uppfattning som redovisas i brottsbalkskommentaren av Beckmanm. fl. närmast är den motsatta (se del II, 5 uppl., s. 105; uttalandet är dock — som Falk anmärkt beträffande tredje upplagans version — inte alldeles klart). Personligen tror jag att "myndighet" i den aktuella bestämmelsen på samma sätt som i andra liknande sammanhang i och för sig måste förstås som "svensk myndighet". Men lagtexten ger ju bara exempel på vad som kan göra ett förfalskningsbrott till grovt, och det förhållandet att en förfalskning har avsett en viktig utländsk arkivalie ligger uppenbarligen så nära det angivna exemplet att det normalt bör föranleda samma bedömning som om fråga hade varit om en svensk myndighets arkivhandling.
    En annan liknande fråga av större materiell betydelse uppkommer vid tolkningen av bestämmelsen i 14 kap. 8 § om förfalskning av fast märke. Här avses "märke eller annat föremål som kan tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan- eller höjdmätning". Jareborg anser att bestämmelsen sannolikt skall tolkas så att den endast avser svenska märken. Här har emellertid Falk (a. a. s. 246) motsatt uppfattning. För egen del är jag närmast benägen att tro att Jareborg har rätt, men frågan är förvisso inte höjd över diskussion.
    I samband med sin behandling av menedsbrottet kommer Jareborg in på det undantag från straffansvar som föreligger för det fall att den osanna uppgiften eller förtigandet avsett något om vilket vittnet ägt vägra yttra sig och omständigheterna inneburit skälig ursäkt. Förf. konstaterar (s. 84) att lagstiftningen i vissa fall inte uppställer hinder mot att någon hörs som vittne ifråga om brottslighet vari han själv medverkat och nämner bl. a. exemplet att vederbörande inte är misstänkt för brottsligheten. Så till vida är ju detta riktigt som förbudet mot att höra part som vittne enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken inte aktualiseras. Möjligen kan emellertid uttalandet i sitt sammanhang missförstås, eftersom den hörde givetvis har rätt att vägra yttra sig med stöd av 6 § samma kapitel, varför ansvarsfrihetsgrunden kan bli aktuell. Rätt att vägra yttra sig som vittne under ed anses däremot — som Jareborg också konstaterar — enligt rättspraxis i princip inte föreligga, om vederbörande genom lagakraftvunnen dom har fällts till ansvar för brottet. Det må i detta

 

sammanhang tillåtas den personliga reflektionen att denna praxis från flera synpunkter är att beklaga.
    För att upplopp enligt 16 kap. 1 § BrB skall anses föreligga krävs det att en folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet och att den ej skingrar sig på myndighets befallning. Räcker det med att en eller flera polismän ger skingringsbefallning eller måste den ges av polischefen som myndighetsföreträdare? I rättsfallet NJA 1944 s. 437 stannade högsta domstolen för den senare ståndpunkten.
    Jareborg anser (s. 106) att detta avgörande fortfarande är vägledande, och det är kanske riktigast att utgå från att så är fallet. Men man kan numera, med hänsyn till polisväsendets förstatligande och omorganisation liksom till den upprustning i utbildningshänseende som har förekommit sedan rättsfallets tid, ifrågasätta denna ordning från saklig synpunkt. Även en enskild polisman är ju skyldig att upprätthålla ordning och säkerhet och han får i och för sig otvivelaktigt anses ha befogenhet att för detta ändamål uppmana en folkmassa att skingra sig (om fråga inte är om en offentlig tillställning eller allmän sammankomst). Här kan hänvisas till Sjöholm, När och hur får polisen ingripa?, Stockholm 1978, 2 uppl., s. 66 ff. I varje fall synes det ej vara riktigt att, som uppges både av Jareborg och i brottsbalkskommentaren, befogenheten att meddela skingringsbefallning skulle vara reglerad i förordningen (1975: 986) om handläggningen av vissa polischefsuppgifter. Där regleras såvitt nu är i fråga bara beslut rörande offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
    I anslutning härtill kommer Jareborg in på de år 1969 upphävda reglerna om att militär personal kunde användas för att stilla upplopp. Att dessa bestämmelser upphävts utesluter enligt vad förf. anger inte att regeringen, som i sista hand är ansvarig för ordningens upprätthållande i landet, kan besluta att sätta in militär, om polisen inte klarar av saken. Detta uttalade också lagrådet i 1969 års lagstiftningsärende. Men det har många gånger funnits anledning framhålla att det uttalandet knappast har giltighet numera efter tillkomsten av 1974 års regeringsform. Där anges att stöd måste finnas i lag för de ingrepp gentemot enskilda medborgare som här kan bli aktuella, och något lagstöd för sådana ingripanden från militärens sida finns ju inte.
    Bland de övriga brotten mot allmän ordning har "pornografibrotten" fått ett särskilt avsnitt. I fråga om det år 1980 införda brottet barnpornografibrott (16 kap. 10 a §) anger förf. att, när fråga är om tryckfrihetsbrott, hets motfolkgrupp (16 kap. 8 §) har företräde i konkurrenshänseende (s. 119). Såvitt jag förstår åsyftas här närmast den situationen att exempelvis en och samma framställning i en tryckt skrift täcks av båda dessa bestämmelser, ett fall som nog ingalunda är opraktiskt. Men om detta är förhållandet måste som jag ser det två brott ha begåtts. De båda bestämmelserna har ju helt olika skyddsobjekt.
    I anslutning till brottet missbruk av larmanläggnng (16 kap. 15 §) — också det en nykriminalisering — anger Jareborg (s. 129) att man inte har övervägt att kriminalisera oaktsamma gärningar, eftersom man då riskerar att folk avskräcks från befogad användning av larmanordningar. Vid kriminaliseringen år 1977 övervägdes inte detta, men det kan anmärkas att ekonomiska sanktioner för vissa oaktsamma handlingar av aktuellt slag nyligen har föreslagits i en regeringsproposition (1982/83: 163). Bakgrunden är den stora andelen obefogade larm — över 95 procent (!) — som förmedlas till polisen.
    I 20 kap. BrB behandlas myndighetsmissbruk m. m. För kapitlets tillämp-

 

lighet är omfattningen av begreppet myndighetsutövning avgörande. Jareborgs analys av detta begrepp är som eljest klargörande. I ett hänseende är jag dock något osäker, nämligen när det gäller s. k. förvaltningsrättsliga avtal, som föreligger t. ex. då en myndighet har att i första hand träffa överenskommelse på frivillig väg men kan utfärda påbud om detta misslyckas. I regel är det nog så som förf. säger (s. 171) att utfärdandet av påbud i dessa fall får anses utgöra myndighetsutövning, men beträffande en del fall kan det möjligen vara något tveksamt. Det kan anmärkas att tjänsteansvarskommittén i sitt nyligen utgivna slutbetänkande (Ds Ju 1983: 7) har föreslagit att åsidosättande av föreskrifter rörande frågor som kan regleras i avtal skall undantas från kriminaliseringen enligt 20 kap. 1 § BrB.
    Som förf. konstaterar (s. 187) är det inte alldeles lätt att avgöra vad som är brott som begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag, något som har betydelse för tillämpningen av åtalsreglerna på området. Beträffande alla brott får ju anses gälla att de är oförenliga med tjänsten, så detta kan inte gärna vara kriteriet. Bl. a. mutbrott och brott mot tystnadsplikt torde — anmärker förf. — ofta förövas utanför tjänst eller uppdrag. Ja, frågan är om detta inte praktiskt taget alltid måste vara fallet, hur konstigt det än kan te sig, se SOU 1972: 15 s. 205 — 206. En närmare analys av denna problematik har gjorts i betänkandet (Ds Ju 1980: 13) Åtal mot offentliga funktionärer. Numera har även regering och riksdag ställt sig bakom de uttalanden som där har gjorts (jfr prop. 1981/82: 34 s. 25), vilket bidragit till att rättsläget klarnat.
    För krigsmän gäller ju ett speciellt tjänsteansvar enligt bl. a. 21 kap. BrB. Ansvar enligt detta kapitel skall dock inte ådömas en vid försvarsmakten anställd krigsman under dennes tjänstgöring vid civilt statligt organ, vid militärt organ med arbetsuppgifter som huvudsakligen är av civil natur eller vid kommunal myndighet, se 21 kap. 21 § BrB och förordningen (1975: 1369)om undantag från ansvar enligt 21 kap. BrB. Vederbörande behåller dock under sådan tjänstgöring sin kvalitet som krigsman, en ordning för vilken förf. (s. 193) har svårt att finna någon saklig motivering. Helt irrationell är dock knappast denna reglering. Det är ju här ofta fråga om uniformsklädd personal som bibehåller sina militära tjänstebenämningar. Tjänstemännen skall sannolikt regelmässigt bidra till vederbörande myndighets försvar i händelse av krig och är därvid såsom krigsmän underkastade krigsartiklarna i 22 kap., och de torde både av oss själva och av en eventuell motpart betraktas som legitima krigsdeltagare, kombattanter (sistnämnda fråga utreds f. n. av 1979 års folkrättskommitté).
    I samband med sin behandling av krigsmannaansvaret redovisar förf. också olika former av värnpliktsvägran, som ju efter omständigheterna kan betraktas som lydnadsbrott, rymning eller tjänstefel. Möjligen kunde här också ha berörts det särskilda påföljdsystem som efter 1978 års lagstiftning numera tillämpas i praxis vid brott av aktuellt slag.
    De reflektioner som nu har redovisats har rört rena detaljfrågor och skall förvisso inte uppfattas som någon kritik. Som förut har konstaterats är det här fråga om en beundransvärd prestation från Jareborgs sida, och han är att gratulera till att ha fört det krävande arbetet så långt som nu har skett. Arbetet kompletterar på ett värdefullt sätt brottsbalkskommentaren — som naturligtvis förblir standardverket på området — och det ter sig redan klart att det i enlighet med förf:s önskemål blir till stor nytta inte bara vid den akademiska undervisningen utan också för den praktiska verksamheten.
 

Johan Munck