W. E. VON EYBEN & BERL KUTCHINSKY. Parts- og vidneafhøring 1. Köpenhamn 1981. Juristforbundets Forlag. 213 s. Dkr. 218, 75.

 

Förf. förklarar i förordet att deras syfte med boken är att ge en framställning av frågorna angående hörande av parter och vittnen och att framställningen skall tjäna som underlag för undervisning och förhoppningsvis även komma till användning av praktiker. Framställningen koncentreras huvudsakligen kring praktiska och tekniska problem rörande förhör inom rättens område, men förf. aviserar att de i ett planlagt senare arbete kommer att behandla rättegångens psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska aspekter. En titt på innehållsförteckningen ger vid handen att förf. förutom det rättsliga grundlaget för parts- och vittnesförhör behandlar problem i samband med förhörens förberedelse, den fysiska och psykiska miljön i rättssalen, förhörets uppbyggnad, ledande spörsmål m. m. Avsnittet om det rättsliga grundlaget har skrivits av von Eyben. De övriga kapitlen har Kutchinsky som författare. Hela innehållet i boken har genomarbetats av bägge författarna. Något som gör boken särdeles tilltalande är att den är kryddad av mängder med välfunna exempel från förhörssituationer. Dessa bygger på en rad autentiska bandupptagningar i rättegångar. Upptagningarna har ägt rum i såväl hovrätt som tingsrätt. Med boken följer ett kassettband med de i boken angivna exemplen inspelade.
    Med all rätt ägnar förf. ett särskilt kapitel åt den fysiska och psykiska miljön i rättssalen. Träffande beskrivs miljön i äldre rättssalar som ej sällan liknande

 

Gillis Erenius 49en korsning mellan ett kyrkorum och en tredje klassens väntsal. Det säger sig självt att dessa yttre betingelser inte alltid är optimala för en avspänd och givande förhandling. Men inte heller en för långt gående "demokratisering" i nya lokaler vinner förf:s nåd. Det kan lätt bli så att lokalens utformning kan ge deltagarna en falsk bild av processens principiella karaktär. Att ordförandens tonfall, humör och tempo anger tonen, humöret och tempot för hela rättegången är en trivial sanning som ändå ofta förtjänar att upprepas. På s. 85 ff ges ett avskräckande men tyvärr alltför realistiskt exempel härpå. Men framställningen lämnas inte där. Den ger i en senare avdelning av kapitlet värdefulla och väl balanserade råd till ordförande och partsombud.
    Förf. framhåller som ett par huvudpunkter att om förhöret skall tjäna sitt syfte, d.v.s. åstadkomma viktiga uppgifter för domstolens bedömning av fakta i målet, är det nödvändigt för det första att skapa de bästa möjliga betingelser för att lämna utsagan, bl. a. genom en grundlig förberedelse av förhöret och genom att inte förvirra, avskräcka eller avbryta den som hörs, och för det andra att, som förf. uttrycker det, maximera mängden av pålitlig information som kan uttas ur en vittnesutsaga. Förf. framhåller ofta och med eftertryck att förhörets förberedelse är mycket viktig. Mot bakgrund av den klart domarinriktade juristutbildning som den nordiske juristen får, är detta råd naturligtvis särskilt välbetänkt. På grund av dålig förberedelse blir förhören mycket ofta alltför improviserade. Det är knappast någon överdrift att till och med den mest erfarna, rutinerade och duktiga advokat kan hamna ganska snett om han inte har förberett sig tillräckligt grundligt och omvänt kan ett förhör aldrig bli helt misslyckat ens för nybörjaren som plågas av stor rampfeber om han sörjer för att förbereda sig ordentligt. På grund av otillräcklig förberedelse blir hörandet ofta osystematiskt, sönderhackat och pinsamt för den hörde såväl som för de övriga medverkande som skall höra på det, och i värsta fall skadligt för klienten och lyckligt för en eventuell motpart.
    I samband med förberedelsen gör förf. gällande, att det i majoriteten av mål är en fördel om advokaten håller ett utomrättsligt förhör av (egna) vittnen innan de skall höras i rätten. Man kan hålla med förf. om att det i många fall är mycket lämpligt att den hörde och den som förhör blir bekanta med varandra. Ett sådant utomrättsligt förhör synes mig emellertid ställa väl stora krav på objektivitet hos den som företar förhöret. Det ligger i sakens natur attdet lätt kan bli på det viset att vittnesmålet fixeras i en position och ges en sådan säkerhet som måhända inte har täckning i de sakförhållanden somvittnet verkligen kan erinra sig. Vad gäller ordförandens roll i hörandet av vittnen och parter kan man fråga sig, särskilt då det gäller brottmålen, i vilken utsträckning ordföranden bör förbereda sig. Att han inte i likhet med en gammal häradshövding från min notarietid bör med ledning av förundersökningsprotokollet i effektivitetens intresse prefabricera vittnesberättelser före huvudförhandlingen borde väl vara helt klart. Men att han så bekantat sig med materien i målet att han på ett tillfredsställande sätt kan leda och vid behov gripa in i förhöret synes mig lika klart.
    Vad gäller uppbyggnaden av förhör i rätten uppställer förf. några generella förslag till systematik och struktur vid hörandet. Dessa bygger inte primärt på tradition utan mer på modern psykologisk och intervjuteknisk erfarenhet kombinerad med och illustrerad av erfarenheter från en analys av de mål som upptagits på band utav förf. Det föreslås att förhörets inledande fas äger rum i tre led: 1. Presentationsledet (tid, ställe, medverkande, placering och liknan-

 

4—33-161 Sv Juristtidning

 

50 Anm. av W. E. von Eyben m. fl.: Parts- og vidneafhøringde). 2. Beskrivningsledet (utläggning av sakens huvudpunkter, de viktigaste detaljerna). 3. Uppföljningsledet (supplerande upplysningar, precisering av upplysningar, upplysning om eventuellt relevanta emotionella förhållanden och prövning av den hördes säkerhet och eventuella "objektiva stödjepunkter"). Förf. argumenterar här för att man i största möjliga utsträckning bör låta den hörde själv berätta, såvitt möjligt i ett sammanhang, men understött av korta uppmuntringar från den som leder förhöret, om händelseförloppet såsom det framträder för vederbörande. Det förefaller mig riktigt, att man bör förfara på det sättet. Såväl ur objektiv synpunkt som sett från den hördes synpunkt torde en sådan teknik vara att föredra. Det skadar nog inte att de som deltar i hörandet överser med att sådant som är mindre relevant eller är irrelevant i sammanhanget kommer med på köpet. För helhetsresultatet torde det vara lyckligt om ordföranden och partsombud är mer restriktiva då det gäller att, ofta ganska beskäftigt, inskrida med kommentarer gentemot den som hörs att han skall hålla sig till det som är relevant för målet. Det finns ju också, som just skisserats, ett uppföljningsled.
    I bokens senare del går förf. närmare in på vissa mer eller mindre vanliga fel som förekommer i samband med förhör. Här behandlas bl. a. ledande frågor, komplicerade och omformulerade frågor, dubbelfrågor, onödiga frågor och irrelevanta frågor. Dessutom behandlas genom instruktiva exempel hur svar kan behandlas utav den hörande. Boken avslutas med ett kapitel omvittnespsykologins grundelement belyst genom det s. k. Krogerup-experimentet. Kapitlet är i stort sett identiskt med Kutchinskys artikel i TfR 1969 s. 341-368.
    Dessa fragmentariska anmärkningar kring boken kan självfallet ej göra framställningen rättvisa. Det rör sig nämligen om en fascinerande bok, väl värd att begrundas av jurister som på ett eller annat sätt tar del i vår domstolsprocess. I det stora hela är den förvisso också i hög grad värdefull för en svensk jurist, om han nu tar sig tid att forcera en inte särdeles besvärlig språkbarriär. Gör han det blir han rikt belönad.
 

Gillis Erenius