ALFRED BEXELIUS. Vår förste JO 1810—1823. Sthlm 1981. Norstedts. 275 s.
Genom gedigna forskningsinsatser har förre justitieombudsmannen Alfred Bexelius i rubricerade arbete lyckats teckna en välavvägd bild av sin äldste ämbetsföreträdares verksamhet.
Friherre Lars Augustin Mannerheim (14/10 1749-18/3 1835) var nämligen Sveriges — och därmed även världens — förste innehavare av ett ombudsmannaämbete som, vilande på karolinska och frihetstida idéer, införlivades med 1809 års Regeringsform (GRF). Efter studier i Uppsala åren 1764—69 avlade han "examen publicum till stora cancelliet" men genomgick däremot aldrig den juridiska utbildning och examen som fordrades för sökande till rättegångsverken. Avsaknaden av åtminstone formell juristkompetens kan i någon mån ha påverkat utövningen av JO-ämbetet, varom närmare i det följande.
Mannerheim (i fortsättningen betecknad M), som i Kungl. Maj:ts kansli 1782 avancerade till förste expeditionssekreterare vid civilexpeditionen, förvärvade emellertid betydande insikter i handläggningen av förvaltningsärenden samt därtill en god stilistisk förmåga. Åren 1780—81 åtföljde han sin släkting greve Carl August Ehrensvärd (1745—1800) — konstskriftställaren, sjömilitären och tecknaren, för vilken Norden var barbari och Södern det sanna livet — på dennes uppmärksammade resa till södra Europa.
Av olika skäl måste M:s politiska bakgrund beaktas, då vissa faser i dennes gärning som JO eljest ter sig svårförklarliga. Redan vid 1778 års riksdag gjorde sig M bekant för oppositionella tänkesätt gentemot regeringen. Hans svärfader, statssekreteraren C. E. Wadenstierna, var en av oppositionsledarna vid 1786 års riksdag. Vid 1789 års riksmöte slutligen — då Förenings- och säkerhetsakten genomfördes — tillhörde M de s. k. patrioterna samt var en inflytelserik ledamot av denna riksdags sekreta utskott. Den spända ställning, vari han kom till Gustaf III, föranledde honom att taga avsked från sin tjänst som expeditionssekreterare samt att hädanefter huvudsakligen ägna sig åtskötseln av sina bruks- och jordegendomar. Dock deltog han även i 1792 årsriksdag och dess hemliga utskott, valdes flera gånger till revisor av bankoverket samt hade sedan 1805 ställning som fullmäktig i Jernkontoret. Alla hans insatser kan givetvis icke här redovisas.
Inför statsvälvningen våren 1809 hade den beprövade oppositionsmannen med livligt engagemang slutit sig till "1809 års män" (Adlersparre, von Platen, von Rosenstein, bröderna Silfverstolpe, Hans Järta m. fl.). Kring honom bildades den s. k. Mannerheimska klubben, inom vilken i väsentlig mån de planer välvdes, uppgjordes och dryftades, vilka åsyftade det nya statsskickets och den augustenborgska tronföljdens konsolidering mot verkliga och förmenta faror.
Som Bexelius redovisar, har M författat en broschyr om grunderna för en ny författning, innan ständerna ännu hunnit samlas i början av maj 1809. Vid samma tid uppvaktade han riksföreståndaren, hertig Carl af Södermanland, med en promemoria, vari klargjordes att hertigens val till konung icke borde äga rum, förrän ständerna givit riket en ny konstitution och hertigen hade godtagit densamma. Det var M som vid ständernas plenum i rikssalen på Stockholms slott den 10 maj 1809 framträdde och i ett berömt tal på yrkadeicke blott Gustaf IV Adolfs avsättning utan även att dennes barn skulle förklaras förlustiga arvsrätten till Sveriges krona. Yrkandena bifölls utan
diskussion av ständerna. Att även de efterkommande sålunda berövades tronrätten upprörde mången och ledde till ovilja mot M från "gustavianskt" håll. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta anförtrodde sin dagbok, att M vore "falsk och vinningslysten". Armfelt betecknade honom som "jakobin" och jämställd med 1792 års kungamördare.
Här framträder alltså de yttre konturerna av vår förste ombudsman: en man, tillgiven den sak som lett till 1809 års statsvälvning, samt en av förgrundsmännen bakom GRF, en ej särdeles välutbildad jurist, men utrustad med en omfattande praktisk-administrativ förfarenhet.
Under M:s tid kom JO:s tillsynsfunktioner i första hand att avse ärenden, upptagna ex officio, d.v. s. på eget initiativ. Granskade fångförteckningar avslöjade ofta obehöriga dröjsmål med handläggningen av dessa mål. Från enskilda personer, tillhörande skilda samhällsgrupper, inflöt även klagomål, i de flesta fall riktade mot domstolar. Klagomålen lämnades av M utan åtgärd i väsentligt större utsträckning än vad som sedermera blivit brukligt. M var vid åtalsprövningar vida mera återhållsam än sina efterföljare. Denna försiktighet ledde, framhåller Bexelius, ej sällan till att det värn för medborgarnas rättigheter, som JO-ämbetet skulle utgöra, icke blev så effektivt som vore av behovet påkallat.
Den numera så betydelsefulla JO-uppgiften att anmärka på brister i lagar och andra författningar samt att föreslå åtgärder till deras förbättring utövades sparsamt under M:s tid; denne gjorde endast ett tiotal framställningar till riksdagen om dylika revisioner. Vad de av JO avgjorda enskilda ärendena beträffar kan man, noterar hans hävdatecknare, "inte undgå intrycket att viktiga rättsliga aspekter ——— ofta helt förbigicks vid besluts fattande" (s. 48). Den personal som stod till förfogande för att biträda JO i dennes viktiga värv var synnerligen begränsad och bestod endast av en sekreterare, två kanslister, av vilka en skulle tjänstgöra även som registrator, samt en vaktmästare.
En god tidsbild av Sverige i begynnelsen av det föregående århundradet tecknas av Bexelius i kap. IV (s. 50ff), som bl. a. berör ett från idé-, kultur och rättshistorisk synpunkt ytterligt givande ämne, nämligen behandlingen av de s. k. försvarslösa (s. 62 ff). Bakgrunden till 1800-talets lösdriveriförfattningar liksom den från rättssäkerhetssynpunkt äventyrliga extensiva tillämpningen av dessa har tecknats i olika sammanhang.1
Bexelius' forskningsinsats tillför denna diskussion nytt och beaktansvärt stoff. De av honom genomgångna handlingarna i JO-ämbetets arkiv belyser myndigheternas varierande och stundom ytterst dubiösa tillämpning av det tidiga 1800-talets lösdriveri- och försvarslöshetsförfattningar. Att problemet även kvantitativt betraktat var brännande framgår av upplysningen (s. 64), att antalet män och kvinnor, som omhändertagits på grund av bristande laga försvar, vid slutet av M:s verksamhetstid som JO uppgick till omkring 1 500. Klagomål och böner om hjälp till frihetens återvinnande strömmade in, så snart det blivit känt bland de omhändertagna, att det i huvudstaden fanns en särskild ämbetsman, som tog sig an deras problem.
Vad som bl. a. fångar eftervärldens uppmärksamhet är, att 1804 års KF om allmänna arbetsställen har kommit att tillämpas på personer, som icke lagligen kunnat överbevisas om brott men i stället såsom försvarslösa av administrativ myndighet ådömts tvångsarbete för obestämd tid. Vid inspektion 1819 av Smedjegårdshäktet kom M att samtala med en där häktad, som visserligen saknade sysselsättning men som var sjuk på grund av en benskada och därför icke lagligen kunde dömas till allmänt arbete. I infordrad förklaring anförde underståthållare Wannquist, att mannen kvarhölls i häkte "i brist på annan utväg"! En avsatt präst och en utfattig f. d. löjtnant bidrager till att belysa det brokiga persongalleri som rymdes inom de försvarslösas i bistra tider talrika numerär.
Som i min gradualavhandling noterats, har försvarslöshetsförfattningarnas tillämplighet med en strikt tolkning förutsatt en minimiålder av 15 år.2 Icke desto mindre har emellertid ynglingar ned till tolv års ålder ådömts allmänt arbete på obestämd tid, vilket exemplifierar ett synnerligen klart avsteg från legalitetsprincipen. Mina undersökningar hänför sig till 1830-talet och framåt, medan Bexelius bearbetar ett några decennier äldre material avseende unga "lösdrivare" (s. 69 f). I ett av dessa fall lyder dennes nog så övertygande kommentar, att ÖÄ:s förfarande "hade knappast täckning i gällande författning". Med den ordning som tillämpades över hela landet framstode, uttalar Bexelius vidare, fallet på intet sätt som anmärkningsvärt, och ingen, ej heller JO, ifrågasatte förfarandets laglighet.
Överhuvudtaget lämnar M:s analytiska förmåga och kritiska skärpa en hel del övrigt att önska, då fråga är om lösdriveriförfattningarnas tillämplighet i de konkreta fall som kom under hans granskning. JO kunde förvisso visa en imponerande hjälpsamhet i praktiska ting men sviktade stundom betänkligt i bedömningen av det grundläggande spörsmålet, nämligen huruvida laga stöd för åtgärden verkligen förelåg (jfr s. 71). De faktiska problemen, iakttagna vid inspektioner av rikets arbetsinrättningar, kom för honom att överskugga de rättsliga. Denna intresseinriktning till trots berör M i en den 23 januari 1813 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t även vissa viktiga rättstilllämpningsfrågor (s. 72 ff).
Effekten av hans initiativ blev bl. a. en anmaning från Kungl. Maj:t till landshövdingarna att uppmuntra inrättandet av arbetshus genom enskildas försorg. M, som i hög grad intresserade sig för dessa enskilda arbetshem, beskriver i 1816 års ämbetsberättelse ett "särskilt välordnat" sådant. Uppmärksamheten gällde ett av borgarna i Karlshamn bekostat arbetshus, varest underhölls 9 barn och 8 äldre personer. Idén om sådana inrättningar med särskild hänsyn till barn och ungdom var tidigt väckt men kom i vårt land till fullt genomförande först 1838, då Råby Räddningsinstitut utanför Lund grundlades på tillskyndan av friherre Axel Gustaf Gyllenkrok, vars valspråk var "Pro Neglectis" och benämning, betecknande nog, blev "Sveriges Fellenberg". Den skånske godsägarens och filantropens banbrytande gärning, utförligt skildrad i min gradualavhandling, vinner i inhemskt perspektiv genom det av Bexelius förebragta, värdefullt kompletterande materialet.
Trots att klara och betänkliga avsteg från legalitetsgrundsatsen icke sällan kommit till M:s kännedom (jfr ytterligare s. 77 f med fallet Winborg), förordnade denne om åtal endast i ett dylikt fall. KB i Skaraborgs län hade här dömten man, som var gift, mantalsskriven och lagfaren ägare till 1/12 mantal jord
samt brukare av ett löjtnantsboställe, såsom lösdrivare till krigstjänst. Beslutet stod i strid med den i 1802 års värvningsstadga givna definitionen av begreppet "lösdrivare". De för beslutet ansvariga — M:s efterträdare som JO, dåvarande landssekreteraren Casper Ehrenborg och vederbörande landskamrer — åtalades och dömdes till bötesstraff.
Under rubriken "JO-ärenden om medborgarnas bördor för det allmänna" (s. 79 ff) redovisas bl. a. ett fall rörande väghållningsskyldighetens fördelning, avgjort av KB i Falun till nackdel för de jordägande sockenmännen i Folkärna. I sak var, menar Bexelius, klagomålen obefogade, "men ärendet har sitt speciella intresse med hänsyn till att inte ens en så stor man som Järta kunde frigöra sig från den vid den tiden rådande uppfattningen att det var ett allvarligt brott att kritisera myndighetsbeslut" (s. 95). Här gällde det emellertid kritik riktad mot den egna myndigheten, vilket förvisso icke är allom givet att rätt kunna bära! Än värre synes emellertid grundlagstiftaren Hans Järta ha förmenat, att JO skulle kunna ingripa mot brottsligt förtal, som sockenmännen — vilka ju knappast stod under JO:s tillsyn — låtit komma sig till last i klagoskriften.
Vid tillsynen över förvaltningen (kap. V) noterade M bl. a. dess långsamhet. beroende mera på ett tungrott utredningsförfarande än på bristande nit hos tjänstemännen (s. 111). Ofta var dylika klagomål riktade mot kammarkollegiet,vars ekonomiska utredningar hade en benägenhet att draga ut på tiden (s.113). Av intresse att notera är vidare bl. a. att kombinationen av administrativa och dömande funktioner hos de centrala ämbetsverken — ett system med rötter i 1600-talet — kunde vara ägnad att framkalla missförstånd (s. 120 f).
"Den som tar del av JO-ämbetets handlingar i ärenden rörande länsstyrelsernas verksamhet kan", noterar Bexelius, "knappast undgå att förvånas över hur liten hänsyn som förr togs till den enskilda individen. Man får ett starkt intryck av att länsstyrelserna uppfattade sig själva mera såsom väktare avstatens intressen än såsom organ för att tjäna allmänheten" (s. 124). Benägenheten att extensivt tolka de landshövdingarna tillkommande befogenheterna visade sig bl. a. genom utfärdande av diverse lokala regleringar, vilka på ett ej sällan stötande sätt inskränkte medborgarnas rörelsefrihet (jfr numera7 § 2 st. allmänna ordningsstadgan 14 dec. 1956, nr 617). Bl.a. riktade sig kritiken mot vissa av amiralen Aschling i egenskap av landshövding på Gotland utfärdade länskungörelser rörande vägtrafiken och förbud mot hållande av s. k. lekstugor samt offentligt kungörande av överträdarnas namn "till nesa för de brottslige och varning till redliga medborgare att för sådana vanartiga taga sig till vara" (s. 128). Ytterligare exempel på dylika drastiska — och tveklöst lagstridiga — lokala förordningar tillhandahålles. Ett av de mest slående utgör enligt min mening en av KB i Skaraborgs län år 1821 utfärdad kungörelse, varigenom vid vite föreskrevs att porter, tillverkad av visst bryggeri i Göteborg, skulle såsom en tjänlig förfriskning för resande tillhandahållas vid alla gästgivargårdar i länet. "Tydligen ville", antecknar Bexelius med realism, "landshövdingen kunna överallt i länet dricka den porter han tyckte bäst om"! Förhållandet uppmärksammades inom JO-ämbetet vid en granskning av en fångförteckning, av vilken framgick att en gästgivare i länet undergått förvandlingsstraff för böter, som ådömts för att han "råkat vara utan porter". Denna smått bisarra kungörelse upphävdes på talan av JO (s. 131).
Även företrädare för annan lokalförvaltning — såsom städenas magistrater —
kunde ådraga sig JO:s kritik och ställas under åtal för olaga ämbetsåtgärder (jfr t. ex. s. 134 f). Av synnerligt intresse är frågor rörande "Mannerheim och militären" (s. 144 ff), varav det viktigaste av honom handlagda ärendet rörde militärens förhållande vid mordet på riksmarskalken Axel von Fersen den 20 juni 1810 (s. 151 ff). Efter en tämligen ingående redogörelse för händelseförloppet — bl. a. omfattande Carl XIII:s 1812 avgivna förklaring, att en undersökning efter så lång tids förlopp medförde betänkligheter samt att fråga enligt kungens övertygelse icke vore om uppsåtligt brott — summerar Bexelius, att M:s i diariet antecknade skäl för att avskriva det av honom på eget initiativ upptagna ärendet om militärens agerande otvivelaktigt icke är godtagbart "ur rättslig synpunkt". M vore på intet sätt bunden av Kungl. Maj:ts beslut, som vore riktat till JK och endast hade karaktär av överordnad myndighets befallning till underordnat organ (s. 154 f).
Frågan om räckvidden av JO:s (d. v. s. ständernas) befogenheter att kontrollera första statsmaktens beslut och åtgärder kan väl för det första från statsrättshistorisk synpunkt icke anses fullt klarlagd. Frihetstidens "ständervälde" med dess avigsidor stod för 1809 års grundlagstiftare lika klart som det gustavianska "enväldets" defekter; maktfördelningstanken utgjorde mönstret för GRF. Frågan om JO:s ämbetskompetens kan knappast bedömas enbart med nutidens ögon. (Jfr fallet "Gottlund" å s. 178 ff. Jurist eller icke verkade M i Karl-Johanstidens Sverige, där innebörden av begreppet "Kongl. Majestät" ingalunda får förväxlas med det nutida "regeringen" vare sig idémässigt eller realiter.)
För det andra var M, som tidigare framskymtat, en saken hängiven förgrundsgestalt bland 1809 års män. För denna synnerligen talrika krets av medborgare, ofta i betydelsefulla "nyckelpositioner" på civil- och militärförvaltningens samt näringslivets olika områden, tedde sig utan tvekan en konsolidering av den vunna maktställningen som den angelägnaste uppgiften under åren närmast efter statsvälvningen. I detta inledningsskede till en ny epok framträdde givetvis risken för en gustaviansk restauration som mest hotfull. Såsom ordförande i 1809 års konstitutionsutskott var M en av den nyastatsförfattningens främsta grundläggare; att skydda dess bestånd blev för honom en angelägenhet av högsta rang. Händelseförloppet kring "gustavianen" Axel von Fersens död den 20 juni 1810 kan ingalunda betraktas som ett slumpartat "pöbelupplopp" utan måste, enligt professor Gerhard Hafströms ännu opublicerade senaste forskningsrön, ses som ett i detalj organiserat skeende, där aktörer på skilda nivåer spelade sina bestämda roller. Atten viss kritik måste komma att drabba några av de förnämsta rollinnehavarna var ofrånkomligt — och säkerligen beräknat (jfr s. 260). Som både ideolog och realpolitiker föredrog M tvivels utan sådana angrepp framför att mot Kungl. Maj:ts vilja och med egen tvivelaktig kompetens söka genomdriva en utredning, vars resultat kunde komma systemet att vackla samt icke endast rendera honom själv "silkessnöret" utan rentav innebära ett grundskott mot JO-ämbetet. "Hans underlåtenhet att utreda och åtala det högre militärbefälets förhållande vid det Fersenska mordet kan dock", summerar Bexelius, "inte förklaras av bristande erfarenhet av att bedöma rättsliga frågor" (s. 272). Påståendet förefaller ovedersägligt; dess sanningshalt verifieras av pågående rättshistorisk forskning.
Prästerskapets förmåner samt tillsynen över sjukvården utgjorde andra föremål för JO:s verksamhet under M:s ämbetstid. Härifrån stammar även
"ett alkoholistärende", vilket "i brist på lagbestämmelser handlagts såsom polisärende" (s. 165). I sammanhanget bör tilläggas, att vid långt gången dryckenskap hospitalsvård torde ha tillgripits.
August Blanches litterära produktion behandlar icke sällan polisens organisation och förhållanden i Karl-Johanstidens Stockholm. I romanen "Vålnaden" (1847) tecknas en i visst hänseende sannolikt träffsäker bild av underståthållaren Olof af Wannquist, polismästare i huvudstaden 1802-30. "Gamla Olle, såsom han kallades, var", förmäler Blanche, "ej att leka med". Begreppet polisrätt och icke rätt var, enligt samma källa, synonyma. Blanches uppfattning verifieras vid ett studium av ett JO-ärende från 1818 avseende olaga frihetsberövande och brutalitet (s. 168 ff). I avgiven, tvivelsutan krystad förklaring åberopade "Gamla Olle" till stöd för beordrande av prygel bl. a.den på tjänstehjonsstadgan grundade "husbonderätten".
Jag delar Bexelius' uppfattning, att synnerligen vägande skäl funnits för Matt föranstalta om åtal mot den stundom alltför kraftfulle och nitiske polismästaren, vars "nickning åt venster betydde prygel, och en åt höger betydde starkare tillskrufning af handklofvarne" (Blanche). En domstolsprövning skulle, enligt Bexelius' formulering, helt visst ha lett till ett klarläggande av de befogenheter som tillkom poliskammaren och ha givit JO-ämbetet material för en framställning om en behövlig översyn av hithörande bestämmelser (s.174). Det kan emellertid tillfogas, att åtskilliga polisiära maktbefogenheter även i vår tid framstår som något dunkelhöljda samt anses betingade av "sedvänja". (Jfr Polislag, betänkande av 1981 års polisberedning, SOU1982: 63, s. 45 och passim.)
För att rättvist nyansera den onekligen något kärva bild av Wannquist som ovan framträtt må tillfogas, att denne med flerstädes erkänd duglighet beklädde det vid ifrågavarande tidpunkt säkerligen svåraste, oroligaste samt mest maktpåliggande ämbetet i huvudstaden — och därmed måhända inom hela landet.3 Därtill kommer, att Wannquists reformarbete i fråga om värnlösa och vanartade barn lade grunden till såväl det av dåvarande kronprinsessan Josephine den 3 maj 1827 instiftade "Sällskapet till uppmuntran af öm och sedlig Modersvård hos fattigare med flere barn försedde Mödrar" som prins Carls uppfostringsanstalt.4 Den sedan 1805 med lagmans, sedan 1813 med underståthållares namn, heder och värdighet försedde polismästarens verksamhetsfält var redan i och för sig vidsträckt och krävande, vartill må läggasett starkt engagemang i tidens socialpolitiska strävanden.
Tillsynen över domstolsväsendet avslöjade på sina håll en handläggning — bl. a. av konkursmål — vars långsamhet var helt främmande för M:s egen natur och procedur (s. 186 f). Obehöriga dröjsmål med rannsakning kunde medföra en kännbar förlängning av häktningstiden, vilket i ett 10-tal särdeles svårartade fall påtalades av M — men visst icke i alla. Häktning på grund av bagatellförseelser kunde även få passera. I ett fall (häktning i civilmål rörande bouppteckning) fann sig JO dock icke kunna underlåta att reagera genom handlingarnas överlämnande till vederbörande advokatfiskal. Denne fann emellertid i memorial till Svea hovrätt det obestridliga rättsövergreppet ursäktligt med hänsyn till den häktades "utmärkta elakhet" (s. 193)!
Ett från olika synpunkter intressant inskrivningsärende från 1816 redovisas (s. 199 f), där jag har en aning svårt att oreserverat dela M:s kritiska inställning. Med dåtida nedärvd uppfattning torde gränserna mellan fastighetsköp för Kungl. Maj:ts och kronans räkning resp. för "KM:s egen höga räkning" stundom ha framstått som tämligen flytande, vilket flerstädes belägges vid ett studium av frågor rörande dispositionsrätten till de kungliga lustslotten. Med detta historiska perspektiv hyser jag större förståelse för förfarandet än M och Bexelius.
M:s intresse för fängelseväsendet framstår som rikt dokumenterat (kap. IX). Hans obestridliga insatser därvidlag anknöt, hävdar Bexelius (s. 222), inte till någon genomtänkt plan för en reform av fångvården. Uppfattningens hållbarhet skall förvisso icke av mig bestridas. Åtskilliga reformförslag hade emellertid vid denna tid framförts såväl i Sverige som utomlands; här må blott för den engelska fångvårdens vidkommande erinras om namnen John Howard, Jeremy Bentham, Samuel Romilly och James Mackintosh. En givande inhemsk källa, belysande tidens korrektionssystem och pågående reformsträvanden, får icke förglömmas, nämligen de årliga ämbetsberättelser som avgavs av kommendanter eller fängelseföreståndare samt slottspastorer eller andra fängelsepredikanter. En kompletterande upplysning om sammansättningen av M:s bibliotek samt vissa efterlämnade papper — om nu en sådan kan erhållas — innebär en av de många forskningsuppgifter som även ett mångsidigt verk med nödvändighet lämnar åt framtiden. En annan angelägen sådan innebär den närmare teckning av M:s person, som Bexelius uttryckligen har förklarat sig avstå ifrån. Därigenom skulle måhända bl. a. kunna kastas ljus över den inre spänning som rimligen måste ha drabbat M under händelseförloppet kring det Fersenska mordet, betecknat som "ett av de mörkaste bladen i vårt lands historia".5
JO-ämbetets handlingar ger, upplyser Bexelius, flera exempel på ingripanden från M:s sida i syfte att påverka utgången av ärenden, som alltjämt var under myndigheternas handläggning, utan att ingripandet påkallades av något av respektive myndighet begånget fel (s. 240). Instruktionen för JO gav givetvis, heter det vidare, inte något stöd härför, och förfarandet låter sig inte förenas med den för svensk förvaltning gällande principen, att varje myndighet har att under ämbetsansvar självständigt pröva förekommande ärenden enligt lag.
Sistnämnda åskådning ter sig för en nutida betraktare föga kontroversiell (jfr RF 11 kap. 7 §). Anmärkas må emellertid, att idén om förvaltningsmyndigheternas (relativa) självständighet i förhållande till överordnade auktoriteter ingalunda framstår som självfallen med hänsyn till de objektiva ordalagen i GRF 47 §.6 Hur den numera i RF 11: 7 grundlagfästa föreställningen har vuxit fram i praxis under GRF:s långa giltighetstid innebär en intresseväckande rättshistorisk forskningsuppgift. M var givetvis ett barn av sin tid; frågan huruvida ett försök till ingripande från JO:s sida i en förvaltningsmyndighets ämbetsutövning då betraktades på samma sätt som nu må blott ställas, tills vidare icke besvaras.
Åtskilligt vore att säga om ytterligare enskildheter i M:s tillsynsverksamhet — grundlagsärenden (kap. XI), den allmänna hushållningen (kap. XII),
vilket sistnämnda område för honom som lanthushållare innebar ett "mycket kärt ämne" — men utrymmet i en anmälan även av ett från skilda synpunkter ytterst entusiasmerande och imponerande verk måste med nödvändighet begränsas. Icke blott från rätts-, idé- och kulturhistorisk synpunkt är Bexelius' arbete beaktansvärt; även den personhistoriskt bevandrade läsekretsen beskäres en rik andel. Generalauditören P. J. Netzels ställning och insatser såsom ledamot av Styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar var mig redan tidigare bekant liksom dennes varma, på skilda sätt dokumenterade intresse för Råby Räddningsinstitut, vars program han presenterat för Oscar I.7 Bexelius vidgar emellertid min kunskap om Netzel i ett något oanat hänseende. I ett i juli 1823 till JO inkommet klagomål anmärker en borgenär på att kommendanten i Stockholm tillåtit generalauditören Netzel, som blivit bysatt för gäld, att utan hinder härav "bevista societeter". Ärendet hann ej avgöras, innan M i augusti samma år lämnade sin post som JO (s. 219). Grundlagsfadern Hans Järtas (s. 95, 115 f) och strafflagreformatorn Johan Gabriel Richerts (s. 182 f; i likhet med M ledamot av lagkommittén) biografier kompletteras liksom åtskilliga andra under tidsskedet verksamma, framträdande ämbetsmäns.
Bexelius fäller avslutningsvis (kap. XIV) vissa sammanfattande omdömen om M:s insatser såsom JO, innefattande såväl ros som ris. Dennes handlingskraft, oräddhet, fördomsfrihet och hjälpsamhet gentemot den enskilde medborgaren vitsordas å ena sidan. I sitt väktarkall hade M, som de egna orden föll, varken provocerat Konungens misshag eller sökt folkets gunst (s. 267). Å andra sidan förmenar Bexelius, att M:s "stora intelligens och hans många andra goda egenskaper och hans påtagliga vilja att göra ämbetet till ett värnför medborgarnas rättigheter inte gjorde sig gällande i hans verksamhet såsom JO i den utsträckning man kunnat förvänta". Tänkbara anledningar härtill vore, att M tillträdde ämbetet vid 60 års ålder samt dessutom icke vore jurist. Hans osäkerhet inför svårare rättsliga spörsmål samt obenägenhet att rättsligen motivera sina ställningstaganden manifesteras flerstädes. Av störst nytta vore M:s inspektioner av fängelser, häkten, arbetsinrättningar och sjukhus, vilka i allmänhet icke förutsatte speciella juridiska kunskaper.
Utan att sväva på målet finner även jag, att M i sin verksamhet näppeligen givit övertygande prov på mästerskap i fråga om stringens och juridisk analys. Det sviktande handlaget visar sig icke minst i förhållande till lösdriverilagstiftningens tämligen dunkla och från tillämpningssynpunkt besvärliga begreppsbildning, där han lagt i dagen en anmärkningsvärd tolerans även inför påtagliga avsteg från legalitetsprincipen. Även på åtskilliga andra fält röjes en osäkerhet och obenägenhet att "gå till botten" med problem av rättslig natur. Intrång i medborgarnas av GRF § 16 skyddade rättigheter förbigicks icke sällan helt eller lämnades opåtalade.
Bexelius' avvägande värdering av sin företrädares ombudsmannagärning förefaller välgörande nyanserad och mestadels fullt övertygande. Som tidigare antytts, kommer senare forskningsresultat med all sannolikhet att kasta ljus över M:s tidigare måhända "oförklarliga inaktivitet efter det Fersenska mordet" (s. 274). Klarhets vinnande i detta hänseende måste komma att kännas tillfredsställande icke minst för en omsorgsfull forskare som Bexelius, vars smått irriterade reaktioner inför företrädarens svårbegripliga oföretagsamhet väcker min odelade sympati.
Det sistnämnda är även fallet med det självporträtt som Bexelius med nödvändighet utformar samtidigt som företrädarens ämbetsgestalt framtonar. Lagbundenhet och rättssäkerhet utgör huvudtema vid den förres kritiska analys av den senares gärning, liksom de är oumbärliga grundstenar för vår rättskultur. Angeläget är emellertid, att dessa krav, av Bexelius med fog ställda på en förgången tids ämbetsmän, icke försvagas, då vår egen tids myndighetsutövare råkar i blickfånget. Beklagliga tendenser till löslighet liksom en överslätande attityd inför sådana företeelser påträffas dessvärre även i nutiden inom såväl den praktiska rättstillämpningen som rättsvetenskapen, icke minst på förvaltningsrättens vidsträckta domäner.8 Det rättshistoriska legalitetsperspektivet omfattar icke enbart det förgångna utan även nutid och framtid. Land skall med lag byggas och medborgarnas intressen genom en lagbunden rättstillämpning befordras. Bexelius' forskningsrön och analyser vidgar icke blott våra kunskaper och vyer i fråga om det gryende 1800-talets och Karl-Johanstidens rätts-, idé- och kulturliv; de framstår även som högaktuella i dagens debatt om legalitets- och andra rättssäkerhetsproblem.
Gunnar Bramstång